Tack för tankarna om detta
Jag var nog med om något liknande som dig, bortsett från att jag aldrig gick in i något förhållande. Vi träffades en höst enbart.Efteråt så har det gett så många bra tankar vad jag själv söker efter/vill ha och hur jag lätt tog med mig saker från mitt förra förhållande in i nästa.
Hon är faktiskt en bra person men knappast passande för mig. Våra uppfattningar av livet var rätt långt ifrån varandra. Hon mer stadsmänniska, jag lantis.
Den stora positiva känslan jag ändå fick utav henne är att jag kände mig attraktiv. Åren efter skilsmässan så trodde jag inte mer på en kärleksrelation. Både för jag inte ville och att jag inte trodde någon skulle kunna bli kär i mig.
Tror man alltid kan bli kär/tillsammans med någon hur gammal man än är. Så, jag söker inget men säger heller inte att jag alltid kommer vara singel.
Jag ser att många pratar om att sätta gränser, men jag undrar hur ni tänker kring det i förhållande till att ha krav eller förväntningar på relationen och partnern? För jag tänker att det är lite två sidor av ett mynt, där det ofta är just krav och förväntningar man behöver sätta gränser emot.
I min första längre relation var jag tillsammans med en man som jag kom att uppleva som krävande och klängig. Vi hamnade väl i en olycklig balans där i takt med att jag drog mig tillbaka inför de dragen så blev han allt mer desperat och därmed mer krävande. Jag gjorde slut och det var ett tufft uppbrott med diverse skuldbeläggande, självmordshot och allmänna förföljelser från hans sida.
Så när jag gick in i nästa seriösa relation (den jag nu håller på att lämna) så valde jag någon som var helt motsatt till det där, och har väl också haft föreställningen att ställa krav och ha förväntningar på sin partner är något fult, att man bara ska ta emot det personen självmant vill ge och aldrig kräva mer. Det blev ju inte heller speciellt bra, utan slutade med en skev relation med en person som inte var lika engagerad i relationen som jag och med att jag inte fått det jag behövt i en relation, och tyckt att det varit svårt att be om det.
Nu vet jag inte riktigt på vilket ben jag ska stå gällande detta inför framtiden. Om bägge ska vara helt autonoma subjekt med tydliga gränser kring sina personer och alltid se allt ur kalkylerat egenintresse, vad består själva relationen av då?
Om man är hyfsat trygg i sig själv och tycker om, eller till och med älskar, en annan människa, då är det ju egentligen ganska självklart att man lyssnar in och anstränger sig för den personen. Utan att förlora sig själv, eftersom man känner sina egna gränser. Och att man blir behandlad likadant tillbaka. Ibland misslyckas man, men då kan man ta sig upp på banan igen. Det är en större vinst ur ett överlevnadsperspektiv att ha tryggheten i relationer än att bara tillämpa ett strikt egenintresse, så relationsbehovet trumfar egenintresset, eller utvidgar det.
Svårigheten ligger väl i att många tyvärr inte känner sig trygga nog att öppna upp för en annan människa tillräckligt mycket, samtidigt som man behåller viktiga gränser. Man har inte fått med sig de mönstren från barndomen och inte lyckats lära sig det på vägen heller. Istället upprepar man samma mönster i sina nära relationer och kanske pendlar lite mellan ytterligheterna som du beskriver. Men det är aldrig för sent att utvecklas, och att fundera över sina mönster, och mönstren hos dem man haft relationer med, leder en framåt tror jag.
Sen är det ju tyvärr så att det krävs två för att dansa tango. Att man själv utvecklas hjälper inte om man inte också har en relation med en annan person som också är villig att göra det. Det är svårt att hitta rätt, särskilt eftersom det tar ganska lång tid in i ett förhållande innan den här typen av mönster visar sig. Man får vara så öppen och kommunikativ som man kan, och inte sopa problem tidigt inrelationen under mattan, utan ta upp dem i tid. Lättare sagt än gjort…
Jag tänker här att det gäller ju att hitta en vettig person också. Det handlar ju inte bara om hur det manifesteras.
Jag har inga krav på min nya sambo - men han hjälper till!
Han har inga krav på mig om vårt boende (som jag äger och betalar ensam) - men jag lyssnar på hans åsikter och idéer och de får ofta påverkan. Om båda är vettiga och generösa så löser det sig.
Jag hör vad ni säger @Honungspaj och @Restenavlivet. Det låter fullt rimligt att om två personer som bägge är stabila och välfungerande med en trygg anknytning och “rätt” mönster och erfarenheter från barndomen och tidigare relationer möts och öppnar upp för varandra så sker det där ganska sömlöst, att man anpassar sig och ställer upp “lagom” för varandra utan att endera parts gränser passeras i någon större utsträckning.
Men jag vet inte om det hjälper mig så mycket att fixa mina problem, då jag med all säkerhet inte är en sådan person och inte heller känner igen en sådan när jag ser den. Så jag försöker väl att förstå kartan till hur sunda personer gör på intellektuell väg istället för intuitiv. Egentligen är det väl så att det alltid kommuniceras förväntningar och önskemål, skillnaden är att när de uppfattas som rimliga och som något man vill tillmötesgå så framstår det som “god kommunikation” och när de uppfattas som mer än man vill ge så är det “jobbiga gränslösa krav”? Men hur vet man egentligen vad som är rimligt, det gäller ju både att gå med på saker som egentligen är över gränsen som många diskuterat i tråden, men också kanske att dra sig undan och neka förväntingar och önskemål som är rimliga och nödvändiga för att ta relationen vidare?
Både jag och sambon är skilsmässobarn och har hel- eller halvbesvärliga separationer bakom oss. jag var nog inte så tydlig med det, men jag tror att det helt enkelt är en framgångsfaktor att inte gå ihop i symbios så som i alla fall jag gjorde i mitt första förhållande.
I praktiken betyder det i vårt fall att:
-Han har hela barnuppfostringsansvaret för sina barn och jag för mina.
-Jag äger bostaden och bestämmer över den samt betalar för den men tar in synpunkter på förändringar
-Han betalar vissa delar av våra löpande utgifter som en sorts hyra.
-Jag ställer inte några krav på honom vad det gäller hans fastighet och hans tvist med sitt x.
Vi har alltså ingen gemensam ekonomi. Vi har oftast inte ens gemensamma planer för helgen men oftast brukar vi göra saker tillsammans. Men det är alltså inte presumptionen.
Nu tänkte jag inte så mycket på praktiska arrangemang kring egendom och pengar. Sånt känner jag mig fullständigt hemma och i kontroll över.
Jag tänkte mer på känslomässiga aspekter av vad man delar och inte, hur man ger och tar bekräftelse, närhet, känslomässig närhet, ärlighet vs omtanke etc. Men inte så mycket att jag vill ha ett färdigt recept på vad som är rätt för det är omöjligt såklart, utan mer hur man förhåller sig till att absolut inte kunna lita på sina egna känslor och instinkter på området.
Jag känner mycket väl igen mig i mina sista sex års grubblerier. Efter det bakslag som skedde då, och det sätt som det skedde på så började jag tvivla på om jag öht visste upp och ner på någonting. På vad som varit, hur det varit, om mina egna upplevelser var helt i det blå och om jag kunde gjort något annorlunda… men vad och hur isf.
För mig blev det några års psykodynamisk terapi som ökade min självinsikt på många plan. Som fick mig att förstå vad som för mig var “instinkter”, hur de uppkommit och vad som höll dem vid liv. Både rörande vad jag (rimligen) hade kunnat förvänta mig och hur jag själv hade gått vilse i min “instinktiva” vilja att hjälpa, lösa och fixa. Allt var ju inte bara hans fel (även om hans fel var hans allenast), för även jag var gränslös… gentemot mig själv. Vilket blev kontraproduktivt i längden, allra mest för mig skulle det visa sig.
Men inget ont som inte hade något gott med sig. Idag skulle jag aldrig göra om samma misstag. Troligen andra misstag, men inte dessa iaf. Jag har dessutom lärt mig mycket mer om att vara tydlig med vad jag vill och att (även inom mig) värna, värdera och prioritera mig själv och mina egna behov på samma sätt som andras och inte minst att kommunicera dem tydligt och hörbart. Om det sedan är rimliga behov/önskemål/förväntningar vet jag inte om någon kan säga, inte ens jag. Men ÄR dessa aspekter mina, då ÄR de rimliga… för mig.
Det är sannerligen ingen quickfix och frågan är väl om man någonsin blir färdig… troligen inte.
Det kanske kommer att vara ett svårt område för dig länge. Och i så fall tänker jag att du behöver träffa någon som är ”bättre” än du på just det här området, någon som kan hjälpa dig och vägleda lite. Så kanske att hålla utkik efter någon du uppfattar som trygg och kommunikativ och lämna över rodret lite i vissa frågor av det här slaget, tills det känns enklare? Och att prata om den här typen av tankar tidigt i förhållandet. Det kan nog vara en utmaning att lämna över kontrollen i viss mån, men också utvecklande.
Tack Noomi Jag förstår egentligen att man aldrig blir klar och att de flesta kanske har sin kamp, oavsett hur man resonerar kring den.
Men jag tänker att det som är den största utmaningen är inte att lära mig av mina misstag. Visst kan det vara tufft att skärskåda sig själv, men att ta reda på vad jag gjort fel, vad jag har för dåliga mönster med mig, vad jag ska se upp för och undvika etc, det är inte det som är det svåra.
Det svåra är att veta vad som är RÄTT och BRA. Motsatsen till fel och dåligt är ju liksom inte rätt och bra i sammanhanget, den “lösningen” har jag ju redan testat och det gick ju tokuselt. Hur känner man igen en sund och bra relation om man saknar kompassen. Eller person för den delen, när man kommer någon lite mer inpå livet. Och om man mot förmodan skulle få chansen med någon som faktiskt vore bra, hur beter man sig rätt för att inte stöta bort denne med den ena eller den andra skevheten. Att den personen vore bra för mig betyder ju inte att jag är bra för honom liksom.
Jag förstår hur du menar, men sett till “personlig utveckling och självreflektion” känns inte svaret att se till att träffa rätt person nästa gång riktigt tillfredsställande. Då lägger jag ju över ansvaret på min utveckling på någon annan, sitter och väntar på en riddare i skinande rustning. Det kanske hör till min problematik men jag känner mig grymt obekväm med tanken på att sitta och vänta på att någon ska rädda mig från mig själv.
Att säga det här som du skriver tycker jag vore ett sätt. Jag har träffat män med många skevheter som har stött bort mig. Om de hade sagt typ ”förlåt, jag är nog inte så bra på det här, kan du hjälpa mig för jag vill faktiskt gärna vara med dig”, så hade jag gärna gjort det. På samma sätt som jag själv bad dem om hjälpmedel t ex praktiska saker. Men deras manliga ego och dåliga självkänsla hindrade dem nog från att be om stöd.
Men jag trodde att vi diskuterade hur det kan bli i ett förhållande just nu och hur du skulle hitta rätt person där? Självklart ska du inte sitta och vänta på en man. Men vissa aspekter av sig själv tränas ju inte riktigt på egen hand. Terapi är alltid bra för personlig utveckling tycker jag.
Nja, jag tänker mig det nog inte så enkelt som “hitta rätt person”, det handlar mer om att jag vill utvecklas som person på det relationella planet, egentligen inte enbart gällande kärleksrelationer heller. Visst kan vissa delar av det bara tränas genom praktik, men att direkt kasta mig ut i nuläget för att praktisera vore nog rejält destruktivt faktiskt. Jag tror att det är lång väg fram till att jag ska börja leta efter “rätt person” för något seriöst förhållande.
Jag tror, med en dåres envishet, att grunden är att lära känna sig själv först och ta ansvar för det som man verkligen vill eller inte vill, på samma sätt som det man mår bra av eller inte mår så bra av.
Hellre börja där än att börja i änden att försöka att “instinktivt” hitta precis den “rätta” och bra’iga personen som lika “instinktivt” kan uppfylla ens inre (kanske tom. outtalade) förväntningar. Det känns som far more långsökt än att hitta nålen i höstacken
Jag skulle säga att det är när jag tycker att jag har någorlunda kläm på hur jag själv är och faktiskt innebär det även varför jag är som jag är i stor utsträckning, för där finns rätt mycket mönster och varningslampor att hitta och en del av sina egna skevheter detekterar man ju ofrånkomligt i den processen och får slipa dem så gott det går och acceptera och stå upp för det som inte går att slipa bort… därefter så tänker iaf jag att om relationen då känns, upplevs och tolkas som sund och bra, då ÄR den troligen bra.
Man ska kanske inte komplicera det hela alldeles för mycket heller… förstår man vad man behöver och vill ha för att må bra och hur man vill ha det samt hur långt man är villig att rucka på det av någon anledning what so ever, då tycker jag att man nöja sig med att DET då är bra och sunt nog. Kommunicera tydligt, stå upp för vad du vill och sedan ankommer det ju på motparten att kunna möta det genom likvärdig kommunikation. Kan hen inte det så är ju iof det en signal så god som någon att denna person kanske inte var exakt rätt.
Ja, tanken är ju fin, när jag väl är där vilket nog lär dröja. Men det är ändå rätt svårt det där tycker jag, i och med att jag inte har verktygen för att se om någon verkligen är “bättre” på mig än det där. Och som du skriver så har män ofta uppblåsta egon och har i min upplevelse mycket lättare än kvinnor för att påstå att de är så bra på allt och kan och vet precis hur man ska göra osv. Därmed blir jag ju ganska skeptisk att en man som hävdar att han vet och kan och ska vägleda mig rätt verkligen kan bättre och att jag därför bara bör kliva bort från rodret och lita på att han styr bättre än jag gjort. Det är väl egentligen den värsta biten med att vara dålig på något, att man inte kan avgöra hur bra andra är på det heller.
Jag vet inte, jag kanske är antingen pessimistisk eller överdrivet romantisk nu, men jag tänker på Oompa Loompierna. Oompa Loompierna åt mestadels en vidrig gröt av mosade larver. Dom tyckte att dom var nöjda och glada med att äta denna vidriga sörja fram tills Willy Wonka kom och tog dem till chokladfabriken.
Hur vet man vad man vill ha om man aldrig sett eller upplevt det man vill ha? Hur vet man om man just för tillfället nöjer sig med en vidrig sörja och tror att man är nöjd med den för att man aldrig smakat ngt bättre?
De män jag har träffat hittills har nog inte haft störande mycket ego, men däremot har de inte ens tänkt tanken att de kan behöva jobba med sig själva. De har bara tyckt att allt ska fungera komplikationsfritt.
Det har förstås krockat totalt med min livssyn. Och precis som @Nimue känner jag att jag själv inte är tillräckligt kompetent för att kunna avgöra i rättan tid vem som har den här viljan att utvecklas tillsammans.
Jag är även ytterst skeptisk till om jag i nuläget skulle kunna attrahera en känslomässigt mogen person. Jag tror inte det. Jag har för många nojor själv. På många områden är jag nybörjare, trots att jag bara har några år kvar till 50.
Det blir helt enkelt lite moment 22. Om jag skulle kunna gå in i en ny relation, skulle det krävas en extremt emotionellt insiktsfull man eftersom jag har utvecklat ett rejält motstånd. Men varför skulle en sådan person titta åt mig? Det kryllar ju av trygga, säkra kvinnor som inte ber om ursäkt för sin existens och som inte hela tiden går runt och väntar på att bli övergivna.
Jag lessnade på mitt ex, eftersom han låg hästlängder efter mig i den känslomässiga och emotionella utvecklingen. Därför känns det rätt rimligt att en trygg och stabil man skulle lessna på mig.
Just nu är jag glad åt att jag är en ganska introvert själ som är nöjd med all social samvaro jag får på jobbet och med mina närmaste. Om jag verkligen hade önskat mig att träffa en ny partner hade jag deppat ihop eftersom det känns som en omöjlighet på så många plan.
Här är en till som tänker precis lika. Jag vill ju inte ens ha någon parrelation nu, utan är till allra största del nöjd med mitt liv som det är. Och det jag är mindre nöjd med handlar till ingen del om avsaknad av en ny relation.
Det enda som emellanåt kan få mig att fundera över om “jag borde” är tanken på ålderdomen. Men det finns ju folk som träffas på senior/äldreboenden oxå, så varför ska jag ens skapa mig tankekonstruktions-bekymmer för det redan nu
Jag förstår egentligen att man aldrig blir klar och att de flesta kanske har sin kamp, oavsett hur man resonerar kring den.
