När vi träffades för tio år sedan var jag nere för räkning redan från första stund. Golvad. Knockad. TKO. Vitt flagg. Aldrig hade jag varit mer om en sådan himlastormande förälskelse och jag tappade omdömet helt från första stund. Visst fanns det varningsflaggor, antalet ungefär i nivå med vad man kan räkna till utanför valfri olympisk arena. Men inte tänkte jag låta dom skymma sikten för allt det underbara som skymtade i bakgrunden. Visst ställde jag oroliga frågor om dom incidenter och märkliga beteenden som i rask takt ploppade upp som svampar ur jorden, och trots att hennes förklaringar var allt annat än logiska, hjälpte jag gärna till att bagatellisera och platta till.
För i min värld delade vi någonting unikt och världsomvälvande, men som jag har förstått nu i efterhand – ”She was never really that much into me…”
Hon var direkt kommen ur en relation som hon beskrev var full av misstänksamhet, svartsjuka och brist på kommunikation. Hennes ex beskrevs som en fullblods-psykopat som aldrig hade förstått vem hon var och vad hon behövde för att vara lycklig. Vilken oerhörd tur att jag hade dykt upp, tänkte jag. Jag skulle minsann visa att jag varken var needy, misstänksam eller svartsjuk och världens bästa kommunikatör!
I efterhand visade det sig att hennes ex på något sätt kommit på att hon fanns på olika dejtingsidor, redan innan beslutet var tagit att dom skulle separera. Jag frågade hur deras relation var vid tillfället och hon graderade den som en femma av tio. Varningsflagga. ”Om er relation trots allt var ok, vad gjorde du då på dating-sidorna?” Hon svarade att det ”bara var på kul”. Hon behövde komma ut och träffa lite folk, isolerad och nedtryckt som hon var, stackaren. Det lät inte rimligt och jag kan idag inte begripa hur jag kunde köpa resonemanget eller den bakomliggande värderingen att det är helt ok att dejta bakom ryggen på sin partner, om relationen ändå bedöms vara OK.
Hon hade alltid telefonen på ljudlöst. Från första stund fram till dags dato. Det kunde vara svårt att nå henne när man ville och hade man tur ringde hon tillbaka eller svarade på sms några timmar senare. Under någon av våra dejter plingade det trots allt till i någon av telefonerna och hon förklarade det med att det var pojkvännen till väninnan hon var inneboende hos, som messade och undrade när hon skulle komma hem. OK, tänkte jag. Konkurrens. Efter ytterligare någon månad hade hon fått tag på en andrahands-lägenhet. Det var en kille hon lärt känna på något sätt som skulle bo utomlands några år och ville hyra ut lägenheten till henne. Månaden innan inflyttningen tyckte jag det var besynnerligt att hon vid inte mindre än tio tillfällen var tvungen att åka dit för att diskutera det ena och det andra. Vid åtminstone tre av dessa tillfällen var förklaringen att dom skulle skriva kontrakt. Det här började kännas konstigt och vid ett av tillfällena försökte jag ringa henne. Inget svar naturligtvis. När jag senare på kvällen fick tag på henne och frågade om det var för mycket begärt att hon åtminstone svarar om jag ringer, blev svaret att hon hade sett när jag ringde men valde att inte svara för att ”hon var upptagen”. I det här läget hade vi träffats exklusivt (åtminstone vad jag själv ville tro) i tre månader.
När det gäller dom här ”incidenterna” som jag väljer att kalla dom, fanns det ibland svar på tal och ibland inte. Ibland var svaren tystnad, ”jag vet inte” eller bara märkliga. Men dom började bli så många till antalet att jag istället börja intala mig att det var mig det var fel på. Jag måste helt enkelt börja lita på henne och inte försöka hitta brister i logiken jämt och ständigt. Det var ju trots allt mitt val, inbillade jag mig. Antingen bli lite mer förlåtande och förstå att folk trots allt är olika, alla är inte som jag själv. Eller så behövde jag avsluta relationen. Ja, ni förstår ju själva vilket val jag gjorde. Jag var redan djupt nerkörd i ett kärleksberoende till den här kvinnan och behövde mina fixar.
Innan den här relationen hade jag haft två längre förhållanden, bl.a. med mina barns mor. Aldrig, aldrig, hade det varit på det här sättet. Nu förstod jag knappt var som var bak och fram på mig själv och det som komplicerade det hela så mycket var att min nya kvinna var så himla rekorderlig. Vi hade förtroliga samtal, vi pratade om allt mellan himmel och jord, hon imponerade på mig med att vara väldigt kapabel inom många områden. Hon lyckades inom allt hon företog sig. Hon kunde ta folk. Omtyckt av sina kunder och kollegor och snabbt populär hos de jag introducerade henne för, vänner och familj. Om jag grubblade på ”incidenter” under dagen så räckte det med ett leende och en beröring när jag kom hem så var jag helt lugn igen. Jag hade inbillat mig naturligtvis. Att jag inte kan sluta grubbla och vara misstänksam, allt skulle vara så mycket enklare.
I mina tidigare relationer har jag aldrig varit den svartsjuka eller misstänksamma typen. Jag har varit säker på mig själv och mina förmågor och ses som social, lättsam och positiv människa. Aldrig en grubblare. Men jag började sakta förändras. Incidenterna staplades på hög, grubblerierna tilltog men kärleken bestod. Kär som en klockar-katt från dag 1 och tio år framåt. Det var som att jag levde i dubbla verkligheter för dom kunde aldrig samexistera. Det gick inte att få ihop dom två världarna.
Nu är det fredag kväll och en och en halv vecka sedan hon flyttade ut. Jag ska laga lite mat och försöka komma på när kvällens landskamp börjar. Fortsättning följer. Tack alla som tar sig tid att läsa min historia.
