Punkt. Slut

Min historia
133

Hmmm…

Ber om ursäkt om jag låter som en trasig grammofonskiva… men jag tänker lite så här; bli projektledare för ”Mamma AB”.

Ser vad du skriver ovan, om dig själv och din yrkesbakgrund, dina barn och er fina relation. Det där med att ”inte hjälpa maken att skiljas”. Tror säker att många förstår vad du menar, så även jag (som inte är skild). Men jag tror att det lätt kan bli lite av en tankevurpa… speciellt när man är i en ”chock-fas” och det är mycket jobbiga känslor och sorg som man skall försöka hantera mitt upp i allt.

Givet det du skriver om dig, din make, er familj etc så är min känsla att du har bra koll på ”Familjen AB” (givet att du även skött om din makes företag och försäljning därav).

Dags att börja bli konkret:

Mående. Efter bästa förmåga; tänk på sömn, kost, ”motion”. Tycker att det låter bra att du skall prata lite med arbetskamrater, HR, om du känner att det finns ett förtroende. Samtal kan göra underverk, även om det kan vara jobbigt givetvis. Men kan kännas bättre att få sätta ord på saker och ting.

Rutiner. Tänk på dig själv. Blir ångestklumpen för stor, stämningen för sur hemmavid. På med skorna, ta en promenad. Låt maten vänta, låt tvättmaskinen stå tom. Tänk på dig själv.

Det kommer inte vara en rak väg framåt, snarare berg och dalar, highs and lows. Saker får ta tid, kommer ta tid.

Kommer frågan, frågor från din make. Kontra! Hur går hans funderingar??!!

Praktiska saker:

Boende – hur ser förutsättningarna ut? Hus. Kan någon part bo kvar? Vill någon part bo kvar? Ev. försäljning? Rea-vinst?! – nytt boende… hus/lgh, område, yta, rum, barnen…

Ekonomi i övrigt – du nämner något om en ”privat skuld”… Parkera den för stunden. Då det tydligen ger dig enbart negativa känslor just nu.

Korsa-en-bro-i-taget.

Jag befinner mig i en tuff och märklig (!) familjesituation sedan en tid tillbaka. En del i denna är att jag sedan snart ett år lever ”isär” från min familj. Inte helt ett eget, fritt val. Mer ett ”måste” kanske man kan kalla det. I den processen var jag helt ”under isen”, oro, ångest, skuld, skam. Min hustru såg det mer som ett ”projekt” (val av bostad). Hon valde ut lämpliga lägenheter, bokade in visningar. Jag satt inte i förarsätet, inte ens i ”samma bil”. Ena lägenheten gav mig bara ångest, tänkte ”här kan jag inte bo!”. Till slut tog jag tag i taktpinnen mer och mer, hittade en lägenhet, sa ”den får det bli”. Inredde den på eget bevåg, köpte möblemang, tog med mig några saker från vårt gemensamma hus. Trots all sorgsamhet så är jag, idag, glad för att jag orkade med det.

3 gillningar
134

Ibland har man en magkänsla. Jag hade det med min man. Tänkte att han haft det stressigt med en omorganisation på jobbet. Samt att hans gamla föräldrar behöver mycket hjälp (det sköter jag). Två pojkar som i och för sig är självgående (14 och 16) men det är träningar, tvätt, mycket matlagning (även det sköter jag).

Sedan coronan så dök mitt humör. Annars glad, positiv, energirik. Men jag hade väl en gräns också. Och han var inte direkt hjälpsam för han hade mycket på jobbet. Trött när han kom hem. Sexlivet var trots all trötthet ganska bra. 3-4 ggr i veckan.

Vi skulle åka till stugan ett par veckor. Kvällen innan vi skulle fara så ställde jag honom mot väggen för det var nånting som kändes konstigt. Då säger han att han vill skiljas. Han hade inte sagt ett ljud om detta innan. Det slutade med att han fick åka själv. Bad honom om lite tid att landa.

Han kom hem var tredje dag för att hämta mat och kläder. Och fick möta en helt annan kvinna. Jag satte på en mask och låtsades att jag hade det jättebra. På nätterna grät jag, spydde och hade panikattacker. Efter 10 dagar borta kom dom hem.

Vi for ut och körde bil en sväng. Jag sa att jag tänkt igenom allt. Berättade att jag inte tyckt om mig själv sen coronan och saknade den tjej jag var när jag träffade honom. Jag sa att jag älskar dig mest i hela världen och älskar att älska med dig. Jag vill inte skiljas men jag låter dig gå. Han var helt stum. Sa att vi kan vara vänner ändå. Umgås och hitta på saker. Nej det kan vi inte. För jag är kär i dig och det är du som vill skiljas. Jag sa att jag kommer att klara mig bra (lögn), det kanske blir bättre i slutändan. Jag sa att det är på tiden att jag prioriterar mig själv, ledig varannan vecka. Men att jag kommer att sakna hans föräldrar.

Han bad faktiskt om mer tid att tänka. Och han tänkte i en månad. Jag var aldrig hemma nästan. Låtsades att jag hittade på saker fast jag i själva verket satt och grinade nånstans.

Sen vände det. Han fick panik. Började jaga mig. Fixade tid för parterapi (som han tyckte var strunt). Han hade i sin stressiga situation fått för sig att bara han blev singel så skulle alla hans problem lösas. Han drömde om hur enkelt allt var när han var ung. Sen när han bytte avdelning på jobbet så var där en kvinna som påminde honom om mig som jag var förut. Glad, gav honom bekräftelse. Och plötsligt så var allt med mig fel. Sen blev han livrädd när han insåg att det var ju inte så här han hade tänkt att det skulle bli.

2 trötta föräldrar är nu 2 år senare förälskade på nytt. Prioriterar att ligga före vi tar disken. Och min man har landat. Det var den korta versionen.

Det jag vill säga är att man saknar inte kon förrän båset är tomt. Men du måste ha utgångspunkten att han ska lämna.

12 gillningar
135

Underbart att läsa @Wihoo
:heart::heart::heart:

136

@nuggen Jag har lixom tyckt om att ta hand om min familj, underlätta för andra. Men nu när man får kvittot känns det ju sådär.

Ja, klart jag påpekar detta då och då. Ibland blir det bättring ibland inte.

Kommer aldrig någonsin ge så mycket av mig själv igen, det vet jag!

3 gillningar
142

Bra gjort och fin respons på jobbet.
Vad bra!

Jag har läst Wihoos inlägg och jag är jätteglad för hennes skull att det löste sig och att de nu har det bra, men jag vet inte, det är något som skaver hos mig.
Att låtsas, att spela ett spel osv. Jag vill bli älskad för den jag är, oavsett om jag är till min fördel eller nackdel, i mina highs o i mina lows, jag vet inte. Jag funkar nog inte så. Om jag har spelat ett spel. Man är ju liksom inte sitt bästa jag alla dagar, hela tiden.

4 gillningar
143

Den är megalång och finns här:

Fascinerande att gå från chockad fru, hitta sig själv lite mer, ta kontrollen och komma vidare.
Inspirerande, med eller utan otrohet.

5 gillningar
145

Jag tror coronan ställde till det för många. Mest för dom som behöver bekräftelse av andra. Tänker på det där med kärleksspråk. Min man behöver uppskattning och mår bäst när han är i centrum och alla lyssnar (lite som en 2-åring). Jag har nog skämt bort honom och man uppskattar inte det som tas för givet (konstigt nog). Läs Esther Perel Håll glöden levande.

Under månaden han tänkte så for jag hemifrån varje dag efter jobbet. Antingen drog jag på mig träningskläder och låtsades fara och träna. Eller så bytte jag till klänning och var noga med att han såg att jag fixade håret och tog på lite parfym. Sa att jag skulle fara och kolla på den nya affären som öppnat eller leta en ny jacka. Och så körde jag iväg och grät. Idag när jag mår bra så åker jag iväg kanske varannan dag. Men nu sitter jag inte i bilen längre. Jag far gärna på affärer som har grejer till köket för jag älskar att laga mat. Porslin, kastruller, kokböcker etc

Han har berättat att han kände sig inte levande. Och att han tänkte att pojkarna börjar vara stora. Det var dags för honom nu. Halva livet hade gått. Och eftersom han inte tänkte klart (reptilhjärnan) så fanns det inga alternativ. Han var på flykt. Från sig själv.

Han sa att hade jag bönat och bett så hade han sprungit fortare. Hade jag grinat så hade vi aldrig haft en chans. Nu idag så säger han att det är ju helt sjukt egentligen för även jag har känslor och måste få vara den jag är. Men i det stadiet han var i då så hade det fått motsatt effekt.

Och jag hade nog inte heller hjälpt honom med skilsmässan. Där går gränsen.

2 gillningar
146

Syster.
En tung sak att bära.
Tanken med att vara i en relation är att man ska stötta varandra när det går tungt.
Vissa vill bara ha det gottaste, ljusa, lätta och behagliga.

Nå.
Han vantrivs i sin nuvarande situaton.
Ser han dig och familjen som ett stöd eller som en belastning?
Det har inget med vad du vill och försöker vara för honom, det är hur han väljer att se på det. Vi är alla olika. Jag hade en släktning som sålde parets gemensamma hus så fort hon blev änka för hon ville inte stanna i något som påminde henne om det som varit medan andra stannar och låter det gamla som påminner om det som varit vara kvar.
Nu vet jag inte hur din karl är men han kanske vill ha en helt ny start och lämna allt det som varit bakom sig för det ger honom dåliga vibbar.

1 gillning
147

Jag förstår absolut vad ni menar men det känns som det vilar på väldigt svag grund med en kommentar som [quote=“Wihoo, post:145, topic:19911”]
Hade jag grinat så hade vi aldrig haft en chans.
[/quote]

Jag förstår, men skulle inte kunna sätta upp detta. Livet och förhållandet går upp och ner. Det måste det finnas en acceptans för.

Givetvis är det an flykt från sig själv.

Jag förstår också varför man hamnar i grubblerierna, det är symptomatiskt vid större förändringar i livet och icke minst när barn n blir större.

Jag är i alla fall jätteglad att det löste sig för dig @Wihoo :heart:

1 gillning
148

Helt rätt @Lisa0987. Självklart vill man kunna vara sig själv och kunna visa även när man är ledsen. Och jag har aldrig spelat ett spel förutom just den månaden.

Jag hade nog helst velat ligga i sängen och grina. Jag hade velat prata om hur vi ska lösa det. Bostad, barnen, huset.

Men han var inte mottaglig för ett resonemang alls. Han var helt låst och befann sig i nåt slags apstadie där han inte klarade av att tänka ens hur han skulle gå vidare med skilsmässan.

Så jag håller med dig. Att spela ett spel är inte schysst. Men på nåt sätt så reagerade hans hjärna ändå och började tänka när jag inte stod i köket hela tiden.

149

SLUTA! När min man släppte bomben sa han “klart jag vill träffa någon i framtiden som får mig att känna mig levande”.
Det gjorde mig jätteldedsen att han redan är i tanken att träffa någon annan även om det inte är just nu. Jag är ju i tanken att vi skulle leva ihop för alltid.

Matlagning är ju min passion oxå. Men har varit lite lat senaste veckan då jag inte tycker han ska få njuta av min mat som han älskar…
Har oxå åkt iväg ett par gånger. Sitter i bilen och gråter. Även gått någon promenad men jag gör detta bara för att han ska se, inte för att jag vill för jag vill ligga hemma i fosterställning.

Våra, snart 15 och 17, 20 år är lång tid" om man stannar lir man bitter.

Min känsla här med. Vantrivs på nya jobbet. Stort beslut att sälja sitt företag. Vilsen.

Vet att det inte funkar. Försöker stålsätta mig. Vill inte vara den patetiska som bara bekräftar att han känner rätt.

TACK!!! Min med.

2 gillningar
150

Antagligen som en belastning för hans frigörelse. Att hitta sig själv. Men han vill att jag ska stötta honom i detta. Att lämna mig. Helt tappad…

Det är väl det han är inne på när han säger att vi varit tillsammans så länge och han vill inte bli bitter. Vad mer kan livet erbjuda honom.

151

Öhhh, och vem styr det? Man kan välja hur man vill vara, varje dag.

Men så mycket mer praktiskt att kunna stjälpa över ansvaret på någon annan och fly när det är man själv som behöver ta tag i sina problem.

Jag undrar vem som borde lämna vem här egentligen? Du sitter ju med ”trumfkorten”, du är ju fasen ett grymt ”parti” :dancer:

Jag tror att den som hamnar i sådana här grubblerier måste komma vidare med sig själv, gärna terapi osv, men de är ju vanligtvis de som vill se att problemet ligger utanför dem och är dessutom motvilliga till att komma till självinsikt/gå i terapi……

1 gillning
152

Jag måste bara säga att för mig var det tvärtom utifrån förhållandet. Vi kom närmare varandra och ”allt” blev bättre igen efter en rejäl kris.

2 gillningar
153

@Lisa0987 Exakt. Hans förlust kommer bli större det vet jag. Men det hjälper mig inte vidare just nu, men kanske sen. Sa faktiskt till han att det är väl för faan inte du som ska lämna mig om man kokar ner det, JAG borde lämna dig. Men vi var ju ett team. Man överger inte båten bara för att man tappat motorn, man ror utav bara helvete och till slut är man i hamn även om det var kämpigt på vägen. I nöd och lust lixom.
Jag sa till han att jag skulle aldrig lämna dig, jag skulle aldrig ge upp oss. Du krossar mitt hjärta och tar ifrån mig möjligheten att kämpa, att styra båten rätt… Du serverar en bajsmacka när du själv skulle behöva äta den.

Sen, OM jag nu har ALLT, är så jävla fantastisk mm. Vad ska han söka hos en ny partner då? En mindre fantastisk person, som inte är mamma till hans barn, inte grym i köket, mindre vacker, inte lika rolig… Eller vad??? Är han i underläge och därför rädd att bli bitter? Han säger även att han vet att gräset inte är grönare. Nä men då så, rensa bort ogräset och börja vattna din egen jävla gräsmatta då!

Morr.

4 gillningar
154

Just så. Ännu ett roligt citat från dig. :rofl: och sant.

Rätt igen.

Jag skulle säga att om man längtar efter någon slags frihet, då vill man väl just vara singel….
din man har oroande många tankar kring nästa ev relation, jag säger inte att han är eller har varit otrogen. Jag skulle dock inte bli förvånad om intresse för någon annan finns och de flesta är fega nog att veta att det är besvarat innan den oåterkalleliga frasen ”jag vill skiljas” yttras.

Det lär visa sig.
:heart::muscle:

2 gillningar
155

Så där tror jag att mitt ex kände (mer eller mindre omedvetet…). Vår kris tror jag började redan 2018 (utan min vetskap) efter vår resa till Kilimanjaro. Jag kom till toppen, han gjorde inte. Dess för innan och efter tjänade jag mer pengar än honom, stressade upp mig mindre, var generellt friskare osv osv
Jag kände tydligt att något förändrades mellan oss efter resan och jag frågade honom om det. Med nekande svar förstås. Men när jag nu har alla fakta på bordet så var det då otroheterna började… ALLA säger att det är tydligt att jag var för tuff, framåt, framgångsrik för att han skulle känna sig bekväm.
Hoppas att hans nya är lite mer följsam och underlägsen nu då… MORR MORR
Ursäkta för trådkapning…

2 gillningar
156

Citatmaskinen :laughing:

Han har varit väldigt ärlig och tydlig med sina känslor. Bedyrat att det inte finns någon anna och ska jag vara ärlig så är det i princip en omöjlighet tidsmässigt mm, men flera av er har ju fått motsatsen bevisad så jag väljer att tro honom men inte satsa mina ungar på det.

Han vill vara själv. Hitta sig själv på sin inre resa (SPYR). Själv? Du glömmer att du har två ungar, och om du inte fattat hur mycket tid det tar att driva Familjen AB som kommer du få ett jävligt tufft uppvaknande. Men jag kommer inte så som någon jäkla arbetsledare och guida dig rätt. Frågan är bara vad jag ska roa mig med på min lediga tid. Och att vara ensam med barnen för mig är ingen big deal överhuvudtaget för det är jag ofta. Det är betydligt mer krävande när han är hemma. Jag kommer med andra ord kunna tuffa på som vanligt varannan vecka med barn, lite mindre att göra bara, och sen en hel vecka till att måla naglarna och äta praliner…

Sen tror jag ju att min yngsta kommer vilja vara hos mig 100% men möjlighet att svänga förbi pappa. Han är en stolt mamma-gris och meddelar gärna det inför andra. Min äldsta har pappa som tränare. De behöver ses ofta. Kanske av någon lojalitet att han vill bo delat men kommer förmodligen inse att det är bättre hos mamma ändå. Det får tiden utvisa.

Tror dock att mannen tänker att han tillfälligt får flytta till något eget mindre och jag bo kvar med barnen där de är trygga och har sina egna rum. Det har han nämnt någon gång. Han får väl komma och hjälpa till när det behövs sa han. App app app, du kan inte komma och gå som du vill om du tror det. Nyckeln kan du behålla men koden på larmet byter jag. Sen är jag ju inte dummare än att jag fattar att han kommer vilja sälja huset för att få loss pengar och i slutänden vill även jag börja om på egen kula inte i våra gamla invanda mönster. Men jag har inte bråttom. Hade ju varit så mycket lättare om barnen hunnit flytta.Det är inte så många år kvar…

3 gillningar
157

@CN80 Kapa på! Hos mig får alla komma till tals även om jag inte alltid lyssnar…

2020 bytte jag jobb. Fantastisk arbetsplats och trivs så bra. Tjänar betydligt bättre än på mitt förra (men inte mer än han). Barnen älskar mitt jobb och tycker att det är 1000 gånger finare på konotet hos mig än på hans kontor. Tror faktiskt att han är avundsjuk. Han släppte sitt företag, börjar nytt och vantrivs.

Sen är min man (undrar när jag ändrar benämning på han) otroligt självsäker, tror på sig själv och bryr sig väldigt lite om vad andra tycker. Han har alltid varit trygg i sig själv, är snygg i de allra flestas ögon, tränar, är trevlig och framstår som driven och en himla bra pappa som tränar barn och engagerar sig.

Till att börja med “bakom varje framgångsrik man står en kvinna” jo tack, utan mig, hushållerskan, hade han aldrig haft möjligheten att vara Såååååå engagerad i fotbollen. Ställa upp för alla andra. Han bara glömde ställa upp för sin familj. I sitt äktenskap.
Jag är oxå snygg i de flestas ögon, social, glad, duktig i köket, smart, rolig, trevlig och värsta engagerade mamman. Jag är inte rädd för att någon annan aldrig kommer vilja ha mig, jag är rädd för att jag aldrig kommer ge mig till någon annan.

8 gillningar
158

Bitter? Jag tror han säger så för att du ska ta tag i skilsmässan åt honom. Han vill inte/orkar inte göra det själv.

I väldigt många fall så är det nån annan inblandad. Men det kan vara så att nån kanske varit trevlig och han sitter och fantiserar om hur fantastiskt det skulle vara att känna sig nyförälskad, attraktiv. Han har kanske känt nåt litet pirr för nån annan och då funkar inte hjärnan som vanligt längre. Det kanske är en sån liten grej som att nån mamma på fotbollen råkat titta på honom för länge och så startar tankarna i honom. Och om han nu är stressad och pressad över sin jobbsituation så går det inte att stoppa.

Har läst igenom dina inlägg nu och han har ju tänkt på detta länge. Början på 2021? Och han verkar handlingsförlamad deluxe. Han tar sig inte för nånting så länge allt är som vanligt.

En person som är stressad går inte att prata med. Man behöver lägga sig på deras nivå. Orden går inte in. Så gör nåt som bryter hur han är van att se dig. Hans hjärna behöver ställa om från att du gör allt. Han är nog så van att se dig så han ser dig inte längre - förstår du hur jag menar?

Kanske han plötsligt vaknar?
Eller så kanske han tar tag i skilsmässan?
Det enda du vet är att det kan inte bli sämre.

Det handlar om att bryta dödläget. Och läs gärna Lena Skoglund Bemötandekoden.

2 gillningar