Jag instämmer faktiskt, jag anser det också vara felaktigt att skuldbelägga TS.
Det gjorde och gör min än idag, och jag tar gärna på mig myckrt skit trots att jag i grunden vet att jag är fullt normal fungerande person, men som han fått mig att verka och tänka att det är mig det är fel på.
Så, nej, att bli utnyttjad på det sättet, det är inte många som kan förstå vad det innebär och hur det faktiskt känns både innan, under och efteråt. Det var hemskt och jag var äcklad av känslan, grät många gånger efteråt eftersom jag kände att jag svek mig själv som inte kunde säga ifrån bättre. Några enstaka gånger gjorde han det ändå trots att jag sa ifrån. Nej, absolut inte romantiskt. Det var hemskt.
Jag vet inte om man kan återhämta sig från något sånt, jag vet inte hur det skulle kännas med någon annan. Jag har inga planer på att vara med någon annan och har inte tänkt tanken heller någonsin. Länge kunde jag inte titta på tv-serier på t.ex. scener där ett par kanske var nykära och pussades (i vanliga dramaserier) för vissa rörelser från scenerna påminde mig och gav mig känslan tillbaka när det hände mig. Jag spolade fram istället för att kunna fortsätta titta i lugn och ro.
Vas skulle hända om du sa “ok, vill du lämna så är du fri att gå”. Jag säger inte att du ska göra det, men om du faktiskt gjorde så för att se hans reaktion?
Min hotade under alla våra tillsammans för i princip allt möjligt att han skulle lämna mig, och gissa vem som vägrat släppa taget när jag skulle flytta? Jag fick alla möjliga hot om att ta barnen ifrån mig, att han flyttar för att aldrig mer få se honom, aldrig få hjälp med något osv osv… allt yttrade sig när han insåg att jag lämnade och att det inte spelade någon roll längre, då använde han andra vägar.
Psykisk misshandel kan vara lika skadlig för den utsatte som fysisk misshandel
Och om en person känner sig tvingad till sex för att slippa negativa konsekvenser mot sig själv och mot barnen är det inte ett dugg bättre än att känna sig tvingad till sex för att slippa fysiskt våld.
Låt oss kalla en spade för en spade.
För hon vill inte detta
Jag säger det igen
Hon vill inte.
Att ändå känna sig tvingad är inte på något sätt “fint” för relationens skull.
Det blir destruktivt för den som blir utsatt, och precis som flera i denna tråd har vittnat om sitter det kvar i flera år. Inte sällan sitter det kvar alltid
@minim
Ja, lusten kan komma tillbaka. Men det kan ta flera år. Och det är okej, det tar den tid det tar. Låt dig själv läka sexuellt.
Och jag tror att du även rent generellt behöver vara snällare mot dig själv. Jag förstår din känsla av skam. Men du riktar skammen åt fel håll. Du har redan gjort mer för din familj än vad man rimligen kan begära av någon. Detta behöver du inte skämmas för.
Det viktigaste du kan göra nu för dina barn är att visa värdet av att antingen leva i en bra, sund och jämställd relation eller också leva ensam. För det dina barn ser just nu riskerar annars att bli deras referensramar kring kärlek och förhållanden.
Och som barn led jag själv över att se hur min mamma tvingades slita ut sig för hemmet och för en dålig man. Det gör ont än idag att tänka på. Och ja, det färgade också min syn på relationer och vad som är normalt. Något jag sedan har fått kämpa med i vuxen ålder.
Jag vet inte. Antar att han skulle sticka härifrån men vet heller inte hur han skulle kunna fixa bostad etc. Fattar ju att jag måste lämna men vet bara inte hur jag ska klara det?
Tack för svar . Jag förstår ju också såklart att jag måste lämna både för min egen och barnens skull. Vet bara inte hur, är livrädd för jag vet inte vad? Att vara själv är jag ju nästan redan redan. Men är rädd för hur barnen ska ha det den veckan de inte har mig. Och som sagt livrädd att behöva lämna det område där vi nu bor. Med tanke på att pappan redan nu kan frysa ut mig i flera dagar är jag rädd att han inte kommer kommunicera kring barnen med mig.
Så klart det är skrämmande. De flesta som genomgår en separation är livrädda. Det gör faktiskt ingen skillnad om relationen var bra eller dålig.
Och det är ju inte så konstigt. Det är ju ett steg rakt ut i det okända. Nästan som att kliva över en klippavsats utan att veta om det finns något som tar emot en.
Men du är stark och kapabel. Tänk bara på hur mycket du redan lyckats med! Du har råddat en familj i princip själv, och ett vanligt jobb på det. Du har kämpat och stått ut med mycket, utan att svikta.
Det finns inget du inte kan klara
Visst, det kommer inte vara lätt. Separationer är svåra, och det finns ofta motstridiga känslor. Inte sällan fortsätter man ju att älska den person man trodde att man ingick en relation med, och många fortsätter att älska drömmen om familjen och all den hopp och tro man satt till framtiden.
Men oavsett hur svårt det är - många kan vittna om att det blir så mycket bättre när man kommit ut på andra sidan. Jag minns känslan av att för första gången på väldigt, väldigt länge känna en djup glädje som verkligen kom från hjärtats innersta när jag upplevde ett liv i frihet utan sorg, smärta, besvikelse och tvång.
Och jag minns också känslan av att vara helt i harmoni med mig själv. Jag svek inte längre mig själv. Jag kände inte länge skam. Det fanns inte längre en skavande diskrepans mellan den jag ville vara (och innerst inne verkligen var) och den person jag blivit i förhållandet
Jag levde många år som lycklig och tacksam singel. Idag har jag rätt nyligen ingått i en relation igen med en man jag faktiskt känt rätt länge som vän, och som parentes kan jag säga att jag fått min sexlust tillbaka
Vad får dig att tro att han överhuvudtaget är intresserad av att ha barnen 50/50?
Var lite streetsmart när du lägger fram saken och låt honom på inget vis ana vad DU vill och önskar Kanske är varannan helg alldeles lagom för en sådan (oduglig) man
Då synar du hans kort direkt. Gör han slag i saken är du av med honom och du är den som tjänar bra så då inrättar du ditt nya liv tsm med dina barn. För det är barnen som är det viktigaste i nuläget, inte en ny relation… den tiden kommer.
Men satsa nu på dig själv och dina barn nu så du inte kastar dig in i något nytt hals över huvud för att du behöver närhet, eller ditten eller datten av någon man.
Tyvärr tror jag att han definitivt kommer vilja ha barnen 50 procent, om inte annat för att han vet att jag vill vara med dem så mycket som möjligt. Men visst, han kanske tröttnar när han inser hur mycket jag gjort som han då hade behövt göra. Det är också lite problematiskt att mitt jobb har nattarbete då och då så att vara själv med dem är svårt
Nej men gud, jag vill absolut inte ha en ny relation, vet inte om jag någonsin kommer vilja ha det efter denna. Har försökt att göra så men då har det gått ut så mycket över hela stämningen hemma så jag har gett upp och gått med på sex. Som sagt, jag har länge förstått att jag behöver lämna/låta honom lämna men det är så jävla svårt
Tjaaaa… då får du isf börja med det upplägget, men fortare än du anar så kan 50/50 bli honom övermäktigt. Vad han tror sig veta om vad du vill… och vad du hädanefter ger sken av är två skilda saker, så här gäller det att tänka till innan du föreslår något.
Han låter inte som den skarpaste kniven i lådan så spelar du dina kort klokt så kan utfallet bli annorlunda än du tror i nuet. Överdriv inte problemen redan innan, utan lita på att du kommer att klara det bra
Hur jag står ut? Vissa dagar är lättare än andra.
Har berätta för några vänner det har hjälpt mig, men helt ärligt jag orkar knappt prata om min situation och inte minst hur jag har behandlat mig själv och mina känslor…
. Det som har hjälpt mig mycket är självhjälpsböcker som tex lev livet fullt ut, av Tolle eckhart
Kunna förlåta sig själv och acceptera livet här och nu❤️
Jag instämmer med @Noomi. Min försäkte på alla möjliga sätt att hota att göra det rna och det andra. Hittills har inget verkställs, även om jag i den stunden var livrädd.
Sen skulle jag faktiskt också rekommendera att lyssna på det noomi skriver, att inte syna dina kort. Jag gjorde så en gång, att jag inte synade och bara för att jag föreslog på ett visst så skulle det bli på ett annat sätt. Tillslut landade vi i någon deal (som jag egentligen hade haft i åtanken utan att avslöja den från början), men i hans värld blev det som att han inte gick med på min ursprungstanke och då var han nöjd.
Jag har tyvärr lärt mig att hantera olika situationer lite strategiskt, annars är det ganska kört för mig för jag kommer inte vidare och han kör över mig.
Du får väldigt kloka svar här. Det fick jag också för ett år sen. Det gav mig mycket stöd. Jag är ingen som har rätten att avgöra om du ska stanna eller gå, det kan bara du bestämma. Men ju längre tiden gick desto värre blev det för mig (jag mådde jättedåligt, min kropp fungerade bara på automatik och på rutiner, jag var emotionellt avstängd, väldigt tyst pch frånvarande. Jag fick också hjärtklappningar och andningssvårigheter emellanåt. Jag såg hur mitt mående eskalerade till det sämre och tillslut började jag att planera steg för steg. Stödet härifrån var obeskrivligt!
Jag var inne och läste massor här också, men hade inte mycket ork att skriva alltid.
Stor kram och styrka till dig. Jag beundrar din styrka och din uthållighet.
Menade aldrig att min historia skulle bli en konflikt. Vad jag har skrivit är ju bara min sida av saken, och jag är som sagt fullt medveten om min egen del i våra problem. Vet inte vad jag ville ha ut av att skriva här, känner mig bara så ensam och maktlös i min situation.
Tusen tusen tack för alla fina svar här inne, jag blir helt rörd av alla som tagit sig tid❤️. Inser att jag verkligen måste sätta mig ner och försöka bena ut, och antagligen också söka stöd hos anhöriga. Jag har inte vågat för om jag berättar blir det ju verklighet och point of no return. Men det är antagligen precis vad jag behöver.
Strunta nu i alla eventuella försök att se saken ur din “slagne mans synvinkel”, din man har haft åratal på sig att inse att flera barn inte sköter sig själva och att livet med barn består av mkt mer än att fantisera om innovativt sex 24/7 och däremellan ligga på sofflocket. En sån idiot till man skulle inte ha några barn krasst sagt.
Men nu är det som det är… så börja lita till dig själv, det är ju du som redan nu drar runt hela familjelasset på egen hand, så varför skulle det bli svårare för dig att göra det ensam som ensamstående, du är ju redan ensam i den sk “tvåsamhet” du lever i??
Spotta upp dig nu och inse att det är DU som sitter på alla trumf här, både ekonomiskt och praktiskt/funktionellt
OM han lever ett liv där han vill ha markservice och sex, och annars straffar både sin partner och sina barn om han inte får just det, är det kanske inte så långsökt att tro att det faktiskt är något han uppenbarligen vill upprätthålla. Annars hade han ju agerat helt och hållet annorlunda.
Även om han inte är helt nöjd med relationen i sig måste han ju fortfarande ta sitt ansvar. Kanske mår han också dåligt. Men att då “lösa” det genom att bete sig illa gentemot sin familj är oansvarigt och icke acceptabelt. I så fall måste han ta sitt ansvar för att göra något åt situationen, istället för att lassa över hela den bördan på henne och sedan klaga och gnälla och bete sig illa om hon inte gör allt han vill.
Om han nu mår dåligt beter han sig ju faktiskt som en tvååring som drattat på rumpan och skriker åt en kvinna att lyfta upp honom igen. Men han är inte två år. Han är en vuxen man. Han måste kunna agera därefter.
Det är dags att vi alla faktiskt ställer vuxna krav på vuxna människor. Nej, livet är inte lätt för oss alla. Nej, vi är inte alla lyckliga i våra relationer. Nej, vi är kanske inte alla lyckliga i våra liv i stort heller. Men vi kan inte låta det bli ursäkter för att bete oss illa mot våra närstående. Det finns inget frikort från att bete sig som ett barn ett helt liv.
Det är ingen som sagt att TS man nödvändigtvis är lycklig på alla sätt och vis. Men det vi alla - med rätta - säger är att han i så fall får sluta bete sig som ett barn och straffa sin omgivning för det, och istället börja stå på sina egna två ben och bära sin av ansvaret.
Om mannen mår skit, så är det en förklaring och ingen ursäkt. Han är en vuxen man och har ingen rätt att straffa fru och barn för att han mår skit. Det spelar ingen jäkla roll hur olycklig han eventuellt är. En vuxen människa tar ansvar för sin egen olycka och hanterar den.
Du skriver att hon är “involverad”. En våldtagen kvinna är involverad i våldtäkten men inte ansvarig. En misshandlad och rånad man är involverad i brottet men inte ansvarig. Sitt inte och skriv att hon kunde ha ansträngt sig lite mer för att hålla i hop familjen eller att ansvaret inte bara är hennes!
Det du missar i ditt ivriga försvarande av män som misshandlar, trakasserar, begår sexuella övergrepp, hotar och skrämmer sina kvinnor och barn, det är att det finns utsatta män här på sajten också. De har fruar som får vredesutbrott, kastar saker, är elaka mot barnen, hotar med skilsmässa och att söka egen vårdnad om barnen, ljuger för omgivningen om att mannen är galen osv. Dessa utsatta män får samma stöd som utsatta kvinnor får. Det finns skitstövlar bland båda könen.
. Jag förstår ju också såklart att jag måste lämna både för min egen och barnens skull. Vet bara inte hur, är livrädd för jag vet inte vad? Att vara själv är jag ju nästan redan redan. Men är rädd för hur barnen ska ha det den veckan de inte har mig. Och som sagt livrädd att behöva lämna det område där vi nu bor. Med tanke på att pappan redan nu kan frysa ut mig i flera dagar är jag rädd att han inte kommer kommunicera kring barnen med mig.
Kanske är varannan helg alldeles lagom för en sådan (oduglig) man 
