Hear hear! 
1 gillning
Det finns många med erfarenhet här inne. Läs gärna signaturen Stark1 om hur man kan hitta tillbaka till varandra efter otrohet
1 gillning
De träffades via sonens fritidsintresse. Han har tagit bort allt som har med henne att göra. Han har plockat bort sociala medier och han låter mig ha full insyn. Men ja, jag vet inte…
Tack snälla! Kan man söka på signaturen?
Det jag menar är att i min värld är ett säg ONS ute på krogen en mer försumbar händelse. Att ses återkommande, flirta, byta nummer, börja ses, ligga, fortsätta ses. Det är en process, sker inte över en dag. Jag anser det vara ett värre svek än ett engångsligg. Därför kan man bemöta agerandet mycket mera hårt och mindre hänsynsfullt.
Jag skulle därför behöva fokusera på MIG. Jag är själv relativt nyseparerad och står ganska stadigt på jorden idag. Jag har försummat mig själv länge, jag vill verkligen lobba för självrespekt och egenvärde. Man kan få livskvalitet som separerad också, livet tar inte slut för att relationen gör det.
Därför skulle jag behöva distans i din situation och utforska vad JAG vill.
5 gillningar
Jobbar med HR egentligen. Men fungerar väl som driftschef för 50 gubbar. Så jag har hört det mesta. Helst efter coronan då det var mycket privata problem som tyngde dom.
Har även en egen idiot till man som är helt underbar. Och 3 bröder som även dom klivit över staketet.
Länkar
Fru’s tråd:
Stark1’s tråd:
AII’s tråd:
Hoppas länkarna funkar. Annars är det bara att du söker längst upp.
1 gillning
Tror du att man kan älska någon och ändå vara otrogen? För i min värld funkar det inte så. Har man det bra så vårdar man det och är rädd för att förlora det… Man sätter inte sitt äktenskap på spel liksom!
Det tror jag. Otrohet handlar ofta bara om den otrogne. Det slår slint.
Det är en bra fråga. Hur kan man riskera allt? Men dom resonerar inte så. Generellt. Dom ser inte risken i stunden dom är otrogna första tillfället. För många blir det nog en typ av ventil för dom orkar inte ta tag i det som skaver. En impulsiv grej i början. Som sen eskalerar. Och väl inne i det så är det nog svårt att bryta för nånting ger det ju. En stunds lättnad. För att väga upp mot skuldkänslorna. Och så får dom mera ågren. Och så träffar dom henne igen. Som en typ av snuttefilt.
2 gillningar
Vi pratade en stund ikväll och han försökte hjälpa mig att hitta orsaker. Han nämnde att han tappade bort sig själv, att det blev för mycket med allt helt enkelt. Det låter rimligt ändå.
Han försöker göra allt rätt men tycker att det är svårt då jag sänder ut mixade signaler. Jag förstår det för ena stunden skriver jag all ilska på ett flertal sms och i nästa så vill jag att han ska hålla om mig.
Det är inte helt lätt det där med känslor…
Tack fina du för att du tar dig tid att svara och att jag får ventilera 
1 gillning
Kolla den där basic-listan jag skickade i meddelande till dig. Ett första steg.
Och läs de 3 trådarna som ger framtidshopp.
1 gillning
Det kommer svänga fram och tillbaka! Se till att hitta någon utomstående för samtalsterapi, enskilt och tillsammans.
1 gillning
Jag har bara skummat genom din tråd för jag är på jobb men känner att jag vill svara dig.
Som jag känner igen mig i din smärta!!! Jag beklagar verkligen att du behöver gå genom den.
För att svara på dina viktigaste frågor så ja det går att ta sig genom men det tar tid och det kräver engagemang från båda två och 200000% ärlighet från den som har varit otrogen och svikit samt att den som har blivit sviken kan tänka sig att vara med och göra det jobb som krävs för att återuppbygga förhållandet.
Jag såg att du har varit inne och läst min tråd. Då vet du att min man sa att han skulle göra vad som helst och faktiskt gjorde det. Han gav mig löften dag ett som jag var skeptisk till men som han gång och på gång bevisade att han skulle hålla.
Jag ältade en hel del men min hjärna processade allt väldigt snyggt (det förstår jag i efterhand men där och då var jag sjukt frustrerad). Min man berättade allt dag ett. Men jag var i sån chock att jag kunde inte ta in det. VI pratade jättemycket de följande dagarna, veckorna, månaderna. Efter 4-5 månader upptäckte jag att min hjärna hade “kategoriserat” informationen som jag hade fått och selektivt lät mig ha tillgång till det. Jag kom ihåg en bit i taget. Vi pratade om det och när jag var färdig bearbetad fick jag tillgång till nästa bit osv. Blev det förmycket stängde hjärnan av en del som jag fått tillgång till och jag fick gå tillbaka och “bearbeta om” det som redan var ältat.
Jag hoppas att du förstår hur jag menar för jag själv behövde hjälp att bena ut hur det hade fungerat för mig. Diakonen som jag och min man pratade med hjälpte mig att förstå vad som hade hänt mig. Jag var som sagt frustrerad för ibland när jag och min man pratade så sa han “men det där har vi redan pratat om”. Han sa inte så för att stänga dörren till ämnet utan för att påminna mig om att vissa saker hade han redan sagt och mer än en gång.
Det komiska i det hela är att när jag kände mig färdig med ältandet då var det som att en spärr släppte i min hjärna och jag fick tillgång till all info som den hade.
Jag är övertygad om att dessa spärrar som min hjärna satte upp och att jag sov som en stock räddade mig från att gå in i väggen.
Hitta dina sätt att hantera situationen på. Gör det som DU känner är bäst för DIG. Hur jobbigt det än låter så ska du inte fokusera på barnen eller vad han behöver utan vara den största egoisten och fokusera på dina behov.
De första månaderna var jag inte ute i köket alls. Min man lagade all mat och tog hand om ungarna för jag mäktade inte med.
En annan sak: sök hjälp! Olika instanser har olika lång väntetid. Jag valde att vända mig till svenska kyrkan av olika anledningar. Jag mailade diakonen samma dag som jag hade konfronterat min man och dagen efter satt jag i en fåtölj i hennes rum. Sen var vi där tillsammans.
Min man sa upp all kontakt med den andra kvinnan. Han var väldigt tydlig att han aldrig ville träffa henne igen. Jag såg när han skickade det och jag fick läsa svaret också. Jag blev förbannad att hon svarade faktiskt.
Vi spenderade timmar med att prata varje dag. När det hade gått några månader bestämde vi oss för att vårt sovrum skulle vara en frizon från tunga samtal för vi behövde känna att vi kunde släppa det tunga och bara va. Det var vissa kvällar då vi släpade ut varandra i soffan för att prata för att inte bryta det löfte vi hade gett varandra om frizon.
Vi hade ett enormt behov av fysisk när het från dag ett. Vi sov på varandra det första halvåret.
Så ja, det går att ta sig vidare och rädda ett äktenskap men båda måste vilja det. Båda måste göra jobbet och den som har svikit har ett tyngre lass att dra och får gilla det läget.
Jag har också fått löftet att det aldrig ska hända igen.Löfte om trohet gav han mig för 20 något år sedan när vi träffades. Han var så tydlig vad han ansåg om otrohet. Det svek han. Jag hade bestämda åsikter om otrohet också och det var att jag aldrig skulle förlåta. Det var ett helvete att bryta mina egna löften till mig själv, för så kändes det i början. Men jag har hittat ro och jag har gett mig själv nya löften. Skulle han svika mig igen kommer han att åka ut med huvudet före.
Fundera på vad du behöver här och nu för att kunna fungera. Och försök att inte älta detta själv. Sök hjälp.
4 gillningar
Tack snälla du för att du tog dig tid att svara! Jag finner mycket tröst i din tråd och har den öppen i en egen flik här på mobilen. Så fint att läsa om ett relationsarbete 
Det gör bara så förbaskat ont!! Jag kunde aldrig tro att han skulle ta det där steget och svika mig så, han vet mycket väl min inställning till otrohet och jag trodde att vi hade samma värderingar. Det säger han fortfarande att vi har och att han inte alls förstår vad som hände och att han kunde bete sig så. Han sa igår att han önskar att han kunde vrida tillbaka klockan och slå sig själv på käften, det önskar jag också!
Jag inser att vi hade tappat bort varandra i ekorrhjulet och börjat ta varandra för givet. Det var alltid ett pussel om vem som skjutsade vilket barn på träning, vem handlade och vem lagade maten. Vi sov inte ens tillsammans eftersom yngsta barnet inte ville sova ensam och då maken går upp betydligt tidigare än oss kändes det smidigt att inte bli störda/väckta. Jag har länge haft problem med sömnen…
Han säger dock att han inte ansåg att vi hade det dåligt. Det han kan ta på är att han tappade bort sig själv, det var för mycket med allt. Han fick ett flertal proppar, var mycket på sjukhus, sonen var också my ner på sjukhus pga misstänkt tumör osv… Allt handlade om att överleva!
Men att han sökte sig till något annat och att jag inte dög (mina ord, han säger att det inte alls hade med mig att göra) smärtar så enormt!
Jag plågar mig med att läsa det han skrivit till henne och det gör inte saken bättre. Han säger att det är tomma ord i en låtsasvärld, att de aldrig betydde något. Lätt att säga förstås, de är fortfarande skrivna.
Jag förstår att jag är väldigt svår just nu och sänder ut mixade signaler. Igår på jobbet fick han inte en lugn stund då jag skrev ut all min ilska i ett flertal sms. Han sa att han fullkomligt hade kraschat där och då…
Sen höll han sig undan och följde med ena sonen på fotboll. Då skällde jag på honom för att han inte kom hem och tog hand om mig och min ångest, men han menade ju bara väl i att ge mig lite utrymme… Det är så svårt!
Jag ältar ihjäl mig, och det hjälper ju ingen 
Du ältar inte, du bearbetar.
Jag har inte varit med om detta själv så nu famlar jag lite, men kanske ska du låta bli att läsa deras meddelande etc.
1 gillning
Jag tror att du har en poäng i det. Jag har många gånger tänkt att jag ska stänga den dörren, ändå plågar jag mig med att läsa. Har även i ilska och avsky printat av dem och skickat till maken!
Får inte ihop det att han ansåg att det var värt risken att förlora allt det fina vi hade byggt upp, ett helt liv liksom.
Jag hittade ju en del på hans dator. Vi gjorde som så att vi satte oss tillsammans, jag plockade upp det jag hade hittat och han fick förklara, svara på frågor och berätta med sina egna ord. Vi satt det är par timmar och när vi var färdiga så raderade vi det tillsammans.
Och det du gör nu är att bearbeta. Hur jobbigt han än tycker att det är så är det något han får ta. I framtiden ska han inte tro utan prata med dig. Han ska alltså inte tyst smita iväg för att ge dig utrymme utan ställa frågan rakt ut “vad behöver du för att klara dagen” eller “vad behöver du för att läka” eller “vad behöver du för att kunna må bra”. Då hade du kunnat sagt till honom att han skulle köra sonen, komma hem och vårda er t.ex.
1 gillning
Du skulle ha varit en fluga på väggen när jag fick mina utbrott i början. De var inte att leka med. Jag var förbannad och det hoppade mindre vackra ord ur min mun. Sen var jag sjukt anklagande bara för att i slutet av utbrottet va så dränerad på energi att jag inte orkade stå upp.
Din man skulle behöva gå i egen terapi för att bearbeta vad han har gjort och varför. Min har fortfarande skam och skuldkänslor att bearbeta. När jag mår dåligt då blir det som en magsop för honom och han kan må illa i flera timmar.
1 gillning
Tack snälla för att du orkar engagera dig i andras kriser när du själv haft det så tufft
Jag tror också att vi behöver gå iväg och prata med någon både tillsammans och var för sig.
Hur har ni löst det med arbete? Tjänstledigt?
Det är väl svårt att få en tid på kvällstid antar jag?
1 gillning
Min kollega täckte för mig så att ingen på jobb visste vart jag tog vägen. Det hette att jag var på lång lunch. Min man flexade ut.
Jag kommer ihåg när jag var i din sits. Jag letade efter historier där man hade räddat ett förhållande efter otrohet. Men jag hittade inget bra. Inte förrän jag hamnade här. Här blev jag inte dömd och idiotförklarad för att jag ville stanna med min man. Jag fick ventilera mina känslor och min historia. Jag fick bra råd och jag fick några sparkar i baken.
Nu känns det inte tungt längre och jag hjälper gärna andra för jag vet vilket elände det är att ta sig genom ett sådant svek.
6 gillningar
Så fint att ni kunde hjälpas åt på jobbet. Ingen av oss har ett sådant jobb att det inte märks om vi försvinner så vi får väl se hur vi får till det. Hans chef är väldigt förstående och jag tror inte det skulle bli några problem om han behöver åka ifrån en stund.
Det låter så befriande att höra att ni tog er igenom det här, att det finns hopp trots allt det mörka jag känner just nu.
1 gillning