Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Välja att stanna

Jag har läst ett tag på forumet och tänkt skriva men inte kunnat formulera mig. Alla försök har slutat i att det känns fel. Fel för hur kunde det som hände hända?

Ju mer jag läser desto mer ser jag att väldigt många i 40 års åldern med långa förhållanden bakom sig hamnar i kris. Personlighetskris, kris i för hållandet, många ifrågasätter livet osv osv. Jag har lärt mig att allt inte är svart eller vitt och vissa saker gör fruktansvärt ont.

Under 2018 var min man otrogen. Jag konfronterade honom i det när jag hade bevis i början av detta året (jag snokade i hans dator och hittade mail). Han erkände, tog på sig allt ansvar, känner enorm skam och allt annat som hör till. Det såg ut som att han ville dö, och med all rätt.

Det är en lång historia hur det gick till (det mesta som kommer nu fick jag reda på efter att jag avslöjade hans otrohet. En del har jag vetat innan eller misstänkt). Men kort sammanfattat så började det när min man bytte jobb. Det gick inte så bra. Han började må dåligt. Det ena ledde till det andra och han mådde så dåligt psykiskt att han tvivlade på sitt eget värde och om han ville leva. Han dolde detta bra för han ansåg att en man ska vara stark och ta hand om familjen. Jag fattade att något var fel men inte hur stort det var och jag fick inget ur honom direkt.

När han bytte jobb tog en fd. kollega kontakt med honom. En kvinna, DEN kvinnan. Hon satte igång en jakt på min man. Han fattade inget först, han trodde att det var en vän från fd jobb som önskade ha kvar kontakten. Och så såg det ut i början men hon la in en annan växel efter ett tag och släppte små antydningar. Jag ursäktar VERKLIGEN INTE hans beteende men det hör till historian som jag berättar.

Han insåg efteråt att HON hade passerat gränser för vänskap långt innan han fattade vad som hände. När hon väl kom med antydningar att man kan ha kul vid sidan om, att sexchattar inte är otrohet för hon har gjort så förr… ja… vad ska jag säga. Det forstatte… det blev en sexchatt. Totalt sett blev det tre sexchattar och ett fysiskt möte där hon tog för sig och gav honom oralsex. Och nej, han protesterade inte. Efter varje sexchatt och då den fysiska träffen då ville han avsluta sitt liv ännu mer än tidigare. Efter dessa tre chattar och träffen har han inte haft någon relation till henne mer än att han velat ta reda på VARFÖR hon gjot som hon gjort. Men han vågade inte. Sen var han rädd att hon skulle avslöja för mig, trots att jag inte känner henne. Så han hade sporadisk kontakt via sms där han frågade ”hur är det”, i försök att ha kontroll fram till jag avslöjade honom i början av året.

Detta vet jag utifrån att jag har fått läsa all konversation dem emellan. Jag hade lekt detektiv länge och jag hade koll på kalendrar, mail, hur kontokort använts, swish historik. You name it jag hade kollat upp det! Så alla pusselbitar fanns och jag kunde lägga dem.

Även om jag skriver här hur hon aktivt jobbade på att få honom dit hon ville så är det han som bär det största ansvaret, det vet han och han säger det själv. Dock anser jag att hon är ytterst medskyldig som så aktivt valde en gift man. En man med fru och barn. Jag anser att de tillsammans har krossat vår familj.

Nu är det så att min man har tagit sitt ansvar i denna hemska historia. Han har sagt att han gör vad som helst för att vi ska kunna bli ett par igen. Så det är där vi är. Jag måste erkänna att min man jobbar hårt på att bevisa att jag kan lita på honom igen. Vi har börjat prata igen. Inte bara prata, vi kommunicerar. När bomben exploderade hemma så tog han över ALLT hushållsarbete och barnens fritidsaktiviteter. Jag har fått vara ifred. Har jag sms honom att jag mår dåligt så har han åkt hem från jobb. Har jag bett honom komma till mitt jobb för att jag satt i ett möte i panik, då har han gjort det. Han säger om och om igen hur dum han har varit, ber om ursäkt, visar tydligt att han mår dåligt. Han har tagit sig tid att berätta om sina känslor, tankar och vad som har hänt. Vi har varit i terapi och vi bokar nya besök efter hand när vi känner att vi behöver det. Han lägger ingen skuld på mig att jag tar upp det igen och igen (har läst om andra som vägrar prata om otroheten), han svarar på mina frågor, bemöter mina funderingar. De dagar jag kraschar och gråter är han där och fångar mig. Han låter mig inte gå ner i något djupt mörker.

Jag har bestämt mig för att satsa på oss. Han har det också. Vi kämpar tillsammans. Men i allt man kämpar i tillsammans finns det även ett ensamt jag. Det är jag som måste bestämma mig för om jag vill leva med det här som någon annan har tvingat på mig eller inte. Vissa dagar har jag små grus av tvivel (det är därför jag har börjat hänga här).

Jag letar inte efter solskenshistorier men jag behöver inte heller höra vilken skitstövel min man har varit. Jag behöver lite input. Finns det någon som stannat efter en otrohet och fått det att fungera? Hur har ni i så fall gått vidare? Ni som har kämpat men valt att gå skilda vägar, var det otroheten som till sist ledde till skilsmässa eller var det annat i förhållandet?

Och sist. Jag känner att den där kvinnan har tvingat sig in i mitt liv utan att jag har bett om det. Jag vill bli av med henne. Och hur jag än vrider och vänder på det så känner jag väldigt djupt att jag behöver konfrontera henne, inte ansikte mot ansikte. Men jag skulle behöva skicka ett mail eller brev och visa att ingen sätter sig på mig igen! Jag accepterar det inte! Bra, dåligt? Och i så fall varför.

3 gillningar

@Stark1

Jag har fler än en gång varit med om att män som jag skrivit flörtigt med (och även utbytt nakenbilder med!) har visat sig vara gifta.
Jag minns tydligt en gång då en kille panikslaget skrev till mig och sa att hans fru (som jag inte visste existerade!) hade kommit på oss och han kunde ju inte riskera att hon lämnade honom, tänk på barnen, huset bla bla bla. Han frågade rent ut om han fick skylla det hela på mig. Om han fick säga att jag var den drivande i det hela.
Jag fattar inte varför, men jag sa ja. Tyckte väl synd om honom. Ville väl vara snäll.
Så han skyllde ALLT på mig. Han till och med visade mig skärmdumpar på vad han hade skrivit till frun så att jag skulle kunna backa upp hans historia utifall hans fru skulle kontakta mig.

Men jag kan lova dig att hade hans fru kontaktat mig med en vilja att skälla ut mig…
Ja då jävlar hade jag nog inte tigit stilla. Då hade jag berättat rakt av vilket as han var.

Nu hände det aldrig. Hon kontaktade inte mig och jag svarade inte på fler av hans meddelanden.

Vill bara säga att tänk dig för innan du kontaktar henne. Visst, det kanske är som din man säger och hon kanske är ödmjuk nog att be om ursäkt. Men har du otur så ljuger han sig blå och hon kommer fräsa tillbaka och slänga helt andra bevis i ditt ansikte. Bevis du inte alls vill ha.

1 gillning

Hej, min historia liknar din och jag är i samma läge, ungefär. Funderar på om jag ska stanna eller gå. Jag känner inte att det är bråttom med att bestämma mig åt varken ena eller andra hållet.

I början tänkte jag mycket på den andra kvinnan och snokade upp hennes sociala medier för att få veta mer om henne. Det slutade jag med ganska snabbt, för jag blev så jäkla arg på henne, som stulit min trygghet och tagit sig in mellan oss. Hon var (och är fortfarande förmodligen) en fena på att posera på halvporriga bilder, och det gjorde mig inget gott att lägga pussel om vilka bilder som var tagna efter att hon varit på dejt med min man. Nu är det ett tag sedan jag kollade på vad hon gör. Ska få förbli så. Kommer aldrig kontakta henne heller, för hon är inte värd min tid och min energi. Har däremot fantiserat om hur det skulle vara att råka springa på henne helt oväntat, och hur min man skulle reagera då. Och jag!!

Jag tar ut exakt ALLT på min man, det känns mer meningsfullt än att kontakta Spöket. Han har banne mig fått klart för sig att ingen sätter sig på mig… Om det kommer fungera i längden vet jag inte.

4 gillningar

Ja alla är vi olika och tur är väl det
Jag känner mig som att jag är så otroligt hård när jag läser ditt inlägg
Jag hade aldrig ens kunnat fundera på att stanna med honom. Har varit med om otrohet och det varit ett så ofantligt stort svek, hur kan den personen som säger sig älska en mest av allt välja att ingå i en så stor lögn mot en??? I mitt fall kunde jag inte släppa tanken på deras affär, hur de skrivit, hur de skickat bilder till varandra, hur de träffats, allt medan jag ovetandes varit bortrest, varit på jobbet, eller han varit på ”fotbollsträning”. Alla komplimanger han gett henne, hur han pratat om mig med henne…
Finns inte en liten förnimmelse av känsla att jag kunnat fortsätta med honom för de tankarna blev så förknippade med honom att jag det räckte med att se honom så kom de upp.
Men visst, är inte du lika sårad och påverkad som jag, och känner att du kan leva med honom så är det ju såklart upp till dig!

Jag känner lika stort agg gentemot henne, hon är ett avskum som medvetet varit ute efter en gift man. Hon har varit självisk nog att, utan risk för sin egen del, eftersökt och lyckats skapa en sexuell kontakt med en gift man och hon har varit medveten om att det är HAN som bär hela risken att förändra (förstöra) flera andra människors liv. Han är ansvarig för förhållandet och väljer att vara otrogen mot sin fru men hon är den som medvetet gör förverkligandet av otroheten möjlig. Hon har gladeligen förfört honom medan hon vetat vad hon skapat för situation. Det är oerhört svinigt enligt mig.
Tysligen finns det många som anser att hon är helt skuldfri eftersom det är HAN som är otrogen men jag kan inte förstå den åsikten.
Med det sagt hade jag inte lagt en sekunds möda på att höra av mig till henne. Att markera för henne på något sätt att man inte blir trampad på tror jag inte fungerar. Jag hade blockerat henne överallt och försökt att aldrig ägna henne en tanke, för det är hon inte värd.

3 gillningar

Jag är inte ute efter att skälla ut (längre) eller för att få en ursäkt. Hon tvingade sig in i mitt liv och jag vill kasta ut henne. Ett sådant “brev” vill jag få iväg eller låta ligga i en låda. Beroende på vad jag bestämmer mig för. För mig känns det som att jag visar tydligt att jag tar ägandeskap över mitt liv igen. Det kanske låter knäppt men det är så det känns just nu.

Jag förstår vilka risker det innebär att hon kan explodera tillbaka. Jag är beredd att ta den risken.

Utifrån vad jag har läst så nej, han kan inte lägga skulden på henne pga hur hon har skrivit och uttryckt sig. Han även tagit på sig allt ansvar efter konfrontationen. Synd att han inte vågade berätta själv…

Det som stör mig extra mycket är att vi fick veta igår att hon har siktat in sig på en ny man, också han gift. Om det stämmer så kommer jag att explodera för det är bekanta till oss!

2 gillningar

Jag har blockerat henne överallt. Vill inte se apan eller riskera att hon dyker upp som “förslag” på vän

1 gillning

WHAT!!! :scream:

Vem har sagt att jag inte är lika sårad?
Detta året har varit ett helvete för mig!
En period önskade jag att jag hade kunnat dö rätt upp och mer och slippa känna.

Vem har sagt att jag kommer att förlåta eller stanna i framtiden?
Just nu är jag beredd på att stanna men om jag inte kan må bättre inom en viss tid så kommer jag att lämna. Att jag stannar nu istället för att springa bort från honom betyder inte att allt är ristat i sten.

Jag vet ganska väl vad som sades/gjordes och det gör jävligt ont. Och nej, det var ingen kärleksrelation som ledde till otroheten, det var psykisk ohälsa. Det ursäktar absolut ingenting eller förmildrar att han var otrogen. Jag är i helvetet när jag tänker på det för vad händer nästa gång han har en livskris?

Och oavsett vad jag väljer så måste vi kunna kommunicera barnen framöver också och då vill jag veta att jag fattade rätt beslut om jag väljer att lämna längre fram.

4 gillningar

Jag tror personligen att det aldrig går att reparera ett förhållande om någon haft en längre affär med någon annan ett tag. Lögnerna blir för mycket. Ett ons kanske det går att komma över som ett sk “misstag”. Vi är ju trots allt mänskliga. Men även där tror jag att det för alltid kommer att skada förtroendet.

Jag önskar att jag haft samma insikt tidigare som jag har nu. Då det kom fram att mitt X varit otrogen första gången lade jag min största ilska på mannen som hon träffade. Det var hans fel. Det var han som lurade in henne i sitt nät och lurade henne att få känslor. Jag kunde inte liksom ta in att det kanske var precis tvärtom…
Man är alltid två som är otrogen. Det är ingen som tvingar den andra mot sin vilja.

Jag är ledsen, men du kommer fortsätta att ha ditt helvete eftersom ditt förtroende är borta. Du vill ha tillbaka något som aldrig kommer tillbaka.
Utan att ha nån statistik i huvudet så kan jag ju iallafall säga att det är väldigt vanligt att det sker en otrohet igen. En gång otrogen alltid otrogen stämmer verkligen. Man vill inte att det ska vara så men tyvärr.

Precis så resonerade jag också. “Jag ger det ett år”. Jag mådde inte bättre efter ett år. Jag hade endast lärt mig leva med det. Sen gick det ett år osv… Bortkastad tid inser jag nu.

Ja eller hur, eller kämpigt på jobbet. Eller så var det jobbigt med ungarna. Ont i ryggen. Någon snodde min tjänst på jobbet. Sommarstugan hade inbrott… Det finns alltid ursäkter. Tror du på dom?

Det finns faktiskt dem sm går vidare efter en otrohet och kommer starkare ur det.
Men det krävs ganska mycker jobb och det måste båda vara med på.
Att få tillbaka förtroendet är så svårt och minnen kan triggas av vad den andra kan tycka är en struntsak
Som att sitta med mobilen på ett sätt som om man döljer något igen för att man inte tänker på hur man vinklar skärmen.
Så orkar han verkligen?

Du kan göra rätt att stanna och landa i din situation innan du tar ett beslut istället för att ta det för hastigt.
Det kan vara så att det inte hade hänt om den f.d kollegan kontaktat honom. Att det verkligen är så att han inte kommer göra det igen.
Men du vet att han är kapabel till att göra det…

Det gäller att börja om på nytt och det är svårt, för det gäller att hålla det nya och inte falla tillbaka,

Mitt ex var otrogen för ett par år sedan med en kollega och jag såg hur hon jagade. Det är tyvärr så en del fungerar de verkar få en kick av det. Tror hon hann med två gifta män till efter min vad jag vet.
Även om det är ens partners ansvar så vet jägaren exakt vilka punkter de ska trycka på och vad som behövs och vem de kan få på fall. Ju svårare byte desto roligare.

Nu höll det inte för oss ändå trots försök, nu bor han med en annan kollega som han flyttade in hos dagen efter jag drog ur honom att han inte ville leva med mig. Jag inser att detta är hans sätt att fly och han kunde aldrig i långa loppet vara fullt ärlig.

@Stark1
Jag förstår hur du känner och tänker.
När ens partner är otrogen mot en måste ilskan få utlopp någonstans. Man måste få hata någon och om man valt att fortsätta ihop med sin partner så kan man inte hata honom/henne. Då är det enklare att hata den andra, den som han vänstrade med.

Det är logiskt. Det är fullt förståeligt.

När jag upptäckte att min dåvarande make sexchattade (och bytte sexbilder) med min äldre syster så gick verkligen luften ur mig. Och eftersom jag ville försöka lappa ihop vårt förhållande så valde jag att hata min syster. Vi pratade inte med varandra på över 2 år.

Problemet med otrohet, som jag ser det, är att man förlorar respekten inte bara för sin partner utan även för sig själv. Det var i alla fall så jag kände.

Jag ångrar såhär i efterhand att jag inte lämnade honom där och då. Men ingen kan säga vad som är rätt för er. Jag hoppas ni hittar tillbaka till varandra.

1 gillning

Där håller jag inte med dig även om det säkert är vanligt. Jag tror det helt beror på hur den otrogna agerar efter att ha blivit påkommen. Tar den sitt ansvar, lägger korten på bordet och visar tydlig ånger så är det inte säkert att det sker fler gånger. Om den otrogna istället kommer med ursäkter till sin otrohet, fler lögner och bortförklaringar och visar sig otålig till sorgeprocessen så tror jag däremot att risken är hög för att det sker igen. För då har personen ifråga inte förstått vad den har ställt till med alternativt saknar empatisk förmåga.

Jag har själv en gång varit otrogen för 24 år sedan och aldrig mer. Anledningen till att jag inte har varit det fler gånger är för att jag inte vill eller tycker att det är värt det. Den gången jag var otrogen så såg jag vad det gjorde med min henne, hur det påverkade henne och vårt förhållande. Att orsaka någon sådan smärta är inget som jag kan stå för, jag är inte sådan som person, och därför bestämde jag mig för att ALDRIG vara otrogen igen. Jag vill inte ligga på min dödsbädd och känna ånger för att jag har behandlat någon så illa.

1 gillning

Alla fungerar olika. Jag känner att ett fullbordat samlag hade inneburit att jag hade lämnat direkt. Jag hade inte klarat av att stanna en sekund då. Varför jag känner så?
Ingen aning.

Jag har också alltid trott på “en gång otrogen, alltid otrogen” tills jag hamnade i den här situationen och ser vad det gör med min man när han insåg vad han gjort och hur det har påverkat mig. Mitt i den här vidriga situationen har vi båda två förändrats och pratar med varandra på ett annat sätt. Det är bara tid som kan visa om vi kommer att fortsätta att leva ihop eller inte.

Jag stannar inte för barnens skull eller för att jag inte har någonstans att ta vägen. Jag stannar för att jag vill kunna säga att jag gjorde allt för att ta reda på vad som var rätt för mig!

1 gillning

Aj, med din syster?
Jisses! Jag hade nog aldrig pratat med någon av dem någonsin igen!
Men vem är jag att uttala mig som lever mitt i det jag lever i?

Vet du vad?
När jag läste ditt inlägg om att hata den tredje personen så kände jag faktiskt inget hat.
Konstigt. Jag håller dem båda två lika ansvariga. Hon visste att han var gift och var väldigt “på”. Jag blev äcklad av vad hon skrev när jag läste chattarna, och då menar jag inte sexchattarna för de hade jag inte fixat. Jag menar hur hon “kastade ut kroken och vevade in”. En slug liten apa.

Jag har gått väldigt hårt åt min man när vi har pratat. Och med all rätt. Det jag känner är, varför ska apan komma billigare undan?
Jag lider, våra barn är lika svikna som jag. Varför ska hon slippa?
Ingen kommer undan med att trampa på mig och det ska varken min man eller apan få göra heller!

2 gillningar

Det är så det är hemma nu. Han har lagt alla kort på bordet. Visat alla chattar (jag tackade nej till att läsa sexchattarna), sms och whats up meddelanden. Han var ovetandes om hur mycket av det som han visade jag redan hade läst. Och han fyllde frivilligt i de glapp som fanns.

Jag fick återberättat för mig hur kontakten var på jobb när de jobbade ihop. Och hon hade siktat in sig på honom redan där. Det förstod han inte då för han mådde bra och vårt äktenskap var på topp då. Men när jag pekade ut detaljer så reagerade han och kände sig ännu dummare.

När jag mådde som sämst, efter att bomben exploderat, så lyfte jag inte ett finger hemma. Han har gjort allt! Stoppat mig i säng och sedan sett till att barnen fått mat. Under hela denna tiden har vi prioriterat varandra. Jobb har blivit lidande, barnen har fått klara sig själv ganska mycket, träningar har hoppats över. Vi har pratat. Vi har suttit uppe halva nätter och pratat eller vaknat tidigt (vid 4) och fortsatt prata. Vi har varit på samtal tillsammans och var för sig. Min man säger samma sak om och om igen. Han är djupt ångerfull över vad han har gjort, önskar att han kunnat ändra det och att han hellre dör än skadar mig så som han har gjort. Om jag väljer att stanna så får han bevisa att han menar det.

Det som gör att jag känner en gnutta hopp är alla ångestattacker som han har haft. Det är inget man fejkar när den som står bredvid har gått genom egna ångestattacker.

Får jag fråga om ditt förhållande överlevde otroheten för 24 år sedan?

1 gillning

Om det visar sig vara sant så kommer jag inte att vara “den bättre människan” som “vänder andra kinden till”. Då kommer jag att konfrontera. Det finns gränser för hur man kan skada folk medvetet

3 gillningar

Ja, den överlevde och vi har haft många fina år tillsammans. Vi är fortfarande tillsammans även om det just nu är allt annat än bra. Men det som är dåligt nu beror inte på min otrohet utan att det denna gång är omvänt. Hon har varit otrogen och verkar konstigt nog inte alls ha samma försåelse för vad hon har ställt till med. Istället för att prata med mig när jag visat att jag mått dåligt så har hon frågat om jag tagit min ångestdämpande medicin. Hon har fortsatt att ljuga om saker trotts att jag under parterapin uttryckt hur viktigt det är för mig med total ärlighet. Hon har under parterapin sagt och lovat att hon ska jobba på att vara helt ärlig, att hon ska försöka vara ärlig, att det kan vara svårt att vara ärlig. Men aldrig att hon SKA vara helt ärlig. När jag har ältat frågor där hennes svar har varit otydliga eller ologiska så har hon istället klagat över att jag inte respekterar henne. Hon tycker att jag har gjort oacceptabla övertramp om jag har, genom andra, försökt bekräfta hennes historia eller om jag har bett om att få kolla i hennes telefon. Dvs, raka motsattsen till hur din man verkar agera.

Tjena @Nimpom, läste långt tidigare då du skrev att Hon var otrogen 2018 och ditt helvete då.
Fixade ni upp detta då och efterråt ?

Nä, det är långt ifrån uppklarat som jag känner det. Det är bättre nu på så vis att jag lyckats acceptera att det har hänt och att det inte går att göra ogjort. Men tilliten finns inte där än och hon verkar inte förstå allvaret i det.

Det var tråkigt att läsa, att din fru inte tar sitt ansvar. Hur kan hon inte se vad hon har ställt till med? Eller förstå utifrån hur hon mådde när det var ombytta roller? Det känns ju hjärtlöst. Förlåt om jag går för långt här. Det är som du skriver, ärlighet är det viktigaste.

Igår bröt jag ihop och det knöt sig i magen på mig samtidigt som tårarna sprutade. Vi skulle ha en lugn stund i solen innan kvällens aktiviteter med barnen drog igång. Något utlöste en tanke och sedan kom nästa och så var det kört. Så där satt vi i solen och jag kände hur jag mådde sämre och sämre. Min man såg/kände det och försökte “bryta” sig genom för att kunna hjälpa mig genom det som ställde till ett sådant kaos inom mig denna gången. Efter en stund kunde jag prata och berättade vad som hände inom mig, vilka tankar som spökade. Jag stundvis grät och stundvis pratade. När vi sitter där, han håller fast mig och jag hasplar ur mig allt, känner jag hur han blir spänd och börjar andas ansträngt. Frågar vad det är och får svaret att han mår illa och tror att han ska kräkas. Mår illa, avskyr sig själv och förstår inte hur han kunde göra mig så illa som han har gjort. Sen grät vi ihop en stund och klamrade oss fast vid varandra.

När sånt här händer, när jag mår dåligt, sedan han och vi stöttar oss på varandra och han berättar hur dåligt han mår så känner jag lite hopp att det finns möjlighet att laga “oss”. Men det är långt kvar. Det är mycket jag bheöver bearbeta.

1 gillning