Det här är också hur jag har uppfattat att de flesta gör. Och det var precis det jag var så ledsen över i mitt äktenskap. Att andra par verkade göra sådant gemensamt.
Man vill väl skapa sitt hem som ett team?
Klart det måste finnas kvinnor som kör över sina män totalt på det här området, det finns ju folk till allt. Men jag kan inte påstå att jag har sett det i mina kretsar. Lika lite som jag har sett att någon anlitar en inredningsarkitekt som får sköta alltihop, även om jag förstår att de fallen också existerar.
De kvinnor jag umgås och pratar mycket med om sånt här vill sitta tillsammans med sina män, bläddra i kataloger, gå och titta i färgaffären osv. De vill varken ha ett proffs som gör det eller göra det själva, utan sin man.
Tänk när jag kom hem med WD40 istället för 5-56. Eller var det tvärtom kanske? Men bra var det inte att blanda ihop dem, så mycket förstod jag!
Och nej, jag tycker inte det är bra när man lämnar över hela ansvarsområden till den andre. Jag tycker det är bäst om båda har koll på alla ansvarsområden.
Däremot tycker jag gott att man kan släppa det tillfälliga uppdraget, om nu partnern har tagit på sig jobbet.
Men att låta en sköta matlagning och en annan renovering rakt igenom, det tycker jag är värdelöst.
När du benämner det du menar med “kontrollbehov” i en diffus kontext som ovan, då implikerar det du skriver, om än indirekt, att det skulle kunna göras gällande på alla plan av livets levande och då såklart vara ett utmärkande och negativt negativt personlighetsdrag som definierar personen i, om inte allt, så ända i väsentliga stycken.
Det fungerar ju inte så produktivt som du märker. Men försöker jag läsa mellan raderna så tror jag mig förstå delvis iaf hur du menar och jag kan iaf delvis hålla med dig. Inte som en generell betraktelse av hela kvinnokönet men ändå som en inte alldeles så sällsynt företeelse där två individer som i grunden är tämligen olika ändå hookar upp och intalar sig att motsatserna kompletterar och allt annat blaj som man inte kan se bakom, speciellt inte när man är ung.
Jag har erfarenhet av en längre relation med gemensamma barn där vi var väldigt olika, men i min ungdomliga enfald så trodde jag att det skulle krama till sig efter tid, att vi skulle adaptera oss till varandra och mötas half way typ. Det fanns en hel del fördelar med våra olikheter det är jag den första att erkänna, men den övriga adaptationen skedde liksom inte.
Jag tänkte länge att han vägrade att förändra sig, medan jag blev tvungen att fixa allt kring hem och barn trots att vi båda hade krävande arbeten.
Men jag har sedermera insett att jag inte heller var så särskilt bra på att varken acceptera och såklart då inte heller adaptera mig till hans nivå på praktiska göromål, i synnerhet inte när barnen kom. Ostädat, udda/fläckiga kläder, dålig framförhållning när det gällde allt som följer med småbarn etc. Men sjujäkla bra och uthållig på att handla och laga mat och det var ju ett stort plus.
Det var inte ens fel att två “trätte” (dvs vi grälade aldrig, men parrelationen nöttes ner) i vår relation och hade jag vetat det jag vet idag så hade jag gjort många saker väldigt annorlunda. Jag hade tex. bara lämnat mkt mer till honom (och uthärdat tiden det tog) och framför allt så hade jag accepterat mycket mer av hur det blev när det väl var gjort, utan invändningar. För det var trots allt inte livsavgörande saker det handlade om, inte ens för mig även om jag nog någonstans agerade som att jag trodde det… och kanske gjorde jag det oxå i bildlig mening.
OK, så när du hör en man säga att han måste “fråga regeringen”, då antar du att det är kvinnan som styr i hemmet? Mitt antagande i det fallet skulle vara att det äktenskapet inte är så himla friskt. När mannen inför andra hånfullt kallar sin fru “regeringen” och antyder att hon är en härsklysten käring, då undrar jag hur han behandlar henne privat där andra inte ser och hör. Jag skulle alltså anta att det är hon som är förtryckt och inte han.
Nåja, i ärlighetens namn är det väl precis vad du mer eller mindre bokstavligt gjort.
Förutom då alla gånger då du obarmhärtigt lagt skulden och ansvaret på en person (uteslutande kvinnan) i ett förhållande. Även de gånger det förekommit olika former av övergrepp. Och även de gånger offret har varit en tonåring.
Så det är väl inte så mycket bättre.
Men vad gäller allt det här snack om att mannens lathet är kvinnans ansvar. Hör du inte själv hur det låter?
Visst har jag också hört uttrycket “fråga regeringen”, men aldrig någonsin i samband med något patologiskt kontrollbehov. Utan det brukar röra sin om fall där han behöver checka av hemma om de är upptagna ett visst datum (vilket en duglig man ska kunna hålla reda på själv) eller om det är okej för honom att dra ut med jobbet eller kompisarna en kväll eller helg (vilket alla människor rimligen stämmer av med sin familj innan man bara sticker). Jag tror faktiskt aldrig att jag hört det från en hukande man som är rädd för att köpa ett paket mjölk utan utskällning.
Ja, det finns kontrollerande människor. Det som utmärker dessa är att de får ångest om de inte har total kontroll och att de hellre inte vill bli av med den kontrollen
Men i de flesta ojämna relationer vill den part som bär den största bördan oftast ha hjälp. De önskar avlastning. De vill kunna checka ut och lita på att partnern gör sin del. Och klarar av att göra den tillfredställande.
Och detta är inte kontrollbehov. Du missbrukar ordets betydelse om du blandar ihop dessa saker.
Alltså det är nästintill lite komiskt att läsa hur lätt det är att från båda håll faktiskt slå en tättslutande järnridå runt sin egen ringhörna, som antar formen av skyttegravskrig i sin allra tjurigaste form… till och med på en så pass neutral och helt känslomässigt befriad (borde vara iaf) plats som detta forum
“För nord är nord och syd är syd och aldrig mötas de tu”… eller?!
.
[EDIT] Ni gillar det här skyttegravskriget från båda håll anar jag… eller hur
Aha!
Det där du skrev nu har inte framkommit i de inlägg jag läst - att du tänker på personens nästa relation - jag har alltid uppfattat det som att du tänker att ts borde tänka på sin egen roll i den relation hen vill lämna för att inse att även hen haft en så pass stor del i nedbrytningen av relationen och att det därför vore fel av hen att lämna utan att försöka en gång till när hen förstått vad fel hen gjort…
I de fall där det framkommit att ts lever i en destruktiv relation eller blir utsatt för påtryckningar, hot om våld eller våld - är det samma sak där alltså?
Problemet är att det har inte framgått utan det framstår som att du menar att tx ska se sin egen roll i att ha blivit utsatt och därför göra allt för att kunna läka relationen igen samt att eftersom hen varit med om att skapa en destruktiv relation är det förståeligt och inte fel av den andre att kräva sex, skrika och slå, ha sänder saker i hemmet, vara elak mot barnen osv.
Men det är alltså inte alls det du menar?
Jag menar i vilket fall att oavsett att bägge har ansvar i att en relation hamnar snett ursäktar det inte beteenden som skadar och eller skrämmer partner eller barn.
Pelle cyklar för fort, ramlar och bryter benet. Då är det INTE läge att tala om vad han gjort för fel. I stället ser man till att han får medicinsk hjälp, smärtlindring och tröst. Någon gång i framtiden kan man visst peka finger åt honom och tala om att han får skylla sig själv (om man nu känner att det är omtänksamt att göra så), men man gör det INTE i den akuta situationen. Sunt förnuft och anständighet kräver det, helt enkelt.
Samma sak gäller i en akut känslomässig kris. Då finns det vissa saker man bara inte säger om man har minsta gnutta empati. När krisen är över och personen inte längre är lika skör, då kan det vara läge att diskutera vad som gick fel - om man tror att man vet bättre än personen själv gör.
Fast det här är inte sant. Många som lever i en relation där de blir misshandlade lever i åratal i den relationen - det bara går inte att vara så kategorisk och säga att bara för att man inte lämnat direkt eller när första slaget kom så måste man ändå har haft nån glädje av den och därför ska man försöka igen…?
Fast även i trådar som beskriver såna relationer, både när ts lämnat och där ts ännu inte lämnat, går du in och skriver att hen ska tänka över sin egen roll (utan att säga att det är inför ev framtida relationer) så ts får uppfattningen (liksom vi andra och därför reagerar flera av oss kraftigt) att hen ska fundera över sin egen del i att det blivit som det blivit och prova och se om det inte kan bli bättre… Just nu har jag inga exempel jag kan citera men du hittar dem själv om du söker bland dina gamla inlägg.
Jag föreslår att du nästa gång talar om i vilken kontext du tänker att ts eller den du vänder dig till ska reflektera över sin egen del i att det blivit som det blivit - i den gamla/nuvarande relationen eller inför en ev ny relation i framtiden - så det klart framgår för då undviker du nog en del upprörda kommentarer.
Ids inte gå igenom fler inlägg men kontentan är att ts tidigt meddelade att hennes partner vägrade parterapi, vägrade arbeta på att förändra relationen, vägrade dialog och som pappa73 skrev gav ts beskrivning dåliga vibbar av hur mannens uppträdande beskrevs, att det inte var en normal situation med småtjafs. Du uppmanade till förståelse för mannens beteende beroende på ts agerande och att hon borde anstränga sig mer för att nå fram. När vi blev uppmärksammade att tråden hade spårat ut bad några av oss ts om ursäkt.
Utifrån ts beskrivning tyckte de flesta som svarade att ovanstående passade in. Du tyckte hon skulle försöka förstå hobom, att hon skulle visa honom mer respekt, vara mer kätleksfull och förstå att hon hade del i hans betende när han vägrar diskutera.
I tråden förbigår du svaret från pappa73 men går i polemik med kvinnor som skriver samma sak.
Och när vi andra inser att tråden är kapad och be om ursäkt för det tycker du att det bara är för ts att scrolla och ts har gett upp.
Men han ville ju inte vilket tydligt framgick. Ts såg sin del och ville jobba på det.
De flesta av oss andra läste som sagt in en destruktiv, dysfunkyionell relation där hon fick tassa på tå med upoprepade situationer där hon pressades till sex mot sin vilja och du menade att han gjorde så gott han kunde och hon måste försöka förstå honom och hitta andra sätt att kommunicera och han vägrade.
Hon lade inte 100% på partnern men att han vägrar föra dialiog och inte vill arbeta på en förändring när hon vill är 100% hans ansvar. Det måste finnas en ömsesidig vilja. Han ville inte mötas.
Inte heller kommenterade du som sagt pappa73:s svar i tråden men gick i polemik med kvinnor som skrev samma sak som han.
Och som sagt, när några av oss andra insåg vi kapat tråden och bad om ursäkt till ts skrev du att det bara var att scrolla. Och ts gav upp. Jag har reflekrerat över och bett om ursäkt för det.
Det handlar inte om att ge sig eller ge upp. Det har aldrig handlat om det! Det här är ingen partiledardebatt!
Det jag och andra gör är att reagera när inlägg går över gränsen. Speciellt gentemot utsatta personer i sårbara situationer
Och där tror jag inte att du kan räkna med att någon ska ge sig eller lägga sig platt, bara för att låta det passera. Det vore att svika de som farit illa, och alltför många här inne har antingen farit illa själva eller kan känna såpass mycket empati för dem att deras väl och ve blir en prioritet.
Om du tänker dig att folk reagerar för att de vill ts väl eller känner att de saker som skrivs är för grova (antingen mot en enskild person, ett enskilt kön eller enskild fråga) så handlar det ju inte ens om dig som person.
Jag är inte ute efter dig. Det är ingen av oss.
Men det är inte okej att skriva precis vad som helst och sedan betacka sig svar, ifall folk inte håller med dig.
Jag reagerade också på den ytterst konstiga formuleringen.
Som att man ska ge sig av princip då och då. Bara för att diskussionen ska ta slut nån gång, eller för att man inte ska framstå som svår.
Förväntas man ändra åsikt själv då, och tänka att ens egna övertygelser om exempelvis jämställdhet var fel? Eller ska man bara ge upp och låta folk fortsätta sprida fördomar oemotsagda?
För de här diskussionerna som aldrig tar slut handlar liksom inte om vilket fabrikat man ska välja på falukorven, utan det handlar ytterst om de mänskliga rättigheterna. Men numera ses ju begrepp som jämställdhet, ickerasism, ekologi och annat som politiserade frågor som man kan vifta bort som “woke”.
Just av den anledningen går det verkligen inte att ge sig i den sortens diskussioner.
Men snälla någon!
Jag är så klart inte ute efter någon på detta forum. Det tror jag inte att någon är.
Varför tror du att det handlar om dig? Det är ju frågor kring utsatta personer, människor som behöver stöd och grundläggande rättigheter mellan könen som har diskuterats.
Det jag reagerade på - som jag antar är vad du syftar till - är det faktum att det du ser som påhopp på din person är samma sak som du också gjort mot andra. Det är dubbelmoralen jag reagerar på. Sen är det så klart bäst om vi alla undviker sådant som kan ses som personangrepp, men även där måste det få gälla samma regler för alla. Inte ett set med regler för dig och sedan andra regler för resten av oss
Men låt oss fokusera på sakfrågor istället. Och om du upplever att allt du säger vrids och vänds beror det helt enkelt på att det kan vara väldigt svårt att förstå vad du menar. Du kan skriva en sak, och sedan ta tillbaka det i nästa inlägg. Du kan påtala en grej, och sedan blir arg om någon svarar på det. Du ändrar dina inlägg flera gånger, vilket gör att det man först svarar på kan plötsligt har raderats eller formulerats om ordentligt.
Allt det gör det så klart svårt att kunna föra en tydlig, vettig dialog
Jag hör att du aldrig varit gift med en man.
