Nu har det gått två och en halv månad sedan vi separerade. Jag har hunnit ha lite semester och umgåtts med släkt och vänner och även hunnit med ett par dejter. Alldeles för tidigt för det senare, jag inser när jag browsar profiler att jag egentligen letar efter någon som ser ut som henne. Det är ju egentligen henne jag vill ha, fast hon har krossat mig! Hur sjukt fungerar inte detta med känslomässiga bindningar och beroenden.
När jag rannsakar mig själv och ställer mig frågan, vad jag skulle göra om hon kom in genom dörren här och nu, så blir svaret att jag skulle krama henne hårt och aldrig vilja komma ur omfamningen. Jag skulle gråta och kvida som ett barn. Jag kan inte begripa hur hårt det känslomässiga bandet är, trots allt hon har utsatt mig för.
Idag går jag här hemma och bara är ledsen. Jag tänker inte på någonting speciellt, lyssnar inte på sentimental musik eller tittar på bilder. Men tårarna bara rinner. Jag har fått förslag från olika vänner att ses ikväll men jag har ingen lust till någonting alls.
Det har aldrig känts så rätt att vara nära någon som henne. Aldrig känts så bra att gå på stan och hålla handen. Aldrig känts så bra att se någon sova fridfullt intill mig.
Jag trodde jag hade kommit en bra bit i min avprogrammering vid det här laget. Vi har inte haft någon kontakt över huvud taget. Hennes instagram profil har fortfarande bilderna kvar på oss och min familj och jag kan inte förstå varför?
Så har jag ju heller aldrig fått någon förklaring till varför hon har bedragit mig. Inga svar. Bara erkännanden att hon har ljugit och varit otrogen. Men när tidigare har bett henne att förklara och berätta, har svaret varit att “det inte skulle hjälpa oss”. Och så har jag funnit mig i det. Det har ju känts logiskt på ett sätt, men samtidigt vet jag ju att jag låtit henne komma undan allt för lättvindigt.
Efter att ha läst det mesta som går att komma över om narcissism vet jag ju i teorin att jag har varit hennes “main source” och att hon har varit otrogen för att hon har kunnat, kommit undan med det och fått den där nödvändiga bekräftelsen. Men det är ändå svårt att ta in. Jag som trodde att vi hade riktiga känslor för varandra som vi befäste med att gifta oss förra året dessutom.
Är det någon som har några tips hur jag ska avprogrammera mig själv på ett bättre sätt? Jag är ju fortfarande inte ens arg på henne! Helt galet…
Vi är i liknande situationer du och jag även om min historia innehåller en hel del som inte talar för fullbordad narcissism men helt klart starka drag av. För mig har det gått 3 veckor…
Det svåraste för mig har varit vad som varit äkta och inte. Har våra 4,5 år varit lögner… Jag kan i alla fall i dagsläget se nyktert på att han är sjuk. Att det är en sjuk människas beteende. Det är dock så svårt att låta våra år besudlas av allt som dykt upp.
Är inte heller arg. Inte några sådana känslor. Bara sorg. Sorg över saknaden. Sorg över livet som inte blev som det va tänkt. Sorg över att jag nog aldrig kommer att förstå.
Jag har inga konkreta tips egentligen mer än det jag läst och det är att klippa alla band. Nollkontakt. Hur tänker du? Har du en plan för dig själv och ditt mående? Har du någon som stöttar dig?
“Sorg över saknaden och livet som inte blev…och aldrig kunna förstå” är en klockren beskrivning av mina känslor likaså. Jag har fortfarande inte förstått eller accepterat att det inte är vi längre, så mycket förstår jag.
Min plan är att ta hand om mig själv på bästa sätt. Att börja göra saker för min egen skull. Att tacka nej till sådant jag inte känner för och tacka ja till allt som är livsbejakande och stärkande. Det är min resa jag har framför mig. Att efter många år i baksätet, tassandes och försöka vara till lags, sätta mig bakom ratten och försiktigt bege mig ut på den åttafiliga motorvägen på nytt och lära mig navigera, gasa och bromsa.
Jag har flera vänner som jag kan prata med och har terapisessioner inbokade efter semestern.
Jag ser det på samma vis. Har nått acceptans i att vi är över. Vill aldrig tillbaka efter alla svek och alla lögner. Han har aldrig erkänt och kommer aldrig att göra. Hans beteende efter uppbrottet är så långt ifrån den person jag levt med. Han har alltid bekräftat mig, alltid sagt att han älskar mig och att vi ska bli gamla ihop. Aldrig under vår tid har han sagt ett ont ord. Det är det som gör allt så förvirrande. Men tillbaka vill jag inte.
Jag går och pratar och det är skönt. Har en fantastisk familj som stöttar. Börjar jobba på måndag och kommer vara transparent med vad som hänt för att få så bra förståelse som det går.
Vidare tänker jag göra som du. Ta hand om mig. Värdesätta mig. Tanken på upprättelse finns där men har kommit till sans med att den bästa upprättelsen jag kan få är att bli en lycklig person. På riktigt. Personer med den här typ av störning är svarta på insidan. Livet kommer ikapp en vacker dag. Den yttre dragningskraften försvinnner sakta och ensamheten kommer krypa sig på. Det är jag övertygad om.
Någon skrev i ett annat inlägg att den här typen av personer är att likna vid ett skogsrå - vackra på framsidan, men tittar man på baksidan hittar man en rutten stubbe.
Har Ni gemensamma barn? Är han eller du utflyttad och klar? Finns det praktiska saker att ta tag i som du har framför dig nu?
Som tur är har vi inga gemensamma barn. Vi diskuterade det men kom aldrig dit. I dag är jag glad för det.
Måndagen efter att jag sagt hej då till hans familj som jag älskar så va mäklaren hemma och vi skrev papper. Stundande försäljning på G. Utmaningen är att han och hans dotter bor kvar i huset och jag finns 30 mil bort där jag har mitt jobb. Det är på ett sätt enklare men också svårare att skynda på saker.
Jag äger det mesta så han kommer förlora i stort sett allt. Men just nu lever han och agerar som att ingenting hänt. Absurd situation.
Tänker att hösten kommer gå åt till att få bort allt vi byggt upp tillsammans och att komma vidare på riktigt efter det.
Vi har inte heller några gemensamma barn och själva separationen gick väldigt smärtfritt. Jag gjorde klart för henne vad som gällde och hon flyttade i princip ut dagen efter. Lägenhet och bohag var mina, så det fanns ingenting att diskutera där. Men det gör också det hela än mer surrealistiskt. Hennes kommentar när jag berättade vad jag kommit fram till, var “vad tråkigt” och sedan hämtade hon datorn och började leta lägenheter. Jag gav henne en kram, tog min packade väska och åkte till min syster. Dagen efter var hon borta. Efter 11 år. På gott och ont.
För en person som funkar ”normalt” (om det nu finns ngt sådant) så blir alla dessa beteenden så fruktansvärt svåra att ta in. Det som inte finns i ens sinnevärld blir så overkligt.
Min sambo blev iskall. Totalt avstängd. En sida jag aldrig sett. Har sett flera här som råkat ut för samma sak.
En stor besvikelse och sorg är att det nu har uppdagat sig att han har haft det här beteendet, otrohet, lögner, hela tiden. Det har inte med en ny person som tagit hans känslor. Han har gjort det förr och har ljugit så mycket innan. Besvikelsen och sorgen är att ingen har sagt något. Ingen har berättat om hans historia. Inte ens lite Det blir som ett dubbelt svek på ngt vis.
Har hon stort umgänge och många som står henne nära?
Så du menar att det har funnit människor i Ert umgänge som känt till hans historik, men att du aldrig fått höra något? Jag tolkar det i så fall som att det är människor i hans tidigare umgängeskrets, som inte velat gå bakom ryggen på honom och eventuellt förstöra något som kanske var på riktigt för honom, den här gången?
Nja, hon har väl inte en jättestor umgängeskrets, fast några nära kompisar finns där för henne. Jag är helt övertygad om att dom närmaste vännerna har haft full koll på vad som pågått men att lojaliteten gentemot henne hindrat dom från att nämna det för mig. Jag fick en hint vid ett tillfälle från en av hennes närmaste vänner. Vid ett senare tillfälle tog jag upp vad hon sagt men hon spelade helt oförstående till kommentaren och senare berättade hon att hon i sin tur konfronterat vännen, som då enligt utsago inte alls hade sagt vad jag påstod.
Var det även dina ursprungliga vänner som höll dig utanför i ovisshet, eller var det på hans sida enbart?
Nej. Det har varit hans umgänge och familj som varit tysta. Mina vänner och min familj har bara varit glada för vår skull. Däremot har jag känt av ngt som kan beskrivas som ett avvaktande beteende från de bekanta han har. Jan har inga vänner. Kanske borde jag reagerat på det…
Men jag tror som du. Tror att hans familj och de runt omkring verkligen hoppats på en förändring. En förändring som aldrig blev av.
Vad va det under er relation som gjorde att du någonstans inte kände dig fullt tillfreds? Kan du sätta fingret på det? Va det just sådana påtagliga saker eller fanns det annat?
Jag tror det är litegrand som med knarkare; man måste nå botten först. Du älskar henne fortfarande, för att hon inte hann vara tillräckligt elak mot dig och dina närmaste.
Mina band till exet bröts, när han spårade ur helt i sitt beteende. Det blev så illa att jag inte längre kunde ursäkta honom med att han hade “en dålig dag”. När han inte ens låtsades bry sig om hur jag eller barnen mådde längre, då slocknade min kärlek. Därför var just sorg och saknad inget problem när vi separerade.
Tråkigt det du råkat ut för, Leaf. Och det hade säkert varit enklare om hon uppfört sig så illa som ditt urspårade ex.
Och sedan satte du fingret på en öm punkt. För det är ju naturligtvis så att jag fortfarande älskar henne. Och här finns nog hela problematiken för min del just nu. Jag valde att lämna kvinnan jag älskade. Mitt livs kärlek. För att rädda mig själv. Och fortfarande är kärleken till henne större än kärleken till mig själv. Jag har lite att jobba på märker jag.
Hej Andreas, tack för att du frågar Har fortfarande en del att jobba på. Tänker fortfarande på henne varje dag, men nu när känslorna svalnat, handlar det mer om saknad av sin livskamrat än någonting annat. Jag har kommit igång och dejtat lite och mina erfarenheter av de kvinnor jag träffat hittills gör min medveten om min sårbarhet som grundar sig i att jag är alldeles för snäll. Det är lätt att bli utnyttjad och det vet jag ju med facit i hand varit ett fatalt misstag i relationen till mitt ex. Jag jobbar hårt på att sätta mig själv i första rummet och inte vara andra till lags hela tiden. Där ungefär är jag nu.
@Karl jag känner igen mig mycket i din titel. Jag jämför mitt x som knark med… sen var jag jävligt korkad och drack av massa olika anledningar. Ungefär som @Leaf skriver i slutet av sitt inlägg… tror jag stötte bort henne pga osäkerhet och att hon inte visade några känslor mer än att leta fel och klaga på mig…
Skulle väl idag värdera om allt och inser vilka fatala fel jag gjort. Fast jag satte och har alltid satt familjen först men slutade väl när jag inte kände mig älskad… har nu varit på kvällspromenad och lyssnat på podd om borderline och känner mig träffad på vissa punkter… eller ganska många…
Känner även igen mig i det du skriver att du är för snäll haha jag och min snällhet har med blivit utnyttjade halva livet.
Sen vissa dagar undrar jag om jag är narcissist med. Fast då hade jag nog inte mått så dåligt som jag gör och saknar x varje dag jag med.
Jag är ute och går mycket och har hittat en höjd där man kan grilla, där samlar jag mycket styrka har jag märkt.
Mitt livs mål är väl att bli nykter så mycket att aldrig någon kvinna ska kunna klaga på att jag dricker…
Men är ganska besatt av att jag är borderline och inser att jag låtit mig bli behandlad hur som helst bara jag inte blir lämnad… och det är med allt och alla.
Ja låter som en bra sak att jobba med att sätta sig själv först.
Väldigt bra tråd! Tror många kan känna igen sig i din historia.
Och det tar tid att hitta sig själv igen. Men det går.
När sedan det gamla är lagt till historien och nuet kan vara mera levande gäller det bara att inte gå i samma fälla igen… För även om partnern var som den var, så fanns det något i dig som tillät det. Att hitta det där i sig själv som tillåter att sådant sker är livsviktigt.
Tack för att du gillade och relaterade till min tråd, Olle!
Precis som du säger så finns det ju alltid en sida av en själv som tillåter någon annan att interagera med en själv på ett eller annat sätt. Och som du märker i den här tråden, är omdömeslös kärlek triggern. När man har garden nere och bara vill bli älskad och älska är man som mest sårbar. Och är det något som narcissister nosar sig till så är det empatiska människor som dessutom kan komplettera deras egna “flaws”.
I princip kan man leva tillsammans med en narcissist i många år utan att ens uppleva detta som ett problem. Så länge man håller ångan uppe och levererar det supply som krävs. Det hade jag också fixat om jag inte hade lyssnat på min intuition och börjat titta på alla “red flags” som hopade sig. Då har du till slut en situation där du börjar motarbeta dig själv i din vilja att allt ska var gött och det ditt inre berättar för dig.
Att sörja ett narcissistiskt förhållande är ett kapitel i sig eftersom du kanske aldrig kommer att uppleva det du har upplevt i en love-bombing phase. Jag har dejtat i ett och ett halvt år nu och ingenting är tillräckligt. Kanske jag aldrig kommer att uppleva ärlig kärlek pga. detta.
Nu är jag ju 1 1/2 år in i processen och förhoppningsvis lite klokare. Men jag lyssnade på ditt råd och kikade på Klaras råd och insikter om narcissism.
Insiktsfullt framförallt kring hur narcissisten ser på sin A-supply efter separationen i relationen med sig själv. Vad var det egentligen vi tillförde och var saknaden kan tänkas uppstå i takt med att deras nya supply fallerar? Och tankarna kring vad som berättades om deras ex och i vilken mån berättelsen förändrades över tid. Dvs. hur ex:en gick från förövare till förebilder i vissa avseenden, beroende på hur hårt man ansatte dom för olika “misbehavours”. Vad som slog mig var hur man i början av förhållandet kunde samlas runt en gemensam “förövare” (mitt eller hennes ex), hur det sammanförde oss och hur lite det betydde i slutet av förhållandet. Behovet av några gemensamma fiender i början av förhållandet “för oss samman” men ju längre tiden går, ju mindre relevant känns detta. Jag kunde tänka tillbaka på hur “fint” det kändes att ha gemensamma fiender och faktiskt känna saknad av när detta upphörde efter en tid.
För min egen del undrar jag om jag kommer att komma över att inte bli “love-bombad” i nya relationer. Att det måste få ta den tid det tar och att jag kanske aldrig kommer bli så hals-över-huvud förälskad igen. En saknad i sig. Samtidigt har det lett mig i en positiv riktning, genom att jag lärt mig att fokusera på vem jag ska vara i morgon istället för att älta vem jag var igår.
Det blir som ett dubbelt svek på ngt vis.
Har fortfarande en del att jobba på. Tänker fortfarande på henne varje dag, men nu när känslorna svalnat, handlar det mer om saknad av sin livskamrat än någonting annat. Jag har kommit igång och dejtat lite och mina erfarenheter av de kvinnor jag träffat hittills gör min medveten om min sårbarhet som grundar sig i att jag är alldeles för snäll. Det är lätt att bli utnyttjad och det vet jag ju med facit i hand varit ett fatalt misstag i relationen till mitt ex. Jag jobbar hårt på att sätta mig själv i första rummet och inte vara andra till lags hela tiden. Där ungefär är jag nu.
