Började skriva så smått i tråden ‘En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat’ i mitten på juni, men hamnade nu här.
Här kommer jag skriva tankar och funderingar, uppdateringar med vad som händer i allt detta för att kunna ventilera det nånstans.
Jag är i det läget nu där jag funderar på skilsmässa och har gjort det hela detta året. Har trott det skulle gå över och har väntat och väntat på att känslorna ska komma tillbaka, men det har de inte gjort.
Vi har varit tillsammans 17 år, varav 15 år som gifta, vi har två barn som är 13 resp 14 år. Tänker att det här kanske kommer gå över, att det är en fas, att jag kanske ångrar mig sen osv men har känt så här länge nu så jag tror ju inte det helt plötsligt kommer ändras.
Har tappat känslorna mer och mer för min man då han under större delen av förra året varit väldigt sur, negativ och irriterad på både mig och barnen, (ja han har nog varit så längre än så för vår son är likadan som honom; han svarar irriterat och frågat irriterat när man säger nåt, ofta irriterad och tvär precis som sin pappa).
Han har tagit mig för given under flera år och jag har roddat allt hemma som har med barnen att göra, men det har även varit lite annat; det har överlag varit svårt att säga till om saker för då har han blivit arg eller irriterad, jag har behövt ha koll på det mesta hemma. Jag får planera allt, komma ihåg allt, ansvara för barnen och så har han kort stubin på det. Är trött på att foga mig efter vad han vill och tassa runt för att undvika tjafs och gör nu som jag vill och säger ifrån om jag inte håller med och då blir det mer konflikter.
Vi pratade en del i mars/april då jag tog upp att jag var trött på hans eviga gnällande om allt och att jag fick ta hand om allt som gällde barnen och att jag trott jag ville skiljas. Han tog det inte så allvarligt då, vet inte om han bara slog det åt sidan för sen har vi fortsatt med vardagen som innan, förutom att jag tog mer och mer avstånd från honom då mina känslor för honom förändrats. äcklades t o m av pussar, så det blev det inte heller mycket av. Tanken på tungkyss fick mig att må illa.
I juli hade vi ett allvarligt snack då han frågade mig om jag inte älskade honom längre och om jag ville skiljas. Jag vet ju att jag blivit mer och mer avståndstagande så det har han såklart märkt, men han sa då att han inte vågat säga nåt för han var rädd för svaret. Jag tog tid på mig att svara och sa att jag inte vet. Han blev helt förtvivlad när jag sa att jag kanske vill skiljas och han lovade bättra sig. Han har börjat gå i KBT och tänker mer på sitt humör och hjälper till mer när det gäller allt med barnen och annat hemma. Vi har precis börjat gå hos familjerådgivningen, även om jag inte vet om det kan hjälpa oss, iaf inte som jag känner det nu. Som jag känner nu kan jag inte se mig själv varken kyssa honom eller ha sex med honom igen.
I efterhand när vi pratat har det kommit fram att han tror han haft en obehandlad depression och att det varit ända sedan innan han träffade mig, då han bara jobbade och sen söp på helgerna och när vi träffades såg han glädje igen. Sen har vi haft fullt upp med barnen och nu när de är större och är mer för sig själva och inte har samma behov av oss, så är han tillbaka i den rastlöshet han har inom sig, som innan vi träffades. Deprimerad och har svårt att göra saker själv. Han har inga vänner direkt och vill göra allt med mig, så jag nästan känner mig kvävd.
Annars fungerar vardagen bra, vi kommer överens, kan prata, har trevligt tillsammans osv, men vi lever och umgås som vänner. Känner att jag inte vill ha det så här resten av livet, jag känner inte mig lycklig och det närmar sig sakta sakta att ta det sista steget och säga att det nog är dags att vi skiljer oss nu. Men är ändå rädd att göra det.
Det låter ganska lika ja, och jag ska verkligen försöka ta mod till mig och säga det.
