En tråd för oss som i varierande grad tagit oss förbi den värsta krisen efter skilsmässan och vill prata om hur vi gör för att bli tryggare, få bättre självkänsla och utvecklas som individer!
Vad har vi lärt oss om oss själva? Om vår roll i relationer? Om uppväxten, anknytning, rädslor, mönster, styrkor och svagheter? Hur kan vi använda oss av insikterna för att bli ännu bättre versioner av oss själva?
Dela med dig! 
Vi måste ju försöka ta tillvara alla klokheter som finns samlade på forumet. 
En sak som jag har insett för egen del är att jag har svårt att vakta mina gränser. Både i relationer och i jobbsammanhang.
Det tuffaste för mig just nu är att acceptera att man tydligen måste vakta gränser. Man måste vara lite lagom hård och bestämd och ha ett ansenligt lager skinn på näsan. Jag som inte har nån lust att bli sån. Jag vill att andra ska respektera mig ändå.
En omöjlighet, tydligen. Eller?
Det här med gränssättning är inte lätt och jag är ju inte expert på detta område, tvärtom är det ett område jag verkligen behöver jobba med har jag förstått.
Tänker att bara för du värnar om dig själv och dina egna gränser, är det inte samma som att du ska vara hård. Men jag har tänkt mycket så också, och famlar just nu i ingenmansland känns det som, där jag försöker värna mer om mig och mitt inre än vad jag vågat innan.
Har faktiskt t o m beställt en bok i ämnet gränssättning idag, ” Hitta din känslostyrka : en våga sätta gränser-bok för sensitivt begåvade”. Lyssnade på en podd igår med Doris Dahlin, som är en av två författare t boken (Maggan Hägglund den andra), och kände väldigt väl igen mig i det hon sa. De pratar en del om att man har ett staket runt sig, och man väljer själv när grind ska vara öppen och stängd, och att det är du som öppnar grinden från ditt håll, så att det är du som bestämmer vad som ska släppas in och inte.
De är med i flera poddar, för mig var det som sagt mycket igenkänning. Hoppas jag får fram ngt konstruktivt ur boken.
Det här brottas jag också med,
Nej precis, men känslan för mig blir direkt att jag ”är hård” när jag försöker sätta gränser. Så hur gör man detta på ett naturligt sätt utan att överdriva och bli en sammanbiten nöt?
En väg är att göra det löpande, i det lilla, medan man har tålamodet och sansen kvar. Tyvärr så sparar människor som jag själv, som har svårt med gränssättning och med sin egen självbild/identitet NÄR man plötsligt ska säga nej, nästan alltid för länge… och när det kommer ut via pop-off-ventilen som löser ut så blir det i affekt och så får man momentant dåligt samvete… då måste man be om ursäkt och ta tillbaka och säga att man överreagerade och så snurrar det på och man har svårt att komma ur det hjulet.
För varje gång som man får dåligt samvete och ser negativt sig själv och ursäktar sig efteråt och tar tbx allt, så är det ju tillbaka till ruta noll i förhållande till motparten. Jag hade (och har även nu i vissa situationer/personer där jag fortfarande har extremt svårt att säga ifrån som med min mamma exv) ofta grund för mitt dåliga samvete, inte alls för DET jag sa… utan för det SÄTT jag sa det på. För att jag väntade så länge så att när jag väl sa det jag ville ha sagt så blev det på ett agiterat och frustrerat sätt. Hade jag värnat min gräns och sagt ifrån långt tidigare, då hade det gått att göra på ett mer civiliserat sätt.
Jag har nu kommit mycket längre med människor som inte direkt är i uttalat behov av mig och som jag har en mer neutral relation till, där kan jag idag utan problem säga det i tid innan bägaren rinner över. Men jag jobbar på att bli sämre på att bita ihop även med de som betyder mest för mig. Men fortfarande så är stor del av min egen självbild och min identitet att jag är den som ställer upp och hjälper så där har jag en bit kvar och jag vet inte om jag någonsin blir färdig.
Men att börja träna i det lilla och ffa. i mindre känslobetonade situationer är en väg att gå 
Oj, har lärt mig massor. Både på egen hand och inte minst tillsammans med er.
Men apropå gränsdragning har mina ex inte minst lärt mig hur olika man kan uppfatta en situation och ett beteende.
När jag avstyrde konflikter tänkte jag ofta att jag tog ett vuxenansvar i relation. Jag försökte att vara lugn, diplomatisk och tålmodig.
Men i deras ögon var inte detta relationsansvar, utan svaghet. Det gav mig stämpel som dörrmatta, och blev en öppen inbjudan till att köra över mig.
De respekterade mig helt enkelt inte när jag försökte vara diplomatisk.
Det fattade jag inte då. Det behövde jag en backspegel för att inse.
Härligt med denna tråd. Och redan har de första inläggen fått hjärnan att arbeta med det inre. För jag sätter ju gränser tycker jag. Men jag gör ju inte det. För det första är jag extremt plikttrogen vilket har under min livstid medfört att chefer kunnat utnyttja mig till max. Jag är ändå en stark person som klarar otroligt mycket press och stress så vem bättre kan man utnyttja. Fast jag har upptäckt att jag blir utnyttjad för länge utan någon form av kompensation för vad jag gör så slår jag plötsligt bakut. Men det går allt för länge innan jag reagerar.
Nästa problem är min svaghet för trasiga sjuka människor. Eftersom jag orkar då bär jag. Jag bär och bär och bär. Tills min egen styrka är nästan borta. Det är också lätt att utnyttja. En nuvarande kollega säger att det ligger i min bakgrund från vården, är man van att plåstra ihop de sjuka så fortsätter man oavsett vad man pysslar med när man lämnat yrket.
Oavsett så har jag kommit till insikten att jag inte är någons psykiska sandsäck man kan slå på hur länge som helst och jag kan kräva att få betalt om jag ställer upp in i det sista. Och bara att komma till insikten är okej, att jag inte alltid lyckas sätta gränsen kan jag leva med.
Det intressanta är att jag alltid trott att jag kan sätta gränser men insett att jag är dålig på det beroende på person och situation.
Hehe, ja, det känns verkligen som att man måste ha ett stenhårt skal! Men det borde ju inte behövas?
Ja, det här tror jag på! Jag har en kollega som är ett bra övningsobjekt. Det vet hon förstås inte, men eftersom hon är en person som gärna delar ut order till höger och vänster, så dyker det upp många bra tillfällen.
Då handlar det inte om ämnen där jag är känslomässigt involverad. Inga ömma tår. Jag har inte heller någon särskild relation till henne. Hon är en kollega i mängden. Och då går det ju riktigt bra att säga nej på olika vis.
Bara en sån sak! Det går att säga nej på flera olika sätt! Man kan göra allt från att bara ignorera hennes kommandon till att säga tydliga nej med vidhängande motivering. Och hela spannet där emellan.
Ett knep som jag har lärt mig hittills är att vara förberedd. Det är lätt att slänga på mig en massa krav i farten, för jag hugger ju reflexmässigt. Men just den här kollegan är jag ju redan medveten om. Jag är beredd på att hon kan komma med en önskan som låter som en order, och nu blir jag inte längre tagen på sängen. Den beredskapen behöver jag kanske utvidga till fler sammanhang än bara henne…
Underbart! Ska kollas upp!
Så här har ju även jag betraktat mig själv. Som diplomatisk och resonabel. Det tolkas tydligen som dörrmatta av alldeles för många människor.
Jag känner igen mig i att ha svårt att sätta gränser. Ett av mina största problem i relationer öh.
Jag vill gärna vara snäll och tillmötesgående. Och jag vill ju gärna vara en sån person i en parrelation, men det har inte fungerat alls.
Ett trick jag försöker använda mig av är att inte behöva svara med detsamma på ett önskemål eller begäran, utan be om lite betänketid. Då kan man känna efter vad man egentligen känner och vill.
Vilken intressant tråd. Tror att ni kommit lite längre än mig här (är trots allt bara 3,5 månad sen min separation även om jag bearbetat en hel del innan den skedde) men jag följer gärna här för att lära mig något och höra alla klokheter.
För jag vill verkligen se min skilsmässa som en nystart och som ett sätt för mig att utvecklas. Jag ser ju att både jag och min exman fastnade i våra roller i relationen och det vill jag inte hamna i igen. I en ny relation vill jag känna mig själv bättre för att kunna undvika det där, och jag tänker också att det kan göra att jag förstår vilken typ av person som skulle kunna matcha mig bättre.
Mina erfarenheter från separationen mm är framför allt:
Det är svårt att separera! Man blir så hopvuxna, som i symbios, att det är svårt att tänka helt som en egen individ. Man tar hänsyn och förhåller sig. Även om det inte är ett bra förhållande så blir man hopvuxna så att det är som att bryta ett par kakor som jäst ihop under bakning. Kanten blir en rå brottyta. Därför saknar man det som fanns där. Som en fantomsmärta. Det tar tid att överbygga. Vissa kopplar på en annan kaka direkt, men passningen är sällan tillräckligt bra…
Att försöka ändra på varandra slutar aldrig bra. Den som ska ändra på sig upplever sig inte älskad som den är, inte accepterad, nedvärderad osv. Den som vill förändra känner sig missnöjd, ibland även motarbetad och lurad. Man måste kunna acceptera varandra som vi är. Att man själv av egen vilja vill förbättra sig för den andra.
När det börjar komma syrliga kommentarer, skämt med elak pik och gnäll så är förhållandet giftigt. Om inte vederbörande kan sluta med det omedelbart när den blivit uppmärksammad så lämna! Det är så mycket mer destruktivt än man kan föreställa sig.
Man vänjer sig vid varandra, t.ex. hur man bråkar. Det tog mig ett par år innan jag insåg till fullo att jag gick igång på samma sätt som om mitt x hade sagt något när min nya kanske sa något liknande. Grejen var att de inte menade alls samma sak. Min kropp var inställd på att gå igång på samma sätt, redo med taggarna utåt. Nu har det gått över.
Om man inte går in helt i symbios och framför allt om man inte helt och hållet blandar ihop ekonomierna så har man mer självständighet och det är mindre utrymme för bråk. Ett tips inför framtida relationer.
Så när jag läser dina kommentarer @Restenavlivet får jag uppfattningen att du träffade en ny alldeles för tidigt efter uppbrottet? Tänkte på punkt 4.
När jag gick till psykolog så fick jag alltid frågan “hur skulle du vilja ha framtiden?” och det tog några år innan jag började bli mig själv igen. De saker jag önskar bo/hur huset ska vara/vad man har för fika mm än att följa vad vi gjorde. Förr såg jag alltid framtiden tillsammans med barnens mamma hur man önskade leva, nu ser jag vad jag vill ha. Hus på landet, stort vitt kök med pärlspont, husbil mm. Så skulle jag aldrig säga för några år sedan. Då hade det blivit "Vi vill ha ett hus på kanten av ett samhälle…
Det att börja sätta gränser beror väl också på hur man gör @Trassel ?
Den som enbart säger, “Nej, jag vill inte.” får mig att känna att personen inte vill träffa mig personligen. Använder man “Nej, jag orkar inte det, men jag skulle vilja…” känns bättre då det blir själva uppmaningen man inte vill göra, än att träffa mig.
Förklaring:
“Vill du åka och äta på restaurang med mig idag?”
“Nej, jag vill inte följa med dig” (känns som man inte vill träffas)
Istället för:
“Nej, jag orkar inte med att åka på restaurang. Vill vara för mig själv hemma och äta idag”. (känns som man vill träffas men inte orkar)
Jag skulle inte vilja säga att det var för tidigt i det avseendet. Jag tror nämligen att jag var tvungen att möta situationen för att upptäcka den. Dvs att det inte hade spelat någon roll om jag hade väntat 5 år, jag behövde ändå präglas om så att säga.
Jag och min sambo träffades dryg ett år efter varderas separationer. Innan honom hade jag en annan kärlek som inte varade så länge. Han var nybliven änkling och jag nyseparerad. Det var nog dödsdömt på det men jag vill påstå att vi hjälpte varandra. Vi är fortfarande vänner.
Ja, det här är viktigt för alla oss som knappt lärt oss att känna efter vad vi vill. Vi som är drillade att göra det som andra vill.
Dels ger det ett andrum så att man slipper svara direkt, och dels får man chansen att känna efter vad man egentligen vill, innerst inne!
En utmärkt anledning att haka på. 
Så är det absolut, men jag har ofta råkat ut för att inte bli tagen på allvar när jag försöker ge en snällare förklaring. Om jag t ex säger nej till en middag med motiveringen att jag inte orkar, då hamnar jag ofelbart i en övertalningssituation.
-Jo, kom igen! Bara en liten stund! Det blir ju avkopplande! Och vi kan åka hem tidigt!
Ibland behöver man därför säga nej utan förklaring. Nej, jag vill inte. Punkt.
Men jag håller helt med om att det kan låta hårt, och jag vet att många tar illa upp av det. Och det är min svaghet: att såra andra bara för att jag vill ta hänsyn till mig själv.
Vi ska snart ha sommarfest på jobbet. Först en mer formell middag med pensionsavtackningar och sånt. Sen en informell efterfest. Jag har meddelat att jag går på den formella middagen, men inte på efterfesten.
Detta har ifrågasatts intensivt! Tydligen får jag inte bestämma detta själv. Den ena efter den andra kommer fram till mig och kommenterar. “Jag hörde att du inte vill gå på efterfesten! Varför inte? Det är ju jättekul!”
Till somliga har jag motiverat varför jag inte vill gå. Men inte en enda har lyssnat på mina argument och sagt “Okej, jag fattar!” Istället har jag mötts av oräkneliga motargument och dessutom en hel del försök att spela på mitt dåliga samvete. Typ “Men vem ska JAG sitta med om inte du kommer då?”
Till andra har jag bara bekräftat. “Nä precis, jag ska inte gå. Jag har ingen lust.”
Det brukar faktiskt få tyst på tjatet snabbare.
Det här känner jag igen så väl, särskilt när det handlar om att tacka nej till alkohol. Ibland slår det över i att jag blir arg på den som vill truga i mig alkohol och så får man istället dåligt samvete för att man brusat upp.
Jag får ångest och svårt att sova när jag druckit alkohol och har helt slutat dricka alkohol. Kan man inte få bestämma över sin egen kropp?
Jag vet att det är jobbigt, men det är också ett tecken på att du är uppskattad och att dina kollegor gillar ditt sällskap. Ta med dig det och ignorera det jobbiga.
Här har jag missbedömt mina mäns vilja och/eller förmåga att vilja förbättra sig. Eller att ändra på något överhuvudtaget.
Jag har utgått ifrån att om man flyttar ihop med någon, om man gifter sig, om man skaffar barn, då är man också beredd att förändra sig. Inte byta personlighet, men anpassa sig och t ex börja ta hänsyn till att man numera har en partner som kanske väntar med middagen. Eller att man inte kan räkna med lika mycket egentid till sin hobby när man har två småbarn som kräver ständig passning.
Jag trodde att den typen av förändring skulle komma automatiskt. Hur kan det INTE göra det??? När så icke var fallet, trodde jag att det skulle räcka med enkla uppmaningar. Påminnelser. Nope. Oftast hände ingenting, och i värsta fall fick jag höra att jag var tjatig och jobbig.
Nu för tiden tänker jag att man aldrig kan veta i förväg hur någon kommer bete sig längre fram i relationen. Det kommer alltid förbli en chansning. Det finns säkert de som steppar upp och börjar ta det ansvar som borde vara självklart när ansvaret ökar. Men rent generellt är det definitivt ett misstag att tro att sånt kommer lösa sig självt bara för att relationen börjar bli seriös.
Den som vet hur man gör en rimlig sannolikhetskalkyl på en tänkbar partners framtida personutveckling får gärna avslöja hemligheten! !
Jo, och det är klart att jag är glad att vara efterfrågad. Samtidigt har hela mitt liv präglats av att jag har fokuserat på det positiva och ignorerat det jobbiga. Helt krasst har det inte lett mig till hållbara relationer. Det har mest lett till att jag har blivit utnyttjad och slutkörd.
Uppenbarligen har jag problem med att hålla en sund balans vad gäller att vara positiv och att vakta gränser.
Eller så har de runt dig svårt att respektera dig och dina gränser först. Jag menar, hade de gjort det så hade du inte haft behov att opponera dig eller bevaka dina gränser. Och om man upprepade gånger upplever att andra tar sig friheter så är det självklart att man ryter ifrån både snabbare och med mer kraft - för det har ju inte räckt med de subtilare signalerna tidigare… så @trassel, jag tror du är ytterst resonlig och balanserad!
Angående gränssättning vill jag passa på att tipsa om ett poddavsnitt med Doris Dahlin, Medberoendepodden, ”Hitta din känslostyrka”, från 2017.
Inväntar fortfarande boken i samma ämne, den kommer nog snart. Kan återkomma om hur den är när jag läst 
.