Han försöker väl, inför sig själv, jämställa er båda och intala sig att du gör ju likadant som han gjorde.
Fullkomligt ologiskt, javisst!
Men absolut ingenting av alla hans reaktioner och ageranden som du beskrivit dem kännetecknas ju av vare sig logik, stabilitet, empati eller ens den mest elementära nivå på självinsikt och vanligt bondförnuft
Har en stor korg med små och stora påskägg som min man kläckt ur sig. Den som är mest genom gående är ” kan du inte vara vänlig och hjälpsam som andra kvinnor?” Detta sägs med aggressiv anklagande ton vid minsta gnäll. K är så gnällig. Och klagar på allt. Jag brukar svara att det är vänliga personer som det är givande att hjälps, inte surmuppar. Då fräser han (som en igelkott-katt) jag är den snällaste man som nån kvinna kan hitta. Alla tycker det. Visst tjena.
Mitt ex hjälpte mig vid flytten att hänga upp en lampa. “Nästa gång du separerar gör du väl det efter du träffat en ny kille”? För att jag skulle få hjälp med lägenheten menade han. Precis som det är det viktigaste
Igår kom min f.d och frågade om det var okej att han dejtade eller om han kunde ta någons telefonnummer om han skulle gå ut och festa? (vi är under betänketid och han gjorde slut med mig).
Senare på kvällen får jag ett sms där han undrar om jag skulle kunna hämta honom på tågstationen mitt i natten. När jag svarar nej, så säger han att han har hämtat mig så många gånger under förhållandet, han kunde inte förstå varför jag inte kunde hämta honom.
Hahaaa, ingen som ville “dejta” eller ens lämna telefonnumret till honom tydligen och där stod han med långnäsan, för snål (eller något annat ) för att ta en taxi från tågstationen…
@Stina80
Du vet det redan men jag skriver det ändå:
Denna avart till människa är fan inte i ordning!
Det borde gå att lagföra honom för sina uttalanden?
Det skulle förmodligen inte hjälpa.
Men inse att människan är en en otillräknelig skithög.
Sånt som han nu säger säger man som cool tonåring utan att mena det.
Som familjefar på väg mot 40?
Nej fan heller, aldrig.
Och inte till sin fru, eller fd fru.
Aldrig, inte en chans.
“Jag vill skiljas”
“Jag ångrade mig -jag vill inte skiljas” (samma kväll).
“Jag vill skiljas” (kvällen efter)
“Vi kan vänta med att skicka in papprena, det är ett stort beslut för mig att ta” (ca en vecka senare -jag bad honom då att skicka in dem DIREKT)
“Inget behöver vara ristat i sten” (När vi skickat in papprena och diskuterade att vi måste ha betänketid).
Han lämnar mig, men gläntar hela tiden på dörren. Det är som att han inte kan låta bli trots att jag förklarar att det är bättre att han inte säger något utan lämnar mig ifred. Innan den här perioden beskrivet ovan, hade vi en period om ett år när han velade fram och tillbaka typ ena dagen si, andra dagen så. Fruktansvärt! Sedan kunde jag inte stå ut längre!