Jag har läst ett tag på forumet och tänkt skriva men inte kunnat formulera mig. Alla försök har slutat i att det känns fel. Fel för hur kunde det som hände hända?
Ju mer jag läser desto mer ser jag att väldigt många i 40 års åldern med långa förhållanden bakom sig hamnar i kris. Personlighetskris, kris i för hållandet, många ifrågasätter livet osv osv. Jag har lärt mig att allt inte är svart eller vitt och vissa saker gör fruktansvärt ont.
Under 2018 var min man otrogen. Jag konfronterade honom i det när jag hade bevis i början av detta året (jag snokade i hans dator och hittade mail). Han erkände, tog på sig allt ansvar, känner enorm skam och allt annat som hör till. Det såg ut som att han ville dö, och med all rätt.
Det är en lång historia hur det gick till (det mesta som kommer nu fick jag reda på efter att jag avslöjade hans otrohet. En del har jag vetat innan eller misstänkt). Men kort sammanfattat så började det när min man bytte jobb. Det gick inte så bra. Han började må dåligt. Det ena ledde till det andra och han mådde så dåligt psykiskt att han tvivlade på sitt eget värde och om han ville leva. Han dolde detta bra för han ansåg att en man ska vara stark och ta hand om familjen. Jag fattade att något var fel men inte hur stort det var och jag fick inget ur honom direkt.
När han bytte jobb tog en fd. kollega kontakt med honom. En kvinna, DEN kvinnan. Hon satte igång en jakt på min man. Han fattade inget först, han trodde att det var en vän från fd jobb som önskade ha kvar kontakten. Och så såg det ut i början men hon la in en annan växel efter ett tag och släppte små antydningar. Jag ursäktar VERKLIGEN INTE hans beteende men det hör till historian som jag berättar.
Han insåg efteråt att HON hade passerat gränser för vänskap långt innan han fattade vad som hände. När hon väl kom med antydningar att man kan ha kul vid sidan om, att sexchattar inte är otrohet för hon har gjort så förr… ja… vad ska jag säga. Det forstatte… det blev en sexchatt. Totalt sett blev det tre sexchattar och ett fysiskt möte där hon tog för sig och gav honom oralsex. Och nej, han protesterade inte. Efter varje sexchatt och då den fysiska träffen då ville han avsluta sitt liv ännu mer än tidigare. Efter dessa tre chattar och träffen har han inte haft någon relation till henne mer än att han velat ta reda på VARFÖR hon gjot som hon gjort. Men han vågade inte. Sen var han rädd att hon skulle avslöja för mig, trots att jag inte känner henne. Så han hade sporadisk kontakt via sms där han frågade ”hur är det”, i försök att ha kontroll fram till jag avslöjade honom i början av året.
Detta vet jag utifrån att jag har fått läsa all konversation dem emellan. Jag hade lekt detektiv länge och jag hade koll på kalendrar, mail, hur kontokort använts, swish historik. You name it jag hade kollat upp det! Så alla pusselbitar fanns och jag kunde lägga dem.
Även om jag skriver här hur hon aktivt jobbade på att få honom dit hon ville så är det han som bär det största ansvaret, det vet han och han säger det själv. Dock anser jag att hon är ytterst medskyldig som så aktivt valde en gift man. En man med fru och barn. Jag anser att de tillsammans har krossat vår familj.
Nu är det så att min man har tagit sitt ansvar i denna hemska historia. Han har sagt att han gör vad som helst för att vi ska kunna bli ett par igen. Så det är där vi är. Jag måste erkänna att min man jobbar hårt på att bevisa att jag kan lita på honom igen. Vi har börjat prata igen. Inte bara prata, vi kommunicerar. När bomben exploderade hemma så tog han över ALLT hushållsarbete och barnens fritidsaktiviteter. Jag har fått vara ifred. Har jag sms honom att jag mår dåligt så har han åkt hem från jobb. Har jag bett honom komma till mitt jobb för att jag satt i ett möte i panik, då har han gjort det. Han säger om och om igen hur dum han har varit, ber om ursäkt, visar tydligt att han mår dåligt. Han har tagit sig tid att berätta om sina känslor, tankar och vad som har hänt. Vi har varit i terapi och vi bokar nya besök efter hand när vi känner att vi behöver det. Han lägger ingen skuld på mig att jag tar upp det igen och igen (har läst om andra som vägrar prata om otroheten), han svarar på mina frågor, bemöter mina funderingar. De dagar jag kraschar och gråter är han där och fångar mig. Han låter mig inte gå ner i något djupt mörker.
Jag har bestämt mig för att satsa på oss. Han har det också. Vi kämpar tillsammans. Men i allt man kämpar i tillsammans finns det även ett ensamt jag. Det är jag som måste bestämma mig för om jag vill leva med det här som någon annan har tvingat på mig eller inte. Vissa dagar har jag små grus av tvivel (det är därför jag har börjat hänga här).
Jag letar inte efter solskenshistorier men jag behöver inte heller höra vilken skitstövel min man har varit. Jag behöver lite input. Finns det någon som stannat efter en otrohet och fått det att fungera? Hur har ni i så fall gått vidare? Ni som har kämpat men valt att gå skilda vägar, var det otroheten som till sist ledde till skilsmässa eller var det annat i förhållandet?
Och sist. Jag känner att den där kvinnan har tvingat sig in i mitt liv utan att jag har bett om det. Jag vill bli av med henne. Och hur jag än vrider och vänder på det så känner jag väldigt djupt att jag behöver konfrontera henne, inte ansikte mot ansikte. Men jag skulle behöva skicka ett mail eller brev och visa att ingen sätter sig på mig igen! Jag accepterar det inte! Bra, dåligt? Och i så fall varför.
