Vi har varit tillsammans i 17 år. 3 fantastiska barn, alltid haft ett toppenbra familjeliv, sånt som andra ser upp till.
Jag har alltid uppfattat att min man är lojal och sätter familjen främst. Vi har liksom alltid hängt ihop tillsammans och trivts bäst med det.
För någon vecka sen rasade min tillvaro fullkomligt. Jag fick reda på att han under hösten levt ett dubbelliv. Det var han som tog initiativet till detta och det var inte han som berättade något för mig…
Han säger nu att det var tomma ord i en låtsasvärld. Gråter och bedyrar att det är mig han älskar och att han aldrig haft en tanke på att det inte skulle vara vi. Han säger att han ångrar sig djupt och att han skulle göra allt ogjort om han var kunde.
Men jag kan inte släppa detta! HAN har svikit mig, HAN har valt att gå bakom ryggen på mig, HAN har investerat tid och känslor i någon annan än sin familj.
Hur tar man sig vidare? Går det ens?
Jag har så svårt att se att jag ska kunna lita på honom igen, men han säger att han ska göra allt för att jobba på min tillit och förtjäna mig igen…
Tack snälla för ditt svar!
Hur hanterade ni det? Jag vill ju tro att han menar allvar i allt han säger och visar, men jag är ju fullkomligt krossad och min tillit finns inte där…
Han vill jobba på det. Han har raderat alla sociala medier, jag har full insyn i hans telefon, han gråter och ber om ursäkt och vill verkligen bygga upp något på nytt.
Men jag har så svårt att se hur vi ska komma dit när han faktiskt valt att svika mig och gå bakom ryggen på mig… Det trodde jag ALDRIG!!
Jag har gått igenom liknande med att min man levde dubbelliv i 1,5 år med flera olika kvinnor. Det har nu gått 3 år med separation, skilsmässa och nu bor vi ihop igen.
Det går att ta sig igenom, men det kräver ett enormt arbete från din man. Du måste givetvis också kämpa med alla känslor, släpp dem fria…
Han måste göra allt och då menar jag allt för att du ska bli trygg igen. Det går men det tar några år och ni måste prata och prata och älta… tills det inte gör ont längre…
Ta inga drastiska beslut den närmsta tiden, det låter som ni ändå har något att kämpa för.
Jag är på en bra plats i livet nu efter 3 år i alla fall… visst finns det dippar men mycket mer positivt som väger över…
Åh, tack snälla för att du tog dig tid att ge mig ljus i mörkret.
Jag förstår att man inte ska ta beslut i affekt, men jag blir så äcklad av att han kunde göra så här mot mig. Och samtidigt säga att han älskar mig och aldrig ens tänkt tanken att det inte ska vara vi…
Det du skriver om ”hur kunde han svika MIG” - det är den första reaktionen. Du har jätteont nu.
Den fråga som är viktigast att få svar på är varför. Varför var han otrogen? Vad gav hon honom som han inte trodde att han kunde få av mig? Det kan ta ETT ÅR innan han förstår själv varför. Och det kan ta ett år innan du är redo att förstå det, nu i början är det känslostorm. Och man har svårt att tänka då.
När du förstår varför så går det att börja läka. Och många råder att man ska älta. Det är klart det är bra att prata. För kommunikationen har uppenbarligen inte fungerat tidigare för då hade detta kanske inte hänt. Men mitt råd är att prata i rimlig omfattning i början. För nu i början så är du så stressad så du har svårt att ta in vad han säger.
Du kommer att vara förkrossad under lång tid men tro det eller ej - det bleknar bort om ni bygger nya minnen och tar hand om varandra. Tilliten samma sak.
Du är i chock nu men tids nog kommer du inse att han kan inte mått speciellt bra som gjorde en sån här idiotisk grej. Och om han på riktigt ångrar sig så mår han nog sämre än du nu. Det låter hemskt på nåt sätt att säga det till dig nu när du har jätteont. Men i alla fall jag blir hellre sårad än sårar nån, det skulle jag ha svårt att för.
Tack snälla Wihoo!
Jag har frågat honom varför, vad lockade som han inte kunde få hemma. Han har inget svar på det, han säger själv att han inte alls kan förstå hur han kunde ta sådana här idiotiska beslut.
Jag ser ju att han också är krossad, han fungerar inte på jobbet, allt blir fel, han är utmattad och gråter. Men ÄNDÅ så är det ju han som satt sig (oss) i den här situationen.
Mitt självförtroende är nere på botten, varför dög inte jag liksom?? När han säger att det är mig han älskar. Det känns så orimligt!
Tusen tack för dina tankar!
Min man ville oxå stanna . Vi har försökt , flyttade isär, flyttade ihop. Nu ska vi separera. Jag klarar det inte. Att den som står mig närmast sviker. Jag har gråtit varje dag i två år. I dagarna kraschade jag. Svimmade. Krampade. Är nu sjukskriven. Dom tog körkort. Men jag vet varför det hände. Min kropp sa ifrån. Jag har försökt för vår o barnens skull . Verkligen försökt. Det ska gudarna veta. Men denna sorg…. Ingen tillit till honom alls. Jag unnar ingen att gå igenom samma som mig. Funderar på om det är mig det är fel på? Eller är det samma för alla? Otrohet gör förbannad ont. Men jag är tacksam att jag försökte. Nu har vi det värsta kvar. Genomföra skilsmässa. Allt praktiskt. Berätta barnen. Det blir min mardröm…
Du har alltid dugt! Så får du inte tänka. En otrohet handlar oftast bara om personen som är otrogen.
Många gånger så är det så att dom saknat nåt men inte ens vetat om det eller ens vad.
Nej han har inget svar på varför än. Vet du det kan ta ett tag innan man förstår själv. Helst nu när ni bägge är otrygga och det känns som om man åker omkring i en torktumlare.
En dag framöver (och det kan ta tid) när man lugnat ner sig och faktiskt har det bra igen så är det lättare att se på det som hände i ett annat ljus. Och då faller poletten ner och man inser att ”jaha det var därför” och det gör inte ont längre.
Fokus nu är att överleva. Äta, sova och få närhet. Så att hjärnan får en stunds ro. Och då följer hjärtat med så småningom. Men närheten är väldigt viktig nu, kan vara att kramas, stryka armen så att man får igång måbra-hormonerna igen.
Känner så med dig och vet vilken enorm smärta det är att ta sig igenom. Har ni provat att prata med någon? Ta hjälp från utomstående?
Så ledsen jag blir att du kraschat så fullständigt, jag önskar dig allt gott och hoppas att du snart ser ljuset i tunneln igen.
Förstår det där med allt praktiskt som ska fixas, och ekonomin… Två boenden är inte gratis direkt. Det är mycket man grubblar över!
Kram till dig!
Jag var också väldigt nere och ambivalent för ett år sedan (alltså samma tidpunkt som du är i nu). Men nu känns det bättre…
Det jag gjorde som hjälpte mig var att gardera mig ekonomiskt och bädda för mig “om det värsta skulle hända” eller vad man nu ska kalla det…
Nu kan jag slappna av och är mer i nuet och njuter av livet på ett annat sätt. Njuter av allt som faktiskt är bra. Trevliga resor, en man som hjälper till och tar ett stort ansvar hemma, skämmer bort mig själv på ett annat sätt än innan. Har inga rosa moln framför ögonen och oskulden är borta…
Men jag är 50+ och vill inte hitta någon ny partner längre (då lever jag själv)… gräset är inte grönare på andra sidan för mig i alla fall.
Men gör det som känns bäst för dig… det som är så bra är att man alltid kan ändra sig… inget är någonsin skrivet i sten… nu flummade jag nog ut lite…
Jag har sagt det till honom, att vi kanske inte var bra på att de och bekräfta varandra. Vi har liksom nästan bara varit föräldrar, inte vårdat relationen ordentligt utan allt fokus har varit på barnen och att de ska ha det bra.
Men han säger att allt var bra… Kanske att han inte tänkt så än.
Jag bad faktiskt om en kram häromdagen, kände att det var ohållbart att gå runt här och att min kropp behövde närhet. Då brast han i gråt och sa att han aldrig skulle släppa mig. Dags att tänka på det nu kände jag…
Men så hade vi faktiskt några fina stunder där vi riktigt pratade och lyssnade på varandra. Och sen dök något upp som påminde mig och jag blev kall och aggressiv igen…
Jag är så tacksam över dina ord och att du tar dig tid att svara. Jag kan inte tänka klart, det känns som en deg i huvudet och att jag liksom har syrebrist.
Tack!
Vi har haft parterapi, jag har gått psykolog och haft samtal kyrkan. Haft ett otroligt stöd från jobbet. Ja man känner sig rätt värdelös. Han valde en 12 år yngre. Utan barn. Bröst opererad. Full med tatueringar. Så inte jag. Jag har sett så mycket av av vad de skickat till varandra. Mycket sex, nakenbilder…
Men nu ska han ut! Jag bor kvar med barnen. Jag har inte valt detta. Han bedyrar sin kärlek. Men det rinner bara av. Tomma ord. Han berömmer mat o bak. Men det har jag alltid varit bra på.
Han kommer få leva på gröt …. Men ville han inte vara här så. Jag kan inte leva med han…
Ja det får väl ta tid helt enkelt. Helst vill man ju att allt ska vara löst nu på en gång, eller att det i alla fall finns en färdig plan…
Så fint ni verkar ha fått det nu. Har det varit många faser av sorg?
Jag är också övertygad om att gräset inte är grönare på andra sidan. Har inget behov av någon annan utan då lever jag hellre ensam. Men jag trodde ju att det skulle vara vi tills döden skiljer oss åt.
Ok. Trösten här är att han inte var med någon varken yngre eller snyggare om man nu får säga så. Han vet inte själv vad han såg i henne och säger att det aldrig fanns några känslor eller tankar på att lämna mig.
Jag tror att han var svag för bekräftelsen och uppmärksamheten, men vad vet jag…
Hoppas att du och barnen får det fint nu framöver, se till att göra roliga saker tillsammans och skapa nya minnen.
Jamen då har du en liten ledtråd där. Det är nästan klassiskt. Barnen kommer först och man glömmer bort varandra.
Alla vi människor behöver bekräftelse. Du också. Fast alla på olika sätt. Googla kärleksspråk och så kan ni prata om det. Ett lagomt samtalsämne utan att gå in på otroheten till en början. Det kanske väcker frågor och funderingar från er bägge som ni kan ta med er i vardagen den närmaste tiden.
Och att du svänger i humöret. Det är helt normalt. Du får be honom hålla för öronen och ge dig en kram. Du behöver oxytocin nu för att minska stressen.
Skickar en stor styrkekram! Tillåt dig känna alla känslor. Du kommer både vilja ha närhet, bli arg, behöva egentid, vilja göra saker ”som förr” osv. Allt detta är helt naturligt! Om ni båda vill reparera förhållandet så kan ni lyckas med stöd, hjälp och tilltro! Något jag tar med mig från min egen separation är att ingen orkar prata om svåra saker konstant, det är viktigt att kunna säga nu tar vi paus från allt och bara är.
