Det kommer han inte att göra. Han har svårt att låta mig göra saker själv, ska jag nånstans så vill han alltid följa med, pratar jag om att hälsa på nån av mina systrar eller mamma vill han vi ska åka tillsammans. Han blir sur för att jag reser iväg två veckor om året med min mamma och en av mina systrar, en gång på våren och en gång på vintern. Han vill inte jag ska gå på fest själv. Han har så svårt att ta sig för och göra saker själv. Vill jag inte göra saker med honom säger han sen att han tror för att det är fel på honom eller för att jag inte vill göra det med just honom, men det handlar ju inte om det. Jag vill vara gör saker själv. Men han vill göra allt med mig.
Även när vi båda är hemma och gör saker på varsitt håll, t ex jag pluggar spanska och kanske pratar liten telefon, tar hand om mina kläder eller likande sen säger han att han känner sig ensam. Det är jag och barnen hemma och han känner sig ensam för att jag inte gör saker med honom. hans lycka hänger på mig och att jag måste göra saker med honom.
Rätt beskrivning; jag vantrivs. Jag är inte lycklig i vår relation längre. Låg och tänkte massor i natt och hade svårt att sova och tog beslutet att ta upp om skilsmässa på familjerådgivningen på måndag.
Hej Sofia! Åh vad jag känner igen mig i vad du skriver hur du har det! Vi är oxå väldigt goda vänner och är ett bra team kring barnen.
Ett icke existerande samliv då han inte är intresserad av mig på det sättet.
Jag har oxå gått ett år och funderat på skilsmässa och nu för några veckor sen sa jag det till honom. Så där är vi nu…
Vi har ännu inte berättat för våra barn men ska snart göra det och fylla i skilsmässopapper.
Har mkt att ordna med då vi måste sälja hus och hitta boende till båda två. Vi har bestämt att vi ska vara snälla med varandra.
Det är ett svårt beslut men tror att vi blir lyckligare på var sitt håll. Vi har gråtit jättemycket tillsammans och det är olika dagar när det känns svårt men men…
Livet är för kort för att vara olycklig…
Låter precis som här hos oss! Vi är också ett bra team med barnen och har också sagt vi ska vara snälla mot varandra. Precis som ni har vi gråtit mycket tillsammans, särskilt efter vårt samtal för två månader sen, men nu känner jag att det är dags, även om det samtidigt känns svårt.
Vi har också ett hus att sälja och hitta nya boenden. Sen ska vi berätta för barnen. Mycket att stå i ja.
Tack för du skrev! Känns skönt att veta att man inte är ensam även om situationen är tråkig i sig.
Ja håller med, skönt att inte vara ensam.
Det är gruvsamt att berätta för barnen, min man vill vänta lite pga mkt på jobbet just nu. Så vi har inte berättat för våra närmaste ännu.
Vissa dagar tycker jag allt känns övermäktigt och andra dagar känns lättare.
Det här med samlivet har inte fungerat på många år…saknar det mycket men har ingen lust för honom längre. Känner oxå att det blir tomt att leva utan det resten av livet. Han tyckte vi kunde leva ihop som vänner bara…men så vill inte jag.
I detta forum upplever jag att det är fler personer som blivit lämnade som skriver så det känns bra att det även är de som lämnar som postar sina tankar, det känns ändå bra att inte vara så ensam i detta.
Tack Mordillo för tips! Känns värdefullt och detta är en svårt process som jag hoppas man inte behöver gå igenom igen i livet. Försöker att ta en dag i taget nu och tänka lite på mig själv oxå vad jag mår bra av och tar mig ut och träffar människor även fast jag inte vill men vet att jag inte ångrar mig sen!
Tacksam för denna sida och många godhjärtade människor som vill komma med kloka råd på vägen
Ja jag har läst en del här och skrev lite i juni, det var skönt att få ut lite av tankarna jag hade då och få lite tips och råd och veta att man inte är ensam. Att hitta andra som känt samma var en lättnad, då det inte funnits många att prata med om hur jag kände och tänkte. Så detta forum är guld värt kommer säkert skriva mer efterhand som skilsmässan fortgår, det är inget lätt beslut att vara lämnare heller.
Funderar på att säga det till man redan ikväll att jag vill skiljas. Känner mig så falsk som sitter och planerar detta och låtsas som inget och sen inte berätta förrän måndag
Förstår det. Det är rätt många år att vänta om man vet vad man känner och vill. Jag skulle inte klara att vänta så länge. Nu har det gått ett år sen den första fnurran på tråden uppstod och så som jag känner skulle inte gå att leva tre år till. Men det har tagit tid att fundera, känna och tänka efter vad jag vill så det skulle inte kunnat gått snabbare heller, jag har inte velat göra något förhastat.
Men ditt ex otrogen så det var kanske därför hon kände hon klarade det så länge.
Jag är säker, vi kan inte leva så här längre. Jag har gett oss en chans i flera månader. Det blir ju provseparation på ett sätt, vi har ju 6 månaders betänketid innan skilsmässan går igenom då vi har barn.
Han bör inte bli förvånad, vi har pratat lite om det under sommaren och även lite på familjerådgivningen. Men jag vet inte, vi får se.
Jag har inte sagt nåt ikväll iaf, det kom inte något bra tillfälle. Dock frågade han för en stund sen om allt var bra eller om det var nåt, han märkte det var nåt. Sa bara att jag funderade en del varpå han frågade om det var om oss. Jag svarade ja. Han frågade om jag ville prata om det men jag sa nej. Inte läge för det kl 22:45 på kvällen. Får se om det blir tillfälle imorgon, annars får det bli på familjerådgivningen.
Tycker man borde kunna prata dygnet runt. Varför inte 22.45? Kan du sova gott hela natten?
Jösses, om man har nåt som stör en så PRATA!
Vänta till morgonen, vänta till måndag. Varför, undrar jag.
Ja man kan ju tycka det, men för oss var det inte lämpligt. Jag vill inte prata hur som helst när barnen hör.
De var fortfarande var uppe och skulle gå och lägga sig strax efter, då hade vi inte kunnat prata ostört. Sedan brukar min man gå och lägga sig vid 23-tiden och då hade det inte funnits så mycket tid att prata om det, dessutom hade barnen legat vakna och lyssnat så det passande inte alls. Och hade vi ändå pratat hade han kanske inte kunnat sova för han hade legat och tänkt på det. Försöker tänka på min man också. Ja jag sov gott hela natten.
Hej Sofia78!
Vet precis, svårt att hitta rätt tillfälle och speciellt när man har barn som är hemma och vakna sen. Samtidigt vill man ju ha tid så man kan prata igenom det…
Jag tog chansen en kväll när barnen var hos kompisar och jag visste de skulle vara bort ett tag.
Hoppas att det gått bra för dig
Nu är det sagt. Jag tvekade in i sista stund innan mötet med familjerådgivaren idag, om jag skulle säga det eller inte, men jag visste att det var det rätta att göra så jag sa det nästan direkt när vi kommit in.
Det var ett bra samtal, min man kände som jag att han inte heller är lycklig så här. Vi kom bra överens och känner samma angående vänskapen, att vi är båda varandras bästa vänner och sa att vi ska försöka fortsätta vara det. Vi har inte bråkat innan och det känns som att vi kan hålla sams under separationen. Det kan nog bli rätt bra det här, känns det som nu iaf.
Så nu återstår att kolla värdering av huset och boka tid hos banken och se om min man kan lösa ut mig och behålla huset, vilket han gärna får för min del, medans jag ställt mig i kö till lägenhet.
Det här var ett jobbigt beslut. Har känt rätt länge att det inte är bra mellan oss, jag känner inte att jag älskar honom på samma vis som innan eller att jag vill vara intim med honom, men nu när jag väl sagt att jag vill skiljas så börjar jag tvivla på om det var rätt beslut? Älskar jag honom kanske ändå? Vi kanske ska ha sex iallafall?
Varför gör hjärnan så här? Jag är så himla ledsen idag och vet inte hur jag ska kunna vara på kontoret och jobba. Funderar på att åka hem och jobba hemifrån så jag kan sitta och gråta samtidigt.
Det är enkelt att sitta och tänka, tycka, känna och gnälla och vara missnöjd när man har kakan kvar, men när man väl börjat äta kakan så kan man ju inte både ha den kvar och äta den.
Vi har ändå 17 år tillsammans och nu blir det bara bortkastat. Vem är jag ens utan min man? Vad ska jag göra utan honom? Vill jag vara utan honom? Försökte vi tillräckligt? Ska vi försöka igen?
