Syster.
Inga barn mår bra av att leva i dysfunktionella förhållanden.
På mig låter det som att han använder dig som objekt för sin bekvämlighet och sina behov.
Vad känner du för honom?
Älskar ni varandra?
Om han vägrar parterapi betyder det att han är apan som inte vill se, höra eller tala om de problem som ni har.
Det kan vara likgltighet.
Det kan vara rädsla.
Hur som misshandlar han dig mentalt när han inte får som han vill så du gör våld på dig själv för att hålla honom på gott humör. Det är sexuellt tvång. Vill han ha sex är det hans uppgift att uppvakta dig och behandla dig så din lust väcks, inte att behandla dig illa när han inte får som han vill. Det betyder att han har noll respekt för dig.
Du är inte ensam som blivit förd bakom ljuset, haft för bråttom in i en relation och upptäckt att för många är det irl tvärtom mot i sagans värld så att efter första kyssen förvandlas prinsen till en groda.
Jag betvivlar att han har kapacitet att ändra på sig.
Nu frågar jag dig, syster, om du hade en dotter som befann sig i din situation, som blev behandlad av sin man som du blir behandlad, vad skulle du råda henne till. När du kommit fram till det svaret, följ då själv det råd du skulle ge henne.
Det förutsätter att båda kan och vill se, lyssna på och respektera varandra och är beredda att jobba på det. Hon har föreslagit parterapi men han vägrar och misshandlar henne psykiskt genom att behandla henne illa när hon inte ställer upp på att göra som han vill. Hon kan inte tvinga honom att ändra sig.
Det är en osund, dysfunktionell relation som bryter ner henne och han vägrar att försöka göra något åt det. Det finns ingen som kan tvinga någon annan att ändra på sig, att lyssna på och respektera andra.
Så vad ser du för alternativ? Hur ska hon få honom att ändra sig och kommunicera med henne när han inte vill och straffar henne när hon misshagar honom?
Kom nu med ett enda konstruktivt förslag på vad ts kan göra för att hennes man ska inleda en dialog och ett förändringsarbete så de får en fungerande relation när han nu varken kan eller vill diskutera och ta tag i saken? Eller tycker du att hon ska underordna sig honom och mot sin vilja ställa upp på saker för att hålla honom på gott humör? Jag skulle aldrig råda någon att stanna i och försöka arbeta på en relation där ena parten utövar någon form av misshandel och tvång för att få den andra att underkasta sig. Aldrig!!!
Kära @minim.
Vissa saker vet man inte förrän efteråt.
Innehållsdeklarationen och förpackningen kan visa sig vara falska.
Jag förstår att du känner dig dum och att det känns som ett misslyckande.
Dock är det ännu dummare och ett ännu större misslyckande att stanna i en dysfunktionell relation.
Tror du att han kommer att vilja ta ansvar för barnen?
Att han vet hur man gör?
På mig låter det som att du har tre barn att ta hand om varav ett utsätter dig för psykisk och fysisk misshandel. Han tvingar dig till saker som du inte vill och straffar dig om du inte går med på det.
Nu verkar det finnas vissa som tycker att det är ok och att hans beteende och ovilja att lyssna på dig och arbeta på relationen är ditt ansvar att ta tag i och förändra men jag förstår inte hur det ska kunna gå till. Hans val och beteende är inte ditt ansvar. Du kan bara välja på att antingen ha det som du har det vilket är osunt eller så tar du din mats ur skolan, krattar kastanjerna ur elden, slänger in handduken och tackar för dig.
Vill du att dina barn ska leva upp i er dysfunktionella relation och känna att det är ok att deras pappa behandlar dig som han gör? Som en hus- och sexslav? Är du nöjd med att vara reducerad till ett objekt för hans lusta och bekvämlighet? Är det det liv, den relation du vill ha? Personligen är jag hellre ensam än att jag lever i ett dåligt förhållande som saknar utsikter att förbättras. Det är bara du som vet om det finns förutsättningar för förbättringar men utifrån hur du beskrivit situationen tror jag inte det.
När jag läser om tvång och misshandel i en relation och en ovilja att lyfta och arbeta på problemen är alltid mitt råd att lämna. Var och en är ansvarig för sina egna val och handlingar och den som väljer att behandla andra illa kan aldrig säga att det är offrets fel, att det var vad någon sa, gjorde, klädde sig. Det är alltid den enskildes val hur den väljer att agera och reagera i situationen. Ens egna val och handlingar kan aldrig läggas på någon annan. Visst, det krävs två för tango men då krävs också att båda lyssnar på, känner in och följer med och vara lyhörd för om man trampar den andra på tårna eller om någon hamnat i otakt. Saknas det ömsesidig vilja och respekt är det inte möjligt att få det att fungera och utifrån hur du beskrivit det lyssnar han inte in eller bryr sig om dig utan vill ha mark- och sängservce av dig men har noll intresse av att ge dig något tillbaks. Utifrån din beskrivning är separation nödvändigt för att du ska rädda dig själv innan du går sönder ännu mer och gå in i väggen helt.
Tyvärr känns det som att vi även år 2023 i det som ibland kallas för världens mest jämställda land behöver förtydliga vissa saker gällande normalt sexliv
Om det blir repressalier för en person som inte vill ha sex eller en viss typ av sex när partnern kräver blir det sexuellt tvång. Den som drabbas i detta fall vill ju verkligen inte, men måste ändå, om inte hon eller barnen ska få lida av det i efterhand.
Det är inte okej. Det är inte något fint. Det är inte sunt eller normalt. Den personen som ägnar sig åt sån form av påtryckning är en förövare, och den personen bär hundra procent av ansvaret.
För den som drabbas känns det ofta fruktansvärt till både kropp och själ, och många kan vittna om hur lång tid det tar att läka efter att ha blivit utsatt. Många läker aldrig.
Likaså är det inte bådas fel om en person vägrar att ta sitt ansvar för hem och hus och familj. Det är inte heller bådas ansvar ifall en vägrar kommunicera eller vägrar ta extern hjälp.
Den här personen är en förövare. Det är mycket möjligt att han också mår dåligt, men det är ingen ursäkt alls för att bete sig på det sätt han beter sig
Det är inte en ursäkt till sexuellt tvång
Det är inte en ursäkt till lathet
Det är inte en ursäkt till att frysa ut eller stänga ute
Det absolut sista som behövs i detta fall är att lägga ännu större börda på den part som redan bär allting. Vi behöver lite tvinga dem att förstå sin partner ännu mer, för problemet är ju att de redan har varit alltför förstående
De har redan förstått och anpassat sig och tassar på tå och kämpat och offrat mående och i detta fall även sin kropp och sexualitet. Det har redan burit ansvaret, och de har redan burit skam och skuld.
Ta istället bördan från dem. Ta skammen från dem. Det viktiga är att de får stöd och får bli trodda. Att någon faktiskt säger till dem att deras situation är fel och deras relation osund. Att de inte ska behöva leva på det sättet eller bli behandlade på det sättet.
Och de personer som utsätter andra för denna typ av behandling måste börja ta ansvar över sig själva och sitt beteende. Utan ursäkter.
Nej det har verkligen inte blivit något fint och jag står lite handfallen i allt. Sex hade nog inte varit något problem om det inte hade blivit en sån press/risk för konsekvenser och jag är så chockad att han inte vill hitta en lösning tillsammans. Han måste verkligen tycka illa om mig om man vill behandla någon på det sättet och förstår därför inte varför han inte gör slag i saken och lämnar mig. Sen har jag i allt det här verkligen inte varit perfekt på något sätt, surat och sagt mycket saker jag ångrar i fula bråk så är såklart inte utan skuld i vår dåliga relation.
Tusen tack för all respons. Jag har mycket att tänka på, har tidigare som sagt inte vågat ventilera detta med någon men nu när jag iaf skrev hör blev det väldigt tydligt hur dysfunktionellt vi hr det.
Tack för kloka ord så lätt att tänka och förstå att jag och barnen hade haft det bättre av att lämna men oerhört svårt för mig att göra slag i saken. Hade inte saknat honom, bara livet i huset med mina barn på heltid.
Tack sådär, mycket tankar. Känner mig feg som inte vågar lämna, ska försöka ta mod till mig för vet att det antagligen kommer kännas skönt. Måste bara få till ett vettigt boende för mig och barnen i området och det är inte så lätt.
En nyfiken fråga: Hur länge anser du att man ska jobba med och kämpa för relationen innan man ger upp och begär skilsmässa? TS har gjort det i några år åtminstone. Jag kämpade i 30 år. Hur lång tid är tillräckligt i dina ögon?
Yep.
Många män som är obstinata, använder sina kvinnor som bekvämlighetsinrättningar, förväntar sig att de ska ta hand om hus, hem och barn så karlarna får hålla på med sitt och vägrar lyssna när kvinnorna uttrycker missnöje. Sedan förvöntar sig männen att kvinnorna ska ställa upp på sex på männens villkor, annars surar de. Det verkar liksom inte ha landat hos männen att det är 2023, inte 1823.
Sedan finns det så klart kvinns som inte låter männen laga mat, städa, ta hand om barn eller lägger sig i och ska få männen att göra det på det sätt som kvinnorna vill ha det så männen ledsnar och ger upp och så får de skit för det.
Syster.
Är det värt att bli utsatt för det du får gå igenom för att få ha barnen på heltid så stanna då om du tycker det känns bäst för dig och bsrnen och om det är det råd du skulle ge en dotter i samma situation
Frågan är dock om han vill/ orkar/ klarar av att ha barnen 50/ 50.
Kan ni inte bryta den onda spiral ni är inne i och du tycker det är värt att fara så illa som du gör så får du ha det som det är. Personligen tycker jag det låter som en dränerande relation som suger musten ur dig så frågan är vilken kvalité tiden med barnen kommer att få i slutändan.
Många försöker slå knur på sig själv för barnens skull när barnen ser att förldrarna far illa och mår illa av det.
Att jobba i en relation och för en relation är något självklart. Att göra sitt bästa borde också vara självklart. Men att kämpa in i det sista ska man naturligtvis inte göra. Då är man ju en krossad människa. En människa som har tappat i självkänsla, mående, ork, livslust etc. Så långt ska ingen behöva gå
Viktigt är också att kunna avgöra vad som är värt att kämpa för och vad som faktiskt är bäst att lämna. Om båda vill anstränga sig och göra sitt bästa är det ofta värt att verkligen försöka. Men om en part beter sig på det sätt som vi alltför ofta ser (exempelvis lämnar allt arbete till den andre eller beter sig sårande/kränkande eller utnyttjar den andre för sexuella ändamål etc) är det inte en relation värd att stanna en dag till i eller en partner värd ansträngningen.
Då är det bästa man kan göra att lämna, och lämna i tid. Innan man mår alltför dåligt och innan man hunnit ta för mycket stryk.
Fast det här förstår jag inte?
Jag tror att rätt få personer bara informerar om en skilsmässa med ett färdigt påskrivet papper - innan de försökt kommunicera att de mår dåligt i relationen.
Sen att den andra parten inte lyssnar eller tar dem på allvar är en annan sak.
Visst, det finns tillfällen då det verkligen kan komma som en blixt från en klar himmel. Men i de flesta fall har den part som mått dåligt verkligen försökt kommunicera det. Inte sällan i flera år.
Du har ju tidigare skrivit att ditt ex också försökt prata med dig och konkret förklarat varför hon mådde dåligt i relationen, så att det bara kom ett beslut från ingenstans går ju lite tvärtemot vad du tidigare sagt.
Jag tror helt enkelt inte att det finns något belägg för att de flesta (kvinnor) bara sticker utan ett uns av varning. Och TS i detta fall har ju också verkligen försökt nå fram och föreslå lösningar.
Sen tycker jag såklart inte att det är bra att lämna för någon annan. Det är i princip alltid bättre att lämna en relation i tid och bearbeta den i lugn och ro innan man går vidare.
Men det är en annan sak och något helt separat från denna tråd
Detta är väl individuellt och inte ett nationalfenomen? Jag tror de flesta hellre stannat om relationen varit tillräckligt ”intressant” dvs att den ger mer än den ”tar” eller man ser att det finns hopp om förbättring. Det är väl aldrig lätt att bryta upp, jag tror att man har försökt ganska ordentligt men man kan ju inte göra våld på sig själv. Det är aldrig lätt, inte ens när man är jättesäker på vad man vill.
Jag skulle också säga att det är fantastiskt att de flesta svenska män och kvinnor kan välja om de vill lämna sin relation.
@Tailor du är så färgad av din fd relation. Jag delar inte alls din bild av svenska män och kvinnor.
Du skrev någonstans att du tjänar mer än honom. Du skrev att du gör allt hemma och han inget, att han inte ens bryr sig om barnen. Sen kan han tvinga dig till sex.
Varför ska han lämna? Han får allt och behöver inte ta något ansvar
@minim din man har inte varit särskilt snäll. Det han har utsatt dig för, och fortsätter att utsätta dig för, är misshandel. Dina blåmärken syns inte utanpå men du har gått om dem inuti!
Du vill inte leva utan dina barn halva tiden. Det förstår jag. Men vill du att dina barn ser dig 100% av tiden och ser att du mår dåligt? Vad får de för blid av att en relation till en partner ska vara? Att våldtäkt är okej? För i mina ögon när någon tjatar till sig sex eller hotar för att få sex så är det våldtäkt.
Tror du på allvar att han som inte har lyft ett finger kommer att orka med att ha barnen halva tiden? Om du inte viker dig utan kräver att han tar sitt ansvar 50/50 med allt vad det innebär, tror du inte att han kommer att ge upp?
Du skrev att du jobbar natt ibland. Finns det ingen ob omsorg i din kommun? Man brukar ha ob omsorg för barn både i förskoleålder och skolålder och ofta är de i samma lokal även om åldersspridningen blir stor.
Du har fått en del bra tips men jag skulle vilja fylla på med att du bör hitta någon utomstående att prata med. Du mäktar inte med att lämna en relation där du blir väldigt illa behandlad. Den hjälpen kanske du kan få om du pratar med någon? Någon som kan hjälpa dig att hitta styrka och hjälpa dig att tryggt stå på dina egna två ben så att du kan och vågar prioritera dig sjlälv?
Det är bra att det finns kvinnor (och tack och lov också en del män) som faktiskt kan kalla en spade för en spade. Den som har levt länge i en skev och destruktiv relation kan lätt tappa känslan av vad som är normalt. Det hände mig också. Det händer de flesta i sådana situationer.
Det behövs en omgivning som kan hålla fötterna på jorden och säga det man innerst inne egentligen vet, men där åratal av osund dynamisk gjort att man börjat tvivla på sig själv.
Det behövs en omgivning som kan ta bort känslan av skuld och skam, och istället placera den där den hör hemma. För som utsatt är det alldeles för lätt att ta på sig ansvaret för båda två, hur orättvist det än blir
Det är tur att det finns sådana personer runt omkring en ibland. Annars hade inte många orkat ta steget ur en dålig relation.
Är verkligen helt obegripligt vad du menar här i förhållande till tråden. TS har ju kämpat hur hårt och hur länge som helst? Hon har ju vänt ut och in på sig, letat under varje sten efter lösningar? Verkligen hemskt hur du kan skriva en sådan sak till någon som kämpat så fruktansvärt hårt.
Vaddå inte pratar, han vägrar ju att prata? Hur ska de kunna ha en dialog då?
Mår han kasst förtjänar han det som han betett sig. Beter en vuxen man sig som en tvååring så är det väl rätt givet att han inte blir respekterad? Jag vet att vi inte tycker lika här, men jag tycker inte att män har rätt att bete sig hur som helst mot andra människor och bara bli behandlade med konstant förståelse och ytterligare chanser i all evighet. TS har ju redan två barn att ta hand om, hon behöver inte en gnällig jättebebis med orimliga krav uppepå det.
Jag har mycket att tänka på, har tidigare som sagt inte vågat ventilera detta med någon men nu när jag iaf skrev hör blev det väldigt tydligt hur dysfunktionellt vi hr det.