Fast om man är förälder och den andra föräldern inte tar ansvar för familjen eller barnet, så har man inget annat val än att projektleda. Alternativet är ju att låta sitt barn bli lidande.
Hur många dagar ska barnet gå utan mat för att pappan ska känna att han slipper utsättas för mikromanagement? Hur många dagar ska barnet ha samma blöja? Hur länge ska barnet få skrika utan att bli omhändertaget för att pappan inte ska “drivas till inaktivitet”?
Men vad är det med män egentligen? 
Man hör av kvinnor i ens närhet att man efter man som beter sig så och läser tråd efter tråd här på forumet och alla beter sig likadant, inklusive min numera exman.
Tycker att du skall göra det du själv skriver. Dvs, börja med att sätta av tid och bena ut pros and cons för dig själv. Med dig själv i fokus först, därefter dina barn. Din sambo, er relation.
Ställ de tuffa frågorna till dig själv (!).
Ser jag en framtid tillsammans med min sambo? Av att döma av det du skriver – troligen inte…
Ser jag möjligheter till förändringar? Av att döma av det du skriver – troligen inte…
Finns det ett intresse till förändringar? Se ovan…
Finns det kärlek och respekt? Se ovan…
Hur mår jag? Hur mår barnen? Tidigare, nu, och i en framtid…
Ocksåvidare…
Släpp även fasaden (!), åt alla håll och kanter, kanske även mot din sambo (!). Förstår dina tankar kring det du skriver om att prata med en anhörig. Har du någon nära vän, någon nära arbetskollega – som därmed inte är ”familjen” som du skulle kunna lätta ditt hjärta för?
Tror att det är A o O att sätta ord på saker. Skrift här på forumet är givetvis en start, men ett samtal kan vara nog så viktigt.
Vidare, ta inte ut några ”segrar eller förluster” i förtid. Speciellt gällande din oro kring dina barn, boendefråga. Dina känslor är förståeliga, speciellt för ”oss” skribenter på detta forum.
Sätt fokus på dig själv. Börja där.
För mycket av det du beskriver… är inte hållbart, och du säger själv att du funderat kring att lämna en längre tid. Släpp fasaden, sätt ner foten, ta bladet från munnen, ta det därifrån…
Vare sig det leder till separation eller inte.
De vettiga partnerna hör man sällan talas om på den här sidan, just saying.
Jag skulle vilja säga att många pappor blir bättre pappor när de ensamma får axla ansvaret under sina veckor. Min nuvarande sambo är en sådan. I hans äktenskap var det han som jobbade och drog in pengarna, hon var hemma-mamma, det var de helt överens om. När hon initierade skilsmässan trodde hon nog inte att han varken skulle vilja, kunna eller orka vara pappa på sina veckor, men han har verkligen blivit en mycket bra pappa som ställer upp på sina barn, lagar mat och går på skolmöten mm. På så sätt är skilsmässa det bästa som kan hända för många pappors relationer till sina barn.
Det är ju precis det du inte gör.
Och det är därför det blir så inihelvete fel!
Det är precis som @Lisa0987 skriver, nämligen att du hittar på en tolkning kring din egen relation (en tolkning som för övrigt har ändrats hejdundrande friskt med tiden) och sedan försöker du applicera det på allt och alla, utan respekt för individen och framförallt individens lidande. Det var ju inte ens rätt första gången, så det blir ju bara värre och värre
Vi har människor här som ber om hjälp. Som mår dåligt. Som behöver stöd.
De behöver inte att du skyller på dem. De behöver inte att du hittar på att de ska vara orsaken till att deras män är lata, själviska och terroriserar hela familjen om han inte får det sex han vill ha. Den skulden ligger hos honom och honom ensam.
Empati, @Tailor , är ett fint ord. Och en fin egenskap. Försök att känna empati med människor som mår dåligt och har kämpat till sista blodsdroppen redan. Som blivit utsatta för än det ena och än det andra. Och som har burit en hel familj (inklusive vuxenbebis) på sina axlar alldeles för länge. Som bara längtar efter att få andas fritt och få huvudet över vattenytan igen.
Istället för att mestadels stå på förövarens sida.
Det är verkligen helt obegripligt hur du kommit fram till att det rör sig om en “slagen man”. Det låter mer som en dryg och självgod översittare. “Trasig” är en alldeles för snäll formulering, snarare är han ju en förövare.
Tja, det är ju inte konstigt att män beter sig såhär så länge de har så många riddare som ska tala om för alla att en man har aldrig något eget ansvar för sitt beteende, eller sitt liv, ansvaret är alltid någon kvinnas vad han än gör.
Nej då, det är till och med ganska lätt.
Till alla er män (och kvinnor) som tvivlar:
Det är inte direkt rocket science
Att det finns personer som beter sig enligt ovanstående och sedan inte för sitt liv kan begripa varför han inte är älskad och respekterad är i princip omöjligt. Jag tror att han och andra personer egentligen förstår att de inte är särskilt bra människor eller partners, men att de hellre agerar utåt och skyller på sin omgivning än tar sitt eget ansvar. Inte sällan är det också därför de vägrar parterapi. De vet att de gör fel och kommer att få stå till svars, men det är en tanke de inte gillar
En slagen man som tyranisserar sin partner och som låter det gå ut över familjen om inte hon ställer upp mot sin vilja, som vägrar parterapi och vill inte hjälpa till med hushåll och barn. På mig låter det som en dryg översittare som vill ha en husslav.
Ingen annan väg än att tvinga andra till underkastelse?
Mer konstruktivt med dialog och respekt för den andras behov.
Det har inte slagit dig att han kan vara nöjd som det är och inte vill ha nåågon förändring?
Ser man ingen annan väg än tvång och misshandel och vägrar samtal är man inte ett offer, då är man en förövare. Och förövarens beteende är aldrig - jag upprepar aldrig - offrets fel.
Hon har obefintlig lust p g a hans beteende men ställer hon inte upp på det han vill blir han sur och låter det gå ut över barnen. I min värld är det emotionell och psykisk misshandel.
Tvång och misshandel behöver inte vara ”handgripligt” eller fysiskt… för att därmed även kunna klassas in som våld… psykiskt och emotionellt, och sexuellt…
TS har beskrivit sin sambo som att han förväntar sig ”spännande” sex på veckobasis, om så inte blir fallet så pratar han inte med TS på flera dagar, och (kanske) inte heller med sina barn.
TS (och barnen) ”tvingas” tassa på tå för att inte sambon skall få ett utbrott.
Jag är själv man, jag får dessvärre en olustig smak i min mun när jag läser TS beskrivning kring själva ”spännande sexet” men även vilka slags beteenden det framkallar. Men jag har valt att inte lägga ut texten mer kring det.
Får tyvärr inte bilden av att det handlar om lite ”grus i maskineriet” gällande sex-och samvaro, som många kanske har upplevt under ”småbarnsåren” eller i en ”mångårig” relation.
Utan att det finns en kvinna som ”ställer upp” fast hon inte vill, och om hon inte ställer upp så påvisar sambon ett sunkigt beteende och som närmast kan beskrivas som passivt aggressivt, men att det även leder till ständiga utbrott och då hot om att ”nu lämnar jag”… och blir det inget sex så blir det heller ingen närhet (emotionellt) från sambons sida av vilja. Och kanske även ingen närhet till barnen…
Samt att detta har lett till att hon fullständigt tappat och ifrågasätter sin framtida sexlust.
Allt låter väldigt osunt i mina öron.
Och när ena parten - den som misshandlar - inte vill jobba på den? Inte är intresserad att jobba på den? Är förövarens beteende offrets fel och ansvar? Är det offret som ska anpassa sig till förövaren?
Du missar ganska mycket när du läser i många trådar. Vet inte om du ignorerar vissa saker medvetet eller inte. Tror också det bidrar till många andras frustration mot dig. Läser du @pappa73 som är man (för du hävdar gärna att vi kvinnor läser in saker fel) så läser han in precis vad alla andra gör men inte du.
Tidigare i tråden berättar TS om vad hon utsätts för om hon nekar sex och utöver hot (som är psykisk misshandel) så även tyst behandling som också är en form av psykisk misshandel. Du kanske inte vill se det men psykologin ser det så.
Jag minns när du skrev att din exfru sagt att hon inte kände sig lyssnad på och hur du bara kör på med dina lösningar och ditt sätt. Det blir väldigt märkbart här på forumet, du vet precis hur alla andra känner och upplever saker, du har inte förmåga att ta in vad de beskriver.
Är du seriös?
Vet du vad psykisk misshandel är?
Silent treatment.
Osynliggörande.
Begandla andra negativt.
Hon har ingen lust men tvingas ställa upp d v s göra våld på sig för annars går han dåliga humör ut över familjen.
Vad kallar du det?
Vad lever du i för värld?
Det är fan i mig psykisk och emotionell misshandel.
Fast nu går du ju emot hela psykologifältet och deras definition av psykisk misshandel 
Hur mäter man ”ointresse att jobba med relationen in i det sista”?
Vi pratar inte om sådant, det är det här som gör det så löjligt, du vill ju inte ens förstå vad det handlar om. Jag gav dig en länk ovan, ta en titt där.