Tack snälla du för att du tog dig tid att svara! Jag finner mycket tröst i din tråd och har den öppen i en egen flik här på mobilen. Så fint att läsa om ett relationsarbete
Det gör bara så förbaskat ont!! Jag kunde aldrig tro att han skulle ta det där steget och svika mig så, han vet mycket väl min inställning till otrohet och jag trodde att vi hade samma värderingar. Det säger han fortfarande att vi har och att han inte alls förstår vad som hände och att han kunde bete sig så. Han sa igår att han önskar att han kunde vrida tillbaka klockan och slå sig själv på käften, det önskar jag också!
Jag inser att vi hade tappat bort varandra i ekorrhjulet och börjat ta varandra för givet. Det var alltid ett pussel om vem som skjutsade vilket barn på träning, vem handlade och vem lagade maten. Vi sov inte ens tillsammans eftersom yngsta barnet inte ville sova ensam och då maken går upp betydligt tidigare än oss kändes det smidigt att inte bli störda/väckta. Jag har länge haft problem med sömnen…
Han säger dock att han inte ansåg att vi hade det dåligt. Det han kan ta på är att han tappade bort sig själv, det var för mycket med allt. Han fick ett flertal proppar, var mycket på sjukhus, sonen var också my ner på sjukhus pga misstänkt tumör osv… Allt handlade om att överleva!
Men att han sökte sig till något annat och att jag inte dög (mina ord, han säger att det inte alls hade med mig att göra) smärtar så enormt!
Jag plågar mig med att läsa det han skrivit till henne och det gör inte saken bättre. Han säger att det är tomma ord i en låtsasvärld, att de aldrig betydde något. Lätt att säga förstås, de är fortfarande skrivna.
Jag förstår att jag är väldigt svår just nu och sänder ut mixade signaler. Igår på jobbet fick han inte en lugn stund då jag skrev ut all min ilska i ett flertal sms. Han sa att han fullkomligt hade kraschat där och då…
Sen höll han sig undan och följde med ena sonen på fotboll. Då skällde jag på honom för att han inte kom hem och tog hand om mig och min ångest, men han menade ju bara väl i att ge mig lite utrymme… Det är så svårt!
Jag ältar ihjäl mig, och det hjälper ju ingen
Jag tror att du har en poäng i det. Jag har många gånger tänkt att jag ska stänga den dörren, ändå plågar jag mig med att läsa. Har även i ilska och avsky printat av dem och skickat till maken!
Får inte ihop det att han ansåg att det var värt risken att förlora allt det fina vi hade byggt upp, ett helt liv liksom.
Jag hittade ju en del på hans dator. Vi gjorde som så att vi satte oss tillsammans, jag plockade upp det jag hade hittat och han fick förklara, svara på frågor och berätta med sina egna ord. Vi satt det är par timmar och när vi var färdiga så raderade vi det tillsammans.
Och det du gör nu är att bearbeta. Hur jobbigt han än tycker att det är så är det något han får ta. I framtiden ska han inte tro utan prata med dig. Han ska alltså inte tyst smita iväg för att ge dig utrymme utan ställa frågan rakt ut “vad behöver du för att klara dagen” eller “vad behöver du för att läka” eller “vad behöver du för att kunna må bra”. Då hade du kunnat sagt till honom att han skulle köra sonen, komma hem och vårda er t.ex.
Du skulle ha varit en fluga på väggen när jag fick mina utbrott i början. De var inte att leka med. Jag var förbannad och det hoppade mindre vackra ord ur min mun. Sen var jag sjukt anklagande bara för att i slutet av utbrottet va så dränerad på energi att jag inte orkade stå upp.
Din man skulle behöva gå i egen terapi för att bearbeta vad han har gjort och varför. Min har fortfarande skam och skuldkänslor att bearbeta. När jag mår dåligt då blir det som en magsop för honom och han kan må illa i flera timmar.
Tack snälla för att du orkar engagera dig i andras kriser när du själv haft det så tufft
Jag tror också att vi behöver gå iväg och prata med någon både tillsammans och var för sig.
Hur har ni löst det med arbete? Tjänstledigt?
Det är väl svårt att få en tid på kvällstid antar jag?
Min kollega täckte för mig så att ingen på jobb visste vart jag tog vägen. Det hette att jag var på lång lunch. Min man flexade ut.
Jag kommer ihåg när jag var i din sits. Jag letade efter historier där man hade räddat ett förhållande efter otrohet. Men jag hittade inget bra. Inte förrän jag hamnade här. Här blev jag inte dömd och idiotförklarad för att jag ville stanna med min man. Jag fick ventilera mina känslor och min historia. Jag fick bra råd och jag fick några sparkar i baken.
Nu känns det inte tungt längre och jag hjälper gärna andra för jag vet vilket elände det är att ta sig genom ett sådant svek.
Så fint att ni kunde hjälpas åt på jobbet. Ingen av oss har ett sådant jobb att det inte märks om vi försvinner så vi får väl se hur vi får till det. Hans chef är väldigt förstående och jag tror inte det skulle bli några problem om han behöver åka ifrån en stund.
Det låter så befriande att höra att ni tog er igenom det här, att det finns hopp trots allt det mörka jag känner just nu.
Jag skulle säga att det är värt ett försök att förlåta. Även om det inte fungerade för mig. Men jag är tacksam att jag försökte. Jag stängde inte bara dörren, vilket kanske är det enklaste. Vi som försöker är otroligt starka. Bitvis har vi haft fina stunder under dessa två år. Fina stunder att minnas
Så tråkigt att höra att det inte fungerade för er.
Någonstans kanske det ändå känns skönt att du gav det en chans, att du inte gav upp.
Jag förstår att många stänger dörren direkt, det är ju den första instinkten! Men all kärlek, alla år av minnen, de kan inte bara kastas bort. I grunden har vi en väldigt stark kärlek. Men just nu är det nattsvart och det är en lång väg att gå…
Vad gjorde att det inte fungerade för er?
Den här skammen som man känner… Det är ju inte jag som ska känna skam och jag vet att min man också gör det, men jag känner skam för att jag inte dög, att jag blev bedragen, att jag överväger att förlåta och leva vidare med mannen som svek mig så grovt…
Kan inte ens tänka klart. Barnen frågade vad jag ville ha till frukost och jag fick panik, kan inte ens ta ett sådant enkelt beslut!!
Det är viktigt att du arbetar med dig själv där så att du förstår att du inte har gjort något fel. Men jag förstår känslan. Jag kände de där känslorna också. Vid något tillfälle tänkte jag “vad ska folk tro om mig som har valt att stanna med en man som har varit otrogen”.
Att du inte kan tänka klart är inte konstigt. Den första tiden är en stor chock.
Men du behöver inte fatta några beslut nu. Kasta dig inte in i något. Bara för att du väljer att stanna nu och väljer att arbeta på ert förhållande så betyder det inte att det är ett slutgiltigt beslut. Du kanske bestämmer dig om 6 månader eller 1 år att du ska stanna. Eller så fattar du ett annat beslut. Men försök att inte fokusera på just det just nu.
För mig var det viktigt att vi stannade under samma tak under tiden som vi försökte rädda vårt äktenskap. Det var viktigt för mig att vi pratade varje dag och inte lämnade något osagt, även om vi kanske inte fick sova så mycket.
Vårt egna sätt att arbeta på vår relation utvecklades och förändrades. Under vår semester hade vi långa terapisamtal på morgonen. Vi var ute och gick ett par timmar varje morgon.
Jag har också känt att det är viktigt att vi stannar under samma tak. Första dagen ville han åka till sin mamma i en annan stad och ge mig tid att lugna ner mig, men där var jag väldigt tydlig med att det inte hade löst något.
Samma när han frågar var jag vill att han ska sova, jag vill ju ha honom bredvid mig. Dels för att jag behöver närhet men kanske också för att då vet jag vad han gör…
Vi hade två väldigt fina dagar tidigare i veckan. Jag sa att jag kommer nog ångra det här, men jag behöver andas och glömma allt för 2 minuter, kan jag få en kram?” Då höll han om mig och vi grät båda två. Han sa att han aldrig ville släpp mig och jag kastade ur mig ”det skulle du ha tänkt på innan!!”
Sen sov vi tillsammans, låg länge och pratade på ett sätt vi inte har gjort på väldigt länge. Vi lyssnade in den andra och öppnade oss.
Sen dök det upp något som påminde mig om hans aktiviteter och jag blev iskall och aggressiv igen…
Min man bedrog mig under 1,5 år. Jag anade absolut ingenting. Jag var lycklig och levde i en fin relation. Vi ska skilja oss.
Nu har det snart gått 7 månader månader sedan han sa att han ville skiljas. Och ca 6 månader sedan jag på egenhand fick reda på hans dubbelliv. I början var jag nog mest ledsen, chockad. Ville att vi på alla sätt skulle hitta tillbaka, ge det en chans. Jag var beredd att förlåta. Nu gav han mig aldrig ens den chansen. Och så här en bit in i processen så funderar jag på om jag verkligen hade kunnat förlåta. Bygga tillit och våga släppa kontrollen och bara älska igen. Kanske för en stund men för egen del tror jag att det hade kommit i fatt mig förr eller senare ändå och det skulle sluta med att vi gick skilda vägar oavsett. Problemet är inte den 16 år yngre tjejen han skaffade sig. Att hon är uppvuxen i grannhuset. Att hon lekte med våra barn när dem var små. Att jag bara blev utbytt. Att dem hade sex. Det jobbiga är sveket, hur jag blir behandlad nu. Hur likgiltig han är. Hur ansvarslöst han agerar. Hur liten och obetydlig han har fått mig att känna mig.
I hemlighet hoppas jag nog ändå på att han ska ångra sig och komma tillbaka…
Jag vet ju att jag är värd att älskas, värd ärlighet och trygghet. Och den känslan hade gnagt i mig även om lappade ihop allt. Jag skulle oroa mig för att det skulle upprepas. Feltolka saker som händer och misstro.
Jag tror att alla historier här inne har likheter men vi är alla olika personer. Vi är olika starka, olika svaga. Man får själv bestämma vad man är beredd att göra för att reparera en relation. Om man anser att sveket är oförlåtligt. Det finns många bra råd och tips här inne men glöm inte att lyssna på dig själv. Vad vill du och vad är du beredd att göra för det.
Familjen är allt för mig men nu kommer familjen se lite annorlunda ut men det betyder inte att den blir sämre.
Läser och blir ledsen när jag hör om alla som blivit svikna och känner så igen mig. Jag lever själv med en man som bedragit mig i över 1 år. Jag har vetat om det länge, men har blundat. Men fick nog för ett litet tag sen och fick veta vad som hänt. Lever i chock nu. Ville bara säga att ni på detta forumet betyder så mycket och att mam här kan få stödet mam behöver.
Självklart är du värd all lycka och att älskas. Även om vi alla har liknande historier så skiljer de ju sig en hel del.
Mycket handlar ju om hur den otrogne agerar och hanterar krisen.
Det låter som att din man hamnat i en ordentlig kris med en så pass yngre tjej. Är han förälskad i henne? Vill han satsa på henne och släppa allt ni har?
Håller med om att det här forumet betyder mycket! Det är så skönt att kunna skriva med människor i liknande situationer. Som förstår smärtan och kanske har kommit en bit i sin process och kan ge tips och råd.
Hur är det med din relation nu?
Jag är ledsen för din skull att du har råkat ut för det. Men, min bästa vän råka ut för detta med. Hans fru gick bakom hans rygg i 5 månader. Dom har 3 barn ihop. Dom gick isär och var isär i ca 1 år. Dom löste det och lever idag ihop. Dom har det riktigt bra ihop idag. Detta hände för 7 år sen. Så det är inte nattsvart men förstår att det känns så nu. Jag tror att du ska försöka vara lugn med att säga dumma saker och skicka dumma saker på sms. Du kanske inte gör det nu. Men det hjälper inte.
Jodå, det går. Vi ska börja parterapi nästa vecka. Levt ihop i över 30 år och vad jag vet så har det aldrig hänt innan. Den han träffade var nästan 20 år yngre. Hon och jag har varit fullt medvetna om varandras existens. Jag vet det låter helt sjukt. Han har mått skit över detta i en lång tid, det vet jag. Men han har betett sig som en stor jävla skit mot mig och henne också för den delen… Jag är fruktansvärt arg och bitter. Men älskar honom och han visar väldigt stor ånger. Vi får se vad detta slutar.
Nej jag vet, du har så rätt. Men ibland måste bara orden och känslorna ut. Men jag förstår att det inte gynnar någon…Han är väl medveten om hur illa han har gjort mig utan att jag behöver trycka ner det ännu mer i halsen på honom.
Tack för dina ord!
