Begåvad man……
Flyttade han direkt från mamma till dig eller?
Omgiven av idioter…. Men de kanske kan deklarera?
Tänk att han är den ende som inte har fel o brister
Du, din man är ingen lycklig människa. Han är en bitter liten man som måste klaga på andra för att inte gå under själv. Han må vilja påskina ett stort självförtroende men han är liten, väldigt liten. Tur att du vet vem du är och är stark i dig själv annars skulle även du kunna råka ut för detta, för att han ska känna sig lite högre stående….
Om det här är sant för dig så är det ju väldigt bra! För de flesta är en uppdagad otrohet ett jättehårt slag i ansiktet som förändrar självkänslan och övriga känslor väldigt mycket mer än vad ”bara” ord om skilsmässa gör. Men om du inte tillhör dem så har du definitivt ett starkare läge.
Han reser väl ganska ofta och mycket? Som nu, en hel vecka borta. Så att han inte skulle ha tid att vara otrogen är nog inte helt självklart. Nästan alla här på forumet har tänkt i de banorna innan otroheten kommit fram. Men, i hans fall kanske det bara är attraktion och pirr för någon annan utan att det gått vidare. Förmodligen är det ändå tanken på någon annan som påverkat hans beslut eftersom han annars har allt att tjäna på att stanna hos dig som sköter allt i hans vardagsliv.
Hoppas du får lite ro och tid att tänka över ditt läge den närmaste tiden och känna efter vad DU mest vill ha ut av framtiden. Förhoppningsvis något mer än en lat och gnällig mansbebis när ungdomarna blir vuxna och självständiga!
Kanske en start på Mamma AB är att var annan vecka satsar på dig själv med träning, kvällskurs etc och lämnar över ansvaret till honom att försöka rodda hem och barn.
vilka härliga senare inlägg… Ut med det bara!!! Dags att införskaffa ett nytt lagerbolag, inga tillgångar, inga skulder. Ren balansräkning. New Me AB (!). Vd och styrelseordförande, du, ledamöter dina barn.
Skulle (mot förmodan) din make vakna upp, då får han skicka in en jobbansökan, men det känns inte som att du letar arbetskraft, alternativt att han inte är kvalificerad
Skämt åsido. Men jag tror det är gott för dig att “skrika ur dig lite”, trots all sorg och ångest (och önskan om att detta inte händer, detta är inte “min riktiga man”, vår historia, utan kanske en livskris).
Som sagt, var snäll mot dig själv, sätt (mer) fokus på dig själv. Här, och nu, inte vad som händer nästa vecka, om en månad, eller vad som försiggår i din makes huvud. Allt behöver inte lösas här och nu. Omfamna alla känslor - såväl de jobbiga som positiva. Kom ut starkare.
Okej han kan inte laga mat, betala räkningar etc. Men han har nog en massa andra egenskaper som gör honom attraktiv. Jag tycker inte du ska lyssna på de som skriver att du ska fly för han beter sig som ett barn på vissa områden. Var istället tacksam att du känner så stor kärlek och har valt honom som livskamrat och pappa till dina barn.
Och om han ändå väljer att genomföra skilsmässan så tänk som så att han klarade inte av att kämpa. Han var inte i balans och orkade inte. Hans stressade hjärna såg ingen annan utväg.
Han är inte lycklig. Och hade ni haft det toppenbra så hade inte dessa funderingar kommit upp i hans skalle. Jag och säkert många härinne har nog haft perioder då man snackat skit om andra, varit sura, haft på sig offerkoftan. Kanske beroende på nåt jobbigt man gått igenom. Och händer det flera saker samtidigt så kan det gå illa. Man kan inte hantera det och söker lösningar utanför sig själv.
Har du funderat nånting på vilken typ av bekräftelse han behöver?
Du verkar vara stark och omtänksam. Och han flyr i panik för han tror säkert på fullt allvar att han blir lycklig bara han tar sig ur fängelset han sitter i nu.
Jag frågade min man vad han tänkte på under de där månaderna han hade kaos på jobbet. Svaret var inget! Han sa att det var som en stor gröt. Han kände sig trögtänkt. Han minns hela perioden som att han var full!
@X2X@Wihoo jag får faktiskt ont i magen av en del av era inlägg…
När jag var mitt uppe i mitt förrförra förhållande tänkte jag inte klart. Jag ville bara rädda förhållandet, även fast en del av mig visste att han var ovärdig. Jag var också beredd att agera taktiskt och “spela spel” , eller vad man ska kalla det, och jag kämpade hårt.
Idag vrider sig mitt innanmäte när jag tänker på det. Än idag har jag svårt att helt förlåta mig själv för att jag dels var med någon som faktiskt inte var bra och dels att jag kämpade för en sådan person.
Med lite distans ter sig allting klarare, och livet blir bättre. Väldigt mycket bättre, till och med, och jag går hellre i sjön än beblandar mig med liknande partners igen.
Finns man bara för att behaga och bekräfta sin partner? Jag blir lite provocerad av frågan du ställer, det är ju maken som gett upp allt och inte ens vill försöka rädda detta. Saknar denne genomcurlade man något som TS bör uppfylla utöver det hon redan gör. Jag tror inte hon är en trist bitter fru som inte bekräftar honom. Hon har ju gått på äggskal sedan i julas och gett honom ännu mer utrymme o lull lull.
Edit: lite som det du beskrev ovan, bli gladaste aktiva tjejen fast man är supertrasig. Jag vet inte vad ”i nöd” betyder i så fall…. Vad händer vid nästa livskris, o nästa… för jag lovar, de kommer, speciellt om man inte går till botten med det verkliga problemet, vilket jag tror är mannen själv.
Inte hur rolig eller attraktiv du som partner är.
Precis min tanke, känns provocerande och nästan olustigt… så mkt prat om den stackars mannens stressade hjärna, kanske kaos på jobbet, har panik, lever i ett fängelse, är olycklig osv osv. Så stressad och olycklig att han aldrig i livet har lärt sig deklarera ens en enda gång, aldrig betalat en räkning, klarar inte att kolla sitt eget banksaldo etc. etc.
Hur en sån inkapabel människa ens kan driva ett företag är ju en gåta… så till den grad att det nästan låter overkligt.
Men han är säkert en 10:a av andra anledningar (finns inte mkt kvar att välja på vad det skulle kunna vara) och behöver bara bekräftas rätt och ännu mer, spelas lite spel med och få känna sig och strutta runt som en “Mystery” he-man… för han har ju iaf lärt sig samma saker som barnen, dvs att klä på sig själv och gå till jobbet, hålla på med fotbollen (eller vad det nu var), resa och fara och umgås med kompisar
Tänker att det finns olika män, kvinnor och förhållanden. Det är skillnad på att försöka hålla fast vid nån som inte är värd ens ansträngningar. Om man varit en hushållerska i alla år och inte fått nåt tillbaka.
Eller om man försöker ruska liv i ens livspartner som genomgår en livskris och därför beter sig illa. Då är det nog mer att man vill att han landar och blir lycklig (oavsett om man skiljs).
Haha du är ju för go. Jag menar det på allvar @Noomi . Självklart är det inte synd om mannen i detta fallet primärt. Utan om fru och barn som drabbas av hans strejkande hjärna.
Han har en superkvinna till fru. Hon fixar allt som dåtidens farmödrar gjorde. Plus att hon jobbar heltid.
Men jag tror du är nåt på spåret när du nämner företaget. Jag tror inte vi människor som har ett vanligt jobb kan sätta sig in i hur det är att driva ett företag. Säkert enormt mycket jobb i början, och misslyckas man med det så är krisen ett faktum.
Vet inte riktigt vad du menar med inkapabel? Han verkar fram till sina problem med jobbet varit en kärleksfull, charmig och driven kille.
Om jag vantrivs på jobbet, vilket har hänt mer än en gång i mitt liv….
Vad har jag gjort då?
Sökt stöd i min partner, bollat vad jag kan göra istället osv osv. Vad är jag bra på, vad skulle passa mig, varför vantrivs jag osv osv.
En gång sade jag upp mig utan att ens ha ett nytt jobb, en annan gång bytte jag bara jobb. Det låter väl ändå inte så svårt om man verkar ha mannens CV.
Vad jag inte gjorde: kände mig fjättrad av mitt förhållande, kände att jag ville ville vara själv, ville skilja mig osv osv.
Det är ju rätt skönt att inte riva upp tillvaron helt utan hellre söka stabilitet på andra grundläggande områden, när det gungar på något så väsentligt som ens arbete.
Jag tror det är mer komplext än vantrivsel på jobbet, för det är ju på något sätt ett ganska ”ofarligt” ämne att diskutera med sin partner, då det ligger ”utanför relationen” (som kan vara mer känsligt).
Jag hoppas att du hittar en bra väg framåt.
Men hela historien verkar konstig.
Vad hände förresten i helgen med den där kompisen? Din man yppade inte sin ambition att skilja sig?
Blir oxå provocerad när jag läser och jag är ändå man. Inte någonstans under mina 10 år på detta forum har jag läst att det funkar att bekräfta/dalta mannen eller för all del kvinnan i ett sådant läge som trådskaparen befinner sig i. Har även egen erfarenhet. Det går inte att dalta med någon som är på väg åt ett annat håll oavsett varför eller på vilket sätt. Det funkar bara att sätta tydliga och snäva gränser. Det inger respekt och visar på styrka. Vi är primitiva varelser fortfarande och följer vår instinkt. Det finns inget att förlora på att steppa upp, bara massor att vinna för egen del, som par/expar eller som ex. Det är fru och barn det handlar om, ingen bagatell, pellejönsar man bör man få konsekvenser av det. Det är så vi lär barn men det funkar lika bra på vuxna. Tydlighet. Det är inte synd om mannen i detta fallet hur bra/dålig han än är i övrigt.
“Ruska om” är nog precis rätt ord. Eller snarare - ruska om rejält!
Men i min värld gör man inte det genom att förneka sig själv, dölja hur man känner, spela spel eller dalta sönder en söndercurlad vuxenbebis.
Man gör det genom att ryta ifrån. Stå upp för sig själv. Tvinga bebisen att bli vuxen, eller också kasta ut honom tillsammans med nappen och blöjorna. Att fly från sina känslor genom att svika sina nära och kära är inte att vara vuxen. Att förakta någon som gråter och är ledsen är inte att vara vuxen. Att skylla på stress eller vantrivsel (som vi alla upplever till och från i våra yrkesliv) när vi beter oss själviskt eller irrationellt är inte att vara vuxen.
Jag må låta hård, men jag har lärt mig av egna dyrköpta erfarenheter att det ni beskriver är kontraproduktivt för alla. För er, barnen och faktiskt även “mannen”. Och inte minst för er framtid. För guds skull, om ni bara visste hur lyckligare man blir utan en sådan om halsen. Man förstår det inte när man fortfarande är kidnappad av alla starka känslor, men man förstår det desto bättre efteråt.
Det kan vara helt andra omständigheter som gör att man ändå väljer att stanna, och att det sammanfaller med något som ens partner vill tro är anledningen till att man stannade.
Kanske fick man ett nej från det nya intresset utanför familjen och då kanske man faktiskt uppskattar det man har igen…. Och detta lär man ju inte ange som den verkliga anledningen……
Finns säkert många skäl.
Tänkte på hur jag själv hade reagerat, jag har tvivel, berättar det… min partner börjar ”piffa” till sig, hålla sig undan osv…. Hur tolkar jag det? Jo, ointresse för mig, att vi båda delar samma åsikt om förhållandet, att min partner inte bryr sig nämnvärt om vi skiljs osv osv… jag hade nog hellre sett partnern bryta ihop för att han älskar mig så mycket och få mig en funderare på om jag verkligen vill såra min älskade på detta sätt, för vi har det ju inte så illa trots allt, att han visar hur viktig jag är, beredd att göra allt osv.
Diskussionen påminner lite om det här att kvinnor vill ha alfahannar…. Finns en del konstiga sajter med råd till män att spela tuffa o coola osv. Jag gillar absolut inte sådana män. Jag gillar beta
“Tänkte på hur jag själv hade reagerat, jag har tvivel, berättar det… min partner börjar ”piffa” till sig, hålla sig undan osv…. Hur tolkar jag det? Jo, ointresse för mig, att vi båda delar samma åsikt om förhållandet, att min partner inte bryr sig nämnvärt om vi skiljs osv osv… jag hade nog hellre sett partnern bryta ihop för att han älskar mig så mycket och få mig en funderare på om jag verkligen vill såra min älskade på detta sätt, för vi har det ju inte så illa trots allt, att han visar hur viktig jag är osv”
Tror bara detta får motsatt effekt i de flesta fall tyvärr. Stärker tuppkammen på fel person och i värsta fall blir det både äta kakan och behålla den. När vår väldigt primitiva instinkt har börjat agera i fel riktning stoppas den inte av tårar utan snarare tvärtemot.
Jag formulerar om mig: vet TS vilken typ av bekräftelse han behöver för att fungera normalt? Hon verkar ju göra allt och mer därtill men når inte fram. Menar inte att hon ska göra ännu mer utan kanske ha i tanken att dom kommunicerat på olika kanaler.
Håller med @onedaymore om att ruska om rejält. Få honom att vakna upp. Jaha du vill skiljas? Då vill jag höra hur du planerat din exit! Förvänta dig inte att jag ska göra jobbet åt dig, den tiden är förbi.
Att under en kort period sätta på sig en mask och låtsas vara glad behöver inte heller vara fel. Det kan även vara ett sätt få en reaktion. ”Varför är hon glad när jag vill skiljas? Jag trodde jag var centrum i hennes liv”
Jag har aldrig i mitt liv varit så stressad så hjärnan slutar fungera rationellt. Det måste nog till många olika faktorer för att det ska hända. Det jag däremot vet (jobbar med HR) är att man måste anpassa kommunikationen till den nivå som mottagaren befinner sig i. Och det kan i vissa fall vara på en barnnivå. Alltså vara tydlig, sätta gränser.
Men framförallt så tycker jag vi ska läsa vad TS skrev i sitt första inlägg. Se mig. Hör mig. Hjälp mig.
Hon vill ha hjälp att nå fram till sin man som ingen av oss vet var han befinner sig psykiskt eller hur han mår. Han vet nog inte själv. Hon behöver stöd för att ta sig igenom den närmaste tiden för hela hennes värld är vänd upp och ner.
Med risk för att låta hård är mitt främsta tips till TS att anstränga sig så lite som möjligt för att försöka nå fram till partnern, och istället lägga all energi på att planera sitt eget liv och framtid.
Av egen erfarenhet, och av det jag har läst på det här forumet, så finns det inget som gör folk så jäkla bittra som att inse att man själv panikslaget gav järnet och krumbuktade sig i hopp om att rädda relationen, medan partnern vanligtvis inte gjorde ett dyft. Försöken att nå fram brukar vara totalt bortkastade, för partnern VILL oftast inte bli nådd när det har gått tillräckligt långt.
I det här fallet är det mannen som har fått nog och krisar och vill bryta upp. Då är det han som måste driva saker och ting, sjunga ut om vad han behöver och prata med sin fru. Om han t ex upplever att han inte får rätt bekräftelse måste han ta upp det med henne på ett konstruktivt vis.
Saknar han initiativförmåga till det skulle jag inte räkna med att hans vilja att rädda relationen är särskilt övertygande. Och då kommer inga ansträngningar från hennes håll hjälpa.
I det läget mår man som drabbad vanligtvis bäst i längden av att i första hand se om sitt eget hus och inte springa helt på partnerns planhalva. Det är de verkningslösa anpassningarna för den krisande partnern som brukar orsaka frustrerade vansinnesutbrott i efterhand och få en att känna sig som en utnyttjad dörrmatta.
Man sabbar ingen relation av att bli mer egoistisk i den här situationen och stå upp för sina egna behov, motsägelsefullt nog.
Oj vilken respons och vilken debatt vi fått igång, kan nästan mäta oss med partiledardebatten
Nu ska jag försöka ge mina svar på en del av era inlägg.
@pappa73 Älsk på den!!! Känslorna går verkligen i tsunamivågor. Och när jag hamnar i ett FAAAN läge bara måste jag få skrika av mig lite… Skönt!
Efter bästa förmåga!
SJÄLVKLART. Varken han eller jag är dumma i huvudet. Och såklart som du skriver har han ju fantastiska egenskaper. Nu är det väl inte riktigt dem jag målar upp här men jag tror väl ändå att de flesta fattar att det är sådana frågor man ställer sig själv när man är där jag är, man försöker förstå. Jag som gör detta eller kan det här, han som har det så bra, jag som är så rolig osv. Det är ju frågor i förtvivlan om VARFÖR!
Det är ju uppenbart och så gör väl ändå många, trycker ner andra för att känna sig bättre själv. Han vill ha bekräftelse, det vill alla, han anser att sex är det främsta bekräftelsen känns det som, och vi har haft sex kanske inte varje dag men varje vecka. Det kanske inte alltid var superspännande men inte heller trist. Det är ju lite från gång till gång som för de flesta. Sen upplever jag att jag bekräftar han i annat, stolt över hans företag, tyckte han var modig som sålde och fick ett nytt jobb, duktig och omtyckt fotbollstränare med fina utbildningar genom FIFA och massa andra. Men han hör inte på det örat tror jag.
Så är det nog lite. Jag vet själv att man ibland vill stänga av och fly från något i tron om att allt då löser sig, så är det ju sällan.
@onedaymore Jag vet inte om jag skulle förlåta mig om jag inte gjorde allt i min makt att rädda det fina jag tycker vi har. Jag vill kunna stå med blicken stadigt och veta att jag inte knde göra mer. Kanske ångrar jag mig den dagen han träffar en ny men jag kommer alltid känna inför mina barn att jag kämpade!
@Lisa0987 Den frågan ställer jag mig hela tiden. Vad kunde jag gjort annorlunda. Men det landar i små obetydliga saker som: tänk om jag var smalare, tänk om jag var snyggare, om jag bara varit gladare, om jag inte gnällde på ditten, om jag ville ligga mer, om jag hade… Självfallet har jag inte varit den mest hajpade människan sedan i julas av förklarliga skäl och det sa jag även att med ett “hot” hängandes över sig så är det svårt att slappna av och vara en skön tjej, man är rädd för att göra fel eller skapa dålig stämning eller vad som helst som just där och då känns negativt. Men jag har ju även varit ledsen till och från och kanske avvisande eller små sur.
@Noomi Ja det kan man ju undra. Hans “grej” var ju det kreativa, fantastik duktig, knyta till sig kunder, stora kedjor skapa kontakter. Styrelsemöten och budget, not so much.
Och nu när jag är i chock, ledsen och inte fattar något så “hänger jag ut” i princip alla hans dåliga sidor, typ som att försöka övertala mig själv om att han inte är nåt att ha.
TACK! Tänk så ofta jag påpekar det
Absolut, på så många sätt!
Det är det ju. Jag tror bara att stressen från förra jobbet till vantrivseln på nya gör att han ifrågasätter allt i sitt liv. SKA DET VARA SÅHÄR? Söker någon typ av frigörelse, återuppfinna sig själv och få en ny chans att göra annorlunda.
@Saknad Eller hur. Och visst kan man testa att spela ett spel men så fort man slutar och återgår till sitt vanliga jag är man ju tillbaka på ruta 1.
Jag har svårt att dölja mina känslor. Jag vill tala om hur sårad jag är, jag vill att han ska se vad som händer med mig.
