Det gör jag med!
Var ett par dagar på Södermalm förra veckan (där jag och exet promenerade en hel del) och det var både jobbigt, men också skönt att på något sätt re-claima det!
Satte mig utanför Bluesbaren på Hornsgatan och tog en öl…och började helt enkelt gråta.
Och struntade helt i det!!!
Filmen ja…i de mest banala filmer kan det dyka upp ett och annat guldkorn…“Föräldraskap” med Steve Martin 
Jag har idag varit med här i ett år!! Hur är det möjligt? Hur kan tiden ha gått så snabbt? Har jag utvecklats? Lärt mig något? Blivit hel? Blivit kär? Tror jag på kärlek?
Ååå, jag vet inte…
Jag trodde jag skulle vara vän med min fd man. Det är jag inte. Min fd har en ny relation. Jag testade men kunde inte. Annars trodde jag ingenting. Och ja, saker har ju hänt och visst sker utveckling utan att man behöver sätta fingret på exakt vad.
Jag har haft stor nytta av forumet. Jag är nyfiken på er som jag ofta stött på i en del trådar. Hoppas ni mår bra? Hoppas ni har bra dagar.
Jag läser inte så mycket längre. Det är svårt att sålla och jag suger åt mig känslor som en svamp. Jag känner mest för att vara nyfiken, glad, sugen på äventyr och tro på kärlek. Jag tror kärlek finns i olika former. Jag tror inte riktigt ännu på livslång, lycklig kärlek. Men jag hoppas fortfarande och det får vara gott nog.
Ett år…
Hej forumet, det är jag, Solstickan… 
Jag måste få prata relationer. Jag vet inte riktigt vad det är jag behöver prata om men det kanske visar sig när jag skrivit klart?
Jag förstår nu att det finns olika slags relationer. Förstås. Men alltså för mig. Olika relationer som är betydelsefulla på sitt sätt. Olika relationer för olika perioder i livet. Jag är rätt tvåsamhetsinriktad. Men då jag inte varit redo för det där har det blivit annat. Ett par vänskapsrelationer. Sexuella relationer. Jag önskar att det fanns ett forum där man pratade i realtid med både tjejer och killar. Kunde få diskutera ämnen. Men kanske är det här ändå bra? Att få tiden att vara eftertänksam?
Jag tror jag är skeptiskt naiv när det kommer till killar. Jag förstår inte alltid intressesignaler. Och jag vet inte alltid om det är ett intresse för hela mig eller delar av mig. En del försöker jag kommunicera med och fattar ingenting ändå. Andra har det liksom varit en tyst kommunikation med.
Det är svårt när jag vill veta vad killen vill samtidigt som jag själv inte vet. Att längta efter närhet men samtidigt vara lite rädd för intimitet. Att sträva efter den där gemenskapen med en speciell och ändå lyckas krångla sig in i komplicerade situationer så den där nära kärleksrelationen liksom hålls på avstånd.
När jag sedan sitter där ensam i soffan, suckar dramatiskt över kärlekskranka tvivel dyker den där låttexten upp på TV:n. Coldplay tror jag. Minns inte den exakta strofen och hittar den inte nu, men den handlade i stora drag om att det är där i kärleken vi känner oss som mest levande. Det är så sant! Det är det jag vill!!! Jag vill älska ta mig fan!!!
Vilket trevligt återseende! 
Just nu jobbar jag på helt andra typer av relationer än kärleksrelationer. Jag är i en total mans-svacka. Får se om jag någonsin orkar häva mig upp ur den. Jag är inte säker på att det är värt det.
Men jag göder alla mina övriga relationer! Jag söker upp mina små flockar! Jag har börjat leta upp mina musikvänner som varit dolda under pandemin, och jag träffar olika tjejkompisgäng. Och min släkt, inte minst. Jag försöker prioritera umgänge och sammanhållning.
Jag jobbar på att vidga begreppet kärlek till något större, något som handlar om omtanke och välvilja i största allmänhet. Det passar mig så otroligt mycket bättre i det läge jag är nu.
Åh, @Trassel, heeeeej!!! Det är ju exakt så! Kärlek i vid bemärkelse. Släkt, vänner, nykomlingar, gamlingar i en härlig blandning. Nu är jag visserligen i en fas av förtjusning när det gäller män. Eller mer specifikt en. Jag har haft kontakt med flera och försöker förstå om det är så stor skillnad egentligen mellan kvinnor och män?
Den största skillnaden som jag upptäck när jag jämför killar och den tjej jag känner bäst nämligen mig, är att de saknar skamkänsla och bara kör, testar, skiter det sig så skiter det sig. När de bestämt sig för att tycke finns från deras håll kan de vänligt höra av sig igen trots att en tjej förklarat att rätt känsla inte fanns där. Det kan i vissa fall vara gulligt. En del glider över i kompisrollen. Flera kör snabbtaktiken för att möjligen avancera efter en tids paus:
”Hej, hur är det? Har du träffat någon?”
Kanske handlar det om trygghet? Många separerade tycks söka upp tidigare kärlekar. Har ni varit med om det? Efter en separation försöker ju de flesta hitta sig själva igen. Man blir lite mer den man var innan relationen. Och då har en del haft en relation i många, många år. Hur går det då om man ska testa att vara ungdomsversionen av sig själv? Skrämmande ibland. Frihet och spänning ibland. Och då tänker man kanske: ” men den där Sören var väl het ändå när jag var 17? Jag kollar väl på fb om han har hår kvar?” OBS! Hår är inte viktigast vill jag säga till de eventuella mön som läser och sörjer Sörens hårsvall.
Likheten som jag ser det, är väl ändå att både män och kvinnor vill bli omtyckta och få känna sig bra precis som man är? Efter en relations död vet man ofta vad man inte är bra på. Det är fint att få höra de där positiva grejerna igen. Få känna sig som en kvinna i mitt fall. Få känna att någon längtar efter mig. Vill vara med mig. Det upplever jag att män blir glada av också.
Jag har tänkt så här, oavsett vart det leder så kan tiden få fyllas av fina känslor? Och öppna upp! Så jag säger att han är fin när han är det. Jag säger att han är rolig, duktig osv. Just nu säger jag även när jag är osäker, nojjig. Men jag doserar den där galnaste galenskapen. Jag tror det är därför jag är här igen. Var mitt filter mina främmande vänner! För jo, jag tycker vissa saker ska filtreras om jag ska kunna vara öppen, oblockerad och lära mig nytt.
Åh! Det är roligt att vara tillbaka! Men mitt fokus nu är alltså inte separation, förtvivlan och döööööd åt alla män. Jag är mer intresserad av personlig utveckling, relationer som man får till bra, mod, nyfikenhet, att vända kris till ett mer levande liv. Vill ni diskutera det?
Idén kom upp för en liten tid sedan om en tråd som kretsar kring just de frågorna, snarare än sorg över uppbrott, så den skapades på stört. In och bidra! 
Det jag funderar på just nu är att jag tycks tappa bort mitt trygga, öppna jag när det dyker upp en man i bilden. Män drar in osäkerhet i mitt liv som inte alls finns när jag är singel. Jag är en betydligt härligare och mer avslappnad människa när jag umgås med kvinnor.
Och om jag måste välja mellan att ha en partner och att känna mig bekväm så är ju valet enkelt. 
Men kanske måste det inte finnas någon motsättning.
Det är exakt en sådan tråd jag är intresserad av. Ska kolla in! Tack! 
Ja. Absolut! Är ungefär på samma plats i tankarna vad gäller relationer. Har tyvärr ännu inte helt släppt mitt ex utan idealiserar och längtar efter det som var och kunde blivit. Men, jag har bestämt mig för att parallellt jobba upp nya relationer och möten. Jag vill tro på möjlig vänskap och samhörighet.
Ja, jag tror att det är så jag funkar också!
Jag funderar på om ett särbo-förhållande skulle vara bättre men är rädd att jag blir mitt “gamla” jag som formar mig helt efter mannen (även om jag med åldern blivit bättre och bättre på att behålla mig själv)?
Någon som har erfarenhet av särboförhållanden?
Jag har
Och det passar mig utmärkt.
Först när barnen var små och jag slapp jonglera en bonusfamilj…och även nu när barnen är vuxna.
Beror såklart till viss del på distansförhållande också - inte lika lätt att ge sig in i ett samboskap då.
Eller kanske inte lika lättvindigt att göra det?
Jag vill gärna somna i en kram och få en godmorgonpuss…men behöver inte ha det varje dag.
Värdesätter en egen vrå och egen tid…och förutsättningen för det är såklart att han gör det också.
Och att vi ändå är Numero Uno för varandra 
Det låter underbart!
Ja vi får se om jag vågar när jag träffar nån…om jag träffar nån.
Jag har insett att jag stannat av i utvecklingen i att vidga min värld. När jag listade mina önskningar inför semestern så står det skrivet där, fegis, över hela listan. Kan det vara så? Att jag jag väljer det trygga och säkra och inte utmanar mig själv nog? För mig var det förut en utmaning att våga fråga en ny bekantskap om att ses. Nu har jag träffat rätt många nya människor och så klart är det fortfarande pirrigt men det kändes helt naturligt nu senast jag gjorde det. Ibland kan jag säkert nöja mig med det, att något som tidigare var nervöst, inte längre är det. Men den där känslan av att våga vidga trygghetsbubblan, den är skön, härlig, fnittrig. Så vad måste till för att skapa det igen? Utmana rädslan för höga höjder? Omfamna ovissheten av att inte ha någon plan och bara ge sig ut på vägarna ensam?
Jag anmälde intresse till en skrivarkurs. Det kostar en massa pengar och vad ska det leda till? Den där boken så många drömmer om? Ja, kanske? Det känns läskigt att försöka och kanske misslyckas. Det kanske är just därför jag ska göra det?
Ibland önskar jag att jag hade en plan. En ram så jag visste vart jag är på väg. För att kunna styra mig med mer målmedvetenhet. Kunna gå utanför ramarna för att jag faktiskt vet att de ändå finns där. Just nu duttar jag lite här och där.
Och jag svär åt mig själv, kom igen, du är mer än så! Hitta ramen! Fokusera! Bli allt du kan vara! Men jag vet inte hur.
Det där kan jag känna igen. Att man söker efter den man var innan och i det gärna går tillbaka och funderar på om man gjort något val i tidigare som hade kunnat leda till ett annat liv? Jag tycker det känns helt okej. Man vill hitta sin plattform igen, känna stabilitet innan man tar nya avstamp, framåt, uppåt. Risken är väl bara den att man kliver ner i ett gammalt hjulspår.
Jag tycker också att det är ok. Ibland behöver man prata om det som var. Vad som gick fel då. Eller testa igen. En del har mötts så. Träffat en gammal körlek på nytt. Även en del nyare kontakter gör så. Försvinner för att dyka upp igen ett halvår senare. I de fallen är jag nog mer jobbig. Ifrågasätter. Och ibland är det kanske rätt? Andra gånger kanske det bara var fel tid första gången? Jag försöker att snabbare upptäcka när jag dömer andra.
Snart semester. Jag funderar fortfarande på det där med mod och att göra trygghetsbubblan större. Jag tror jag skulle behöva göra en egen resa. Sätta mig i bilen och åka. Möjligen ha en slutmål och låta resten bara hända. Jag skulle vilja komma fram till hur man balanserar kontroll över sitt liv och att vara öppen för möjligheter. Jag tänker mig att kontrollen leder till att jag funderat ut ett mål och på vilket sätt jag ska ta mig dit. Det leder antagligen till större chans till resultat. Men blir man även blind då? För andra möjligheter menar jag. Om man i stället öppnar upp, tackar ja, testar lite av varje, leder det till att nya möjligheter visar sig?
Jag tror det här med att jag bara driver runt har fått mig att börja undra om det är rätt. Jag saknar samtal om livet för att förstå. Jag är kanske helt enkelt en sökare som alltid vill förstå? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu.
Sommaren när jag var nydumpad hakade jag på husvagnen och körde norrut. Jag vet nog inte om jag generellt behöver styra upp mitt liv mer eller om jag behöver släppa på kontrollen - eller om det är bra som det är! - men den typen av oplanerad resa ger spännande erfarenheter oavsett.
Bara grejen att resa ensam. Det var plågsamt på många vis eftersom ensamheten blev så påtaglig, men det var samtidigt bra att se att man överlever. Och man märker tydligare vilka behov som är ens egna. Jag var inte van att kunna stanna precis vid de sevärdheter som jag tyckte var intressanta eller välja mat helt och hållet efter mina egna önskemål.
Nu är jag inne på tredje sommaren som singel och har blivit så bekväm med att ge mig iväg på egen hand att jag nästan har glömt hur man planerar en gemensam resa med någon. 
Jag lyssnar på en podd om dating. Jag tycker att den handlar om mer än så. Jag tänker på det där med att vara emotionellt tillgänglig. Ibland när det inte fungerar så kan det handla om att man träffat på en emotionellt otillgänglig person. Tricket ska vara att prata ämnen som inte enbart hamnar på ytan. Lite djupdykning i den andres tankar alltså. Men de jag har träffat har jag haft djupare samtal med tycker jag. Vilket fick mig att fundera lite till. Är det jag som är emotionellt otillgänglig? Hur vet jag det? Jag älskar att prata djupt, om ämnen, känslor, relationer. Se bara på den här tankens och känslolivets buffé till dagbok! Kan man vara en emotionellt tillgänglig person som bara är lite rädd? Och om det är det jag är, hur vet jag då om jag backar av en fullt giltig anledning och när jag backar för att jag blir rädd för att älska?
Vilka intressanta tankar. Jag har funderat lite på samma sak vad gäller mig själv. Hur vet jag vad jag är en typ av person. Så svårt. Sen ibland tänker jag att jag helt enkelt tänker lite för mycket. Och det blir nästa fråga, hur hitta balans mellan att tänka och att göra?
Det får mig att tänka på ytterligare en koppling till podden (happydating, lyssna på den!). Man kan övertänka. Se där! Men för att bli lite snällare mot sig själv, så bör man komma till insikt om att allt vi tänker inte behöver vara sant. Så om vi står där och lipar åt oss själva i spegeln och kallar spegelbilden för något fult, är det kanske inte sant. Vi kanske rent av är skitsnygga??!! Det är bara våra tankar som bråkar.
Det är liknande tankar som är rätt dryga i datingsammanhang eller relationssammanhang. ”Han är för snygg för mig”, ”han är säkert inte intresserad”, ”han kommer nog inte ringa”, ”det kommer ändå inte bli något”…alla dessa tankar är rädsla som sipprar fram. För om jag inbillar mig att han inte vill, lär jag inte kasta mig i hans armar. Så tryggt. Så smart. Då är det ingen idé att bli kär. Då behöver jag inte bli sårad.
Igår blev jag bedrövad över att en tidigare träff ändrat sin relationsstatus till ”har ett förhållande”. Naturligtvis tittade jag på hans nya tjej, en jättefin tjej. Jag tänkte, alla blir ihop utom jag. Jag kände mig ledsen. Och det här är alltså en kille som jag valde att inte träffa mer för vi passade inte ihop. Idag har jag pressat fram en liten glad tanke till dem. Jag är ändå FÖR kärlek även när jag tjurar.
Den där chocken att se ett kärt och saknat ansikte. Känslan att höja handen till en osäker vinkning. Den där handen som blir magnetisk i närvaron av just det där personen på andra sidan vägen bredvid den där bilen jag ständigt tittar efter. Osäkra, krigande tankar, vad gör jag nu? Hoppar jag ur bilen? Vänta, jag står i en korsning. Parkerar jag? Då försvinner uppbringaren av dessa explosiva känslor. Mitt tecken. Jag åkte vidare. Från passion till osäker vink på avstånd. Allt kan förändras så snabbt. Men det är värt det. Faktiskt! Plågan jag befinner mig i nu är värd den passionerade närvaron jag upplevde. Som jag kände. Känner. Kan känna. Jag är så stolt och samtidigt bedrövad över mina känslor. Men mitt hjärta används och jag är så stolt över mitt mod att våga låta mig.