Vågade inte ta sista steget, men nu är det gjort

Började skriva så smått i tråden ‘En tråd för oss som vill lämna eller har lämnat’ i mitten på juni, men hamnade nu här.

Här kommer jag skriva tankar och funderingar, uppdateringar med vad som händer i allt detta för att kunna ventilera det nånstans.

Jag är i det läget nu där jag funderar på skilsmässa och har gjort det hela detta året. Har trott det skulle gå över och har väntat och väntat på att känslorna ska komma tillbaka, men det har de inte gjort.

Vi har varit tillsammans 17 år, varav 15 år som gifta, vi har två barn som är 13 resp 14 år. Tänker att det här kanske kommer gå över, att det är en fas, att jag kanske ångrar mig sen osv men har känt så här länge nu så jag tror ju inte det helt plötsligt kommer ändras.

Har tappat känslorna mer och mer för min man då han under större delen av förra året varit väldigt sur, negativ och irriterad på både mig och barnen, (ja han har nog varit så längre än så för vår son är likadan som honom; han svarar irriterat och frågat irriterat när man säger nåt, ofta irriterad och tvär precis som sin pappa).
Han har tagit mig för given under flera år och jag har roddat allt hemma som har med barnen att göra, men det har även varit lite annat; det har överlag varit svårt att säga till om saker för då har han blivit arg eller irriterad, jag har behövt ha koll på det mesta hemma. Jag får planera allt, komma ihåg allt, ansvara för barnen och så har han kort stubin på det. Är trött på att foga mig efter vad han vill och tassa runt för att undvika tjafs och gör nu som jag vill och säger ifrån om jag inte håller med och då blir det mer konflikter.

Vi pratade en del i mars/april då jag tog upp att jag var trött på hans eviga gnällande om allt och att jag fick ta hand om allt som gällde barnen och att jag trott jag ville skiljas. Han tog det inte så allvarligt då, vet inte om han bara slog det åt sidan för sen har vi fortsatt med vardagen som innan, förutom att jag tog mer och mer avstånd från honom då mina känslor för honom förändrats. äcklades t o m av pussar, så det blev det inte heller mycket av. Tanken på tungkyss fick mig att må illa.

I juli hade vi ett allvarligt snack då han frågade mig om jag inte älskade honom längre och om jag ville skiljas. Jag vet ju att jag blivit mer och mer avståndstagande så det har han såklart märkt, men han sa då att han inte vågat säga nåt för han var rädd för svaret. Jag tog tid på mig att svara och sa att jag inte vet. Han blev helt förtvivlad när jag sa att jag kanske vill skiljas och han lovade bättra sig. Han har börjat gå i KBT och tänker mer på sitt humör och hjälper till mer när det gäller allt med barnen och annat hemma. Vi har precis börjat gå hos familjerådgivningen, även om jag inte vet om det kan hjälpa oss, iaf inte som jag känner det nu. Som jag känner nu kan jag inte se mig själv varken kyssa honom eller ha sex med honom igen.

I efterhand när vi pratat har det kommit fram att han tror han haft en obehandlad depression och att det varit ända sedan innan han träffade mig, då han bara jobbade och sen söp på helgerna och när vi träffades såg han glädje igen. Sen har vi haft fullt upp med barnen och nu när de är större och är mer för sig själva och inte har samma behov av oss, så är han tillbaka i den rastlöshet han har inom sig, som innan vi träffades. Deprimerad och har svårt att göra saker själv. Han har inga vänner direkt och vill göra allt med mig, så jag nästan känner mig kvävd.

Annars fungerar vardagen bra, vi kommer överens, kan prata, har trevligt tillsammans osv, men vi lever och umgås som vänner. Känner att jag inte vill ha det så här resten av livet, jag känner inte mig lycklig och det närmar sig sakta sakta att ta det sista steget och säga att det nog är dags att vi skiljer oss nu. Men är ändå rädd att göra det.

5 gillningar

Jag tror att den enda chansen ni har är att var och en försöker jobba med sig själv och bli den person som man vill vara. Sedan får ni ju synka och se om era nya jag gillar varandra och passar ihop.

Skilsmässa är dock inget dåligt alternativ även om det ser ut att bli väldigt tufft ekonomiskt de närmaste åren och om man kan undvika att hamna i ekonomiska problem under den tiden så är det nog bra.

Mitt förslag är alltså att ni försöker släppa relationskraven på varandra och jobbar på att må bra i er själva. Det är mycket lättare att gilla någon annan som gillar sig själv :wink:

1 gillning

Tack för din input! Ja min man har en del att jobba med på KBT från sin barndom då hans pappa var rätt hård och t o m elak och hade ett jäkla humör, har jag förstått när min man berättat om honom. Jag har aldrig träffat honom då an dog flera år före jag och min man träffades. Min man har väl fått sitt dåliga humör av honom. Ja och jag behöver också jobba med mig själv och komma fram till vad jag vill med livet. Sen är det ju även det hur vi båda har utvecklats och förändrats under åren. VI är ju inte samma personer nu som för 17 år sedan och vill olika saker.

Jag vet bara att så som vi har det nu är nog ingen av oss lycklig med egentligen, även om vardagen flyter på. Men jag känner mig så begränsad i vad jag kan och vill göra, då min man vill vi ska göra allt tillsammans, men jag vill ha mer egentid.

Men ja, det finns ju de som skiljer sig och sedan hittar tillbaka till varandra, så vi får väl se var vi hamnar :slight_smile:

2 gillningar

Hej,
jag hade kunnat skriva detta! Känner igen mig så mycket men vi har yngre barn och varit tillsammans 12 år. Jag kände också i många år att något var fel men i vintras blev det värre och jag insåg att det inte var en fas, detta var på riktigt att jag behöver lämna. Leva såhär resten av livet eller ta kommandot själv?
Vi kommer också överrens, kan prata (nåja delvis…) men vi är också vänner, två kompisar som bor tillsammans. Jag vill inte ha närhet med honom, känns helt fel. Vi har gått och går fortfarande i familjerådgivning men jag känner att bara fått mig att förstår att det förhållande vi har inte är det jag vill ha. Jag vill mer! Jag flyttar om två månader och det känns helt otroligt men samtidigt läskigt. Senast jag bodde själv var jag student.
Kanske inga bra råd till dig men jag tycker du ska våga. Livet är fort kort för att stanna i ett dåligt förhållande.

4 gillningar

Tack för ditt svar! Det är så skönt att höra från fler som är i samma läge, att jag inte är ensam om att känna så här :sweat_smile: Det låter ganska lika ja, och jag ska verkligen försöka ta mod till mig och säga det.

Vi har varit en gång på familjerådgivning och har tid igen på måndag. Jag kände efter förra gången att det inte gav mig nåt, men gick med på en tid till för min man ville och för att se om det blir nån skillnad för mig. En gång är ju ingen gång känns det som, så får vi se vad vi kommer fram till på måndag. Så har jag gjort det iaf och min man kan inte säga att jag inte försökte. Det var efter förra mötet som jag kom till insikt att jag kan inte se mig själv ha närhet med honom igen. Men sen drar jag på det då det är precis som du säger läskigt, men samtidigt vill jag ju inte leva så här.

Lycka till med din flytt och ditt nya liv! :hugs:

1 gillning

Råkade posta dubbelt, så tog bort det ena. Har inte riktigt lärt mig hur det fungerar med att svara och redigera inlägg än :joy:

Att det blir sådär är väldigt vanligt… Att efter 10-12 år tröttna på varandra. Om ni ska kunna hantera detta till att vara tillsammans så kan du inte bara se problemet ligga hos din man. Det är eventuellt en övervikt ditåt. Men din attraktion ligger i ditt huvud och inte i hans… Det hjälper inte heller oftast att han bara ändrar beteende. Ni måsta nå varandra emotionellt och du måste få en trygghet av honom som gör att ni kan prata om allt utan att det blir mothugg och ilska.

Annars är det kört… det är jag rätt säker på.

1 gillning

Som du beskriver er situation/relation så skulle iaf jag vilja uppmuntra dig att ta det sista steget :muscle: :v:

1 gillning

Attraktionen är i mitt huvud? Jag kan inte tvinga mig själva att attraheras av honom. Har försökt tvinga mig själv i flera månader men det går inte. Kan inte se att vi ska nå varandra emotionellt igen, då jag inte längre älskar honom på det viset. Jag tycker om honom som person men att vi ska ha en kärleksrelation har jag svårt att se.

3 gillningar

Det var inte meningen att provocera. Men jag kan förstå att man blir det av ett sånt påstående. Du måste veta själv om du tror att du vill leva med din man. Jag vet ju inte det. Kan absolut vara att du har kommit fram till att livet med honom inte är ett liv du vill ha.

Men de många relationsterapeuter av lite mer avancerade metoder vet att många par kan hitta tillbaka om båda är villiga att försöka. Men det krävs ofta stöd och arbete både emotionellt och kommunikativt. För mig och min fru gick det inte. För hon ville inte. Hon hade dels varit otrogen utan ånger. Dels försökt hitta en ny bakom min rygg. Då blir det svårt att sätta sig och satsa på sin gamla relation.

Sen är det kanske så att du inte vill eller har sett nåt som du hellre vill ha. Då blir det svårare. Men du har rätt i att du inte kan känna dig tvingad. Då kommer det aldrig gå. Men som ni har det kan heller absolut inte ha det. Ni måste sätta ner foten och göra nåt radikalt annat.

Men om du känner att även om han löser sina problem är det inte relationen du vill ha. Då är det klokt att avsluta den innan du frestas att vara otrogen och sårar många fler. Det kan jag lova dig.

Att bli bedragen är fruktansvärt. Man ifrågasätter allt som varit. Allt som är och all framtid. Man blir osäker på om ens barn är ens egna som man. Det är inte okay.

2 gillningar

Jag trodde jag ville leva med honom, skulle fortfarande vilja det eftersom jag tycker mycket om honom, han är min bästa vän. Men vi kan inte leva tillsammans så här, som vänner.

Jag har hoppats vi skulle hitta tillbaka till varann, att mina känslor ska komma tillbaka, men de har inte gjort det. Jag ville det skulle bli så, därav att jag väntat så länge utan att komma till skott med att avsluta vår relation. Har inte sett nån annan heller som jag hellre vill ha, jag har bara tappat känslorna för min man pga allt som varit. Vet inte hur jag ska få tillbaka dem.

Ja jag vet inte, det är svårt, vi har levt länge tillsammans och det känns svårt att avsluta det, men om inget händer med mina känslor snart är det nog bäst att vi skiljer oss innan någon av oss söker tröst och närhet hos nån annan. Vill inte heller det ska sluta med att nån av oss är otrogen

1 gillning

Förlåt om jag frågar och psykologerna vet så klart bäst. Men KBT för barndom? Vore inte ngn form av psykodynamiskt bättre i så fall?

Den punkten måste han ge efter på för att det inte ska bli total brytning idag. Om det är en oeftergivlig punkt för honom så finns det inget att bygga på.
Mitt x var lika dan och det var en stor befrielse att slippa det och dessutom hitta en man som inte kräver eller ens önskar det.

3 gillningar

Jag vet inte. Jag vet bara att han upplevt sin barndom hemsk pga sin pappa och att han har en depression och har haft i många år, han behöver även jobba med sin självkänsla. Han tog själv kontakt med vårdcentralen för KBT. Han har även börjat ta sertralin igen efter att han själv avbröt medicineringen i höstas pga ”han vill kunna vara glad på egen hand”, men efter vår dipp i relationen i våras så efter vårt snack i juli var han beredd att göra allt för att fixa vår relation.

Men det är försent. Jag älskar honom inte längre. Har bestämt mig för att säga till honom på måndag hos familjerådgivningen att jag vill skiljas, för hon pratade om det redan förra mötet att vi ska fundera på om vi ska fortsätta tillsammans eller skiljas, så det kommer hon säkert ta upp igen.

1 gillning

Det kommer han inte att göra. Han har svårt att låta mig göra saker själv, ska jag nånstans så vill han alltid följa med, pratar jag om att hälsa på nån av mina systrar eller mamma vill han vi ska åka tillsammans. Han blir sur för att jag reser iväg två veckor om året med min mamma och en av mina systrar, en gång på våren och en gång på vintern. Han vill inte jag ska gå på fest själv. Han har så svårt att ta sig för och göra saker själv. Vill jag inte göra saker med honom säger han sen att han tror för att det är fel på honom eller för att jag inte vill göra det med just honom, men det handlar ju inte om det. Jag vill vara gör saker själv. Men han vill göra allt med mig.

Även när vi båda är hemma och gör saker på varsitt håll, t ex jag pluggar spanska och kanske pratar liten telefon, tar hand om mina kläder eller likande sen säger han att han känner sig ensam. Det är jag och barnen hemma och han känner sig ensam för att jag inte gör saker med honom. hans lycka hänger på mig och att jag måste göra saker med honom.

Jag tror du upplever mkt av ditt behov av egentid för att du vantrivs. Det är liksom ingen egentid i världen som kommer lösa det.

Precis som du beskriver om att hållas tillbaka osv. Det sa mitt ex. Jag tror ni måste förändra massor eller separation. Ser inte hur du någonsin kommer kunna bli nöjd annars. Gå på fester själv eller veckor själv är bara coping.

2 gillningar

Rätt beskrivning; jag vantrivs. Jag är inte lycklig i vår relation längre. Låg och tänkte massor i natt och hade svårt att sova och tog beslutet att ta upp om skilsmässa på familjerådgivningen på måndag.

2 gillningar

Hej Sofia! Åh vad jag känner igen mig i vad du skriver hur du har det! Vi är oxå väldigt goda vänner och är ett bra team kring barnen.
Ett icke existerande samliv då han inte är intresserad av mig på det sättet.
Jag har oxå gått ett år och funderat på skilsmässa och nu för några veckor sen sa jag det till honom. Så där är vi nu…
Vi har ännu inte berättat för våra barn men ska snart göra det och fylla i skilsmässopapper.
Har mkt att ordna med då vi måste sälja hus och hitta boende till båda två. Vi har bestämt att vi ska vara snälla med varandra.
Det är ett svårt beslut men tror att vi blir lyckligare på var sitt håll. Vi har gråtit jättemycket tillsammans och det är olika dagar när det känns svårt men men…
Livet är för kort för att vara olycklig…

4 gillningar

Livet är definitivt för kort att gå runt sådär. Men vissa hittar tillbaka efter att ha arbetat med varandra o gjort förändringar. Imago terapi hjälper par med detta.

Men gå inte runt o vänta. Inget kommer hända

1 gillning

Låter precis som här hos oss! Vi är också ett bra team med barnen och har också sagt vi ska vara snälla mot varandra. Precis som ni har vi gråtit mycket tillsammans, särskilt efter vårt samtal för två månader sen, men nu känner jag att det är dags, även om det samtidigt känns svårt.

Vi har också ett hus att sälja och hitta nya boenden. Sen ska vi berätta för barnen. Mycket att stå i ja.

Tack för du skrev! Känns skönt att veta att man inte är ensam även om situationen är tråkig i sig.

Lycka till med ditt nya liv :hugs: