Sökte om otrohet och kom in på detta forum. Har läst några trådar och blir förskräckt över hur många människor det är som blir illa behandlade av sina partners. Jag är tyvärr en av er Jag träffade min man när jag var 18 år och han 20 år. “Firar” 20 år ihop i januari och gifte oss för 10 år sedan. Har 3 barn, 14, 13 och 4 år tillsammans Sladdisen var min längtan och det tog några år innan min man gick med på ett 3 barn. Det blev inte alls så som jag drömde om Min man älskar alla 3 barnen men minstingen har rört runt vår tillvaro och min man har förändrats sist åren. Han har varit sjukskriven för depression och ångest, ätit mediciner och haft kontakt med kurator under sjukperioden. Jag stöttade allt jag kunde och tvekade aldrig på oss och vårt gemensamma liv. Jag har alltid känt mig älskad och min man har varit kärleksfull, respektfull och mycket aktiv i vardagen med familjen. Jag har inte upplevt några tvivel på vad han känner och tänker om oss.
I somras fick jag en chock. Han berättar att han träffat en annan kvinna. Gått in på Tinder och valt ut en kvinna som han började träffa. I 8 månader vi med deras förhållande parallellt. Jag var ovetandes, märkte ingenting! Tvärtom hade vi ett jättebra år med renoveringsplaner och resor. Min tillvaro var precis så som jag ville ha det. Hur kunde han leva detta dubbelspel mot mig? Jag var helt inställd på att skiljas. Jag kunde väl för allt i världen inte leva vidare efter en otrohetsaffär? Jag är en mogen, stark och självständig kvinna. Finns ingen anledning att stanna tänkte jag. Det var min man som berättade själv. Han hade gjort slut med henne samma dag och kommit till insikt hur fel allt var och hur mycket han älskade mig och inte ville bära på denna lögn. Han behövde lätta sitt hjärta och bönade och bad om att fortsätta leva med honom. Vi växelbode med barnen i huset i den akuta fasen. Efter 2 veckor gick jag med på att träffas. Då hade vi enbart skrivit och pratat i telefon med varandra. Han visade stor ånger, skam och bokade terapi för att utvärdera och förändra sitt beteende. Vi gick på parterapi till samma psykolog och jag började efter några veckor överväga att stanna och ge honom en chans att visa att detta bara var en engångshändelse. 8 månader av 19 år är kanske inte så avgörande för framtiden? Dem övriga 18 åren har han varit trogen och kärleksfull. Med all ångest och aktiv hjälp som vi båda tog så växte mina känslor och tilliten kom tillbaka. Han gjorde ALLT rätt för att övertyga mig. Jag var fortfarande djupt sårad och sviken. Jag bröt ihop och grät när jag tänkte på hans alla vänliga möten med henne och alla hans lögner han tog till för att gå bakom min rygg med deras förhållande. Han var aldrig kär i henne säger han. Hon var en tillflykt från vardagen, ett miljöombyte och någon att “ladda batterierna hos” Till mig så han att han tränade, träffade kompisar, golf, poker osv. Jag gav honom all denna tid iväg för att jag viste hur slitigt det var för honom med jobb, barnen och allt praktiskt i livet. Jag skapade utrymme för honom att träffa sin älskarinna när jag bara ville se honom frisk, pigg och glad. Så utnyttjad och bedragen han fick mig att känna. Så grundlurad. Men som sagt jag valde att stanna och fick tillbaka kärleken och framtidstron. 4 månader fick vi tillsammans innan nästa chock levereras
På julaftons morgon piper det till i hans telefon. Jag tittar till och ser en julhälsning från ett namn jag inte känner igen. Jag frågar vem är …? Får höra att det är en gammal barndomsvän. Varför skickar denna kvinna meddelande nu? Jag ber att få se deras kommunikation för att stilla min oro och misstänksamhet. Något han sagt att jag ska få göra om jag ber om det. Han hade lovat att inte radera några meddelanden utan jag ska kunna gå in och följa vad han skriver till andra. Jag hade inte begärt det någon gång under hösten men nu var jag tvungen att begära det. Han vägrade visa mig. Jag lämnade huset och åkte iväg 1 km med bilen. Stannade och ringde hans mamma och berättade. Insåg att jag måste hem till barnen. Det är julafton och vi ska fira med min mans familj hemma hos hans pappa. Barnen ska såklart inte ställa in sitt julfirande. Jag ringer svärfar och berättar, frågar om jag och barnen kan komma utan min man. Det är självklart så jag åker hem, gör mig och barnen iordning och åker till svärfar. Min man packar en väska och jag säger att han får hålla sig borta från mig. Han berättar att han träffat den nya kvinnan på Tinder. 3 veckor har dem träffats och haft sex Han som LOVADE mig att ALDRIG gör om detta. Hans första otrohet var ett stort misstag, han var sjuk och hade inte förmågan att bryta tidigare än vad han gjorde. Han var ångerfull och gick i terapi. Hur kunde han utsätts mig för detta svek en gång till? Har jag inget värde i hans ögon? Så förnedrande Nu har det gått 4 dygn sen chock nr 2 och han har växlat mellan att vara lika ångerfull som första gången till att vara kär i denna kvinna. Det är inte samma kvinna utan en kvinna han känt i 3 veckor Hon är beredd att låta honom bo hos henne Han sa vid ett tillfälle att han ville försöka få deras förhållande att växa och pratade om att hon är inställd på att bli delaktig i våra barn Hur kan han äns tänka den tanken och säga dem orden till mig? Endast bara några månader efter förra sveket och med all det arbete som vi lagt ner på oss under hösten? Jag bad honom vara ärlig i somras och under hösten. Säg till mig direkt ifall du börjar tvivla på oss. Jag vill aldrig mer bli utsatt för lögner. Han lovade mig!!! Han försäkrade mig om att det bara var mig han ville leva med. Jag är hans stora kärlek och han ville aldrig såra mig. Det var ett sjukt beteende som han inte hade kontroll över men som han efter terapin lärt sig att hantera. Uppenbarligen var den terapin värdelös! Att falla tillbaka så snabbt och betee sig så hänsynslöst är för mig en gåta.
Jag vet inte vad jag ska tro eller göra? Jag trodde vi hade en framtid trots första otrohetsaffärer. Nu vill han verkligen gå till botten med sig själv. Har bokat ny tid till samma terapeut, både enskilt och tillsammans. Vi bor i huset båda 2 men ingen fysisk kontakt. Barnen vet att han har svikit mig än en gång. Stora barnen är ledsna och besvikna. Vi har försökt betee oss “normalt” framför barnen genom att laga mat, ära, spela spel och leka ihop. Dock så är det spännet mellan oss. Jag känner obehag och vill helst inte se honom. Men samtidigt orkar jag inte att vi ska sova borta växelvis. Vi har ingen bra plats varken jag eller min man att bo på när vi inte är i huset. Våra föräldrar vet och ställer upp men det känns ändå fel. Min man sover i barnens bäddsoffa. Han ringde sin flickvänn på juldagen och bröt deras kontakt. Jag satt bredvid och hörde samtalet och hur hon skrattade åt hans information. Han hade ju sagt till henne att han var kär i henne och skulle lämna mig. Nu vill han göra samma arbetsinsats och resa vi redan gjort under hösten. Han är övertygad om att han kommer klara att bryta detta sjuka beteende. Jag är just nu inte övertygad utan känner mig tom och förvirrad. Han lekar med mina känslor Och mitt i allt har vi 3 barn som älskar oss båda och inget hellre vill än att mamma och pappa ska älska varandra
Skulle bli så tacksam ifall någon orkade läsa min långa berättelse och ge mig någon styrka att hantera detta kaos
Jag är väldigt ledsen att höra om din situation. Och just nu tycker jag att det viktigaste är att du tänker på vad du vill och vad du tror.
Kommer du kunna leva ett tryggt liv med honom oavsett vad han säger att han ska göra?
Han ska ändra sig… tror du på det? Ni har provat en gång redan.
I den här situationen är det ibland svårt för den som blivit utsatt att minnas något annat än det som varit bra i förhållandet, men ge dig tid, fundera, våga känna efter.
Vi bodde växelvis ingen hyrd lägenhet. Att bo med honom längre än vi gjorde hade tagit kål på mig.
Tack för ditt svar Bodde ni växelvis en period och sen flyttade ni ihop igen?
Jag känner att jag behöver mycket tid för mig själv. Jag önskar att han fixar ett eget boende. Just nu kan jag inte tänka mig att leva med honom men han vill försöka att tillfriskna och bo i huset samtidigt Jag tror att han egentligen inte vill leva med mig men inte vågar säga det. Han är rädd för att bli ensam och flyr den obehagliga förändringen som kommer av en desperation. Bor vi separerade en period och han säger att han fortfarande efter 6-12 månader vill ha mig som livspartner, då kanske jag kan överväga att tro på hans ord. Just nu upplever jag bara lögner, bortförklaringar och en kyla från honom
Nej, vi flyttade aldrig ihop igen. Jag köpte ett eget hus och här bor jag nu.
När jag läser din text så känner jag att det bara är hans villkor som gäller. Om han vill …
Vet du vad du vill? Vad behöver du om du vill fortsätta? Kan han ge det?
Vad är det han ska tillfriskna ifrån? Har han ingen sjukdom så är det inte något att tillfriskna ifrån. Det här är ett VAL han har gjort. Inte en gång utan två eller flera om man vill se den första omgången som flera val eftersom han valt att fortsätta.
Jag är ledsen men tröskeln för er är väldigt stor. Tar inte ni tillsammans hjälp direkt och båda vill fortsätta tillsammans väldigt mycket så kommer du utplåna dig själv i väntan på att han ska bestämma sig.
Mitt x sa att han inte visste och försökte finna ut vem av oss han ville ha. För mig var det inte tillräckligt. Varför skulle jag stanna hos någon som egentligen inte vill vara med mig?
Hm han säger att han vill ha mig. Att han är beredd på att satsa allt för att vi ska få det bra. Han har bokat terapi för sig själv och vi har en gemensam tid också. I min värld är han sjuk. Det finns ingen frisk människa som skulle behandla sin partner så här grymt. Eller finns det det? Någon diagnos har han inte och ingen medicinsk behandling har han nu men har varit deprimerad och ätit medicin för det för 3 år sedan. Avslutade sin medicinering på egen hand utan att berätta för mig. Jag märkte ingen skillnad så det gick bra utan inrådan från läkare men väldigt märkligt att han tog beslutet på egen hand och nu 2 1/2 år senare beter sig som ett avskum
Jag vill ha min familj så som vi har levt största delen. Känna mig älskad och uppskattad av den man som jag förälskade mig i och levt med i 20 år. Men jag vet inte om jag har förmågan att göra det? Om jag kan ta emot någon kärlek från honom? Kommer jag inte att vara misstänksam, otrygg och spänd av att leva med honom? Kommer jag inte att bli lyckligare av att släppa taget och fokusera på mig och barnen utan honom? Hur ska jag kunna bestämma mig? Jag har inte lovat honom någonting. Jag har mailat banken och hoppas få ett personligt möte snarast för att se över huslånet och min ekonomi. I somras fick jag klart från banken att kunna köpa ut honom och ta över huset på egen hand. Jag har en starkare ekonomi än honom och är inte rädd för att bli ensamstående. Jag vet att jag kommer klara det. Han däremot kommer få det mycket tuffare både ekonomiskt och känslomässigt. Jag är rädd för att hans övertygelse om att leva med mig är hans rädsla för att leva ensam Jag har sagt det till honom men han bara slår ifrån sig det påståendet även om han erkänner att han inte kan se sig själv bo ensam.
Mitt råd är att försök att bryta dig fri från honom för oavsett vilken orsak som ligger bakom så gör han dig illa. Hoppas att du har styrkan och stödet från andra att ta dig igenom. Låter som detta är ett beteende hos honom som inte kommer upphöra. Dessutom om jag fattar det rätt har ni redan gått i terapi vilket gör hans handlingar än mer obegripliga för då borde han se hur det påverkar dig. Tyvärr är nog detta ett exempel på person som mår dåligt söker snabb lindring utan att tänka på konsekvenserna.
Jag förstår hur du menar med att ingen frisk person skulle svika sin familj på det sättet. Men tyvärr tror jag inte att detta kan skyllas på depression, ett till barn, stress eller någon annan yttre påverkan.
Jag tror att ett av de stora problemen är att inte verkar villig att erkänna att det här är ett beteende som han själv har valt och därför också kan kontrollera. Så länge som han utmålar sig själv som ett offer också och hävdar att han inte kan kontrollera sig själv sätter han sig i ett passagerarsäte där det är hans lust, egosim och njutning som bestämmer. Och då kommer han givetvis aldrig att sluta!
Jag tror inte att han kommer att förändra sitt beteende. Visst vill han nog ha kvar dig och familjelivet, men med en eller kanske flera älskarinnor vid sidan. Han är varken den första eller sista mannen som har lagt upp sitt liv på det sättet, och han är varken den första eller sista mannen som har sagt till både frun och älskarinnan att det är just hon han vill ha och tänker bryta med den andra. Han är heller varken den första eller sista mannen som gråter floder, ångrar sig dyrt och heligt, går med på all terapi i världen etc etc när de blir påkomna.
Jag är jätteledsen för din skull, för din text berör mig och gör att jag känner både ilska och sorg över hur människor kan bete sig mot sina närmaste. Men jag är rädd för att detta inte kan leda till någon trygg, tillitsfull eller stabil relation igen.
Och det skulle faktiskt inte förvåna mig ifall detta är något han gjort förut också under er relation.
När jag läser dina inlägg kommer jag ihåg en bok jag läst som kanske passar dig. Den heter: Att gå sönder och bli hel igen (alternativt: Det är en sak jag måste berätta - att bli hel igen efter otrohet) av Laila Dahl.
Så tragiskt att människor blir utsatta för detta Den bittra sanningen är kanske att detta är hans verkliga jag Att han saknar empati för mig och kommer aldrig få tillbaka ett kärleksfullt och respektfullt förhållningssätt mot mig Det gör så ont att tänka den tanken. Att han är och förblir en idiot. Den mannen som jag har levt så länge med och fått så mycket glädje av Att han har mage ett utnyttja mig så här och tvingar mig att skiljas så ovärdigt. Kunde han inte bara ha sagt att han tappat känslor och inte ville ha mig längre? Jag hade önskat att han hade avslutat vårt äktenskap INNAN han sökte efter ny spänning, kärlek, sex bekräftelse från andra kvinnor. Så förnedrande att bli så lurad och ryckas med i hans manipulativa uttalanden
Mitt x gör slut , vill vara särbo , jag säger nej till det , han hade en massa olika äldre kvinnor i sin telefonbok , förnekade ( gör fortfarande) otrohet , skyllde allt på mig , betedde sig så jäkla märkligt , jag förstod inte vad han syssla med ,
Ena stunden verkade han vara svartsjuk , ha känslor , andra stunden som om jag inte betydde ett skit , min historia finns här …
ska se om jag kan länka …
Idag sju-åtta månader senare , vi har ingen kontakt, han skyller allt på mig , han vill nu ta vårt barn …
han är ihopa med en av kvinnorna som fanns i hans telebok …
Jag har varit knäckt … tagit mig upp, för att knäckas igen …
hqn är bara så jäkla arg !!!
Jag tror detsamma .
Låter så likt mitt x beteende .
Var rädd om dig !!! @Annamaria2 han verkar veta precis vad han gör . Och leker med dina känslor .
Gör sig själv till offert .
Mitt x skyllde på att det var jag som gjorde slut … spelade offret . Jag var den hemska.
Klipp , lämna … Finn stöd i familj och vänner . Det blir inte bättre
Mitt råd.
Förstår verkligen att du känner att du befinner dig i ett helt vidrigt kaos. Jag har också full förståelse för att det inte är lika självklart att ge upp på förhållandet, trots otroliga svek. Har varit där!
Min exman fick inte bo kvar! Jag resonerade som så att ville han verkligen så skulle han visa det under en lång tid så skulle det kanske kunna bli vi igen. Jag hoppades väldigt mycket på det scenariet, så mycket att jag inte riktigt fixade att ta in att han inte kämpade, även när han sa att han ångrade, gjort sitt livs misstag, gick i terapi, mm. Han var oerhört känslostyrd med ett stort bekräftelsebehov och gjorde därför hela tiden det för stunden lättaste valet. Sällan särskilt logiska val där han faktiskt inte ville jobba och kämpa. Han ville få bekräftelse mm.
Kunde jag gå tillbaka i tiden och säga något till mig själv så hade det varit för att berätta att skilsmässa inte är det värsta som kan hända. Visst, livet förändras rejält och man kommer aldrig kunna dela upplevelserna kring sina barn på samma sätt med en annan vuxen mm. Men den där behandlingen är inte värdig. Och den visar allt annat än respekt och kämpaglöd. Att skiljas är inte det värsta som kan hända. Det kan till och med bli riktigt bra. Att hoppas på och leva med någon som inte går att lita på och som sätter sina primitiva behov framför allt annat mår man inte bra av. Det bryter ner en! Även om det gör hur ont som helst nu så kommer det inte hålla i sig för alltid. Lovar!
Att ge någon en ny chans är inte något konstigt. Inte ens när personen har haft flera månader på sig att komma på att det denne gjort är fel. Men när det händer igen så hamnar det som hänt tidigare i ett nytt ljus.
Som nämnts tidigare, fundera över vad som håller dig kvar. Kommer du kunna lita på honom? Styrs du av rädslor? (Det är vi många som gör!) Om du gör det, varför?
Tack snälla för ditt svar Jag tar till mig mycket av det du skriver. Väger tungt från en person som upplevt kris, bestämt sig och efter en tid ser tillbaka och upplever glädje efter en skilsmässa.
Igår ringde svärfar och kanske kan vi få ett hyreskontrakt på en 2a i vårt bostadsområde. Tanken är att vi separerar och delar på lägenheten. Vi turas om att bo med barnen i huset, 2-3 dagar i stöten. Jag vill inte vara ifrån barnen 1 hel vecka. Under tiden går vi i terapi och bearbetar allt inom oss. Jag ger inga löften om framtiden. Jag behöver tid och han måste lämna mig ifred när vi inte är med barnen. Om jag om 4 månader eller om 1 år känner mig klar kan beslutat bli att flytta ihop eller att skiljas. Han kan också självklart komma till insikt med att han faktiskt inte vill leva med mig. Jag är kanske inte rätt kvinna för honom. Just nu säger han att han vill göra allt för att ställa allt tillrätta Jag räknar med att han kommer landa känslomässigt i separationen och vilja gå vidare med en skilsmässa om några månader. Men vem vet vad som händer
Det som håller mig kvar och inte defenitivt kräver en skilsmässa nu är
Vi har levt ihop i 20 år. Första 18 åren är kärleksfulla och fyllda med fina minnen. Jag älskar den mannen jag levt mitt vuxna liv med.
Han vill fortsätta, säger att han har ångest över sitt beteende och vill ha hjälp att förändra det som påverkade honom att begå dessa hemska handlingar mot mig.
Jag tänker att jag är 38 år. Om jag “offrar” 1 år med separata boende har jag fortfarande många år kvar att glädjas åt livet. Om det blir som ensamstående eller med samma man jag förälskade mig i som 18 åring får tiden utvisa.
Jag är hoppfull inför att mitt liv inte kommer vara en tragedi resten av livet. Om 1-3 år kommer jag leva livet och njuta av vad livet erbjuder mig. Det är min målbild
Usch vilken hemsk kväll/natt/morgon Bestämde att “fira” hela familjen. Barnen valde meny och vi spelade spel och lagade mat ihop. Barnen är glada och min man ser hoppfull ut. Min innerst inne vill jag bara skrika hur mycket jag hatar honom för det han gjort mot mig Satt hela kvällen och tänkte på hur han och kvinnan klätt av sig och tagit på varandra Känner mig så äcklad och förnedrad! Fick inte bort bilderna i huvudet och efter 12-slaget bröt jag ihop och grät hysteriskt. Min försöker trösta men avvisas. Ingen fysiskt kontakt tillåter jag. Vaknar och känner ett jättestort behov av närhet. Fantiserar om hur vi har sex och jag blir tillfredsställd av mannen jag älskat och levt ihop med i 20 år. Lämnar sängen, 2 av barnen sover bredvid. Jag lägger mig i minstingens rum och tänker att jag får tillfredsställa mig själv. Min man hör att jag byter rum och kommer ner (Han sover i barnens bäddsoffa) och sätter sig bredvid mig. Har avbrutit innan han kommer och vi pratar en stund. Jag börjar gråta och min man frågar om han får krama mig. Efter en lång betänketid så tillåter jag honom att lägga sig bredvid. Vi har kläder på oss och ligger bara bredvid varandra. Jag längtar efter närhet och tänker tanken att be om sex. Men jag hejdar mig eftersom jag äcklas av att han har haft sex med den andra kvinnan Kände likadant i somras efter första otroheten. Men på något märkligt vis så lyckades jag bearbeta och hantera dem känslorna då efter några veckor. Vi hade sen passionerat sex under hösten och jag kände mig älskad och uppskattad av min man trots det smärtsamma sveket. Just nu mår jag så dåligt av att kastas mellan hopp och förtvivlan Jag vet inte vad jag vill och vad jag önskar av framtiden Vad vill jag?
Jag vill bli älskad och respekterad!
Jag vill inte bli utnyttjad och hänsynslöst behandlad
Min man säger att han ställer upp på mina vilkor. Vi ska separera och bo växelvis i huset med barnen. Vi ska gå i terapi, första samtalen på fredag. Ett enskilt för honom och ett gemensamt. Jag har möte på banken för att se över mina möjligheter att köpa ut honom. Jag kommer se till att jag har allt ordnat praktiskt och ekonomiskt. Klarar han av att vänta 1 år? Hur vet jag att han inte träffar andra kvinnor under tiden vi bor växelvis? Tanken nu är att vi ska hitta en gemensam lägenhet att dela på. Vi är båda alltså lika ansvariga för både huset och lägenheten. Min pappa tycker jag ska köpa huset själv och låta min man skaffa egen lägenhet som han och barnen kan bo och umgås i. Men då känns det som att vi verkligen är separerade
Om din pappa vill att du ska köpa ut honom ur huset nu direkt så är det förmodligen en ekonomiskt fördelaktig affär för dig att göra det nu direkt i det här läget?! Eller?
Kan vara något som är väl värt att ta med i beräkningen för dig just nu tänker jag
Det vet du inte. Inte nu och inte någonsin. Det enda du vet är att du ska göra det som är mest fördelaktigt för dig själv på sikt.
Det är hans ansvar att förtjäna ditt förtroende igen. Du kommer aldrig att kunna kontrollera honom eller “låsa” honom emotionellt mha fortsatt samägande och delat ekonomiskt ansvar eller vv liv i hus/lägenhet. Det funkade ju inte ens medan ni bodde under samma tak, inte ens sedan första affären uppdagats och det kommer aldrig att funka med hjälp av ett vv-boende i hus/lägenhet.
Så länge han inte själv VILL att det ska vara slut med det här beteendet han har och tar kontroll över sig själv. DU kan inte förändra honom eller göra omständigheterna mindre gynnsamma för att han ska vara med någon annan en tredje gång. Det är HAN som måste både vilja och välja att avstå från de möjligheterna, oavsett hur lättillgängliga de än är. Hur han ska göra för att förtjäna ditt fulla förtroende igen är något för honom själv att börja klura på och han har ju bokat tid för att börja sortera inom sig själv. Men hur du ska klara att lämna över det ansvaret fullt ut till honom är däremot din sak att deala med
Ni blir varken mer eller mindre “separerade” oavsett hur ni gör med huset, om du ser till att göra den ekonomiska biten klar på ett så fördelaktigt sätt för dig själv nu direkt. Inte ur det specifika hänseendet att han kan, om han vill, fortsätta att träffa andra eller inte göra det. Han kan precis lika gärna fortsätta att träffa andra på sin “barnfria” vecka i lägenheten, som om du köper ut honom nu direkt, men det sistnämnda är självklart under förutsättning att ett utköp är ekonomiskt fördelaktigt för DIG att göra nu direkt. Är det inte det så ska du såklart avstå från utköp.
Men håll i minnet att om du följer din pappas råd om att köpa ut honom nu direkt, då måste du se till att ni skriver juridiskt hållbara papper som gör huset till din enskilda egendom för alltid, iom. att ni är gifta. Dvs. om det inte i din pappas förslag ingår att lämna in skilsmässoansökan på samma gång alltså?! Gör det inte det så är det “bodelning under pågående äktenskap” som måste skrivas på ett juridiskt hållbart sätt och även registreras. Annars är utköp meningslöst om huset fortfarande ska ingå i en framtida bodelning om ni lämnar in om skilsmässa först efter typ ett år, eller när han eventuellt träffar någon ny igen.
Gör det som är ekonomiskt bäst för DIG själv sett på sikt och underskatta aldrig den effekt som en egen ekonomi i kontroll och balans på ett så bra sätt som möjligt ger DIG själv. Överlämna det totala ansvaret för hans fortsatta beteenden till honom själv (och ödet). Låt honom finna ut sin egen inre och i praktiken tydliga och märkbara vilja att få er relation att fungera igen såväl som de konsekvenser som hans arbete med sig själv (eller ickearbete för den delen) och i förlängningen de val han hädanefter väljer att göra samt hur dessa sedan kommer att inverka på om ni fortsätter som gifta, eller skiljer er helt och hållet
@Noomi du är så grymt klok! Instämmer i precis allt du skriver. Det är verkligen upp till honom nu. Du kan ge honom en chans till med detta upplägg, men du kan inte välja och agera åt honom. Om han vill att det ska bli ni igen på riktigt borde han nappa på detta, men om han inte klarar av förändringen det skulle innebära, då har du också visat var din gräns går.
Jag träffade min man när jag var 18 år och han 20 år. “Firar” 20 år ihop i januari och gifte oss för 10 år sedan. Har 3 barn, 14, 13 och 4 år tillsammans 
Sladdisen var min längtan och det tog några år innan min man gick med på ett 3 barn. Det blev inte alls så som jag drömde om 
Till mig så han att han tränade, träffade kompisar, golf, poker osv. Jag gav honom all denna tid iväg för att jag viste hur slitigt det var för honom med jobb, barnen och allt praktiskt i livet. Jag skapade utrymme för honom att träffa sin älskarinna när jag bara ville se honom frisk, pigg och glad. Så utnyttjad och bedragen han fick mig att känna. Så grundlurad. Men som sagt jag valde att stanna och fick tillbaka kärleken och framtidstron. 4 månader fick vi tillsammans innan nästa chock levereras 
Hon är beredd att låta honom bo hos henne 
Jag tror att han egentligen inte vill leva med mig men inte vågar säga det. Han är rädd för att bli ensam och flyr den obehagliga förändringen som kommer av en desperation. Bor vi separerade en period och han säger att han fortfarande efter 6-12 månader vill ha mig som livspartner, då kanske jag kan överväga att tro på hans ord. Just nu upplever jag bara lögner, bortförklaringar och en kyla från honom 
Att han har mage ett utnyttja mig så här och tvingar mig att skiljas så ovärdigt. Kunde han inte bara ha sagt att han tappat känslor och inte ville ha mig längre? Jag hade önskat att han hade avslutat vårt äktenskap INNAN han sökte efter ny spänning, kärlek, sex bekräftelse från andra kvinnor. Så förnedrande att bli så lurad och ryckas med i hans manipulativa uttalanden 
