Exakt av samma anledning gjorde jag också så!
Så sa jag också vid mer än ett tillfälle.
3 gillningar
Vet känslan… Var hon singel eller och ok med att du fanns där?
Det är inte alltid lätt att förstå!
Själv fick jag nyss en ångestattack, två av barnen ska möta varandra i en fotbollsmatch i hallen där det förekommit aktiviteter mellan min man och träsktrollet.
Min äldsta son är 16 och vet vad som har hänt, han satt och höll mig i handen hela tiden och lugnade mig. Erbjöd sig att de skulle ta bussen så att jag slapp vistas där. Men jag vill ju förstås finnas där och stötta mina barn 
1 gillning
Det är så fint att finna tröst i dina ord, tack!!
En känsla av att inte vara ensam! 
Nej hon var inte singel. Jag skickade meddelande till hennes sambo för ett bra tag sen, han kastade ut henne. Var väl inte toppen mellan dem heller kan jag tänka… Jag trodde och inbillade mig länge att de fortfarande hade sporadisk kontakt och att det inte hade hänt något fysikt mellan dem men så klart var det fel. Vi har bråkat jättemycket om detta och deras kontakt. Men dumma jag trodde att det var över… Vi har levt som vanligt här hemma under tiden, med allt vad ett familjeliv och förhållande innebär. Fick som sagt nog för ett tag sen och bad om hennes version. Den knäckte mig.
Dottern på snart 16 år vet också om allt här hemma, fick tyvärr höra mer än vad hon bör. Men kan inte göra mer åt det nu, tvingade karlj-vlen att prata med henne efter att hon fått veta.
Förstår känslan över att vistas där de haft ihop det, här har det varit aktiviterte i baksätet på en bil som tur är skrotad nu efter en krock, de har alltså hållt till ute… Klass på de träffarna… En sak som jag också förstått är att han visat sig rätt dominant mot henne, något som han aldrig visat för mig. Nästan gett order om vad han önskar, eller hur jag ska förklara det.
1 gillning
Hur tar er 16 åring det hela?
Det måste vara en chock för honom också.
Våra barn vet inte. De vet att vi har valt att gå i samtalsterapi… De är 16 och 12 idag.
Ångestattacker är inte roliga. Men det finns tricks för att hantera dem. Ställ dig med armarna rakt upp och fokusera på att andas. Inom 1-2 minuter kommer pulsen gå ner och ångesten kommer att släppa. Ju mer du bearbetar allt som hänt och landar desto färre attacker kommer du att få.
Att era barn har samma hobby är så klart en extra negativ påverkan i det hela. Men glöm inte. Det är INTE du som har gjort fel det är din man och även hon. Du kan sträcka på dig och vara stolt.
1 gillning
Just nu skulle jag säga att det är bra att vara under samma tak. Viktigt att få ställa alla frågor. Gråta. Göra saker tillsammans. Vi gjorde nog allt vi kunde. Känner så igen mig i vad du säger.
Varför det inte gick? Nu är det inte riktigt över formellt sett än. Men jag har bestämt mig. Jag är för sårad. Jag kraschade. I en affär. Slog mig illa. Vaknade med ambulans där. Jag vet varför. Jag är så sårad . Det gör så ont. Fortfarande efter 2 år. Jag känner mig värdelös. På nåt sätt tror jag att jag vill värdera mig själv högre än så här. Jag klarar mig själv. Det är otroligt jobbigt att göra barnen besvikna. Men jag går av. Jag orkar helt enkelt inte. Jag förstår att även om vi skiljer oss kommer denna sorg alltid finnas med oss. Vi lär oss leva med den. Men att bli bedragen är det värsta en människa kan gå igenom. Ofattbart att någon kan göra en så illa. Man kan nog aldrig förstå vilka konsekvenser det innebär för tredje part. Då skulle det aldrig förekommit.
Varma kramar till dig
2 gillningar
Det låter nästan som han fick utlopp för sina fantasier med henne? Att han precis som min man såg det som en ”låtsasvärld”?
Det är ett så extremt svek men jag önskar dig allt gott och att du så småningom kan se ljuset i tunneln
Han har tagit det bra ändå. Är väldigt beskyddande mot mig och ledsen på sin pappa förstås. Men han ser att pappa försöker och han har även bett sonen om ursäkt, gråtit och visat sig sårbar.
Han tar också stort ansvar, låter lillebror sova inne hos honom, aktiverar honom och är lyhörd för när jag bara inte orkar.
Tungt så klart, men vi är väldigt nära varandra och jag hade inte kunnat låtsas
Har ni kunnat hålla god min inför barnen, imponerande! Blir så inspirerad av er!
2 gillningar
Jag förstår och känner din smärta
Har ni provat att prata med någon? Du kanske har skrivit det, men jag är så rörig i mitt huvud just nu. Ber om ursäkt för det!
Barnen klarar sig, det viktiga är att du är lycklig och mår bra. Du kommer att komma dit en dag.
Varma kramar till dig 
Det är lite så jag tänker också, det var inte riktigt verkligt för honom. Han levde i en värld med henne och en annan med oss här hemma. Men det är absolut inget som är ok. Det har sårat mig på ett sätt som jag inte vet hur jag ska ta mig igenom. Men följer här och ser hur det går för oss här
2 gillningar
@Lli Han blir 42 år i år. Jag blir 43. Jag var så säker ör typ 2 år sen att han hamnat i en 40-års kris. Skulle sälja sitt företag. Byta jobb. Byta klädstil. Ville testa nya grejer. Bla bla bla. Ska livet vara så här typ.
Jag gav han utrymme. Stöttade han i alla tuffa beslut och tänkte att bara han får landa så blir det bra, han behöver utrymme och att få landa. Jag står vid hans sida trots allt.
Våra barn är 15 och 17. Vägrar nu att träffa pappa.
Absolut handlar det om hur man agerar efter. Men han ville fortfarande lämna mig. Han hävdar fortfarande att dem inte är tillsammans. Ändå har de bokat semester tillsammans om 5 månader. Vill att barnen ska följa med. Dem vägrar. Följer ludret med gör dem det inte. Dem vill inte träffa han så länge han träffar henne.
Han har gjort å mycket konstiga grejer och väljer gång på gång ludret framför barnen. Även om han inte anser att det är så, så är det så våra ungar upplever det. Jag stöttar dem i deras känslor och val oavsett, dem vet att han finns där och vill träffa dem men han kan inte tvinga dem.
Vi har varit tillsammans i 19 år, gifta i 9. Eftersom han vill skiljas så antar jag att han är kör i henne och vill leva med henne. Hon har länge längtat efter barn och han har varit klar lääääänge. Men han håller stenhårt fast vid att han inte är beredd att utesluta henne ur sitt liv och om barnen inte vill träffa han så är det deras val.
Han lägger skulden på mig för att barnen inte vill. Och vad är det för press att lägga den skulden på barnen? Vem är vuxen.
Det är sorgligt att inte ta vara på alla de åren vi haft tillsammans, inte ens gå med på parterapi, han tror nämligen inte på sånt för dem vill bara tjäna pengar, han vet själv bättre…
1 gillning
Precis! Det går aldrig att jämföra med den man delar vardagen och familjepusslet med.
Häng med här så stöttar och peppar vi varandra, för det svänger fort och just nu är svackorna fler än de fina stunderna.
Ta hand om dig
1 gillning
Jaha, han är en sån. Med stolthet och svårt att blotta sig…
Jag förstår dina barn. Han har krossat er familj och det är de medvetna om. På så sätt är det skönt med äldre barn, de kan välja själva och du behöver inte träffa honom i onödan för överlämningar etc.
Lider med dig, men jag tror faktiskt att du kommer få det bättre på egen hand så småningom.
Ta hand om dig, unna dig sånt som du mår bra av. Fokusera på dig själv
1 gillning
Ha ha, ja han är en “sån”.
Min terapeut kallar han “killen som redan räknat ut allt”. Jag kallar han Aset.
Ja det är skönt med äldre barn men jobbigt då dem oxå kräver utförligare svar och är medvetna om precis allt. Aset ville ju dra valsen "sitta på knä, mamma och pappa ska inte bo ihop, ibland tar kärleken slut, det är inte ert fel, bla bla bla. Det funkar inte mpå någon som snart är myndig tyvärr. Sen ska man komma ihåg att barnen inte är sin kompis som man kan ventilera allt till även om de vill ha svar. Är noga med att inte säga dumheter eller elakheter om deras pappa men det har absolut slunkit ur en och annan groda. Aset tror våra ungar är 5 och 7, inte 15 och 17.
Och han behööööver träffa barnen. Han är våååårdnadshavare. Vad han behöver skiter jag i, vad barnen behöver är en annan sak.
Till barnen heter det “jag är vuxen, ni kan inte bestämma över mig, jag träffar vem jag vill, pilutta dig Lisabeth, typ”.
Absolut, han har rätt men han kan inte i nästa andetag tycka att barnen ska gå emot vad dem känner och tycker för att pappa behöver. Dem har gett han ett ultimatum och det har absolut ingenting med mig att göra.
Ja, jag försöker göra saker för mig. Vill mest sitta hemma och dricka cola zero (det jag levde på i början av eländet). Jobbigt att träffa folk, man känner sig utsatt. Men jag ger mig tid att vara själv. Sitta i soffan. Jag gör såklart annat oxå men orken finns inte alltid.
3 gillningar
Haha ja jag förstår typen. Det är svårt när man vet allt och inte behöver ta hjälp från någon, inte vill prata känslor mm…
Jag är likadan, cola zero är livets dryck 
Märkligt nog känns det som att alla tittar på en, som att det står bedragen i pannan på en.
Men kryp ner i soffan, köp något du tycker om att äta och titta på en bra serie/film.
Det är sant, klart att de förstår och vill veta mer när de är äldre. Deras liv raseras ju också. Pappa tappar ansiktet liksom. Hos oss har mannen alltid varit deras förebild, alltid satt familjen först. Det tar nog tid att bygga upp barnens förtroende också, att få dem se honom som den förebild och superhjälte han tidigare var.
Ingen fara. Vi har haft par terapi och jag har varit till psykolog 10 gånger . Samt varit till diakon i kyrkan… ärligt så tror jag jag försökt mer än han. För han är det så självklart med hans känslor för mig och att han vill dela sitt liv med mig. Men som sagt jävulskt sårad. Det går inte hur gärna jag än vill:sob:
2 gillningar
Men tror du inte att ni kan komma förbi det där, om ni verkligen anstränger er båda två och han bevisar för dig att det är du som gäller?
Jag vet att det är skitsvårt, brottas ju själv med de tankarna. Men tänker att det kommer gå med bådas ansträngning och extern hjälp.
Men det kanske är en sorts utopi, jag vill i alla fall prova om han är villig att ge mig allt jag behöver och lite till.
Jag kan inte sluta tänka på det. Är fast i mitt huvud. Gråten. Ilskan. Jag tror inte det…
2 gillningar
Så fruktansvärt för dig. Men jag förstår dig
För din egen skull behöver du nog i alla fall prata med någon mer för att kunna släppa och gå vidare. Du har ett långt liv framför dig och förtjänar att må bra❣️
Precis vad stora sonen sa till han. Du var den jag såg upp till och jag ville bli som dig när jag blev äldre. Nu hoppas jag att jag aldrig blir som du.
Det har tagit väldigt hårt på mina grabbar. Och Aset vill att jag ska stötta han genom separationen, att vi gör det tillsammans. Att jag ska pusha barnen att träffa han och uppmuntra dem.
Pfffft. Tillsammans? JAG ville INTE skiljas. Han tog egna beslut som påverkade oss alla och vi måste få bearbeta på vårt sätt inte efter hans uppmaningar. Som att jag ska ta av mig offerkoftan för det har gått hela sex månader nu.
1 gillning