Där står jag i trappan utanför Stadshuset, stolt som en tupp. Med henne vid min sida, kvinnan jag avgudade och som varit min livspartner redan i nio år. Nu tog vi steget och gifte oss och befäste vår kärlek inför världen. Med vigselbeviset i min ena hand och med min vackra fru i ett stadigt grepp i andra handen, vandrade jag ner mot det glittrande vattnet. Det fotografiet tillhörde också ett av de allra vackraste från denna speciella dag. Vi två, hand i hand i solen, med ryggen mot fotografen. På väg någonstans, på väg vidare i livet. Ingenting skulle kunna rubba oss. Det visste jag.
Eller visste jag det? Om jag ska rannsaka mig själv nu, ett år efter vår bröllopsdag, så var det nog mer av ett önsketänkande. Äktenskapet som ett sätt att stärka fundamentet istället för att se det sakta vittra sönder, sönderfrätt av lögner, misstankar om otrohet, halva erkännanden och erkännanden som togs tillbaka.
Ett sätt att stryka lite blank fernissa över en gammal ruttnande träbåt, fylld av hål och skavanker efter tio år av lögner, dubbelspel och tagna friheter.
Hon var en stor skådespelerska med olika slipade och bedårande personligheter i sin ensemble, redo att plockas fram och användas efter behov. Jag var hennes största fan och satt alltid på första raden med uppspärrade ögon och halvöppen mun, där jag följde hennes varje steg på scenen som var vårt gemensamma liv. Hon spelade rollen som perfekt fru, älskarinna, bästa vän, bonusmamma och omtänksam svärdotter intill perfektion. Det fanns sällan någonting att anmärka på och hon blev med tiden bättre och bättre, slipade på sina små misstag, förbättrade karaktärerna.
Men det fanns ju även andra karaktärer i hennes galleri och en annan publik under de föreställningar jag själv inte var inbjudan till. Och skulle en gudabenådad skådespelerska förnekas att briljera med hela sitt galleri, även om detta ställde krav på andra mer avskilda scener? Skulle hon tvingas tacka nej till roller som med all säkerhet skulle hänföra sin publik?
Att behöva, uppsöka och få ständig bekräftelse är ett heltidsjobb och ingenting som kan uppnås annat än genom många framträdanden till en bred publik.
Redan från början av vårt förhållande intygande hon att hon inte var den otrogna typen, det hade aldrig hänt. Det är också helt rätt sak att säga till en man som var tydlig med att ärlighet och trohet är ett absolut måste i ett förhållande. Hon började forma sin nya karaktär redan från dag ett. Att hennes värderingar var helt andra, hörde inte till saken. Hennes karaktär sa bara sådant som jag ville höra när jag var åskådaren i publiken.
Flera år senare kom det fram att en ytlig bekant till mig, något år tidigare hade träffat min fru på krogen. Vid det tillfället kände han inte till att vi var ett par, men han berättade senare att dom hade umgåtts både flitigt och ganska intimt under den kvällen. Han berättade också att hennes personlighet hade varit en helt annan än den han senare lärde känna i rollen som min fru.
Hela mitt Facebook-flöde var fyllt av bilder på min fru. Det måste ha tett sig besynnerligt för mina vänner att aldrig se mig i bilderna, men jag ville alltid fotografera min vackra fru och visa hela världen hur tursam jag var. Jag har tusentals bilder av henne i min dator. En gång var hon var bortrest under en månad under en utbildning utomlands. Jag saknade henne till döds och roade mig med att skapa bild-kollage med min fru i huvudrollen. Jag gjorde en film av bilderna och ljudsatte med en Foreigner låt (waiting for a girl like you) och skickade till henne. Jag fick aldrig något svar men jag var ju vid tillfället inget mer än ett efterhängset fan på annan ort. Då hade vi varit tillsammans i fem år. Snacka om att knarka sin fru.
Hon ville gärna höra varför jag älskade henne så mycket. ”Berätta varför du älskar mig så mycket!” kunde hon uppmana mig och sedan luta sig tillbaka med ett nöjd leende på läpparna medan superlativen sprutade ut från min mun.
När jag senare frågade henne varför hon älskade mig, blev svaret, efter en längre tvekan ”att jag är snäll”. Jag urskuldade henne med att hon nog hade svårt att sätta ord på sina känslor. Vid senare tillfälle försökte jag pressa ur henne en komplettering till denna lite torftiga kärleksförklaring och hon kompletterade den då, under pistolhot, med att ”jag tar bra hand om henne”. Hon kunde alltså inte hitta någon egenskap hos mig som var värd att nämna och skiftade helt enkelt fokus till sig själv. Du är bra för att du sätter mig i första rummet.
(Nu ska jag gå ut och sätta mig i solen en stund. Det är Sveriges nationaldag och en vecka sedan hon flyttade ut. Jag tar upp berättelsen där jag lämnade så snart jag får möjlighet. Bra terapi att skriva av sig…)
