Tusen tack för alla svar. Är inte riktigt redo att prata med mina anhöriga så hjälpte verkligen att skriva här. Skäms som sagt ngt otroligt att jag satt mig i här situationen och tycker så synd om mina älskade döttrar. Samtidigt hade jag ju aldrig som mamma velat att de hade en liknande partner så det gör ju mig till en dålig förebild som stannar.
Vet faktiskt inte vad som skulle hända om jag sa att jag också ville separera. Vill ju tronar det är han som förlorar på det, men kan ju vara så att det är jag som gjort honom till en dålig människa. Ska hursomhelst räkna på min ekonomi och se vilken typ av boende som jag och barnen kan få, vill så gärna att de ska få stanna u området men även små hus är dyrt här.
Nej så är det såklart. Jag tror att faktumet att jag från början fick projektleda har gjort att han tappat lusten och det är såklart mitt fel. När jag då heller inte vill ha sex så är det klart att han inte känner sig uppskattad. Det tråkiga är bara att vi inte kan ha en konstruktiv diskussion kring det med ge och ta, och jag kan inte ge mer snart.
Tack för svar! Är du kvar i den relationen eller har du en ny? Jag börjar känna att jag aldrig mer vill ha en sexuell relation samtidigt som jag törstar efter närhet som inte innebär sex.
Jag vet inte riktigt om han har insikt, det är svårt att få fram. Hans inställning är att om jag inte vill ha sex för annars lämnar han pang bom. Pga i hans tycke för lite sex förtjänar jag då heller ingen närhet.
Nej jag har definitivt ingen ny
Anser mig tyvärr vara så pass skadad mentalt och emotionellt att jag är långt ifrån att tänka på någon annan. Jag har en ganska mörk bild om män som inte går att lita på i en relation (inte i övrigt). Jag är medveten om att den bilden inte stämmer överens med verkligheten och blir många gånger glad av att läsa om andra män här i forumet och tänka “det finns faktiskt bra män också som kämpar för sina fruar”.
Jag flyttade ut för ett år sen, mycket tack vare stödet härifrån faktiskt, ficl otroligt mycket stöd och förståelse för min situation, för vad jag var med om. Vi är dock inte helt färdiga med varandra, något komplex situation. Men jag är inte där jag var för ett år sen, det känns skönt. Känslomässigt är jag inte färdig och älskar honom än idag.
Något sånt reagerade min också på, att han lät bli att hjälpa mig hemma som straff för att jag inte ville ha sex. Det gjorde han väldigt ofta. Han hade ingen insikt alls och när jag tog upp det med honom så var han chockad över att se det som “tvång” för i hans värld var det inte alls som tvång. När jag tog upp specifika situationer som exempel blev det tydligare för honom, men det är sällan jag kan få ett erkännande.
De får ett sjukt barn. Hon tar hand om sjukt barn. Han surar. Hon har högre lön. Han surar. Hon sköter om precis allt praktiskt som har med barnen att göra. Han vill inte. Hon jobbar och sköter allt hemma, vilket gör henne trött och minskar sexlusten. Han surar och vägrar prata med henne. Hon viker sig och går med på sex ändå, för att göra honom på bättre humör. Hon föreslår parterapi för att göra situationen bättre. Han vägrar.
Av vilken anledning sitter du och försöker få @minim att tro, att hon är lika skyldig som hennes man till det här? Varför säger du att det är en bra sak, när en kvinna “för husfridens skull” låter en man utnyttja hennes kropp fast hon inte vill? Hur vågar du skuldbelägga henne och peka på att hon inte uppfört sig perfekt i dina (och hennes mans) ögon?
Nej, @Tailor , nu får du ge dig! Du har gått över gränsen!
Jag instämmer faktiskt, jag anser det också vara felaktigt att skuldbelägga TS.
Det gjorde och gör min än idag, och jag tar gärna på mig myckrt skit trots att jag i grunden vet att jag är fullt normal fungerande person, men som han fått mig att verka och tänka att det är mig det är fel på.
Så, nej, att bli utnyttjad på det sättet, det är inte många som kan förstå vad det innebär och hur det faktiskt känns både innan, under och efteråt. Det var hemskt och jag var äcklad av känslan, grät många gånger efteråt eftersom jag kände att jag svek mig själv som inte kunde säga ifrån bättre. Några enstaka gånger gjorde han det ändå trots att jag sa ifrån. Nej, absolut inte romantiskt. Det var hemskt.
Jag vet inte om man kan återhämta sig från något sånt, jag vet inte hur det skulle kännas med någon annan. Jag har inga planer på att vara med någon annan och har inte tänkt tanken heller någonsin. Länge kunde jag inte titta på tv-serier på t.ex. scener där ett par kanske var nykära och pussades (i vanliga dramaserier) för vissa rörelser från scenerna påminde mig och gav mig känslan tillbaka när det hände mig. Jag spolade fram istället för att kunna fortsätta titta i lugn och ro.
Vas skulle hända om du sa “ok, vill du lämna så är du fri att gå”. Jag säger inte att du ska göra det, men om du faktiskt gjorde så för att se hans reaktion?
Min hotade under alla våra tillsammans för i princip allt möjligt att han skulle lämna mig, och gissa vem som vägrat släppa taget när jag skulle flytta? Jag fick alla möjliga hot om att ta barnen ifrån mig, att han flyttar för att aldrig mer få se honom, aldrig få hjälp med något osv osv… allt yttrade sig när han insåg att jag lämnade och att det inte spelade någon roll längre, då använde han andra vägar.
Psykisk misshandel kan vara lika skadlig för den utsatte som fysisk misshandel
Och om en person känner sig tvingad till sex för att slippa negativa konsekvenser mot sig själv och mot barnen är det inte ett dugg bättre än att känna sig tvingad till sex för att slippa fysiskt våld.
Låt oss kalla en spade för en spade.
För hon vill inte detta
Jag säger det igen
Hon vill inte.
Att ändå känna sig tvingad är inte på något sätt “fint” för relationens skull.
Det blir destruktivt för den som blir utsatt, och precis som flera i denna tråd har vittnat om sitter det kvar i flera år. Inte sällan sitter det kvar alltid
@minim
Ja, lusten kan komma tillbaka. Men det kan ta flera år. Och det är okej, det tar den tid det tar. Låt dig själv läka sexuellt.
Och jag tror att du även rent generellt behöver vara snällare mot dig själv. Jag förstår din känsla av skam. Men du riktar skammen åt fel håll. Du har redan gjort mer för din familj än vad man rimligen kan begära av någon. Detta behöver du inte skämmas för.
Det viktigaste du kan göra nu för dina barn är att visa värdet av att antingen leva i en bra, sund och jämställd relation eller också leva ensam. För det dina barn ser just nu riskerar annars att bli deras referensramar kring kärlek och förhållanden.
Och som barn led jag själv över att se hur min mamma tvingades slita ut sig för hemmet och för en dålig man. Det gör ont än idag att tänka på. Och ja, det färgade också min syn på relationer och vad som är normalt. Något jag sedan har fått kämpa med i vuxen ålder.
Jag vet inte. Antar att han skulle sticka härifrån men vet heller inte hur han skulle kunna fixa bostad etc. Fattar ju att jag måste lämna men vet bara inte hur jag ska klara det?
Tack för svar . Jag förstår ju också såklart att jag måste lämna både för min egen och barnens skull. Vet bara inte hur, är livrädd för jag vet inte vad? Att vara själv är jag ju nästan redan redan. Men är rädd för hur barnen ska ha det den veckan de inte har mig. Och som sagt livrädd att behöva lämna det område där vi nu bor. Med tanke på att pappan redan nu kan frysa ut mig i flera dagar är jag rädd att han inte kommer kommunicera kring barnen med mig.
Så klart det är skrämmande. De flesta som genomgår en separation är livrädda. Det gör faktiskt ingen skillnad om relationen var bra eller dålig.
Och det är ju inte så konstigt. Det är ju ett steg rakt ut i det okända. Nästan som att kliva över en klippavsats utan att veta om det finns något som tar emot en.
Men du är stark och kapabel. Tänk bara på hur mycket du redan lyckats med! Du har råddat en familj i princip själv, och ett vanligt jobb på det. Du har kämpat och stått ut med mycket, utan att svikta.
Det finns inget du inte kan klara
Visst, det kommer inte vara lätt. Separationer är svåra, och det finns ofta motstridiga känslor. Inte sällan fortsätter man ju att älska den person man trodde att man ingick en relation med, och många fortsätter att älska drömmen om familjen och all den hopp och tro man satt till framtiden.
Men oavsett hur svårt det är - många kan vittna om att det blir så mycket bättre när man kommit ut på andra sidan. Jag minns känslan av att för första gången på väldigt, väldigt länge känna en djup glädje som verkligen kom från hjärtats innersta när jag upplevde ett liv i frihet utan sorg, smärta, besvikelse och tvång.
Och jag minns också känslan av att vara helt i harmoni med mig själv. Jag svek inte längre mig själv. Jag kände inte länge skam. Det fanns inte längre en skavande diskrepans mellan den jag ville vara (och innerst inne verkligen var) och den person jag blivit i förhållandet
Jag levde många år som lycklig och tacksam singel. Idag har jag rätt nyligen ingått i en relation igen med en man jag faktiskt känt rätt länge som vän, och som parentes kan jag säga att jag fått min sexlust tillbaka
Vad får dig att tro att han överhuvudtaget är intresserad av att ha barnen 50/50?
Var lite streetsmart när du lägger fram saken och låt honom på inget vis ana vad DU vill och önskar Kanske är varannan helg alldeles lagom för en sådan (oduglig) man
Då synar du hans kort direkt. Gör han slag i saken är du av med honom och du är den som tjänar bra så då inrättar du ditt nya liv tsm med dina barn. För det är barnen som är det viktigaste i nuläget, inte en ny relation… den tiden kommer.
Men satsa nu på dig själv och dina barn nu så du inte kastar dig in i något nytt hals över huvud för att du behöver närhet, eller ditten eller datten av någon man.
Tyvärr tror jag att han definitivt kommer vilja ha barnen 50 procent, om inte annat för att han vet att jag vill vara med dem så mycket som möjligt. Men visst, han kanske tröttnar när han inser hur mycket jag gjort som han då hade behövt göra. Det är också lite problematiskt att mitt jobb har nattarbete då och då så att vara själv med dem är svårt
Nej men gud, jag vill absolut inte ha en ny relation, vet inte om jag någonsin kommer vilja ha det efter denna. Har försökt att göra så men då har det gått ut så mycket över hela stämningen hemma så jag har gett upp och gått med på sex. Som sagt, jag har länge förstått att jag behöver lämna/låta honom lämna men det är så jävla svårt
Tjaaaa… då får du isf börja med det upplägget, men fortare än du anar så kan 50/50 bli honom övermäktigt. Vad han tror sig veta om vad du vill… och vad du hädanefter ger sken av är två skilda saker, så här gäller det att tänka till innan du föreslår något.
Han låter inte som den skarpaste kniven i lådan så spelar du dina kort klokt så kan utfallet bli annorlunda än du tror i nuet. Överdriv inte problemen redan innan, utan lita på att du kommer att klara det bra
Hur jag står ut? Vissa dagar är lättare än andra.
Har berätta för några vänner det har hjälpt mig, men helt ärligt jag orkar knappt prata om min situation och inte minst hur jag har behandlat mig själv och mina känslor…
. Det som har hjälpt mig mycket är självhjälpsböcker som tex lev livet fullt ut, av Tolle eckhart
Kunna förlåta sig själv och acceptera livet här och nu❤️
Jag instämmer med @Noomi. Min försäkte på alla möjliga sätt att hota att göra det rna och det andra. Hittills har inget verkställs, även om jag i den stunden var livrädd.
Sen skulle jag faktiskt också rekommendera att lyssna på det noomi skriver, att inte syna dina kort. Jag gjorde så en gång, att jag inte synade och bara för att jag föreslog på ett visst så skulle det bli på ett annat sätt. Tillslut landade vi i någon deal (som jag egentligen hade haft i åtanken utan att avslöja den från början), men i hans värld blev det som att han inte gick med på min ursprungstanke och då var han nöjd.
Jag har tyvärr lärt mig att hantera olika situationer lite strategiskt, annars är det ganska kört för mig för jag kommer inte vidare och han kör över mig.
Du får väldigt kloka svar här. Det fick jag också för ett år sen. Det gav mig mycket stöd. Jag är ingen som har rätten att avgöra om du ska stanna eller gå, det kan bara du bestämma. Men ju längre tiden gick desto värre blev det för mig (jag mådde jättedåligt, min kropp fungerade bara på automatik och på rutiner, jag var emotionellt avstängd, väldigt tyst pch frånvarande. Jag fick också hjärtklappningar och andningssvårigheter emellanåt. Jag såg hur mitt mående eskalerade till det sämre och tillslut började jag att planera steg för steg. Stödet härifrån var obeskrivligt!
Jag var inne och läste massor här också, men hade inte mycket ork att skriva alltid.
Stor kram och styrka till dig. Jag beundrar din styrka och din uthållighet.
Menade aldrig att min historia skulle bli en konflikt. Vad jag har skrivit är ju bara min sida av saken, och jag är som sagt fullt medveten om min egen del i våra problem. Vet inte vad jag ville ha ut av att skriva här, känner mig bara så ensam och maktlös i min situation.
Är inte riktigt redo att prata med mina anhöriga så hjälpte verkligen att skriva här. Skäms som sagt ngt otroligt att jag satt mig i här situationen och tycker så synd om mina älskade döttrar. Samtidigt hade jag ju aldrig som mamma velat att de hade en liknande partner så det gör ju mig till en dålig förebild som stannar.
Kanske är varannan helg alldeles lagom för en sådan (oduglig) man 
