Love @Stark1 
Mitt ex var otrogen för ett par år sedan och jag valde att stanna. Jag trodde också att jag mådde sämst, men frågan är om det bara var jag som hade förmågan att visa hur jag mådde. Om han helt enkelt var känslomässigt förstoppad.
Det jag vill flagga lite för är att ni verkar ha olika syn på vad som är otrohet, t.ex sexchattar. Min erfarenhet är att oavsett hur mycket du än pratar om dina gränser så ändrar han inte sina. Risken är att han säger vad du vill höra just nu.
Det tar lång tid innan minnena bleknade för mig. Och det var ganska lite som behövdes för att trigga dem ganska lång tid efter.
1 gillning
Nja, jag tror att du missförstod mig. Vi har samma syn på otrohet. Han visste mycket väl att han var otrogen. Det var HANS gränser som apan flyttade på.
Inte för att det lät så mycket bättre!!
När det gäller gränser så finns det bara en väg att gå och det är att prata. VIlket vi gör. Just nu var jag på väg att lägga fram extremt övertydliga gränser men han hann före mig. Att prata om det och sätta gränser är det vi kan göra i dags läget. Han har ett par kollegor (kvinnliga) som bor längst med vägen till jobb. När det har varit AW eller julfester eller liknande så har han släppt av dem på vägen hem. Det var en sån första grej han sa att de får gå hem hädanefter om det blir aktuellt att göra något med jobb. Som läget är nu så sätter han inte mig i en position där jag kan må dåligt över minsta lilla. Han ord, nu får jag se om han leverera på det.
Idag har varit en ganska okej dag. En dag där jag inte vaknade med den första tanken “hon gav mig en avsugning” i huvudet (sorry för en sån rak på sak info. Välkommen till min värld där jag inte skäms för ett skit längre utan är rak på sak!). Jag kom faktiskt hela vägen till jobb idag innan hjärnan började spöka. Så jag putsade lite på det där brevet som jag eventuellt ska skicka till apan. Det kändes bra! Läkande på något vis.
Nu har jag varit ute och gått. Barnen har träning och jag passade på att ha lite egen tid. Jag och musiken i mina lurar samt skogen att promenera i. Många tunga tankar i huvudet har flugit runt men inget som jag inte klarat av att hantera utan att det snörpt ihop sig halsen. Jag har fått andas ut en aning och det har jag behövt!
Jag är hyfsat återställd efter blodproppen så jag vågade mig på att springa några 100 m. Det kändes så skönt!!!
Jag vet om att det är en berg-och-dal-bana som jag åker på så bara för att idag har varit bra betyder det inte att det kommer att vara så imorgon. Jag måste vara medveten om det annars kommer jag inte att orka. Snart är det dags för terapi för min del. Jag ska få prata av mig om mina känslor och funderingar kring det där brevet.
Någonstans i min knasiga hjärna tänkte jag på det här med tillit. Han säger att han har berättat allt för mig. Utifrån mitt pusslande (snokande) och allt vi har gått genom i chattarna osv så vet jag att det stämmer. MEN jag litar inte på honom för den tilliten har han förstört. Så då känner jag att det hade ju varit bra att få bekräftat att det han sagt stämmer. Dock är det ju bara EN person till som vet vad som hade hänt och hur jag än vrider och vänder på det så kommer apan inte att berätta sanningen för mig. Men så fungerar en hjärna som är slutkörd av en kris som jag inte har bett om, allt annat än logiskt!
1 gillning
Jag vände mig till denna sida för exakt 3 år sedan med en liknande upplevelse.
Jag har nu facit i handen.
Det finns INGEN som kan sätta dina gränser för vad du förlåter,tolererar,tror på,älskar än DU själv.Dvs det finns inget rätt eller fel.Förstår starkt behovet av råd och liknande historier,det hjälpte mig oerhört.
Jag tog tillbaka min man efter otrohet.Vi tyckte och kände att vi hade pratat/diskuterat/löst varför det hände.Under dessa 3 år har vi jobbat sida vid sida för att stärka vårt förhållande,för att vi vill.Vi vill vara tillsammans.
Men…det gnager,gnisslar…hos mig…fortfarande.Det exploderar och dras upp i bråk mm fortfarande…Jag är nu i den situationen där jag kommit fram till att jag blivit mer skadad av hans handlande än vad jag förstod då för 3 år sedan.Jag är även starkare nu än för 3 år sedan och har precis insett att jag fortfarande är förbannad. Jag är så j…vla förbannad! Så.Kommer jag att bearbeta detta ytterligare och få det att fungera?
Är det värt det? Orkar jag?
Kommer du?
3 gillningar
Svår fråga.Både ja och nej. Vi hittade verkligen (ärligt) tillbaka till varandra.Vi pratade som vi inte gjort på 20 år om varför det hände.Det har inte varit" locket på" utan allt har kommit upp.Jag gjorde ett val då för 3 år sedan som kändes rätt.Det går inte att ändra på det som hänt men det viktiga för mig var att förstå varför det hänt.Jag förstår varför.
Vad svårt det här är!
JA jag trodde det skulle fungera men NEJ det dyker upp i min hjärna oavbrutet.
1 gillning
Du sätter ord på mina tankar. Skillnaden är att det är inte i 3 år som jag har kämpat utan några månader. När vi har varit i terapi har vi fått höra något som vi båda två reda visste, vi är inte som alla andra. Vi löser våra problem på ett helt annat sätt. Vi vet vilket arbete vi har lagt på att komma dit vi har kommit och vi vet att vi har långt kvar också. Men samtidigt som det är ett VI som gör ett stort arbete så måste JAG göra mitt. Och där är jag väldigt förbannad. Jag är intvingad i något som jag absolut inte bad om! Jag fick inget val. Han hade ett val, att vara trogen, och det valet borde han ha gjort!
Mina känslor går i vågor beroende på mående och var i processen jag befinner mig för tillfället. Jag har gått från att var knäckt till förbannad och ibland känner jag mig sjukt stark. Det pendlar där emellan. Om jag kommer att orka och om det kommer att fungera? Ingen aning. Men OM jag väljer att lämna så vill jag inte ångra något. Då vill jag känna att jag har gjort allt.
Hej @Stark1, jag tycker att du kommit långt i ditt/ert agerande, redan nu kan du skillja på olika känslotillstånd och kanske agera efter detta.
Hur mycket kämpar Han för att du ska få tillbaks tilliten ? Vet att ni är nästan i början av er process, men ändå
@Stark1 min psykolog säger att det är helt normalt att röra sig fram och tillbaka mellan känslor och att det är en del av bearbetningen. Det är jobbigt, men med eller utan X hade en befunnit sig där och jag tror en måste igenom den bearbetningen oavsett. Annars kan en inte bli lycklig i framtiden (ensam eller tillsammans).
Själv verkar jag pendla mellan ilska och totaldipp. Mellan att tänka att det kanske går att rädda “oss” till att (som känslan är precis nu) vara helt övertygad om att jag inte orkar längre, nu är det tack och adjö för gott. Det finns förklaringar till otroheten, men inte en enda ursäkt. Naturligtvis borde han ha låtit bli. Har varken tillit eller respekt för honom för tillfället, och han har haft möjlighet att jobba på båda under de månader vi levt ihop efter Kraschen.
En sak vet jag redan nu, och det är att oavsett om jag väljer att stanna eller inte så kommer Mount Otrohet att finnas kvar mellan oss. För alltid.
3 gillningar
Än så länge har han gjort precis allt.
Han tog fullt ansvar för det han har gjort (iofs efter att jag konfrontera honom). Han har svarat på alla frågor om och om och om igen. Han duckar inte för något som jag slänger åt hans håll.
Han sa direkt att han gör vad som helst för att få fortsätta leva med mig. I början var han väldigt noga med att fråga om han fick röra mig (allt från en fjäderlätt beröring till kramar). Nu är den fysiska närheten extremt viktig för oss, hålla hand, pussas, kramas, sex.
Vi går i terapi tillsammans. Han skulle aldrig ha gått med på det förr!
Han är medveten om vilka andra misstag han har gjort i vårt förhållande och tar fullt ansvar för det med! Och inte bara att han tar ansvar för det! Han GÖR något åt det också!
Innan Corona vände upp och ner på hela världen sms jag honom på jobb att jag mådde skit. Jag satt i ett möte som jag skulle driva och kände att jag höll på att dö inombords av smärta. Frågade om han kunde komma hem tidigare. Han var hemma när jag rullade in på uppfarten och bokstavligen talat fångade mig när jag fysiskt höll på att krascha.
Jag sms honom för några veckor sedan på jobb. Några ord som han tolkade. Då satte han sig i bilen och drog med mig ut på en promenad.
Vi fick en kris nu när jag blev dålig (blodproppen) och det var flera turer till sjukhuset. Han var med hela tiden. Hämtade, körde, körde och hämtade.
Vi pratar mycket, väldigt mycket! Han berättar vad han jobbar på att ändra, vad som är viktigt, hur han önskar att han kunnat få allt ogjort.
Det finns så klart mycket mer men det behåller jag för mig själv 
.
5 gillningar
Underbart @Stark1, med allt detta du skriver om så är ju mycket på bordet & stöttningen från han är ju super.
Då borde ni kunna ta myrstegen ihop för en ny framtid tillsammans, inte alla som sitter i denna sits, vissa män vill ju vara kvar men har sä jävla svårt att tänka nytt & tänka till att nu måste dom va två om allt - inget solokörande från hans sida.
Håll ut vännen så landar ni ihop
2 gillningar
Jag hoppas att jag kan hålla ut. Att mina egna “minnen” av det han har gjort bleknar tillräckligt för att jag ska kunna fokusera på det positiva.
Han la sig platt dag 1 när jag konfronterade honom. Processen (eller vad jag ska kalla det) att hitta tillbaka till oss hade han påbörjat innan jag kom på honom. Men han var livrädd för att berätta sanningen för mig. Så även om vi delvis hade det bättre så fanns ju mina misstankar kvar. Tyvärr hade jag rätt.
Vi har upptäckt mycket i dessa tider fulla av smärta. Vi gled i från varandra. Vi hade slutat prata så där 100%från hjärtat som vi gjort innan och gör igen.
Även om otroheten är skit så är vi ganska övertygade att om inte den här krisen hade uppstått så hade vi aldrig blivit så medvetna om att vi var på väg in i en slentrian som hade slutat med skilsmässa. Han erkänner det, sätter ord på det och även känslor!
Jag börjar så smått hoppas. Det är bara tiden som kan utse om jag har rätt.
2 gillningar
Terapi igår. Jag gillar verkligen den person som vi går till. Idag var det bara jag. Och gissa vad jag ventilerade!
Det blev en väldigt bra dialog. Mycket input. Nya frågor väcktes för att få arbetet framåt. Men även en broms dök upp. Min hälsa, blodproppen, kan mycket väl vara stress relaterat. Under terapin fick jag höra flera gånger att jag måste hitta tid att vila och bara vara där jag inte är arg. Och ja, hon har rätt. Det som kändes både konstigt och så rätt är att jag direkt sökte mig i tankarna till min man. Samma person som är orsaken till att jag är arg är den person som ger mig lugn också.
Om man bortser från otroheten så har vi haft ett skit år. Jag har varit sjuk och skadad om varandra i ett år. Sen mitt i allt det en kris av denna kaliber. Sen lägger vi till min blodpropp och förra veckan blev min man sjuk (inget livshotande men allvarligt nog för att skapa oro). Vi är så färdiga med motgångar nu.
Igår på terapin fick jag höra att vi har jobbat häcken av oss för att komma dit där vi är nu. Att vi har gjort ett otroligt jobb på kort tid. Och nu är det viktigt att vi tar oss tid att ta hand om varandra, tillåta oss att leva lite i nuet och inte jobba vidare konstant med relationen varje vaken minut. Vi behöver andas ut.
Hon har rätt. Om vi inte stannar upp lite kommer ingen av oss att orka jobba vidare för att återuppbygga vårt äktenskap. Vi kommer att krascha och det vill jag inte! Vi har inte kommit så här långt för att inte orka fram till mållinjen (även om det är långt kvar till den)
3 gillningar
Klok terapi-person! Jag lånar lite av hennes klokhet tror jag och tar med till mitt eget liv, som är så likt på många sätt. Ett skitår, sjukdom, skada, motgångar. Och nu kämpar vi med vår relation, eller inte. Jag och barnen flyttar snart ut från vårt gemensamma hem. Tänker att jag tar tillfället att pausa lite från honom och oss då… och undrar lite oroligt vilka stressrelaterade åkommor som kommer drösa ner på mig den dag jag slutar vara arg, har ju varit arg som aldrig förr i fyra månader. Grått nytt hår har jag konstaterat.
Ja, hon är väldigt klok!
Igår pushade hon på att jag skulle använda alla de fula orden jag hade i huvudet om apan. Det kändes som att svära i kyrkan med tanke på var jag var!! Men så skönt det kändes!!
Hon läste även brevet jag hade skrivit till fanskapet. Bad mig skriva om det ett par gånger till innan jag skickar det. Men jag behöver mitt avslut så hon var helt med på banan att jag ska göra det.
2 gillningar
@Vilsen79 tro mig, all skit kommer i samlad tropp. Mitt liv är ett lysande exempel på detta. 2015 avled min far. Trodde jag hade fått så det räckte ett tag men icke. 2018 avlider min enda och yngre bror oväntat. Tänkte att nu har jag i alla fall fått skit så det räcker, så fel jag hade. Vid inledningen av 2020 upptäcker jag att sambon är emotionellt otrogen.
Det enda jag kan konstatera är att inget blir bättre intervallerna blir kortare så också tiden för återhämtning. Har nu lärt mig att inte tro att jag fått nog utan sitter istället och försöker förbereda mig inför nästa käftsmäll.
Så ta det från säker källa, en olycka kommer sällan ensam!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver! Jag har varit gift i många år med min man och vi har barn tillsammans. Jag fick veta i februari att min man hade haft en “flört” med en kvinna av ungefär den typ som du skriver om. Jag hittade till det här forumet, och fick tröst och råd. Och det är jag väldigt tacksam för! När jag var mitt uppe i det, ville jag bara skilja mig och komma bort från allt så fort som möjligt. Men jag tog till mig det någon skrev till mig här, det inte är någon brådska att ta ett beslut.
Vi gick på familjerådgivning, vilket hjälpte mig mycket. Min man tog på sig skulden, sa att det aldrig skulle hända igen, och att han vill fortsätta leva med mig. Han hade hela tiden varit säker på att den andra kvinnan inte var någon han skulle byta ut mig mot.
Jag har varit arg, jag har varit ledsen. Jag har skällt på honom och frågat ut honom. Vi har pratat och pratat och pratat. Han har hela tiden kämpat för att vi ska fortsätta vara tillsammans.
Vi insåg att vårt förhållande hade inte varit bra. Det hade varit helt OK, men det var en bit som saknades. Vi såg inte varandra, och tog varandra för givet. Vi har verkligen haft en kris, men vi har det faktiskt mycket bättre tillsammans nu. Jag har bestämt mig för att satsa på oss. Jag bestämde mig egentligen ganska tidigt för det. För jag älskar honom. Men vi väljer också varandra varje dag på ett annat sätt än förut. Vi har insett att vi måste jobba på vårt förhållande. Göra saker tillsammans, utmana varandra. Livet ska vara spännande och roligt, inte något man bara ska beta av.
Vi pratar om allt. När man varit ett par i så många år, kan man behöva lära känna varandra igen. Man är ju inte samma person efter kanske 20 år. Man behöver också prata om vilka gränser man ska ha i förhållandet. Var går gränsen för otrohet? Jag kan känna att sveket mycket bestod i att han bröt mot de outtalade reglerna. Jag levde efter andra regler än vad han gjorde.
Ibland dippar jag också förstås. Känner mig ledsen och osäker, undrar vad hon hade som inte jag har. Men då berättar jag det för honom. Berättar att jag känner mig svag, och att jag behöver hans bekräftelse.
2 gillningar