Jag provar igen. Jag skrev ett inlägg igår men raderade. Det är ungefär så jag känner för situationen, jag vill radera den. Jag har så svårt att skriva om hur det är. Det känns som att jag inte klarar det här. Som att jag dör. Som att allt dör. Jag vill sova mig igenom allt. Vakna stark och lycklig. Hur överlever jag?
5 gillningar
Det går. Många gånger kan allt kännas som skit men man tar sig igenom det. Människor har blivit lämnade av sin stora kärlek, har förlorat nära och kära i fruktansvärda sjukdomar, varit med om våldtäkter och terrorattentat, till och med fullskaliga krig där det inte finns något som helst socialt skyddsnät.
Men man överlever. Det är det som är så fascinerade med oss människor. Vi överlever. Och vi KAN älska igen!
5 gillningar
Vet precis hur du känner och upplever det, men jag lovar dig att det går över. Det tar tid, ja absolut men låt det ha sin gång. Du måste få gråta, skrika, känna att du inte är värd något, vill försvinna med mera, det gör inget för det kommer att bli lättare.
Läknings processen tar sin tid och det ska det göra, du kommer att hamna i olika nivåer innan du känner att du är på väg uppåt igen.
Jag började göra en massa saker som jag aldrig har gjort förut och det har faktiskt räddat mig.
Förra året så gick jag på kurs för kajak och SUP och jag blev väldigt förtjust i SUP och ev så kommer jag att köpa en själv SUP bräda.
Sedan så började jag att dansa igen efter jätte många års frånvaro, gick på bugg och fox kurser fastän jag kan detta, men det var mycket nytt och sådan dans som en annan inte är van att dansa idag och är helt nytt. Nu är jag ute ca 2-3 ggr/v går på kurser i både bugg och fox. Träffar så otroligt mycket folk, och vi har så roligt. Har träffat nya vänner och vi åker på väldigt många olika dans tillfällen men även kurser. Är med i en dansförening och det är toppen. Vi gör väldigt mycket tillsammans som exempelvis nyår, påsk, midsommar men även andra tillfällen.
Tränar 2-3 ggr/v, läser på distans på kvällar och jobbar, så nu har mitt liv äntligen kommit igång och jag mår jätte bra.
Dessa saker har varit min räddning för mig, efter min skilsmässa. Utan detta, mina underbara barn och att min kusin har stöttat mig, så vet jag inte vad som kunde hända. Hade inte min kusin varit hemma den där helgen i november (höll på att köra av vägen flera ggr på vägen till honom, ville inte leva längre, så djupt i gropen var jag) så har jag inte suttit här idag, så han var min räddning. Visst händer det att jag gråter ibland, men absolut inte på samma sätt, utan det blir mindre och mindre.
Ibland så önskar jag att jag hade någon vid min sida, få krypa upp i famnen och få kramas, äta god mat, ta ett glas vin och att någon bryr sig om mig och ser mig som en människa, vän, nytt förhållande men det kommer utan att man minst anar det.
Jag är absolut INTE ute efter att få någon ny man just nu, nej nej utan nu vill jag bara få ha roligt och njuta av livet. Att få träffa och få nya vänner, att få komma ut och inte sitta inne, för då blir man tokig och bara grubblar. Ta lång promenader i skogen, det är en läkningsprocess i sig. En vacker dag så står han där, när jag minst anar det.
Just nu så lever jag mitt liv, gör som jag vill, tar hand om mig, få läka helt och hållet (mycket har läkt men inte allt) och tar en dag i taget. Jag känner att jag mår bra och mina vänner säger att de ser en annan människa nu i mig och det riktigt lyser omkring mig, har gått ner över 20 kg, ser mer positivt på livet och inte negativt, för det tar för mycket energi av mig om jag bara ser allt negativt.
Så ta en dag i taget och tänk på dig själv. Det tar tid ja absolut, men det kommer att ordna sig, jag lovar dig. Kram till dig och en massa styrka till dig
Vad jobbigt du måste ha det! 
För mig har litteratur, musik och dikter funkat. Jag har läst om andra (både verkliga och fiktiva personer) som har varit med om liknande upplevelser. Det har hjälpt mig att inse att alla känslor och reaktioner är normala. Att jag inte håller på att bli galen, och att jag inte kommer att dö, utan att jag är helt mänsklig.
Det har även hjälpt mig att upptäcka att det finns en långsam rörelse i paniken. Det går framåt, även om man inte kan känna det i början. Man står inte helt still i den brutala, overkliga ångesten. Det kommer inte fortsätta vara så för evigt. Sakta sakta går man mot en mer uthärdlig tillvaro. Det var lättare att se det i böcker än hos mig själv.
Och jag har även hämtat styrka från låttexter och liknande. Idag råkade jag ha radion på under Helgsmålsringningen. Kanske inget jag lyssnar på varje lördag kväll annars. 
Men idag hörde jag den gamla psalmen Blott en dag. Vilken text! Man behöver inte vara troende för att känna igen sig.
Detta att ta en liten stund i taget. Bara så liten att man precis orkar. Att lita på att man kommer att orka, hur tungt det än är. Någonstans får vi energin. “Som din dag, så skall din kraft ock vara”.
Jag hörde någonstans att Lina Sandell-Berg skrev den texten när hennes far låg för döden. Hon undrade hur hon skulle orka fortsätta leva med sorgen, rädslan och ovissheten. Svaret var samma som idag: Ta en liten del i taget. Så lite som du orkar. En dag, ett ögonblick…
“Tills jag nått det goda land”. En dag blir det bättre. Det blir verkligen det.
4 gillningar
Vad skönt att det gått bra för dig och att du aktiverar dig. Allt är så nytt för mig. Vi bor fortfarande tillsammans, sover i samma säng, barnen vet inget. Jag vet inte vart jag ska bo. Just nu är jag bara förlamad av oro.
Tack för dina tröstande ord.
2 gillningar
Logiskt förstår jag att jag inte dör. Kroppsligen stänger jag av och har svårt att äta och bryta förlamningen.
Det svåraste är att vi älskar varandra men samtidigt inte gör varandra lyckliga. Jag har alltid värderat familjen så högt. Velat göra allt för familjen. Det krävs mod att lämna någon man älskar men inte kan bli fullständigt lycklig med.
Jag har den här ständiga smärtan i bröstet, halsen, den kväver mig. Jag har känt en mildare form av den en längre tid, det vet jag. Min kropp har berättat att något är fel men min envisa hjärna har kommenderat framåt, ”det blir nog bra”…
Jag vet att jag behöver kunna fylla lungorna med syre igen. Jag vet att jag behöver hitta min inre trygga röst igen. Jag vet. Och ändå vill jag inte.
Mitt under floder av tårar säger jag till mig själv ”det blir bättre, det varar inte för evigt”. Känslor behöver kännas igenom tills det är avklarat. Men det gör ont ändå. Jag ser framåt, bakåt, hoppar år in i framtiden och ser hans fina, starka hand hålla någon annan. Samtidigt vill jag se honom vara lycklig och kan inte jag så. Snälla låt mig inte bli bitter. Låt mig ha ett stort hjärta. Jag kan inte förlora min närmaste människa.
Människan klarar massor, du har så rätt. Jag är bruten just nu. Jag har svårt att se min egen förmåga. I morgon kanske.
2 gillningar
Jag kan relatera till det.
Jag älskar fortfarande mitt ex, och vill ha tillbaka honom. Men bara känslomässigt. Jag skulle - med tvång och viljestyrka - säga nej även om han ångrade sig i morgon. Det är för mycket som har uppdagats. Hans prioriteringar är totalt fel för mig. Hela min kropp vill in i hans famn igen. Men min hjärna förstår att han aldrig kan bli den jag vill att han ska vara.
Låt hjärnan ta ledningen. Kroppen hänger med så småningom. Men intellektet hjälper ju inte mot smärtan och ångesten. De är lika starka ändå, hur mycket man än vet vad som är rätt beslut. Andnöden finns där oavsett. Och det är sjukt jobbigt när hjärnan inser att man måste framåt, men kroppen inte har den minsta lust att att följa efter, för den vill stanna. Man slits isär inifrån.
Men att ha en intellektuell insikt om att det blir bra till sist, det har du nytta av. Det gör att du kommer sätta ena foten framför den andra tills kroppen accepterar det nya.
8 gillningar
Precis så! Jag slits mellan förnuft och känsla. Hur lång tid har det gått sedan för dig? Har ni någon kontakt?
Så lite kontakt som möjligt. Vi sågs förra helgen, eftersom han åkte till samma festival som jag. Det gick faktiskt helt okej trots mina farhågor.
Men jag märkte att alla mina känslor är kvar. Vi pratade enskilt en stund, och jag har inte ändrat mig ett dugg på den känslomässiga fronten. Det skulle vara skönt om jag kände någon sorts förakt. Eller avsky. Jag skulle vilja undra vad tusan jag har sett hos honom tidigare. Tänk att få känna likgiltighet. Vilken önskedröm.
Men så var det inte. Jag hade ju fortfarande samma behov av att se honom, röra honom. Att vara nära. Det var jättesvårt.
Jag hanterade det genom att acceptera det rakt upp och ner. Ingen förnekelse, ingen fejk, inget spel. Men jag höll fast vid min mentala övertygelse att det ändå inte ska vara vi, oavsett hur det känns. Det går faktiskt att hålla både känsla och förnuft i huvudet samtidigt! 
Men jag tror man måste göra det helt medvetet. Man måste välja. Bestämma sig och vara stenhård och acceptera kluvenheten. Då går det.
2 gillningar
Du har även en ex-make som du har barn med? Och med honom har du kontakt? Jag är lite ute efter om det funkar men någon slags relation efter allt vi nu befinner oss i?
Jag kommer aldrig att förlåta eller vill inte ens träffa mitt X, efter allt vad han har gjort.
Har man varit gifta i över 33 år, 2 vuxna barn och 2 barnbarn, trodde att vi skulle leva tillsammans men ack vad fel jag hade. Trodde faktiskt att mitt X hade så mycket förstånd att han kunde säga sanningen istället för att ljuga för mig i 7 mån. Han kunde inte ens säga att han ville skiljas utan jag fick dra ur orden på honom.
Detta hände onsdag före midsommar förra året och 3 veckor senare så kom pappret från tingsrätten att vi var skilda. X hade fixat allt med en lägenhet till sig och alla pappren var klara, det var bara att skriva på, så var vi skilda.
Vill inte ha något med honom att göra längre eller hans nya som jag vet vem det är.
Men samtidigt har jag väldigt ljusa och fina minnen tillsammans med X och dessa vårdar jag ömt.
6 gillningar
Det blir bättre. Det är något du kan ta fasta på och luta dig mot när det känns extra jobbigt. Det kommer inte gå över som genom ett trollslag, det måste få ta tid. Men du kommer klara dig, du kommer bli LYCKLIG igen!
Håll ut 
1 gillning
Om det går eller inte att ha en relation efter en skilsmässa är väldigt beroende av hur man är som person och vad som är orsaken till den.
Jag och mitt ex har idag en vänskapsrelation som fungerar kanon. Inte så att vi umgås men ändå så vi kan sitta ner o prata vid lämningar, vara båda två på fotbollsmatcher med grabben m.m.
Jag blev lämnad och var helt förstörd men bestämde mig tidigt för att acceptera och göra det bästa för mig och mina barn. Att hon inte ville leva med mig längre kunde jag inte påverka så varför älta tänkte jag.
Ibland kommer minnena ikapp och jag blir nedstämd men tar mig snabbt upp ur hålet igen.
Det finns bara en väg och det är framåt.
Jag lider med dig och alla andra som nu är i det där stadiet där marken rämnar under fötterna. Det gör så grymt ont.
Men försök se ljuspunkterna. Vilka tänker du?
De finns där, jag lovar… När du väl finner dem så greppa tag i dem och spola inte tillbaka bandet. Det ska rulla på framåt in i din nya framtid. Det tar tid men den kommer! Tro mig!
6 gillningar
I förrgår var jag på kvällen i fasen ”det måste kunna lösas”. Vi låg nära varandra, tittade sorgset på varandra och jag strök honom tröstande (för både mig och honom) över kroppen. Han lät mig men gnydde liksom tveksamt när han brottades med sina tankar. Jag pussade honom lätt över ansiktet. Jag undrade om jag i stället borde göra det lätt för honom och låta honom gå men jag kunde inte. Efter den närheten sov jag gott. Nästa morgon drog han sig undan. Han satte sig sorgset på sängkanten och undrade varför det skulle ändras nu när vi pratat om samma problem i så många år? Han har förstås rätt.
Om jag ska se på det utifrån så lider vi primärt av intimitetsproblem, samhörighetsdistans pga det, slutenhet och ensamhet som ett resultat.
Någon kanske tänker terapi? Vi provade det för många år sedan då vi var på ungefär samma plats. Det slutade med skilsmässa, ett liv i sär i knappt ett år innan vi återförenades och även senare gifte om oss.
I natt var det svårare att sova igen. Vrider och vänder på mig. Min kropp vill inte slappna av. Jag tror att jag just nu för ett krig med mig själv. Den ena säger förhoppningsfullt ”finns det kärlek, finns det hopp”, den andra förklarar att problem inte försvinner av kärlek endast. Och kan jag leva med denna känsla av osäkerhet? Att aldrig riktigt veta om jag är tillräcklig? Och kan han?
Jag lämnade sovrummet vi fortfarande delar och ligger nu och grubblar i soffan i stället.
Jag såg en kort bit av en film, minns inte namnet, där hela filmen gick i vitt och människan hade fråntagits alla känslor. De som fick känslor tillbaka ansågs sjuka och befinna sig i olika grader av sjukdomen. Den här scenen, där jag nu befinner mig är så motsatt. Den är sjukt färgrik och känslorna stormar och gör mig visserligen sjuk.
När vet man säkert att det inte längre går? När hoppet måste ta slut? Jag ska försöka somna om. Det är ett fint forum det här med många historier jag lär mig av. Och kommentarerna hjälper.
Ja, jag har en exmake också. Där funkar det riktigt bra. Det är flera år sedan vi skildes och det var ett gemensamt beslut. Vi hade vänt på alla stenar för att se om vi kunde hitta tillbaka till varandra.
Men ändå kände jag att sorgen från den skilsmässan - för det var en stor sorg - triggades igen i sommar. Min nya partner bröt upp från mig i början på sommaren och ungefär samtidigt blev jag inbjuden till min exmans bröllop.
Jag ville absolut inte gå på hans bröllop, där gick min gräns. Men relationen till exmaken är bra i övrigt. Vi håller kontakten främst för sånt som gäller barnen, men det händer rätt ofta att vi pratar som vänner också. Han är en av få som vågar vara ärlig mot mig på ett välvilligt sätt. När andra vänner bara berättar hur fantastisk man är, så kan han t ex säga åt mig att mitt dåliga självförtroende gör att jag kan uppfattas som kylig och avståndstagande.
Han har blivit som en stabil brorsa som man kan vända sig till när det krisar. Och som man kan reta sig på för att han inte fattar något! Och jag fyller samma syskonfunktion för honom. Vi delar den där känslan av att i princip ha vuxit upp tillsammans.
Du anar inte hur tröstande det du skriver är. Jag vill dit! Men hur gamla var barnen, hur tog de beslutet och hur bodde ni sedan? Jag är så rädd för att förlora dem alla. Jag berättade för min bästa vänner igår för att jag var orolig för mig själv och då är det bra om andra vet och förstår mitt avståndstagande. De trodde inte jag skulle förlora barnen även om de blir ledsna. Det jag oroar mig för är om de kommer lägga skulden på mig om jag flyttar? Det skulle kunna leda till en känsla av trots att inte vilja komma till det nya, främmande som inte kommer ses som hem. Våra barn är 15 och 17. De känns för stora för att tvingas till växelvist boende. Kanske måste de få bestämma själva eller blir det för svårt för dem?
Hur går man ifrån varandra på ett bra sätt för alla inblandade? Och hur fortsätter man bra? Jag vet verkligen inte när och hur barnen ska få veta.
Vi hade en prövoperiod först där vi testade att vara särbo. Barnen var 10 och 14 då. De verkade inte reagera så jättemycket, utan fann sig rätt bra i situationen. Kanske för att det inte blev någon stor förändring från ena dagen till den andra, utan mer en överslussning. Jag vet inte riktigt, om jag ska vara ärlig.
Nog tror jag att de hellre hade velat fortsätta vara en hel familj om de fått välja. Men jag har aldrig känt att de har anklagat mig eller pappan.
Vi körde växelvist först, men ju äldre barnen blev, desto mer fick de välja själva efter dagsform. Det har gett sig självt. Men så enkelt är det ju absolut inte för alla. Nu när deras pappa har en ny kvinna har det blivit lite viktigare med att hålla på de barnfria veckorna. Men å andra sidan är de så stora nu (vår äldsta är ju myndig) så i praktiken har de sin fasta bas hos mig och åker till sin pappa lite då och då.
1 gillning
Ny vecka. Jag ska till jobbet idag. Måste börja fungera igen. Jag har en lista på saker jag borde ta tag i. Han har i vår sms-konversation sagt att han inte ser någon annan utväg än att gå skilda vägar. Jag tror att jag skulle gå under i osäkerhet om jag var kvar. Varför kan jag då inte börja agera? Igår trodde jag nästan att jag var på gång att sätta fart med vad som helst. Jag laddade hem en podd jag rekommenderats här men har inte börjat lyssna. Jag städade, lagade mat och gjorde det mysigt. Sedan åt vi två under tystnad. Det är inte hälsosamt det här.
Jag kanske fortfarande är i chock och inte vill se sanningen? För om något ska hända är det jag som ska göra något. Leta bostad till exempel. Kanske borde jag börja med promenader, podd och bostadsletande denna vecka? Så finns det mer att säga när vi berättar för barnen? Hur länge orkar jag hålla ihop och vara tyst inför mina syskon?
Men idag ska jag först och främst klara av att gå till jobbet och göra ett bra jobb.
Hoppas ni får en fin start på veckan!
1 gillning
Du klarar mer än du tror! 
Ta dag för dag. Andas djupt 3 ggr varje gång det blir övermäktigt. Gråt när smärtan och sorgen kommer över dig. Det är en sorg. Det är en livskris. Det gör ont. Acceptans- och tillitsbegreppen har hjälpt mig mycket.
Sov ordentligt. Ät hyfsat och DRICK ordentligt. Jag tar vätskeersättning och magnesium varje morgon - hjälper mig.
Jag ramlade ner i det svarta hålet 18e maj i år och nu är jag äntligen på väg upp men det har varit krokigt. Jag har gjort allt jag behövt göra (skrikit, härjat, varit urförbannad, druckit för mkt vin, m.m.) och nu har jag landat.
Vi bestämde oss iofs för ett år sen men av olika skäl flyttar jag inte förrän till helgen t.ex. och ÄNDÅ föll jag ner i ett svart hål i juni. Dessutom är det jag som vill skiljas…
Ta hand om dig så löser det mesta sig!
3 gillningar