1: Efter att jag en kväll lurat honom att försäga sig om sin otrohet (feeeet seger för mig) säger X sammanbitet ”Vet du varför jag ljög? Jag var rädd att du skulle hoppa på henne.” Hoppla.
2: När X efter att barnen nyss träffat det nya mullegullet tar med sig barnen och mullegullet till vårt skidparadis (han hade inte besökt det på 6 år) och innan resan frågar mig ”Kan du låna ut dina skidor?” Hur korkad kan man bli?? 
Mullegullet. Oslagbart
Jag tycker det är bedrövligt när folk tar till personangrepp för att uttrycka sina känslor, det är så jäkla onödigt. Okej att ett förhållande tar slut, oavsett anledning, men man behöver inte göra det värre och man behöver inte trycka ner den andra så mycket det bara går.
Jag kan, med handen på hjärtat, ärligt säga att jag aldrig har kallat mitt ex för någonting elakt oavsett hur osams man har varit.
Mitt ex däremot har bland annat vräkt ur sig:
“Du är en hemsk person”
“Du är för korkad för att fatta”
“Din jävla idiot”
Det bästa var nog ändå när hon upptäckte att hennes känslor hade svalnat och bestämde sig för att försöka fixa det själv (alltså utan att säga något till mig, alls).
"Jag upptäckte att jag inte saknar dig när vi är ifrån varandra, iallafall inte på samma sätt som förut, så jag har försökt vara ifrån dig så mycket som möjligt för att se om det kommer tillbaka, tyvärr saknar jag dig inte alls."
Jaaaa… Hur hade det varit att berätta detta för mig så vi hade kunnat jobba på det tillsammans istället? 
Edit:
Just det. Jag och min nu fd sambo hade en katt ihop. När diskussionen om katten kom upp så blev hon mer ledsen över katten och saknade honom mer än hon saknade mig. Den tog fint också!
Det sjuka med mitt ex har alltid varit att han kallat mig de allra fulaste orden i världen, men så fort jag sa typ ”du är dum” av ilska då jäklar blev han svart i ögonen. Då var gränsen nådd. Har aldrig förstått varför det alltid varit okej för han att kalla mig för elaka saker men inte mig.
Mitt X som är 11 år yngre sa till mig, “Du är gammal och jag ung med hela livet framför mig” Visst tänkte jag. Är 49 år gammal men inte ett grått hårstrå eller rynka (på grund av bra gener), Du (X´et) är 38 men börjar bli rejält sliten och rynkig (på grund av dåliga gener). Hon liknar sin pappa som ser ut som ett grått äppelskrutt.
“jag vill det ska vara slut” några timmar senare…
“Jag önskar de blir du å jag”
”Var det inte någon av dina väninnor som kunde säga åt dig att tänka lite mer på mig när du var sjuk?” (Exet har än i dag svårt att tro att man kan vara så deprimerad att man inte klarar att fungera och vara som vanligt, han tror fortfarande att jag fejkat min djupa depression enbart för att komma undan med att ha sårat och åsidosatt honom)
”Nej, jag blev en sämre människa av att vara i en familj” (Som svar på frågan om han inte saknar familjelivet)
“Varför litar du inte på mig!?”
“om några år skrattar vi åt det här…” Ja såklart en separation med barn inblandat är väldigt kul…
“Ryck upp dig”, sa han när jag lagt in mig på psyket för jag hade rasat massor i vikt o kunde inte äta o hade en känsla av att inte vilja leva mer.
Mitt x sade “jag har att välja mellan att ta fram bössan eller att skilja mig”
Ja den kommentaren kommer jag aldrig i hela mitt liv glömma…
Mitt x tyckte vi hade sex för sällan (1x i veckan) och hans ”lockrop” brukade då vara ” Jag behöver tömma!”
Så upphetsande…NOOOOT!
Men hur i all världen kan du sakna en sådan neanderthalare??? 
”Jag trodde det var mamma som satt upp mej i bostadskön” Sagt av exet efter han snott våra 6 års köpoäng bakom ryggen på mej och fixat sej ett förstshandskontrakt. Kruxet var bara att lilla mamman dog 4 år innan första anmälningsdag till kön. Den lilla detaljen tänkte han visst inte på.
Bidrar med två höjdare från mitt liv:
“Jag kan lätt ersätta dig med en annan man som kan försörja mig”
“Jag ska göra allt jag kan för att ruinera dig! Du ska veta att jag kan vara en jävligt elak kärring.”
I backspegeln kan jag dra lite på smilbanden åt den grova ammunitionen. I separationsångesten släpps så mycket starka känslor fram att man inte alltid menar vad man säger. Om man orkar tror jag man ska försöka tänka att den som säger det vidriga inte är den man levt med och älskat. Det är en (förhoppningsvis för stunden) annan person. Fylld av skam, skuld, nyförälskelse, förvirring, patetiskt ursäktningsbehov, etc., etc.
Inte sagt som ursäkt, bara som förklaring. Ett råd till er som blivit utsatta för hemskheterna: Försök att respondera så lättvindigt ni kan och orkar. Det är bästa serve-returen. Lättare sagt än gjort; jag vet.
I mitt exempel nr 1 responderade jag: “OK det tror jag säkert men hör av dig om det kniper. Jag gillar dig fortfarande på nåt sätt fast du beter dig som en jävla sugga”. Och fick svaret; “Ja, ja, OK jag inser det men kan du då så låna mig ett par tusen den här månaden tills jag hittat din ersättare”. Varpå vi brast ut i skratt, tog en fika och gick vidare i livet.
“Berättar du för folk du ligger med att du är gift?”
Sagt av min man som lämnat mig för en 25 årig kollega… vad har han med det att göra?