Så fort jag tror att jag lugnat mig lite får jag på nytt en ännu större ångestklump. Det kan vara nåt jag läser, hör, tänker på.
Jag tar verkligen till mig av allt ni skriver men det ju så fruktansvärt svårt att greppa och samla ihop tankarna till nåt vettigt…
Vanligt i chockfasen tror jag.
När du ser lite mer nyktert på allt. Som du trots allt också kan göra.
Vad ser du ska hända nu? Vore det inte lite skönt om han skaffade en lägenhet, temporärt, tills ni bestämt vad som händer nu? Eller ska du trots allt ta tag i och få det så som du vill ha det just nu?
Jag tror inte att du kan lämna detta år honom utan kanske måste du ta befälet/kontrollen så att du tar tag i din framtid liksom. Så som en del skrivit till dig.
Xxx
Du kanske inte måste prata med barnen först? Ni verkar ju inte ens prata med varandra om det praktiska, du och din man? Han säger att han vill skiljas, du säger att du behöver tid att smälta tanken på, och sen händer… vad? Troligen går väl han omkring och gör planer för framtiden, annars är det ju konstigt. Kanske därför han är så sur, för att han liksom ”sitter fast”: i sin egen känsla alltså?
Du skulle kunna fråga honom om han kan ordna ett tillfälligt boende, och passa på att prata om hur ni på sikt ska göra, ska båda flytta eller ska någon stanna där ni bor nu? Om han kan ordna ett boende för sig så kan ju det sätta ett datum för när ni ska prata med barnen.
Det är heller inte farligt för era, väl ganska stora barn, om du gråter under samtalet. Du kommer säkert att gråta efter samtalet också i perioder, och det är väl ganska naturligt att de får se lite av det?
Det känns som du är ganska djupt inne i en förnekelse fortfarande, och det får du förstås vara om du har behov av det. Men om du egentligen trivs bättre med kontroll så kanske vägen framåt är att ta lite mer itu med frågorna som han ju bara har kastat i ditt knä. De kommer nog inte att försvinna av sig själva ändå.
Hur blev förresten helgen med hans och er gemensamma lämnade vän?
Xxx
Syster.
Om han inte tar tag och genomdriver skilsmässan, hur länge tänker du gå och ha det som det är nu? Hur länge ska ni gå där och slita på varandras nerver? Orättvist eller inte, frågan är inte vad han kommer/ förmå göra, frågan är vad du kan göra för att få rätsida på din situation, göra av med energislukare och ordna så att du kan i den situation du befinner dig må så bra som möjligt. Vad kan du göra för att inte binda ris åt din egen rygg?
Kan du prata med honom om att ni tar ansvar för hem och barn varannan vecka redan nu, även om ni fortfarande bor ihop. Och se vad som händer. Att du ska fortsätta med alla markservice, ta hand om barnen och stå ut med hans humör när det är hans val att skiljas är ju bara för mycket. När ska du hinna tänka, andas och sörja? Låt den lille egoproppen ta lite ansvar för sina val och sitt dåliga uppförande.
Exakt så här tänkte och agerade jag också och det var bra för mig. Jag vägrade hålla honom i handen för att han skulle klara av att lämna mig. Till slut köpte jag en bostad och flyttade men det var när JAG orkade och kände att det var dags. Det tog ett halvår. Det är jag glad för idag.
Om jag hade bott i en annan stad.
Om. Om. Om…
Xxx
Var bara försiktig så att det inte istället blir när han blir redo, dvs. när han lyckats fixa det bra för sig och du hamnar i förlorarens position.
Det är bättre att försöka ordna det så bra du kan för egen del så snabbt som möjligt, istället för att vänta tills han roffat åt sig alla fördelar först
Jag har som tur är 2 nära vänner som även dom har en man i livskris. Vi har tagit oss igenom det alla 3 på lite olika sätt.
Men gemensamt för våra män (även om dom krisade på olika sätt) var att det var inte deras fel, dom såg inget positivt hos oss, kärleken var slut, sura, trötta, handlingsförlamade etc
Min historia är lång och krånglig men jag tänkte bara berätta tvärt om min vän P. Hennes man har väl inte direkt lyckats på jobbet. Han jämförde sig säkert med andra i hans ålder. Bytte jobb, startade företag, misslyckades med det, nytt jobb som inte heller funkade etc. Gick omkring och var sur. Ville skiljas men inte ens det klarade han av. Tror det var hans mamma som till slut nådde fram till honom. Det är väl inte helt bra än. Han skäms. Han längtade tillbaks till hur enkelt allt var när han var ung. Han flydde väl i tanken. Och såg ingen annan lösning.
En person som är i nån slags kris, har problem av nåt slag tänker inte klart. Vi läste nån bok om reptilhjärnan och både skrattade och grät för det stämde. Hur man inte fungerar när man blir pressad etc. Kommer inte ihåg författaren nu. Ska kolla upp det.
Bemötandekoden heter boken
Jag tror att det är jättebra att berätta på jobbet osv. Jag tror det är en del i processen att acceptera.
Ge dig tid så tror jag du kommer att vilja ta tag i detta och inte leva i vacuum.
Dessutom kan du ju ställa frågan till din man, vad händer nu? När flyttar du osv? Att han får ta konsekvenserna av orden han yttrat. Att du förväntar dig att han tar tag i detta.
Jag är förmodligen en konstig mamma för det finns inte på kartan att inte barnen blir uppdaterade på hur jag mår, jag är som en öppen bok, kan inte dölja känslor för fem öre och helt ärligt, tonåringar förstår väl att mamma är ledsen för att pappa vill skiljas? För så är det ju, det är inget att hymla med, kanske vet de redan då de ser mer än man tror.
Detta blir kanske lite hårt. Din rädsla för att mista är så stor så att det förblindar och du vill inte se. Du sätter inga gränser för hoppet finns kvar. Inte många män som lämnar något som ert om det inte är något annat fuffens i kulliserna. Han verkar oehört bortskämd din man. Du kommer få ett jobbigt uppvaknande om du inte snarast börjar stå upp för dig, vad väntar du på? Vill du verkligen leva med någon som gör detta mot dig? Dax att se sanningen i vitögat och ta tag i det annars blir du ännu större förlorare. Se din värdighet och det snabbt! Om du inte brukar bli förbannad är det dax nu…inte sen när det är försent.
Hej @X2X
Hur kommer det sig att du servat denna Jättebebis i alla år, kan förstå att du tröttnat under resans gång.
Men har du försökt att få han att fatta att han inte gör nått hemma ?
Det är definitivt inte läge att analysera hur mannen som vill lämna dig skall klara sig. Du måste komma till punkten där det handlar om dig…barnen oxå såklart men nu främst dig. Lovar dig att det enda som hjälper är att sätta gränser…väldigt snäva gränser för annars kommer du att må så jäkla dåligt till slut. Du måste orka stå upp för allt det bra du är, det är nu det är tid att visa din styrka…nu när det blåser som värst. Om det är något som är säkert så kommer du då behålla din självrespekt. Det finns inget annat på kartan nu än att stampa ner foten hur jäkla hårt som helst hur jobbigt och tungt det än är.
Det tror jag med. Som någon skrev, du är egentligen en sansad och bra person så du kommer att klara även detta, men visst sjutton ”knäcker” det här vem som helst och det är faktiskt också ok.
OT: Det är lustigt hur det förändrats. Jag upplever att de flesta har ”fysiska familjer” och öppet kärleksfulla med ett ”älskar dig” lite nu o då. Jag minns kramar från min barndom, och visst kände jag mig älskad, men orden ”älskar dig” uttalades väldigt sällan. Barnen tror jag dessutom säger det till kompisar osv. Lite skönt att känslor är mer uttalade nuförtiden.
Har du en samtalskontakt eller någon att prata med? En nära vän funkar också, men det är nog bra att även få professionell hjälp.
Du, detta tror jag att han kommer att upptäcka, men då hoppas jag egentligen att ”gamen” du nämner ovan antingen skjutits ner av dig eller dött av sig själv. 
Din historia eller ditt sätt att skriva påminner om ”Caro”s här på forumet. Det är sorgligt, men ibland kastar du in någon fras som får mig att le och ”fastna” lite i din historia.
Du är värd så mycket mer och med lite mer tid så kommer du att hitta energin. Rekommenderar ilska, den ger energi.
Glöm inte att vara snäll mot dig själv. Det har faktiskt inte gått speciellt lång tid alls.
Landa lite sen om han inte har initierat något kanske du själv känner att du vill jobba framåt. Såvida du inte tror att han kommer trixa med ekonomin så är det inte bråttom att allt måste ske nu genast och allt på en gång.
Du kommer från och till få energi (ilska brukar funka bra för detta) till att ta tag i saker när du själv bara måste.
Det du kan göra redan nu är att börja göra en plan för dig och se över din ekonomi och möjligheter.
Ni kan även börja leva som separerade redan nu fast under samma tak. Så sluta serva honom och fråga om han inte kan bo någon annanstans ett tag. Så ni tar ansvar för hus/barn osv varannan vecka.
Hmmm…
Ber om ursäkt om jag låter som en trasig grammofonskiva… men jag tänker lite så här; bli projektledare för ”Mamma AB”.
Ser vad du skriver ovan, om dig själv och din yrkesbakgrund, dina barn och er fina relation. Det där med att ”inte hjälpa maken att skiljas”. Tror säker att många förstår vad du menar, så även jag (som inte är skild). Men jag tror att det lätt kan bli lite av en tankevurpa… speciellt när man är i en ”chock-fas” och det är mycket jobbiga känslor och sorg som man skall försöka hantera mitt upp i allt.
Givet det du skriver om dig, din make, er familj etc så är min känsla att du har bra koll på ”Familjen AB” (givet att du även skött om din makes företag och försäljning därav).
Dags att börja bli konkret:
Mående. Efter bästa förmåga; tänk på sömn, kost, ”motion”. Tycker att det låter bra att du skall prata lite med arbetskamrater, HR, om du känner att det finns ett förtroende. Samtal kan göra underverk, även om det kan vara jobbigt givetvis. Men kan kännas bättre att få sätta ord på saker och ting.
Rutiner. Tänk på dig själv. Blir ångestklumpen för stor, stämningen för sur hemmavid. På med skorna, ta en promenad. Låt maten vänta, låt tvättmaskinen stå tom. Tänk på dig själv.
Det kommer inte vara en rak väg framåt, snarare berg och dalar, highs and lows. Saker får ta tid, kommer ta tid.
Kommer frågan, frågor från din make. Kontra! Hur går hans funderingar??!!
Praktiska saker:
Boende – hur ser förutsättningarna ut? Hus. Kan någon part bo kvar? Vill någon part bo kvar? Ev. försäljning? Rea-vinst?! – nytt boende… hus/lgh, område, yta, rum, barnen…
Ekonomi i övrigt – du nämner något om en ”privat skuld”… Parkera den för stunden. Då det tydligen ger dig enbart negativa känslor just nu.
Korsa-en-bro-i-taget.
Jag befinner mig i en tuff och märklig (!) familjesituation sedan en tid tillbaka. En del i denna är att jag sedan snart ett år lever ”isär” från min familj. Inte helt ett eget, fritt val. Mer ett ”måste” kanske man kan kalla det. I den processen var jag helt ”under isen”, oro, ångest, skuld, skam. Min hustru såg det mer som ett ”projekt” (val av bostad). Hon valde ut lämpliga lägenheter, bokade in visningar. Jag satt inte i förarsätet, inte ens i ”samma bil”. Ena lägenheten gav mig bara ångest, tänkte ”här kan jag inte bo!”. Till slut tog jag tag i taktpinnen mer och mer, hittade en lägenhet, sa ”den får det bli”. Inredde den på eget bevåg, köpte möblemang, tog med mig några saker från vårt gemensamma hus. Trots all sorgsamhet så är jag, idag, glad för att jag orkade med det.