Hur återuppbygger man förtroende?
Vad ska man aktivt göra för att bevisa det?
Han säger ofta att han kommer att stå kvar vid min sida. Att han ska bevisa att jag kan lita på honom. Att han hellre dör än gör mig så illa igen. Att han finns här för mig osv osv.
Nu iom blodpropparna så har han kunnat visa att han tänker finnas där för mig. Men hur länge varar det? Är det så här det kommer att vara, att han tänker finnas där?
Jag önskar att jag kunde spola fram tiden och tjuvkika hur vi har det om 10 år!
Ja, så är det säkert. Men synd ändå att det inte går att tjuvkika in i framtiden och se hur det gick. Det hade jag också velat göra.
Min man bedyrar att han satsar allt på oss… och ändå. Är det något som fattas för att jag ska våga tro på honom. Om detta något inte dyker upp kommer jag inte nöja mig, då är jag nog hellre ensam.
Vaknade idag med en känsla av att hänga i limbo. En ganska så obehaglig sådan känsla. Jag orkar inte må dåligt längre men jag har inte bearbetat färdigt än. Jag vill känna mig hel men jag har fortfarande så många bitar som är trasiga. Jag vill vara lycklig och glad men bär fortfarande på en ganska så stor sorg som gör mig ledsen.
Han har ju berättat allt för mig, vilket gör att vissa saker har jag fått egna “minnesbilder” av och det suger!
Jag vill av hela mitt hjärta att vi ska läka tillsammans och fortsätta tillsammans, återuppbygga förtroendet och bygga ett bättre förhållande. Han säger samma sak. Och jag får erkänna att han gör allt för att visa att det är det han vill också. Men att läka ett krossat hjärta tar sjukt lång tid. Han ger mig hela tiden utrymmet att jag kan ändra mig om jag vill, om jag känner att det blir för tungt och att jag inte klarar av att leva vidare tillsammans med honom. Om jag inte orkar leva med honom kommer han att berätta sanningen för barnen till varför det blir skilsmässa, även vår närmaste familj (bla min pappa) för jag ska inte behöva hantera deras kommentarer för det är han som har gjort bort sig totalt.
Jag vet att jag inte har gjort något fel. Men nu har det gått så många månader sedan bomben exploderade att jag känner att om jag väljer att lämna nu så kommer det vara jag som splittrar familjen. Men så är det INTE. Det är inte jag som har gjort fel!
Jag är fortfarande stundvis arg på honom. När vi gled i sär, när jag kämpade med att vi skulle göra något åt det då gled han ner i en depression och hjärnan slutade fungera. Då passade apan på att sätta klorna i honom. Och nej, han var inte ett dugg oskyldig själv. Vi har vridit och vänt på allt. Jag har ställt en massa frågor, och fortsätter att ställa dem. Vissa upprepas nu för 10:e gången. Han svarar. Alltid lika tålmodigt. Just nu vill jag bara skrika att han lovade mig att han skulle vara trogen, att hans principer var extremt starka och att han vek sig som en mes. Men dessa känslor har jag bearbetat. Dock kommer de tillbaka. Så vi tar en vända till.
Det känns som att jag har hittat ett nytt ekorrhjul att springa i. Ett som jag inte vill vara i.
Finns det bättre medicin än en trevlig kväll med goda vänner?
På bordet står det 3 flaskor vin (tomma) . På väg hem från jobb (6km promenad) delade jag och kollegan på 3 cider. Vi har pratat om allt mellan himmel och jord… En kväll full av läkande skratt!
Nu ska jag gå och lägga mig. Krypa i säng bredvid mannen som fixade all mat till mig och mina vänninor. Mannen som orsakat mig så mycket smärta är samma man som så gärna vill att vi ska läka tillsammans och som har fixat all mat till ikväll
Får man kliva av den här känslomässiga berg-och-dal-banan?
Jag orkar inte riktigt med alla turer.
Fredagen var ljuvlig. Kollegor, vin, god mat. Sen kraschade jag. Tankarna blev svarta. Förra veckan var fullspäckad med stressiga saker. Läcka i huset, ett par turer till sjukhuset pga min hälsa och lite annat “smått och gott”.
När bomben exploderade hemma för några månader sedan hamnade jag i chock. Jag klarade inte av ens att ta hand om barnen! Nu är det en himla tur att barnen är lite större och sköter sig själv. Min man tog över precis allt som har med hemmet att göra. Jag låg i soffan. Sen kom Corona och han började jobba hemifrån medan jag är beordrad att infinna mig på jobb. Så han har fortsatt med allt hushållsarbetet. Nu har det gått några månader och jag känner att jag borde ju kunna fixa mer på hemmaplan. Så en dag när min man skulle in till jobb tänkte jag att barnen skulle få välja middag. Allt hemmagjort från grunden som vi alltid gör. Jag körde fast. Visst maten hamnade på bordet som den skulle men jag var slut. Sönderstressad. Illamående. Hjärtat dunkade i bröstkorgen.
Jag som alltid rott i land precis allt klarar inte av att laga en simpel middag. Det kändes sjukt jobbigt. Jag la mig i soffan den kvällen och kände mig misslyckad. När de mest akuta känslorna började lägga sig och jag kunde tänka logiskt insåg jag att jag hade blivit väldigt känslig för stress. Jag som alltid planterat fötterna på marken, bitit ihop och rott i land precis allt hade tappat min super kraft.
Jag tampas med de jobbiga känslorna som det innebär att gå vidare efter ett så stort svek. Vissa dagar vill jag bara dra. Andra dagar känns det så bra mellan mig och mannen. Jag bryter ihop ibland och är en blöt fläck. Ja, den där berg-och-dal-banan. Igår, när jag höll på att sjunka i ett djupt hål, tog han tag i mig och sa mycket bestämt “jag ska ingenstans. Jag stannar här och kämpar tillsammans med dig för att vi ska kunna vara lyckliga igen TILLSAMMANS”.
Så som han uttrycker sig, vad han säger och hur han gör det ger mig hopp. Hopp samtidigt som förtvivlan. För om han nu vill leva med mig och alltid har velat det, varför gick han och gjorde något så dumt? Den frågan kastar jag i ansiktet på honom då och då.
Mitt i allt det här har vi lärt oss andra saker, båda två. Var vi som par “hamnade snett” (absolut ingen ursäkt till otrohet!), var han gick ner sig i en livskris och depression och inte klarade av att prata med någon (där brakade han i klorna på Apan och säger att det var just livskrisen och depressionen som gjorde att han dels var mottaglig för apan och dels hamnade i klorna på henne), hur jag började snoka och varför när min magkänsla sa något. Listan kan göras lång. Vi pratar och det är ju bra. Men mycket av samtalen är upprepning. Jag ställer ju samma frågor för jag känner mig inte färdig med svaren. En del frågor ställer jag för att jag behöver köra en kontroll på om han svarar samma. Att bygga upp tilliten igen är en långsam process…
Jag trodde verkligen inte att jag skulle hamna i denna “klubben”. Inget medlemskap som jag strävade efter… Men en dag i taget!
Stor igenkänning på att fråga, fråga och fråga samma fråga igen… Där kan jag tycka att mitt X tycker att han ju redan har svarat på den, och måste han svara igen, och “ska vi ha en sån kväll ikväll, djup suck”. Så en liten eloge ändå till din man, som svarar om och om igen.
Han sa från första stund (efter att jag hade kommit på honom) att han gör vad som helst för att vi ska fortsätta leva tillsammans. Jag trodde inte på honom då. Nu har jag kört mina utbrott, tårar, ilska och samma 100 frågor om och om igen och inte en endaste gång har han sagt ett pip eller suckat elle något annat. En gång har han reagerat med att stelna till men då var jag så sjukt grov i mun att han snarare tappade hakan över det än reagerade på vad jag sa.
Det känns väldigt konstigt att vara på detta forum där så mångs har blivit så svikna och skriva om hur vi försöker laga vårt äktenskap. Men jag vet i ärlighetens namn inte var jag ska ta vägen annars. Å andra sidan. Vem vet bäst vad som krävs för att lappa ihop ett trasigt förhållande än de som har gått genom det och upplevt vad som saknades när man försökte?
För trots alla dippar och dalar, alla känslor som rusar, all sorg som jag bär på så vill jag verkligen ge det ett ärligt försök. Samtidigt som jag hatar det han har gjort mot mig så älskar jag honom.
Att du finns här ger också en slags hoppfullhet: att det finns par som försöker, som inte ger upp. Och det betyder att min (och andras) historia inte var tvunget att sluta som det gjorde, det beror på de val som båda gör, och sedan fortsätter att göra. Att det krävs massor, att båda måste vara med på det. Inget öde, ingen regel som gör att händer a så blir det b. Jag hoppas att du fortsätter att dela med dig så länge som det känns meningsfullt för dig!
Du är inte den enda här som befinner sig i gränslandet för trasiga äktenskap - skilsmässa - separation - svek… En del kommer lyckas rädda äktenskapet. Andra inte. Inget är klart på förhand. Vissa skriver mycket, vissa skriver lite, andra “läser bara”. Inte mindre meningsfullt för det! Det finns plats för alla här vill jag tro. Till och med för dem som sviker och som stjäl andras partners… fast de får gärna hålla sig i egna trådar.
Jag befinner mig i samma situation som dig. Jag är tacksam för att min man nu efter sin otrohet beteer sig så som din man gör. Han säger att han ska göra allt för att reparera vårt trasiga äktenskap och min låga tillit. Jag kastas mellan samma känslor som dig, hopp, kärlek, sorg, förtvivlan, osäkerhet, passion och allt däremellan. Känslorna växlar från timme till timme, oftast inte på grund av hur min man är nu utan det är mina tankar på vad han har gjort och utsatt mig för som gör mig så förtvivlad. Men jag är så glad för att han har valt mig och vill leva med mig. Om jag hade blivit bortvald vet jag inte hur jag hade mått i detta. Du är inte ensam här på forumet med att fortsätta kämpa och leva med den som varit otrogen. Sorgligt att vi blev tvingade denna erfarenhet men omöjlig att radera.
Jag tänkte aldrig i de banorna, att det kan ge hopp till andra. Jag har ju själv letat efter folk som är i min sits. Som har valt att försöka laga ett trasigt förhållande efter en otrohet. De är inte lätta att hitta! Däremot är det väldigt lätt att hitta folk som vrålar “lämna skitstöveln”.
Jag behöver någonstans att ventilera så jag kommer att hänga här ett tag till
Det är svårt det där, med att vara öppen med att man ändå vill stanna när “alla” vet vad vad som hänt. Jag har nog själv alltid tyckt och trott att enda vägen vidare är att gå. Tills otrohet drabbade mig själv.
Nu vet jag lite bättre, att det inte bara är att stänga av alla känslor man hade genom att trycka på en knapp. Även om man är en “stark person” osv.
Jag tycker att du ska skriva här!
Rent egoistiskt så behöver jag höra/läsa om människor som har gjort de val som jag har gjort. För att se att det finns fler som väljer att stanna. För att läsa att det finns hopp. Men även läsa om hur andras partners gör när de arbetar på att vinna tillbaka förtroendet som de valde att förstöra.
@Vilsen79 Du får ursäkta mig men jag har funnits här ett bra tag.
Jag delar inte din uppfattning att forat är hårt och dömande mot de som vill försöka lappa och laga.
Många av oss har gjort just det innan det gick helt åt skogen.
Vi vet och förstår läget. Några av oss har också ett rätt beige facit på de ansträngningarna.
Jag ger ibland råd som mottagaren inte vill ha, inte vill höra och inte vill följa.
Valfritt givetvis men det är mina råd. Följ eller förkasta.
Din upplevelse är givetvis sann för dig, jag säger inget annat.
Men:
Det är lite som att konstatera min bil har stannat, visst är det bara slut bensin?
Nja, kanske men kanske inte. Kan också vara det eller det eller tom det?
Att då bara gilla svar som handlar om att fylla på bensin istället för att lyssna på de som har mer erfarenhet av motorer, om än inte din och din situation?
Jag vet inte, känns lite strutsande?
Du skriver upprepade gånger att alla skriker att man ska lämna och är dömande?
Sett till dina svar och dina inlägg så är det den bärande punkten i alla inlägg.
Som sagt din känsla är din, men det är inte säkert att du är helt subjektiv i den bedömningen?
Jag upplever att alla får bra stöd och råd, kanske inte det de helst vill ha?
Men inte så sällan behöver man hjälp med att få rumpan ur vagnen, vilket man får här.
Jag hoppas att detta inte upplevs hårt och dömande.
Jag försöker bara förmedla min känsla som inte är som din.
Gillar inställningen att någon ska skatta sig lycklig som får ynnesten att fortsätta vakna med dig trots att den eg försuttit den möjligheten
Jag får uppfattningen att det är omgivningen IRL som är högljutt dömande… så är det iallafall i mitt liv. Det är bara min allra klokaste vän (och hon är socialtant!) som inte har gapat om att X ska dö, typ, för det han har gjort mot mig.
Här inne i forumet upplever iallafall jag att jag fått alla möjliga bra svar och framförallt ett bra bemötande. De tuffa svaren behövs också, vill jag understryka. Och svaren en får härinne är guld värda för alla har varit där!
Exakt så känner jag med!
Känslorna beror inte på hur min man är idag utan vad han har gjort, hur han har skadat mig.
Jag hade mina misstankar ganska länge innan jag konfronterade honom. Jag valde att konfrontera när jag hade bevis.
Under denna period fick jag mycket tid på mig att tänka ut VAD jag kunde tänka mig att förlåta. Hade han, vad jag kallar, “fullföljt otroheten” med att ha samlag med henne så hade jag inte stannat kvar. Då hade jag kastat ut honom. Det han gjorde var illa nog. Vissa dagar vaknar jag och mår illa. Det första som rör sig i huvudet på mig är att jag hör honom yttra de där orden “hon gav mig en…”.
Jag känner att jag inte är färdig med att ställa frågor. Framförallt om VARFÖR han kunde bryta alla sina principer så som han gjorde. Han säger att han var i ett så dåligt psykiskt tillstånd att han övervägde att ta sitt liv. Men han skulle vara den starka mannen och då kan man ju inte prata om känslor. Sen dök den där apan upp.
Hon tog kontakt med honom (fd arbetskamrat, min man hade bytt jobb). Hon frågade om de kunde träffas på lunch. Han valde att inte berätta om den där lunchen för att jag skulle bli svartsjuk (inte min läggning direkt) så i min bok visste han redan då, vid den första lunchen att det var direkt olämpligt att träffa henne. Vilket får mig att undra hur länge hon kastade ut antydningar när de jobbade ihop. Hon måste ju ha “jagat” efter honom innan också. Han säger att han inte såg något eller förstod något sådant (vilket stämmer in på honom ganska väl för när vi hade det bra, före hans pyskiska krasch, så hade kvinnor kunnat trava förbi honom nakna och han hade inte fattat). Nej, jag har fortfarande så mycket kvar att bearbeta. Jag är fortfarande väldigt arg på både honom och henne. Hur jag än gör så känner jag att hon har klampat in i mitt liv, oinbjuden, och att jag inte kan bli av med apan!
Har hängt mycket på forumet idag så tankarna har snurrat åt det negativa hållet.
Jag har frågat honom flera gånger hur han kunde göra så mot mig. Han gör väl sitt bästa när han förklarar om hur dåligt han mådde psykiskt och när hon visade intresse, lockade, petade på hans gränser (att sexchattar inte är otrohet, att man visst det ska ha lite skoj vid sidan om, började skicka halv icke rumsrena meddelanden…) så blev han fast. Han bedövande sitt dåliga mående med henne och sedan hade han en enorm ångest över vad han hade gjort så då sökte han kontakt med henne igen.
Hon la ett jävla jobb för att fånga in honom sen var det bara att njuta av arbetet.
När det tog slut med den sexuella kontakten så var han livrädd att apan skulle kontakta mig så han “underhöll” lite gles kontakt med “hur är läget” meddelanden och under förra året en lunch.
Jag gick och misstänkte hela förra året att han varit otrogen! Det var just apan jag misstänkte. Fy satan vad jag ångrar att jag inte bara hade ringt henne då när misstankarna vaknat och bett henne fara åt helvete!
Nu mår jag så vansinnigt illa!
Ska snart hem. Fredag… Kommer att bli en tårfyllda kväll för min del. Ännu mer bearbetning…
När kommer det att bli lättare?
När kommer dessa vidriga minnen blekna?
Jag har inte valt det här ändå är det jag som får må sämst.
