Söndag den 27 november vändes mitt liv upp och ner. Fullständigt.
Jag och min man träffades när vi var 20, i sommar firar vi (skulle firat?) 25 år ihop. Vi har en snart 22-årig son som 3 veckor innan detta hände flyttade hemifrån till en egen lägenhet.
Suck!
Vi finns här för dig, både vid upp och ner gångar.
Den här natten mellan lördag/söndag kom han hem och var jätteirriterad. Jag frågade vad det var som hänt och hans svar var att han var “jävligt trött på att vara hemma”. Jag försökte lirka ur honom mer men ingenting. Dagen efter så satt han och blängde på mig med avsky (min egen uppfattning) och på eftermiddagen på gick jag in till honom i vardagsrummet och frågade “Vem är hon?”. Hans svar “Ingen” triggade igång mig och jag skrek “VEM ÄR HON?”. När han efter en liten stund svarade “Spelar det någon roll?” så brast det fullständigt.
Jag började slå honom och tog hans kaffekopp och kastade kaffet över hans mage. För honom lär jag aldrig erkänna att jag först kände efter så att det [B]inte[/B] var varmt längre… ;-). Jag rusade upp på övervåningen och öste ner hans underkläder ur lådorna rakt ner i trappan.
Han svar om [B]vem[/B] det var var att jag inte kände henne, jag fortsatte tjata och sedan var svaret att han inte [B]trodde[/B] att jag visste vem det var. Jag frotsatte och det kröp fram att det var en tjej som varit vän med en tidigare granne och dessutom då bodde i vårt närområde. Hon hade tidigare jobbat på det jobb där maken nu jobbade (dock aldrig samtidigt) och hon hade dykt upp när han var ute och ölade efter jobbet med sina nya arbetskamrater.
Från att ha haft ett eget företag där han saknade arbetskamrater hade han nu (med min hjälp) fått ett drömjobb med mängder av dem. Han hade under 2 månader varit på mängder av events med jobbet, afterworköl, lördagkvällar med krogrundor med de nya roliga kompisarna. Jag då? Jo, jag satt här hemma och var jätteglad för hans skull. Jag har aldrig haft anledning att vara orolig. Det föll mig aldrig in att min ursnygga man skulle falla för någon annan. Han hade ju [B]mig[/B]…
Han hade “bara kysst” henne, aldrig “varit hemma” hos henne, “inte haft sex” osv, han visste inte hur han ville ha det, jag var ju så “passiv”, “Farmvilleberoende” (Facebook), “lyssnade inte på honom”. Jag grät, skrek, slog på honom, försökte resonera mm. Inget hjälpte.
[QUOTE=Bedrövad;24608]Suck!
Vi finns här för dig, både vid upp och ner gångar.[/QUOTE]
Tack! Lurkade här i två dagar tills jag kände att det var ett bra forum med seriösa medlemmar. Du, Bedrövad, är en av dom! Jag fortsätter min historia (som lär bli lång) i omgångar.
Som gammal medlem här som kommit vidare i livet måste jag säja att det gör mig så fruktansvärt ont att det hela tiden ramlar in nya medlemmar på detta forum. Men det är en sån otrolig tur att detta forum finns. Och som du så riktigt påpekade AbsolutIngenIdiot det är ett seriöst forum Jag blev oerhört hjälpt av att hänga här under den värsta tiden. Det hjälper enormt att andra här vet hur det känns och man får lov att vara ärlig i alla dessa känslor som bara skickar runt i en hysterisk turbulens. Känslan av att tappa all kontroll över sitt liv är hemsk.
Så häng här och skriv av dig. Låter inte klokt i den fas du är nu men till slut blir livet ok igen. Men jag ska inte lura dig. Du har en tuff resa framför dig.
[QUOTE=camillas;24612]Som gammal medlem här som kommit vidare i livet måste jag säja att det gör mig så fruktansvärt ont att det hela tiden ramlar in nya medlemmar på detta forum. Men det är en sån otrolig tur att detta forum finns. Och som du så riktigt påpekade AbsolutIngenIdiot det är ett seriöst forum Jag blev oerhört hjälpt av att hänga här under den värsta tiden. Det hjälper enormt att andra här vet hur det känns och man får lov att vara ärlig i alla dessa känslor som bara skickar runt i en hysterisk turbulens. Känslan av att tappa all kontroll över sitt liv är hemsk.
Så häng här och skriv av dig. Låter inte klokt i den fas du är nu men till slut blir livet ok igen. Men jag ska inte lura dig. Du har en tuff resa framför dig.[/QUOTE]
Tack Camillas! kärlek
Hej du!
Verkligt ledsen för din skull och att du liksom vi andra har hamnat här. Jag har bara funnits här ett par veckor, och det är hemskt att nästan varje dag hälsa någon ny välkommen. Men du ska veta att detta forum är ett enormt stöd. Precis som camillas skriver; den där känslan av att förlora kontrollen är vidrig. Du har säkert redan förstått att vi är många i liknande situationer som din och att vi kommit olika långt i händelseförloppet. Sköt om dig! Och se till att prata med vänner, familj, andra. Just nu är du antagligen det jag skulle beskriva som chocktillståndet. Där befann jag mig ganska länge. Jag kunde faktiskt inte förstå att detta hände oss. Sedan kom det tyvärr nya chocker allteftersom. Mitt främsta råd (om jag alls kan ge några) är att verkligen tillåta alla dina känslor. de kommer ibland helt huller om buller, oordnat och kaosartat. Men de måste få finnas där. Kram.
Min berättelse är fortfarande “bara” på dag 1; den skitiga söndagen. Jag kunde inte låta bli att skicka ett meddelande till henne på Facebook (vi var -och är - inte vänner där så jag kan inte se hennes “wall”): “Hur i helvete kunde du ragga på Maken? Du vet ju att han är gift!”. Det var allt jag skrev även om det fanns sååå mycket mer jag hade kunnat (och kanske velat) skriva. Tror ni hon har svarat? Hahaha!
Dag 2 bestämde jag mig för att ta kontrollen (så gott det gick). Jag kapade hans mail och fick dåligt samvete eftersom det inte fanns något där tills… Oj då! Bekräftelse på ändrat Facebooklösen? Jag gick in på FB och in bland meddelanden och hittade hennes konversation med [B]min[/B] man överst. Jo, det framgick av deras meddelanden att de “legat sked”, “lånat handduk”, att när han skulle golfat låg i hennes famn. Maken kallade sig för en romantiker. Mitt i all gråt så började jag skratta. Romantiker?
Jag kunde läsa att “Nu kastade hon kaffe över mig!” - “Oj stackare! Så pass? Kom hit till mig istället!”. Jag klarade inte att läsa mer så efter att ha skummat igenom en del så tog jag ett MMS på skärmen och skickade till honom. Han kom hem tidigare från jobbet och var jättebesviken på mig. “Det är ta mig fan olagligt att göra så där!”.
Jag som sett alldeles för många amerikanska deckare med honom sa bara “Sue me…”
Maken- "Hur i helvete kunde du komma åt allt? Jag kommer ju inte ens in i mail/FB längre?"
Jag- “Efter så här många år så känner jag dig. Jag kan lista ut svaren på dina kontrollfrågor. Och dessutom [U][B]jag[/B][/U] är absolut ingen idiot. Det borde [B]du[/B] om någon veta.” (Han fick tillbaka sina konton av mig efter några dagar)
Kvällen blev som vanligt skitjobbig men jag bestämde mig för att det viktigaste var vi. Jag knackade honom lätt på huvudet och höjde rösten “Hallå! Kan du som tagit över min man ge dig av nu?”. Vi skrattade, grät, jag tog på mig ansvar för att det blivit som det blivit men krävde att han skulle göra ett avslut med henne, att vi skulle göra ett avslut på det som varit och satsa helhjärtat på ett försök med [B]oss[/B]. Jag vill - och måste få vara - delaktig i mitt liv. Skall jag kunna vara vän med honom i framtiden så måste ett beslut att separera vara gemensamt.
Jag märkte att han inte ens hade tänkt på framtiden med mig/henne.
ojojoj vilken turbulens… jag har också varit där så jag vet hur det är, liksom många av oss… när allt uppenbarar sig, när allt kommer fram, när man förstår att man har blivit ljugen för… och sen det klassiska, de har blivit avslöjade och de blir arga på oss för att vi snokar, för att vi vet och de kanske skäms, vad vet jag…
Välkommen hit AbsolutIngenIdiot, ett extremt seriöst forum med många bra och trevliga människor 
Under det första dygnet så skrek jag mest på honom, de följande 2-3 dygnen så hotade och förnedrade jag mest…
"[I][I]Åh vad kul för Sonen att få en plaststorebror! Och dessutom med samma ovanliga smeknamn!"
“Sonen lär inte vilja träffa [B]dig[/B] igen! Jag vet det! Han är mest lik [B]mig[/B] så [B]jag[/B] vet hur han kommer att ta detta!”
“Vad kul för dina föräldrar att mitt i deras eget helvete med en allvarlig sjukdom få välkomna en skitig f*tta!”
“Jag behåller huset, du behåller halva lånet och skriver över hela huset på mig!”
“Du får med dig dina kläder och dina jävla L-skivor! Och dina jävla R-skivor ska jag ha som glasunderlägg”[/I][/I] (vi är bägge fanatiska skivsamlare)
Nä, jag [B]vet[/B] att det inte var snälla saker jag vräkte ur mig. Men den fasen är över nu. Tror jag.
Faserna, känslorna, tankarna, tårarna kommer och går. När jag tror att jag bestämt mig för hur [B]jag[/B] vill ha det så ändrar jag mig igen. Känns igen?
Våra vänner då? Jo, ingen vet. Eller… jo, en. En kille som från början var min vän och sedan blev hela familjens vän. Han bad mig lugna mig och inte ställa honom mot väggen, inte anklaga, inte hota. Jag lyssnade och tog till mig det.
Jag har valt att inte prata med vänner och familj om detta eftersom jag vill att vi ska ha en chans att lösa allt utan andras pikar, tyckanden (och då menar jag [U][B]inte[/B][/U] ert tyckande i detta forum) och tycka-synd-om. Jag vill inte ge upp oss. Jag vill inte ge upp honom. Vi har gått igenom så vansinnigt mycket svårt under våra år och alltid stått stadigt. Jag tror att han har en kris och jag är övertygad om att han verkligen älskar mig och vårt gemensamma liv.
Så nu går jag helt mot vad jag trodde om mig själv och mina ståndpunkter. Jag har tagit till mig det han nu i efterhand sagt retade honom. Jag har raderat mina dataspel. Jag fixar här hemma.
Jag har en stor summa pengar som väntar på mig. Jag behöver “bara” få i ordning på en del administrativt och just nu känns det helt oväsentligt. Han vill köpa en ny bil. Jag har inte körkort. Varför skulle jag - som det är nu - plocka in pengarna i gemensamt bo? Just nu känns det som om de pengarna lika gärna kan komma efter en eventuell bodelning (vilket jag [B]inte[/B] har sagt till honom). Det här är en stor del av vad han vill att jag ska ta tag i. Kanske den allra största delen. Men jag väntar… och vägrar med motiveringen att han också måste ge något; avslut och nystart.
Vi har sex. Och har haft hela tiden dock ej lika ofta under de veckor som han var med henne. Det känns inte som om vi älskar än. Vi har sex. Sedan i söndags så talar vi inte längre om elefanten i rummet eftersom han vill tänka utan mitt ”tjat” och ge mig ett besked om vår (gemensamma?) framtid som han verkligen kan stå för och inte ”ångra” sig senare. Han är jätteglad tillsammans med mig nu, berättar att jag är hans allra bästa vän, sötast i världen, [I]”Märker du inte att det är så mycket bättre nu?”[/I] Öh, näe. Jag kan inte läsa tankar. Än.
[QUOTE=2012;24614]Hej du!
Verkligt ledsen för din skull och att du liksom vi andra har hamnat här. Jag har bara funnits här ett par veckor, och det är hemskt att nästan varje dag hälsa någon ny välkommen. Men du ska veta att detta forum är ett enormt stöd. Precis som camillas skriver; den där känslan av att förlora kontrollen är vidrig. Du har säkert redan förstått att vi är många i liknande situationer som din och att vi kommit olika långt i händelseförloppet. Sköt om dig! Och se till att prata med vänner, familj, andra. Just nu är du antagligen det jag skulle beskriva som chocktillståndet. Där befann jag mig ganska länge. Jag kunde faktiskt inte förstå att detta hände oss. Sedan kom det tyvärr nya chocker allteftersom. Mitt främsta råd (om jag alls kan ge några) är att verkligen tillåta alla dina känslor. de kommer ibland helt huller om buller, oordnat och kaosartat. Men de måste få finnas där. Kram.[/QUOTE]
Tack 2012!
Som du kan se i min fortsatta berättele så har jag valt att inte prata med andra. Rätt eller fel? För mig känns det rätt just nu. Även om jag är ledsen för alla andra i forumet så är jag tacksam att jag hittade hit. Att du säger att känslorna kommer huller om buller, oordnat och kaosartat och att det är okej känns skönt. Tack!
[QUOTE=Gissegisse;24628]ojojoj vilken turbulens… jag har också varit där så jag vet hur det är, liksom många av oss… när allt uppenbarar sig, när allt kommer fram, när man förstår att man har blivit ljugen för… och sen det klassiska, de har blivit avslöjade och de blir arga på oss för att vi snokar, för att vi vet och de kanske skäms, vad vet jag…
Välkommen hit AbsolutIngenIdiot, ett extremt seriöst forum med många bra och trevliga människor :p[/QUOTE]
Tack Gissegisse!
"…de kanske skäms…" - I mitt fall tror jag att det är precis så. Han har satt sig själv i en helvetes jobbig sits. Och han har satt mig i ett helvete. Kram!
ja men jag tror det kan vara så, de trasslar in sig så fruktansvärt och när de känner sig snärjda på något sätt så får de panik och så kommer allt som på ett rullband, alla vi har ju väldigt liknande historier… de sätter sig själva på pottkanten och oss i ett helvete som du säger… ja usch svagt av dem men de är ju svaga rädda människor, så ser jag på dem… styrkekram till dig 
Fy fasen vilken jobbig dag. I kväll har de firmafest. “[I]Jag vill verkligen gå![/I]” säger maken. Och vem är jag att säga att han inte får. Att jag inte vill. Jag frågar “[I]kan vi göra så att jag kommer in till stan senare under kvällen så tar vi en öl eller två och åker hem tillsammans?[/I]”. Svaret “[I]Men jag vet inte hur sent det blir…[/I]” rycker undan fötterna på mig.
Nej, maken tänker inte träffa henne. Nej, hon är inte där. Men vad fan hjälper det mig? De nya arbetskamraterna som han lördagsölat med, de som bjudit med den “skitiga”, vetat om att maken är gift och ändå tyckt att det varit helt okej att de prasslat kommer att vara där. Jävla idioter.
Nu sitter jag här med min telefon intill mig. Hoppas på ett “Älskar dig”-mess. Längtar efter honom. Den han [B]var[/B]. Den jag [B]fortfarande[/B] tror att han är.
AbsolutIngenIdiot, jag kommer inte ihåg om ni har barn, men mitt X fick en 40-års kris och började parta som en tokdåre cirka 7 månader innan hon gjorde slut (hon festade cirka 25 ggr under de 7 månaderna).
Jag ville inte att hon skulle gå ut, men hon gick ändå. Inget jag sa fick henne att ändra på sig.
Det jag ångrade efteråt (när hon hade gjort slut) var att jag tänkte på mig. Vi hade två barn som satt och var jätteledsna för att mamma alltid var ute och festade. Vill hon ifrån mig och mitt förhållande så är det ju ok. Alla vuxna människor har rätt att gå ifrån ett förhållande. Men jag tycker det var synd att jag inte kunde förmå henne att se att hon lämnar inte bara mig utan barnen.
Jag menar inte att jag skulle tagit på mig det ansvaret, men jag känner så igen dig i din historia. Man försöker få den andre att se en, att skicka sms, etc.
Men jag känner att den andre borde se barnen och hur de mår när man försvinner hela tiden.
Men, ni har kanske inte barn (kommer inte ihåg det).
de lämnar även barnen, precis Marcus… den person som säger “jag lämnar bara dig, inte barnen” kommer att få en smocka nästa gång… tänk att de inte fattar att det är hela kitet som de går ifrån? AbsolutIngenIdiot, ingen lätt sits, att sitta och vänta på ett erkännande, att han vill ha dig… men om han är där min man är så är han inte ens nära :mad: han är helt i det blå, i en annan värld, i en annan galax och vi är inte så intressanta längre (i alla fall inte för tillfället…) hårt men sant tror jag och det är ju det som gör det såååå ont…
Tack för ditt svar Brummelisa/Marcus!
Vi har en son som snart fyller 22 och som flyttade hemifrån för 5 veckor sedan. Vår son har ingen aning om vad som hänt och vi såg fram emot att få påbörja vårt nya liv som “barnfria”.
Vi har alltid umgåtts mycket med folk, vårt hus har varit alla vänners samlingsplats vid samtliga storhelger, vi har varit ute mycket tillsammans och har dessutom nära vänner som är offentliga. Vi har ofta varit med på deras happenings runt om i landet bägge två eller en av oss. Vi har alltid sagt att vi litar på varandra och glatt oss åt varandras lycka. Bägge två har alltid haft friheten att gå ut på krogen. Vi bägge har alltid sagt att vi uppskattar den delen av vårt liv, att vi uppskattar den tillit vi har (numera haft… ) för varandra.
Jag vet att han har sin fulla rätt att lämna mig, oss, men är det det han vill? Han ger mig inga svar. Han vill bara att vi ska vänta; “[I]Jag känner verkligen att vi är på rätt väg nu älskling! Jag har bara inte tänkt klart [B]än[/B]. Känner inte [B]du[/B] att allt känns så mycket bättre?[/I]”
Samtidigt så har jag sagt så här till honom: “[I]Om vi separerar nu så beror det på [B]din[/B] otrohet. Inget annat. Stryker vi bägge streck över det som varit, avslutar det gamla och påbörjar det nya ärliga livet till 150% men inser om 3 månader, 6 månader, ett år, att det inte funkar så separerar vi p.g.a att [B]vi[/B] inte funkar längre.[/I]”
Ja, mitt X tyckte mot slutet av hennes utgångar att det var jobbigt att behöva fråga mig hela tiden om hon fick gå ut och att jag sa nej varje gång. Jag fick självklart dåligt samvete och det utnyttjade hon till att kunna festa helgen därefter.
Sen några månader efter hon hade gjort slut framgick det att hon hade varit otrogen. Ja, då j-vlar blev jag sur och tyckte att varför hade jag stått där och haft dåligt samvete när hon hade strulat runt. Hmm.
Jag vet precis hur tufft det är att sitta uppe hela natten och vänta på att ens älskade kommer hem, men i deras ögon är vi de minst intressanta just då.
hej där, men är hon på tapeten fortfarande? är han med henne också? känner igen det där med att vi har sex men vi älskar inte… så hade jag det också under en lång period och då visste jag inte ens att hon var med i vår säng… så han ska komma med något besked? han ska säga åt vilket håll ni ska gå åt? eller? han säger positiva saker till dig att tolka som att ni ska gå vidare tillsammans? men du är ändå väldigt osäker och tror inte på honom riktigt… har också farit ut så där som du har gjort och sagt de mest obscena saker, det gör man i kris, det är vi nog många som har gjort… så bry dig inte om det, det tycker jag man får tåla någonstans… så vad händer nu???
— Begin quote from Gissegisse;24758
hej där, men är hon på tapeten fortfarande? är han med henne också? känner igen det där med att vi har sex men vi älskar inte… så hade jag det också under en lång period och då visste jag inte ens att hon var med i vår säng… så han ska komma med något besked? han ska säga åt vilket håll ni ska gå åt? eller? han säger positiva saker till dig att tolka som att ni ska gå vidare tillsammans? men du är ändå väldigt osäker och tror inte på honom riktigt… har också farit ut så där som du har gjort och sagt de mest obscena saker, det gör man i kris, det är vi nog många som har gjort… så bry dig inte om det, det tycker jag man får tåla någonstans… så vad händer nu???
— End quote
Tack Gissegisse!
Han säger att han inte har haft någon kontakt med henne sedan jag kapade hans mail och Facebook. Att han mailade henne från jobbmailen och sa att “jag” sett allt på Facebook och att hennes svar var något i stil med "Oj då."Det var den 28 november. Jag har sagt att jag har svårt att tro att de inte haft kontakt efter detta men han bedyrar att det är sant.
Jag påpekade då att hon inte kan vara speciellt mycket att hålla i när det blåser om hon inte ens försöker ta reda på hur han mår. Han var tyst en stund och sa sen att han inte tänkt så långt… Jag blir så in i helvete förbannad på att denna skitiga ***** som känt till mig/oss sedan 1995! Jag var skitförbannad på min man också men det har gått över i den djupaste av besvikelser nu.
Pratade med min/vår killkompis länge igår (han som är den enda irl som vet om detta) och sa med ett skratt att jag kanske borde maila henne och berätta att vi kn*llar som besatta.
Japp, han säger att han ska ge mig ett besked om vår framtid. När? Det vet varken han eller jag. Igår kunde jag inte låta bli att säga att jag är livrädd för att han - så snart vi firat jul med hans föräldrar - säger att han nu bestämt sig och inte vill fortsätta med mig. Då suckade han högt.
Fan att han ska hålla på så här. Fast å andra sidan; varför skulle han inte? Jag tillåter ju honom att göra det…