Vågade inte ta sista steget, men nu är det gjort

Funderar på att säga det till man redan ikväll att jag vill skiljas. Känner mig så falsk som sitter och planerar detta och låtsas som inget och sen inte berätta förrän måndag :face_exhaling:

2 gillningar

Förstår det. Det är rätt många år att vänta om man vet vad man känner och vill. Jag skulle inte klara att vänta så länge. Nu har det gått ett år sen den första fnurran på tråden uppstod och så som jag känner skulle inte gå att leva tre år till. Men det har tagit tid att fundera, känna och tänka efter vad jag vill så det skulle inte kunnat gått snabbare heller, jag har inte velat göra något förhastat.

Men ditt ex otrogen så det var kanske därför hon kände hon klarade det så länge.

Syster.
Vänta till i morgon.
Ingen trevlig godnatthälsning.

2 gillningar

Nej jag vet. Men lättare att prata när barnen är på sina rum.

1 gillning

Jag är säker, vi kan inte leva så här längre. Jag har gett oss en chans i flera månader. Det blir ju provseparation på ett sätt, vi har ju 6 månaders betänketid innan skilsmässan går igenom då vi har barn.

Han bör inte bli förvånad, vi har pratat lite om det under sommaren och även lite på familjerådgivningen. Men jag vet inte, vi får se.

Jag har inte sagt nåt ikväll iaf, det kom inte något bra tillfälle. Dock frågade han för en stund sen om allt var bra eller om det var nåt, han märkte det var nåt. Sa bara att jag funderade en del varpå han frågade om det var om oss. Jag svarade ja. Han frågade om jag ville prata om det men jag sa nej. Inte läge för det kl 22:45 på kvällen. Får se om det blir tillfälle imorgon, annars får det bli på familjerådgivningen.

2 gillningar

Tycker man borde kunna prata dygnet runt. Varför inte 22.45? Kan du sova gott hela natten?
Jösses, om man har nåt som stör en så PRATA!
Vänta till morgonen, vänta till måndag. Varför, undrar jag.

Jag håller med! Kan själv aldrig vänta på “rätt läge” vilket inte alltid är bra heller :sweat_smile:

2 gillningar

Ja man kan ju tycka det, men för oss var det inte lämpligt. Jag vill inte prata hur som helst när barnen hör.

De var fortfarande var uppe och skulle gå och lägga sig strax efter, då hade vi inte kunnat prata ostört. Sedan brukar min man gå och lägga sig vid 23-tiden och då hade det inte funnits så mycket tid att prata om det, dessutom hade barnen legat vakna och lyssnat så det passande inte alls. Och hade vi ändå pratat hade han kanske inte kunnat sova för han hade legat och tänkt på det. Försöker tänka på min man också. Ja jag sov gott hela natten.

2 gillningar

Hej Sofia78!
Vet precis, svårt att hitta rätt tillfälle och speciellt när man har barn som är hemma och vakna sen. Samtidigt vill man ju ha tid så man kan prata igenom det…
Jag tog chansen en kväll när barnen var hos kompisar och jag visste de skulle vara bort ett tag.
Hoppas att det gått bra för dig :hugs:

2 gillningar

Ja precis! Det går ju inte bara att säga det och sen inte tro att han inte vill prata om det. Skönt vi är i samma läge och kan stötta varandra i detta :hugs:

Har inte haft tillfälle att säga nåt än idag heller. Får se om det blir tillfälle ikväll, men annars blir det imorgon.

2 gillningar

Nu är det sagt. Jag tvekade in i sista stund innan mötet med familjerådgivaren idag, om jag skulle säga det eller inte, men jag visste att det var det rätta att göra så jag sa det nästan direkt när vi kommit in.

Det var ett bra samtal, min man kände som jag att han inte heller är lycklig så här. Vi kom bra överens och känner samma angående vänskapen, att vi är båda varandras bästa vänner och sa att vi ska försöka fortsätta vara det. Vi har inte bråkat innan och det känns som att vi kan hålla sams under separationen. Det kan nog bli rätt bra det här, känns det som nu iaf.

Så nu återstår att kolla värdering av huset och boka tid hos banken och se om min man kan lösa ut mig och behålla huset, vilket han gärna får för min del, medans jag ställt mig i kö till lägenhet.

7 gillningar

Det här var ett jobbigt beslut. Har känt rätt länge att det inte är bra mellan oss, jag känner inte att jag älskar honom på samma vis som innan eller att jag vill vara intim med honom, men nu när jag väl sagt att jag vill skiljas så börjar jag tvivla på om det var rätt beslut? Älskar jag honom kanske ändå? Vi kanske ska ha sex iallafall?

Varför gör hjärnan så här? Jag är så himla ledsen idag och vet inte hur jag ska kunna vara på kontoret och jobba. Funderar på att åka hem och jobba hemifrån så jag kan sitta och gråta samtidigt.

Det är enkelt att sitta och tänka, tycka, känna och gnälla och vara missnöjd när man har kakan kvar, men när man väl börjat äta kakan så kan man ju inte både ha den kvar och äta den.

Vi har ändå 17 år tillsammans och nu blir det bara bortkastat. Vem är jag ens utan min man? Vad ska jag göra utan honom? Vill jag vara utan honom? Försökte vi tillräckligt? Ska vi försöka igen?

Ska det kännas så här om det är rätt beslut?

1 gillning

Ingen säger att denna separation är spiken i kistan. Ni verkar båda vara på samma nivå så varför inte genomföra separationen och jobba på er själva på varsitt håll. Ingen säger att ni inte kan hitta tillbaka till varandra, med mer energi, glädje och kärlek.

1 gillning

Bryta upp är ett sår, det gör ont. Precis som man har en reflex att dra undan handen om man bränner sig så blir det en reflex att ta bort det onda i ett uppbrott. Plötsligt börjar det göra riktigt ont, och man vill få bort det onda. Säga att man ångrar sig så blir allt som vanligt och den akuta smärtan försvinner. Men se upp med det, det är inte en anledning att gå tillbaka. Det är inte kärlek, det är en reflex. Som @Aa86 skriver så kan man hitta tillbaka. Men det ska inte vara för att lindra smärta, utan för att man upptäckt att kärlek har börjat gro på nytt. Och för det ska gå måste tid passera där ni får chans att vara ensamma och se er själv och den den relation ni haft med andra ögon.

5 gillningar

Stort tack ska du ha för detta inlägg, det behövde jag :heart: önskar jag kunde trycka på hjärtgillaikonen 20 ggr. Det var verkligen pricken över i, exakt så jag känner:

Jag grät när jag läste ditt inlägg, det är så klockrent. Jag har t o m sparat det i min telefon så jag kan gå tillbaka och läsa igen om jag åter blir osäker.

Det är inte för att det finns kärlek jag kände mig ledsen och blev tveksam till om det var fel beslut, den har ju inte börjat gro på nytt, det var bara såret som gör ont efter att det bröts upp igår.

Tror inte du anar vad din text gjorde för mig :heart:

7 gillningar

Jag instämmer med dig @Sofia78 , det var väldigt bra beskrivet av @nu_ar_allt_bra . Det är en konst att befinna sig i den där smärtan, men det behövs för att komma vidare till något bättre sedan. Kan appliceras i många sammanhang. :heart:

6 gillningar

Rädda familjen kan jag inte göra utan att köra över mig själv, och det har jag redan gjort flera månader nu. Det var rätt beslut och det får vara känslosamt ett tag, vore väl konstigt om det inte är det.

Det behöver inte bli jobbigt med barn och boende och slitsamma känslor i flera år, det blir vad man gör det till och jag och min man är fast beslutna att göra detta så bra som möjligt. Vi är bästa vänner och har tänkt fortsätta vår relation så.

Jag märker du är bitter efter vad du gått igenom med din fru, men det känns som att det är mycket negativ energi för dig. Känner du inte att det tar för mycket av din energi och att det är dags att lägga det åt sidan och börja få må bra istället? :heart:

7 gillningar

Du beskriver precis så som det gick till för mig/oss också. Jag tog mod till mig innan sommaren och berättade, vi bråkar inget, är bra på att samarbete kring barnen. Vi värderade huset i somras och han har köpt ut mig. Jag har köpt ett nytt boende i närheten.

2 gillningar

Jag tror inte heller det behöver bli flera jobbiga år, tror att precis som du skriver, det blir vad man gör det till. Ni verkar ju precis mig och mitt ex vara rätt så stabila personer. Inget bråk eller väldig osams vilket underlättar det hela.

1 gillning

Nej så klart, det förstår jag, men bra du försöker komma ur det, inte bra med så mycket negativ energi. Hoppas det ska kännas bättre för dig snart :heart:

Ja detta forum är kanon! Så skönt att ha andra att läsa om som varit i samma läge och se hur de löst det eller få tips och råd, som här, som det @nu_ar_allt_bra skrev, det förändrade verkligen hur jag ser på det nu.

Nu kan visserligen jag och min man prata, men det är ju skönt att prata av sig här om man inte vill prata med familj och vänner, man kanske inte kommit till det läget än att man kan eller vill det.

2 gillningar