Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat

Jag är ganska ny här och jag märker att de flesta här är personer som har blivit lämnade. Då känner jag också att jag vill vara lite försiktigare om vad jag skriver. För de befinner sig ju i ett helvete och behöver stöd.

Men vi som vill/har lämnat behöver också ventilera känslor , få råd och bara allmänt få prata.

Kan inte detta få bli en tråd för oss som väljer att lämna? Här kan vi prata utan att behöva cencurera oss så mycket.

12 Likes

Jag är med :blush:

Nice! Är du i planeringsstadiet eller har du redan lämnat? Jag har tänkt det i många år men nu har jag bestämt mig. Men inte sagt något än

1 Like

Jag har redan lämnat, men det är väldigt nytt ännu. Hade också tänkt på det i mååånga år, och varit på väg en gång tidigare (men då ångrat mig/fegat ur). Har varit en väldigt tung process och är inte roligt att skada någon annan, men skadan hade i längden varit värre om jag inte gjort det. De rätta känslorna fanns inte där mera. Vi strävar ändå efter att vara vänner ännu, och hittills verkar det lovande, även om mitt ex också varit väldigt arg och sårad.
Har du tänkt ta upp det Cicci eller funderar du ännu?

1 Like

Bra initiativ!

Jag lämnade efter 28 år tillsammans eftersom mitt X började dricka mer och mer och jag kände att jag fick mindre och mindre utrymme i vårt förhållande. Både känslomässigt, utrymmesmässigt (mycket prylar) och ekonomiskt (prylar kostar).
Jag var tydlig med att jag skulle lämna honom om han inte ändrade sitt beteende, men när jag sen satte ner foten ordentligt så var han som ett levande frågetecken. Sen blev allt mitt fel eftersom jag inte ville försöka mer. Att jag försökt i flera år hade han inte förstått fast jag verkligen sagt det till honom.

3 Likes

Jag har lämnat.
Efter drygt 17 år.
Jag velade fram och tillbaka i 15.
Vi var inte kompatibla någonstans.
Båda var vi medelålders. Båda hade vi blivit “över”, ratade av andra. Båda längtade vi efter familj. Vi hade samma intressen.

Problemet var att jag skulle göra saker åt henne.
Sa jag något i förtroende var det ute på byn dan efter.

I sängen var det jag som skulle göra det skönt för henne och när hon var klar hade jag nätt och jämt kommit igång.

Hon var min första jag hade samlag med så jag visste inte något annat.

Hon gick hemma och jag skulle sköta försörjning, markservice (och på hennes sätt), hennes kontakter med myndigheter och serviceinrättningar.

Vi fick ett barn och när jag såg hur ont hon hade lovade jag mig att finnas där för henne.
Det var två år efter vi gift oss, ett äktenskap jag kände mig lurad in i redan från början men jag ville ju ha en livskamrat och hon verkade vara den enda som ville ha mig.

Men situationen gjorde att hon tröskade ur mig alla känslor utom leda, hat, vrede.

Jag ville inte kasta ut henne, hon hade ingen egen inkomst, saknade socialt nätverk, vi bodde på en ort med.besvärliga allmänna kommunikationer och bostadsmarknad och jag hade fått henne att säga upp sin lägenhet i en kärv bostsdsmarknad med höga boendepriser, lämna familj och vänner och flytta genom halva landet till mig.

Jag funderade många gånger på att lämna henne. Sex och närhet är viktigt för mig. Men satt problemet med samlivet hos mig eller henne?

Jag skaffade mig en älskarinna, en gift kollega på mitt dåvarande jobb men blev inte mycket klokare. På samma gång som hon sa att det bara skulle bli en gång lockade hon mig så det blev ett par gånger till men jag visste aldrig vart jag hade henne. Det var stressat och pressat så jag blev inte så mycket klokare.

Relationen avslutades och jag inledde en annan med en ensamstående kollega. Nu fick jag leka av mig rommen, testa mina gränser och upptäckte att jag aldrig blev nöjd men min älskarinna började lägga sig i vad jag åt och höll långa föreläsningar om alla onyttigheter livsmedelsindustrin proppar i livsmedlen. Hon ville ta tag i och styra upp mitt liv och existerade bara i min närvaro. Hon blev för mycket! Jag vill ha en stark, självgående, självständig kvinna som gillar att kela men som står på egna ben. Relationen avslutades.

Jag och frun går på familjerådgivning.

Jag var tvungen att byta jobb. Vi flyttade till annan ort.

Jag skulle sköta mitt jobb och låta bli fruntimmer. Jag ser en tjej på jobbet som jag tänker “wow, vilken pingla! Henne vill jag ha” Tyvärr är hon gift. Åren går, jag vantrivs i relationen. Vårt barn har problem i skolan. Vi går på familjeteamet. Vi kan bara kommunicera när tredje part är med. Till slut säger familjeteamet att vi inte får gå längre. Vi kommer ingenstans.

Vi kämpar på. Familjeteam igen, ett andra konrakter beggänsat till fem gånger.

Samna hjulspår. När jag ser hur tonåring och mor drar ner varandra så tonåringen blir typ 10 och mamman typ sju kastar jag ut henne. I samma veva jag nämner det på jobbet kastar sig tjejen jag spanat in om halsen på mig. Vi inleder en relation vilket jag inte haft en tanke på innan. För första gången känner jag mig fullständigt tillfredställd efter sex även om det inte blev mycket. Tyvärr väljer hon att göra slut och stanna hos sin man efter ett misslyckat försök till sex på mitt kontor. Hade det blivit vi hade ingen trott annat än att vi haft en relation innan och att det var orsaken till skilsmässan.

Nu mår jag, exet och barnet bättre men mitt ex hade velat att vi hade försökt längre. Mina känslor har varit slut länge.Jo, när vi flyttade kom vi till bättre bostadsmarknad, hon fick en egen ekonomi och ett eget socialt nätverk så jag satte henne inte på bar backe.

Du har samme erfaring som jeg har; total forskrekkelse over at jeg dro fra en mann som drakk for mye. Jeg sa også ifra om at noe måtte endres, gjentatte ganger. Jeg nådde ikke frem med budskapet, enda jeg danset det, forlengs, baklengs, diagonalt, sa det på rim, ørten forskjellige måter, på tegnspråk og i blindeskrift, jeg har sunget det som rock, folkesang og opera, vært blid, sint, kjælen, bestemt og pedagogisk, UTEN Å NÅ FREM. Da jeg kastet inn håndkleet og ikke orket mer var han som forsteinet en periode; dette hadde ikke han fått med seg, hvordan kunne jeg bare dra fra ham sånn? Hans mor støttet opp under hans opplevelse av dette, samt bekymring for det praktiske; hvem skulle da lage mat til sønnen? Tja, flere alternativ; lære enkel matlaging selv, spise ute, suge på tommelen eller sulte ihjel.

4 Likes

Jag har bestämt mig men jag bävar för den dagen jag ska säga det. Jag kommer att få så ont i magen av att se honom ledsen.

Vi har problem med ekonomin så vi ska få träffa en ekonomisk rådgivare i september/oktober. Ska jag säga det innan det? Eller efter, för annars blir det kanske svårt för oss att samarbeta och vi är ledsna för att orka ta tag i något. Vad tror ni?

Jag år attraherad av en annan man men vi har aldrig träffats. Vi har varit vänner över nätet i 5år. Nu är det inte enbart därför jag vill lämna. Jag vill hitta mig själv igen. Vi gör inget tillsammans och mina känslor är kalla, romantiskt sett.

Jag har lämnat min man efter 15 år tillsammans (gifta i 8 år). Vi har tre fina barn ihop.
Orsaken var att vi inte längre hade något att tala om. När jag försökte prata med honom snäste han bara av mig. Han kom hem från jobbet och var mest arg varje dag och det tärde så otroligt i längden.
Jag agerade ofta buffert mellan honom och barnen (”Nej, gå inte till pappa nu, han är lite trött”) eftersom han annars kunde ryta ifrån till dom och då blev dom ledsna.
Jag bad honom att göra något, åka utomlands med vänner, hitta en ny hobby, börja med någon sport, VAD SOM HELST, bara han hittade något som gjorde honom lycklig. Han svarade att han inte kunde komma på något som gjorde honom lycklig.

Nåja, jag orkade inte längre vara lycklig för två. Jag orkade knappt vara lycklig så det räckte åt mig. Jag lämnade honom mestadels för min skull men också för hans skull. För att han ska få träffa någon som gör honom lycklig.

Jag har gjort det. Träffat någon som gör mig lycklig varje dag. Någon som dagligen tackar sin lyckliga stjärna över att han mött just mig. Det känns väldigt bra :slight_smile:

Jag hoppas att mitt ex får uppleva samma sak inom kort, det är han värd.

9 Likes

Det är helt otroligt att det kan komma som en blixt från en klar himmel när man har försökt att sätta ner foten så länge. Då är man väldigt ego och självsäker tycker jag. Eller både döv och blind.

4 Likes

Vi har haft det stökigt i 10-12 år. Så, för ett år sen satte jag ner foten och drev igenom skilsmässa. Han har hotat med detsamma i alla år så fort jag inte fogat mig.

Nu är vi skilda, bodelningen är klar, jag är utköpt och har köpt ny lght och flyttar lm en månad. :grinning:

Jag har gjort det jag aldrig trodde att jag skulle klara av/överleva!!

Det dåliga samvetet är tufft att hantera, dock. Att vara den där som “förstör”. :confused:

6 Likes

Helt underbart Atrax, jag skrattade så jag grät över din beskrivning!!!
Visst är det fantastiskt att de lever i en sån förnekelse, men mest synd om dem själva som blir så snäva som människor när de inte ser sin del i vad som hände.

Att din f d svärmor var så bekymrad är väl kanske en del av ditt X sätt att bete sig som ett litet egocentriskt barn!

2 Likes

Ja, jag har fler gånger fått höra att jag borde varit mer tydlig och när jag frågat hur jag kunnat vara det så får jag inget svar. Men jag tror att han helt enkelt inte ville höra och hoppades att det inte var sant det jag sa.

3 Likes

Helt uforståelig for meg at han kunne påstå at jeg ikke hadde nevnt noe for ham. Jeg tror det var mest fordi han rett og slett ikke tok meg seriøst, trodde ikke at jeg ville gjøre alvor av det jeg sa. De gangene jeg prøvde å snakke med ham var det enten radioen han måtte høre på, se noe på tv, måtte ut, hadde ikke ork akkurat da, eller han fnøs arrogant av det jeg sa. I hans familie skiller man seg ikke, uansett hvor ulykkelig man er.

Hans foreldre var begge ulykkelige og det var alltid krangler under familiesammenkomster, det samme med hans eldre bror og hans kone. Utroskap var også med i bildet hos både foreldrene og broren. Alkohol likeså. Så kunne moren slå seg på brystet og feire smaragdbryllup og få et pent kjede, og være stolt av å ha holdt ut. Jeg husker så godt da hun pakket det ut og var stolt, men til hvilken pris? År med et ulykkelig liv, og smerten ble dempet med å knaske valium. Men hun holdt ut, det var det viktigste. Selvsagt gikk det på bekostning av noe; hennes egen lykke og hennes 3 barn. Alle 3 barna hadde dysfunksjonelle forhold, alle 3 var sterkt negativt påvirket psykisk av oppveksten, og jo mer tiden gikk desto mer forsto jeg hvor omfattende det egentlig var.
Så ja, noen skal faktisk gå fra hverandre for å ikke ødelegge barna eller hverandre.

4 Likes

Någonstans tror jag att de faktiskt har hört, men att det är enklast att låtsas som ingenting. För då behöver de ju inte ta ansvar för att de inte gjorde någon förändring och kan i stället skylla på den andra.
Lättare att ta offerrollen än att vara den ansvarige. Men å så förminskande för dem själva!

5 Likes

Sorgligt med dessa olyckliga äktenskap som ska uppehållas till varje pris. Frågan är som sagt varför?

3 Likes

Bra idé med denna tråden!
Jag har nyligen lämnat efter att funderat under väldigt lång tid. Har varit inne på forumet en del men precis som @Cicci skriver så är det oftast från perspektivet att bli lämnad och inte många ord kring hur det är att lämna. I många fall är det en tredje person inblandad och är det inte det så är nästan alla på forumet ändå övertygade om att så är fallet. Varje separation är unik och jag har känt att jag inte kände igen mig i särskilt många trådar. I många fall handlar det om att den som blivit lämnad känner sig djupt sviken (full förståelse för det) och får massor av viktigt stöd från andra i samma situation men i stort sätt ingen diskussion kring vad de ursprungliga skälen till att man hamnat där man hamnat eller hur det är att lämna. En oerhört plågsam process, i många fall flera år innan beslutet tas och då väntar ytterligare en tung process men i många fall är det något nödvändigt för att komma vidare i livet. Som det står på många ställen här på forumet blir det bättre så småningom.

Mitt X och jag har pratat mycket genom åren men kommit till en punkt där vi inte förstod varandra, allt oftare handlade våra samtal om att den andre sårade och inte kunde ändra på sig. Inte särskilt konstruktivt… Kände själv dessutom att jag blev argare och argare och blev mer undvikande. X:et sa också vid flera tillfällen ”då är det ingen idé” men menade egentligen inte vad hon sa men jag kände att luften gick ur mig varje gång. Jag tappade mer och mer energi, från att ha gjort saker som familj, varit en ganska vältränad person som åt hälsosamt och gillade göra lite projekt hemma, fritidsintressen jag mådde bra av till att tappa viljan att göra något. Tappade lusten också att göra saker på tu man hand med mitt X. Blev sorgsen också att jag inte hade energi att vara den pappa jag vill vara.

Vi har under åren varit på familjerådgivning vilket nog hjälpte under en kort tid men tyvärr inte hela vägen. Efter många år berättade mitt X att hon hade ett bagage med sig sen uppväxten, jag tror det hade hjälpt väldigt mycket om hon hade delat med sig tidigare av det, då hade jag förstått henne bättre. Men efter så lång tid tror jag det hade gått för långt i relationen helt enkelt. Nu efter att jag lämnat har jag haft mycket tid att fundera. Ett tag funderade jag på om jag gjort rätt. Det finns fortfarande attraktion till mitt X, ganska lika grundvärderingar och vi har trots många år tillsammans kvar lite passion och ett fantastiskt sexliv men samtidigt så mycket besvikelse och dålig kommunikation. X:et tycker att ”vi var på gång nu” men där var vi väl inte heller överens.

Jag har insett att mitt X och jag har en del att jobba med, framförallt oss själva på varsitt håll. Jag har kommit fram till att separationen var nödvändig, jag klarar inte att både fixa relationen och komma tillbaka till den jag vill vara samtidigt. Vi får se vad som händer framöver, är det meningen att vi ska vara tillsammans blir det kanske vi igen, eller inte. Jag är dock 100% säker på att vi inte kunde fortsätta som vi gjorde och jag hade ingen energi att bryta det och samtidigt vara i relationen. Jag kände en lättnad ett tag efter beslutet var taget, det höll i sig några veckor, sen följde förvirring där jag funderade på om jag verkligen gjorde rätt och nu kommit fram till att vi inte skulle klarat bryta mönstret och därför var det nödvändigt att bryta upp. Samtidigt förstår jag att jag inte kan skylla på bara relationen att jag mår/mådde som jag gör utan det finns andra saker att jobba på också för oss båda. Går själv i samtal nu och det känns väldigt bra.

Har man gått och funderat länge tror jag det är bäst att få det ur sig så fort som möjligt, annars drar man ut på lidandet. Det är fruktansvärt jobbigt att lämna och det finns inget bra tillfälle. Båda parter behöver få chansen att komma vidare med sitt liv och då tror jag det är viktigt att man tar tag i det fruktansvärt jobbiga så snart det går. Klarar man inte bryta dåligt mönster som par får man ta tag i det själv!

6 Likes

Både foreldrene til min eks og hans bror holdt ut av flere grunner. En grunn var at man skiller seg ikke, har du signert er det for livet. Hva skal de andre si og tenke om meg/oss? Det blir mye strev med tanke på det praktiske. Man får dårligere økonomi. Og jeg tror at i deres verden så er ikke skilsmisse engang et tema, uansett.
Hans bror og kone er nå i 60-årene, og har et roligere liv med barnebarn, ok økonomi, felles venner og antageligvis ikke ork til å endre et liv som i bunn og grunn er ganske bedagelig og behagelig. Det ruller på av gammel vane, de har inngått våpenhvile og er nå stolte over å ha holdt sammen til tross for mange kaotiske år. Kanskje er det tanken på å være alene på sine gamle dager som gjør at man holder ut? Både det praktiske og det økonomiske påvirkes jo, og jeg ser med meg selv at det er jævlig tungt å å få unna det praktiske alene. Hater det, men krummer nakken og går på, har jo ikke noe annet valg, og det løser seg vel til slutt.
Jeg vet bare at faren til mine barn ikke var et godt eksempel for barna, tvert imot. Nå forstår de hvorfor jeg skilte meg, og de er takknemlige for at jeg ikke tviholdt på ekteskapet.
Min eks fikk alle muligheter til å ta vare på egen relasjon med barna, jeg tilrettela mer enn jeg skulle for at de skulle opprettholde en god kontakt. Det klarte han selv å ødelegge. Er det en ting jeg er sikker på så er det at livet for både guttene og jeg ble bedre av å skilles fra min eks, dessverre. Min store sorg er at han ikke klarte å samarbeide om guttene, eller være den pappaen han burde.

3 Likes

Samma med mitt x. Han tog ut sitt dåliga humör på alla omkring sig och förstod inte hur fel det var. Sonen klarade pappan att återfå relationen med (efter att han hade kört ut sonen för att han “störde”). Dottern däremot försöker han inte ens med :tired_face:

1 Like

Min eks var mer opptatt av hva jeg gjorde enn hvordan det gikk med barna. Vi bodde gudskjelov ikke i samme land, så jeg slapp å ha ham på brødskiva. Guttene fikk heldigvis en innrømmelse fra pappaen at han angret på at han ikke fulgte opp guttene, eller var mer tilstede for dem. Å få bekreftet at det var pappaen og ikke guttene som hadde sviktet var viktig for guttene, de fant en indre ro og sluttet å stille masse spørsmål uten å få svar, og ikke minst de sluttet å klandre meg og seg selv. Dette var siste gang guttene snakket med ham, han er nå død. Pappaen innså iallefall at det var hans tap. Din eks vil nok ikke forstå det før det er for sent, hvis han i det hele tatt kommer til den innsikten. Vondt for datteren din at faren ikke engang prøver å nå henne samtidig som han har et forhold til broren hennes. håper hun hever seg over det, det er ikke hennes feil.

1 Like