Amen.
1 gillning
Kära minim
Strunta i Tailor och läs vad Rulle och onedaymore skrivit ovan
2 gillningar
Nej det har verkligen inte blivit något fint och jag står lite handfallen i allt. Sex hade nog inte varit något problem om det inte hade blivit en sån press/risk för konsekvenser och jag är så chockad att han inte vill hitta en lösning tillsammans. Han måste verkligen tycka illa om mig om man vill behandla någon på det sättet och förstår därför inte varför han inte gör slag i saken och lämnar mig. Sen har jag i allt det här verkligen inte varit perfekt på något sätt, surat och sagt mycket saker jag ångrar i fula bråk så är såklart inte utan skuld i vår dåliga relation.
Tusen tack för all respons. 
Jag har mycket att tänka på, har tidigare som sagt inte vågat ventilera detta med någon men nu när jag iaf skrev hör blev det väldigt tydligt hur dysfunktionellt vi hr det.
1 gillning
Tack för kloka ord så lätt att tänka och förstå att jag och barnen hade haft det bättre av att lämna men oerhört svårt för mig att göra slag i saken. Hade inte saknat honom, bara livet i huset med mina barn på heltid.
Tack sådär, mycket tankar. Känner mig feg som inte vågar lämna, ska försöka ta mod till mig för vet att det antagligen kommer kännas skönt. Måste bara få till ett vettigt boende för mig och barnen i området och det är inte så lätt.
En nyfiken fråga: Hur länge anser du att man ska jobba med och kämpa för relationen innan man ger upp och begär skilsmässa? TS har gjort det i några år åtminstone. Jag kämpade i 30 år. Hur lång tid är tillräckligt i dina ögon?
2 gillningar
Yep.
Många män som är obstinata, använder sina kvinnor som bekvämlighetsinrättningar, förväntar sig att de ska ta hand om hus, hem och barn så karlarna får hålla på med sitt och vägrar lyssna när kvinnorna uttrycker missnöje. Sedan förvöntar sig männen att kvinnorna ska ställa upp på sex på männens villkor, annars surar de. Det verkar liksom inte ha landat hos männen att det är 2023, inte 1823.
Sedan finns det så klart kvinns som inte låter männen laga mat, städa, ta hand om barn eller lägger sig i och ska få männen att göra det på det sätt som kvinnorna vill ha det så männen ledsnar och ger upp och så får de skit för det.
2 gillningar
Syster.
Är det värt att bli utsatt för det du får gå igenom för att få ha barnen på heltid så stanna då om du tycker det känns bäst för dig och bsrnen och om det är det råd du skulle ge en dotter i samma situation
Frågan är dock om han vill/ orkar/ klarar av att ha barnen 50/ 50.
Kan ni inte bryta den onda spiral ni är inne i och du tycker det är värt att fara så illa som du gör så får du ha det som det är. Personligen tycker jag det låter som en dränerande relation som suger musten ur dig så frågan är vilken kvalité tiden med barnen kommer att få i slutändan.
Många försöker slå knur på sig själv för barnens skull när barnen ser att förldrarna far illa och mår illa av det.
3 gillningar
Jag skulle nog vilja nyansera detta en hel del.
Att jobba i en relation och för en relation är något självklart. Att göra sitt bästa borde också vara självklart. Men att kämpa in i det sista ska man naturligtvis inte göra. Då är man ju en krossad människa. En människa som har tappat i självkänsla, mående, ork, livslust etc. Så långt ska ingen behöva gå
Viktigt är också att kunna avgöra vad som är värt att kämpa för och vad som faktiskt är bäst att lämna. Om båda vill anstränga sig och göra sitt bästa är det ofta värt att verkligen försöka. Men om en part beter sig på det sätt som vi alltför ofta ser (exempelvis lämnar allt arbete till den andre eller beter sig sårande/kränkande eller utnyttjar den andre för sexuella ändamål etc) är det inte en relation värd att stanna en dag till i eller en partner värd ansträngningen.
Då är det bästa man kan göra att lämna, och lämna i tid. Innan man mår alltför dåligt och innan man hunnit ta för mycket stryk.
Fast det här förstår jag inte?
Jag tror att rätt få personer bara informerar om en skilsmässa med ett färdigt påskrivet papper - innan de försökt kommunicera att de mår dåligt i relationen.
Sen att den andra parten inte lyssnar eller tar dem på allvar är en annan sak.
Visst, det finns tillfällen då det verkligen kan komma som en blixt från en klar himmel. Men i de flesta fall har den part som mått dåligt verkligen försökt kommunicera det. Inte sällan i flera år.
Du har ju tidigare skrivit att ditt ex också försökt prata med dig och konkret förklarat varför hon mådde dåligt i relationen, så att det bara kom ett beslut från ingenstans går ju lite tvärtemot vad du tidigare sagt.
Jag tror helt enkelt inte att det finns något belägg för att de flesta (kvinnor) bara sticker utan ett uns av varning. Och TS i detta fall har ju också verkligen försökt nå fram och föreslå lösningar.
Sen tycker jag såklart inte att det är bra att lämna för någon annan. Det är i princip alltid bättre att lämna en relation i tid och bearbeta den i lugn och ro innan man går vidare.
Men det är en annan sak och något helt separat från denna tråd
Det här får du också ta och förklara?
1 gillning
Detta är väl individuellt och inte ett nationalfenomen? Jag tror de flesta hellre stannat om relationen varit tillräckligt ”intressant” dvs att den ger mer än den ”tar” eller man ser att det finns hopp om förbättring. Det är väl aldrig lätt att bryta upp, jag tror att man har försökt ganska ordentligt men man kan ju inte göra våld på sig själv. Det är aldrig lätt, inte ens när man är jättesäker på vad man vill.
Jag skulle också säga att det är fantastiskt att de flesta svenska män och kvinnor kan välja om de vill lämna sin relation.
@Tailor du är så färgad av din fd relation. Jag delar inte alls din bild av svenska män och kvinnor.
1 gillning
Du ska inte be om ursäkt för att andra människor hamnar i konflikt eller diskussion. Det är inte ditt ansvar alls!
1 gillning
Du skrev någonstans att du tjänar mer än honom. Du skrev att du gör allt hemma och han inget, att han inte ens bryr sig om barnen. Sen kan han tvinga dig till sex.
Varför ska han lämna? Han får allt och behöver inte ta något ansvar
2 gillningar
@minim din man har inte varit särskilt snäll. Det han har utsatt dig för, och fortsätter att utsätta dig för, är misshandel. Dina blåmärken syns inte utanpå men du har gått om dem inuti!
Du vill inte leva utan dina barn halva tiden. Det förstår jag. Men vill du att dina barn ser dig 100% av tiden och ser att du mår dåligt? Vad får de för blid av att en relation till en partner ska vara? Att våldtäkt är okej? För i mina ögon när någon tjatar till sig sex eller hotar för att få sex så är det våldtäkt.
Tror du på allvar att han som inte har lyft ett finger kommer att orka med att ha barnen halva tiden? Om du inte viker dig utan kräver att han tar sitt ansvar 50/50 med allt vad det innebär, tror du inte att han kommer att ge upp?
Du skrev att du jobbar natt ibland. Finns det ingen ob omsorg i din kommun? Man brukar ha ob omsorg för barn både i förskoleålder och skolålder och ofta är de i samma lokal även om åldersspridningen blir stor.
Du har fått en del bra tips men jag skulle vilja fylla på med att du bör hitta någon utomstående att prata med. Du mäktar inte med att lämna en relation där du blir väldigt illa behandlad. Den hjälpen kanske du kan få om du pratar med någon? Någon som kan hjälpa dig att hitta styrka och hjälpa dig att tryggt stå på dina egna två ben så att du kan och vågar prioritera dig sjlälv?
6 gillningar
Och tur är väl det, i detta fall
Det är bra att det finns kvinnor (och tack och lov också en del män) som faktiskt kan kalla en spade för en spade. Den som har levt länge i en skev och destruktiv relation kan lätt tappa känslan av vad som är normalt. Det hände mig också. Det händer de flesta i sådana situationer.
Det behövs en omgivning som kan hålla fötterna på jorden och säga det man innerst inne egentligen vet, men där åratal av osund dynamisk gjort att man börjat tvivla på sig själv.
Det behövs en omgivning som kan ta bort känslan av skuld och skam, och istället placera den där den hör hemma. För som utsatt är det alldeles för lätt att ta på sig ansvaret för båda två, hur orättvist det än blir
Det är tur att det finns sådana personer runt omkring en ibland. Annars hade inte många orkat ta steget ur en dålig relation.
4 gillningar
Är verkligen helt obegripligt vad du menar här i förhållande till tråden. TS har ju kämpat hur hårt och hur länge som helst? Hon har ju vänt ut och in på sig, letat under varje sten efter lösningar? Verkligen hemskt hur du kan skriva en sådan sak till någon som kämpat så fruktansvärt hårt.
3 gillningar
Vaddå inte pratar, han vägrar ju att prata? Hur ska de kunna ha en dialog då?
Mår han kasst förtjänar han det som han betett sig. Beter en vuxen man sig som en tvååring så är det väl rätt givet att han inte blir respekterad? Jag vet att vi inte tycker lika här, men jag tycker inte att män har rätt att bete sig hur som helst mot andra människor och bara bli behandlade med konstant förståelse och ytterligare chanser i all evighet. TS har ju redan två barn att ta hand om, hon behöver inte en gnällig jättebebis med orimliga krav uppepå det.
5 gillningar
Jag tycker helt enkelt att du gör helt absurda snälltolkning av mäns beteenden och det motsatta för kvinnor. Han beter sig på ett helt oacceptabelt sätt och man kan inte ha en partner som beter sig så, inte när det är en vuxen man med barn det handlar om. Det finns gränser för vilka som går att fixa och den här mannen har klivit över dem för länge sen. Att han inte vill gå i terapi eller prata är bara droppen, men egentligen så har han redan sumpat det med sitt beteende ändå, jag tror inte att en individ som har de beteenden som beskrivs här är något man kan fixa med terapi eller att “satsa”, ingen människa som i grunden är en rimlig och vettig person man kan föra en dialog med och lösa saker med beter sig så. Straffar sina barn för att man inte får tillräckligt exotiskt sex av frun.
Och nej det är inte hennes fel att hennes man beter sig så illa. Det är inte en ömsesidig skuld eller ett ömsesidigt fel. Hans beteende är inte hennes ansvar eller hennes fel. (Och vice versa)
6 gillningar
Fast om man är förälder och den andra föräldern inte tar ansvar för familjen eller barnet, så har man inget annat val än att projektleda. Alternativet är ju att låta sitt barn bli lidande.
Hur många dagar ska barnet gå utan mat för att pappan ska känna att han slipper utsättas för mikromanagement? Hur många dagar ska barnet ha samma blöja? Hur länge ska barnet få skrika utan att bli omhändertaget för att pappan inte ska “drivas till inaktivitet”?
3 gillningar
Men vad är det med män egentligen? 
Man hör av kvinnor i ens närhet att man efter man som beter sig så och läser tråd efter tråd här på forumet och alla beter sig likadant, inklusive min numera exman.
Tycker att du skall göra det du själv skriver. Dvs, börja med att sätta av tid och bena ut pros and cons för dig själv. Med dig själv i fokus först, därefter dina barn. Din sambo, er relation.
Ställ de tuffa frågorna till dig själv (!).
Ser jag en framtid tillsammans med min sambo? Av att döma av det du skriver – troligen inte…
Ser jag möjligheter till förändringar? Av att döma av det du skriver – troligen inte…
Finns det ett intresse till förändringar? Se ovan…
Finns det kärlek och respekt? Se ovan…
Hur mår jag? Hur mår barnen? Tidigare, nu, och i en framtid…
Ocksåvidare…
Släpp även fasaden (!), åt alla håll och kanter, kanske även mot din sambo (!). Förstår dina tankar kring det du skriver om att prata med en anhörig. Har du någon nära vän, någon nära arbetskollega – som därmed inte är ”familjen” som du skulle kunna lätta ditt hjärta för?
Tror att det är A o O att sätta ord på saker. Skrift här på forumet är givetvis en start, men ett samtal kan vara nog så viktigt.
Vidare, ta inte ut några ”segrar eller förluster” i förtid. Speciellt gällande din oro kring dina barn, boendefråga. Dina känslor är förståeliga, speciellt för ”oss” skribenter på detta forum.
Sätt fokus på dig själv. Börja där.
För mycket av det du beskriver… är inte hållbart, och du säger själv att du funderat kring att lämna en längre tid. Släpp fasaden, sätt ner foten, ta bladet från munnen, ta det därifrån…
Vare sig det leder till separation eller inte.
5 gillningar