Sex för husfridens skull

Allmänna diskussioner
1

Det verkar finnas en del missuppfattningar om vad det egentligen innebär, så jag ska göra ett försök att förklara varför kvinnor inte bara säger nej och håller fast vid det.

Johan och Sara flyttar i hop när hon är 19 och han 24 år. Sexlivet fungerar bra. Kanske han vill lite oftare än hon, men hon ser det inte som en uppoffring att hon “ställer upp” vissa gånger. Hon gör det av kärlek och det känns rätt och bra. Han kan bli lite sur när hon har mens, men han förklarar att det är för att han älskar henne så mycket och att han vill vara nära henne varje dag. Därför ser hon hans irritation som ett kärleksbevis.

Det går några år och Sara börjar se ett mönster. Vissa dagar är han på ett omöjligt humör; sur och irriterad och inte alltid så trevlig att prata med. De dåliga dagarna infaller alltid dagen efter att hon nekat honom sex. Kanske på grund av mens eller sjukdom, eller kanske bara för att hon varit för trött på kvällen. Hon klandrar honom inte för de dåliga dagarna, för han rår ju inte för att han blir irriterad av sexbrist. Eftersom hon tycker synd om honom och har dåligt samvete, så försöker hon att ställa upp även om hon inte orkar. Vardagen blir också så mycket trevligare då.

När Sara blir gravid, då blir det jobbigt. Illamående och en trötthet större än hon någonsin upplevt förr, gör att hon helt tappar lusten i flera veckor. Varje kväll blir det en lång diskussion, när hon försöker förklara och försvara sin brist på sexlust. Eftersom det enda hon kan tänka på är att få sova, så känns det lättare att bara ställa upp direkt. En snabbis, så får hon sova sedan. Bättre det än att gräla om saken i en timme och somna osams. Men nu känns det faktiskt som en uppoffring. Det händer att tårarna kommer efteråt, och hon vet inte ens varför.

När babyn är född blir det en drastisk förändring av sexlivet. Hon är sydd och har ont, hormonerna flyger runt i kroppen och tar bort all lust. Men Johan påpekar att han varit tålmodig och stått ut under graviditeten, så nu får hon faktiskt skärpa till sig. Vad är hon för en fru egentligen, som aldrig vill ha sex med honom? Älskar hon honom inte längre? Tjat, gräl och dåligt samvete får henne att försöka. Men det gör ont. Varje gång de har sex, så gör det ont. Och hon är så trött. Så förtvivlat trött, för babyn vaknar varannan timme på natten, så hon vill inte slösa bort dyrbar sovtid på något hon inte vill och bara får ont av.
Säga nej, gräla i en timme och ha en man som inte ens pratar med henne nästa dag?
Säga ja, tvinga sig till snabbt sex, få sova lite tidigare och ha en man som tar hand om babyn medan hon duschar nästa dag?
Valet är enkelt, så sexlivet går i gång som vanligt igen.

Tio år och två barn senare, så är det sällan Sara har någon sexlust. Den har försvunnit under åren som gått. Det är så många gånger hon haft sex med Johan när hon egentligen inte ville, så sex har blivit något hon förknippar med obehag, skam och dåligt samvete. Vid det här laget vet hon att hon är en rätt dålig fru, som inte känner lust till sin egen man och ofta försöker smita i från allt vad sex heter. Hon lägger sig efter honom och hoppas att han ska hinna somna, hon smyger tyst ned i sängen och håller andan, hon låtsas sova om han verkar vakna till. Inte för att det hjälper så mycket, för han bekymrar sig inte för om hon sover eller är vaken när han vill ha sex.

Dagen efter sex är nästan alltid en hyfsad dag, då Johan är ganska trevlig. Han klagar inte på maten, han är ganska snäll mot barnen och kan till och med vara med på någon familjeaktivitet. Därför försöker Sara ge honom sex kvällen före viktiga dagar, som barnens födelsedagar eller om de ska åka bort någonstans.
Dagen efter en sexfri kväll, då är det jobbigt. Han hittar fel på allt Sara säger och gör, eller så pratar han inte med henne alls. Det är lite olika. Han skäller på barnen och kan “råka” trampa sönder leksaker som ligger på golvet eller “råka” slita sönder den nya glittertröjan.

Några gånger har Sara försökt prata med Johan om det där med sex. Men han pratar högre, snabbare och mer övertygat än vad hon gör. Därför slutar det alltid med att han är en man som försöker visa henne sin kärlek, medan hon är en onormal kvinna och dålig fru. Någonting känns fel med deras förhållande, men hon är för trött för att kunna räkna ut vad. Hon får ju aldrig sova. Han lägger sig alltid tidigt för att hinna få några timmars sömn innan hon lägger sig och sedan vill han ha långt spännande sex innan han sover resten av natten. Hon måste få barnen i säng, diska bort, hänga tvätt och förbereda morgondagen innan hon lägger sig och blundar medan hon försöker få dagens sex överstökat. Kanske hon hinner få 5 timmars sömn i natt? Tårarna rinner till och med när hon sover …

6 gillningar
2

Lät deppigt. Noll igenkänning från mig faktiskt. Både jag och X var så trötta med en unge som hade nattskräck och inte kunde somna själv eller sova i egen säng under många år. Och en tonåring på det. Båda saknade nog närheten. Inte bara han.

3 gillningar
4

Nej, när vi hade det bra kände jag inte att jag gav och han fick. Vi ville vara nära båda två. Båda både gav och fick, precis som det ska vara.

Sen gick allt åt pipan men det är en annan historia.

3 gillningar
5

Håller med, har faktiskt aldrig stött på en sådan konstig man jag heller.

Men de finns väl säkert… fast jag ställer mig ändå frågande till varför man som ung men vuxen kvinna med livet framför sig bara fortsätter med hela tragglet och skaffar ännu fler barn med en sådan underlig, för att inte säga närmast sjukligt sexfixerad och dysfunktionell, vuxen man och människa :thinking:

Vad är det för en “husfrid” att värna om undrar jag… finns ju inte tillstymmelse till frid i det hushållet :roll_eyes:

1 gillning
7

Ja, det var onekligen ett extremt exempel jag inte riktigt kan känna igen mig i. Min första pojkvän hade lite tendenser i den riktningen att han inte kunde acceptera när lust saknades. Dock, i retrospekt, så saknades den faktiskt för att förhållandet var på upphällningen och jag var jävligt less på honom, så han hade egentligen inte fel att den bristande lusten att ligga med honom berodde på att något var fel i relationen. Men det var ju ingen bra metod att fixa det att ha sex ändå om man säger så, tvärtom. Han tjatade och bråkade ändå inte till den nivån som beskrivs där och vi var unga och hade inga barn eller sånt som ju gör berättelsen desto värre.

Barnens pappa var för all del lite gladare och mer kärleksfull efter att vi haft sex, och kunde bli på dåligt humör utan, men inte till en sån nivå som beskrivs i trådstarten och jag tror inte att det var avsiktligt eller manipulativt utan just bara en reflektion av hur han faktiskt kände sig. Han skulle däremot aldrig någonsin tjatat eller bråkat om att jag inte kände för sex, och väntade för det allra mesta på att jag skulle ta initiativet ändå. Med honom kände jag väl själv en press att ha sex mot slutet av relation främst för att jag ville att vi skulle jobba på relationen och att han skulle anstränga sig för att försöka se och förstå mina behov, och då tänkte jag att för att kunna be om det måste jag försöka se och tillgodose hans behov. Det var dock ingen vinnande strategi, för han blev ju inte mer intresserad av mina behov för det.

Jag tänker dock att det finns en gråzon där, jag vet inte om allt “husfridssex” är dåligt. Jag tycker aldrig man ska tvinga sig att ha sex när man verkligen inte vill, det blir bara dåligt. Däremot tänker jag att om man har en relation där man vet att partnern skulle vilja ha mer sex så kan man försöka prioritera lite för det, planera sin vardag för att lämna tid när man faktiskt kan ha sex så att man inte schemalägger sitt liv på ett sätt som i praktiken gör att det sällan är rätt tillfälle. Om man själv är lite sugen på sex men mer sugen på att läsa en bok kanske man då ibland ska prioritera det förstnämnda ändå exv. Man kan till viss del iaf ta ett eget ansvar för att hålla igång sexlivet och inte bara låta det glida bort genom att prioritera. Har det ens närmat sig situationen som TS beskriver däremot så är det ju kört för länge, länge sedan.

3 gillningar
8

Jo jag kan känna igen det tyvärt och vet flera som gör… tragiskt men det finns i förhållanden oftare än man tror…

2 gillningar
9

De enda som förstår den här historien helt och hållet, är de som varit med om samma sak. Alla andra tycker den är överdriven, feltolkad eller konstig. Det roliga är att den som är i en sådan här relation, tror att allting är fullkomligt normalt. Så här är det väl för alla par, eller hur?!

10 gillningar
10

Jag menade verkligen inte att den är överdriven, utan mer att det nog finns många andra, mindre extrema varianter, av att på olika sätt “ställa upp på sex för husfridens skull”. Att många kan känna att man gjort det, och även att det blivit dåligt, utan att man haft en så synnerligen osympatisk och oempatisk partner som den som beskrivs där.

1 gillning
11

Exakt så har jag haft det med min make, numera exmake… vi lever nu ihop igen… den där skammen att det var mitt fel är verkligen fruktansvärt…

Eller rättare sagt var fruktansvärd… nu inser jag att det var han som var sjuk… inte jag.

4 gillningar
12

Men hur är det möjligt… allvarligt, hur är det faktiskt möjligt??

Jag har levt i en semidysfunktionell relation i nästan tio år och att det var vad det handlade om det förstod även jag under den tid den varade. Jag insåg att jag var så beroende av honom, att han var som ett rent knark i mitt system och att jag brukade våld på mig själv. Jag sökte en samtalskontakt redan innan det tog slut, men fick ingen tid medan det varade.

Så jag har väldigt svårt att tro att någon som i övrigt är normalfungerande skulle vara så totalt verklighetsfrånvänd att den inte alls förstår att det är något som är galet och att alla andra INTE lever på samma sätt.

Jag tror att det handlar mycket mer om att man isf inte alls förstår sig själv och sina egna bevekelsegrunder, eller är rädd för att närma sig dem, de egna bevekelsegrunderna till att man låter allt bara fortgå och därutöver tar ytterligare steg i en sådan destruktiv och dysfunktionell relation.

Man har ett eget personligt ansvar och de allra flesta av oss är inte dumma i huvudet, vi fattar… även om det är svårt att möta konsekvensen av det vi inser. Men att tro att sånt är helt normalt och att alla lever så, det tror jag faktiskt ingen normalbegåvad människa faktiskt tror innerst inne :woman_shrugging:

2 gillningar
13

Jag har våldtagit en kvinna.
Min första älskarinna.
Hon försökte avbryta relationen men jag pressade henne till att ha sex mot sin vilja.
Dock fortsatte vi vara vänner och vid ett tillfälle fick jag på hennes initiativ ge henne oralsex.
Men aldrig mer har jag pressat någon.
Jag kan dock tänka mig att mer än en kvinna ställer upp mer eller mindre mot sin vilja för att mannen pressar och “har behov”. “Pojkar är pojkar” hör jag ibland som bortförklaring på att män kommer undan med dåligt beteende. Men det är inte ok.
Inte ok någonstans.
Vi har en samtyckeslag som innebär att sex ska vara frivilligt och att båda parter aktivt ska ge sitt samtycke. Sex under hot om eller rädsla för repissalier och dåligt beteende om en part inte ställer upp kan inte sägas vara frivilligt.
Man pressar inte någon man älskar till att göra våld på sig själv.

2 gillningar
14

Det är inte så konstigt som det låter. Om du tar Sara, i det här fallet, som flyttar i hop med Johan vid 19 års ålder, så kanske hon var 16-17 när de träffades. Hennes enda erfarenhet är sexfixerade tonårspojkar, så hon förvånas inte alls över Johan. Han säger också redan från början att han har samma behov som alla andra män. När Sara antyder för sina vänner att det där med sex kan vara lite jobbigt i bland, då skrattar de. Typiskt för hela det manliga släktet, säger de. Alla män tänker på sex hela tiden!

Som alla andra män av den här sorten, så gillar inte Johan att Sara ägnar för mycket tid åt sina vänner. Utan att hon förstår hur det går till, så tappar hon kontakten med dem lite i taget. Så småningom hör hon inga andra åsikter än Johans, och hon blir alltmer övertygad om att det måste vara fel på henne. Johan är en normal man med ett normalt sexbehov, medan hon är känslokall och onormal. Alla andra kvinnor vill oftare än hon, och när de inte är så sugna, så ställer de upp för att de älskar sina män. Varför är det då så hemskt svårt för henne???

Ingen - absolut INGEN - säger någonsin till henne att Johan har fel. Alla verkar tycka att han är en kul kille som är “som vanligt folk”. Å andra sidan skulle hon förstås aldrig kunna diskutera deras sexliv med andra människor. Det är alldeles för privat. Och pinsamt och skamfyllt.

10 gillningar
15

Njaaae… alltså detta är ju en helt fiktiv påhittad historia du skrivit… eller?

För i en påhittad historia kan man ju skriva, hitta på, läsa ut, tolka, tycka och tänka vad som helst och ingenting både om vad den fiktiva personen ifråga och den lika fiktiva omgivningen sagt/tänkt/tyckt… det måste till lite IRL-erfarenhet och verklig anknytning för att på allvar öht kunna diskutera något ur en vanlig och verklig människas perspektiv.

1 gillning
16

Jag har blandat egna erfarenheter med ett par andras (som jag fått kontakt med på en annan sajt). Allt är alltså i princip sant, fast Sara är 3 personer i 1.

5 gillningar
17

Så som du beskriver det var det i mitt förhållande med mitt X. Inte alls så tydligt, men i princip samma mönster. Jag är en fullt fungerande person med stor självinsikt, men gick ändå omkring med dåligt samvete för att mitt X mådde så dåligt över att vi (enligt hans mening) hade för lite sex. Jag njuter varje dag så här 4 år efter skilsmässan över att jag bestämmer över min egen kropp och är inte ett dugg sugen på att ha ett förhållande igen.
Så visst förekommer det och jag tror att det är vanligare än man tror med tjatsex och manipulationer men inte alltid så tydligt att man förstår det när man är inne i det.
Tack för att du tar upp ämnet, det här är skamfullt för många och jag hoppas att fler kan känna att de kan berätta!

7 gillningar
20

Ja, vi talade om det.

22

Det kändes hemskt när jag insåg hur illa jag gjort henne vilket närktes på en gång. Jag bad om ursäkt , sa att jag betett mig illa och att hon förlät mig.
Jag höll mig från att lägga an på hemne men hon lät mig som skrivits ovan ge henne oralsex vid några tillfällen efter det.

3 gillningar
23

Kan bara instämma tack för att du lyfter ämnet, ja sa till mig för ca 1 år sedan aldrig mer ska jag ”ställa upp” på sex
jag har känt skam hur jag kunnat hamna i den här situationen…

4 gillningar
24

Ja, jag hade ett nattsvart samvete. Stackars stackars mitt ex, som älskade mig så mycket och bara ville ha ett normalt samliv med sin fru. I stället hade han en trist och tråkig fru som blev allt mindre intresserad av sex.
Det tog lång tid efter vår skilsmässa, innan just den delen av samvetet rättade till sig.

6 gillningar
25

Det kallas “normalisering”. Lite i taget, långsamt långsamt flyttas gränserna för vad som känns normalt. Med en viss social isolering och så ständig sömnbrist, så blir det som att leva i en kult. Man blir helt hjärntvättad.

8 gillningar