Det är ingen fara, du går inte för långt. Jag håller helt med dig i din analys om min fru.
Har din man någon att gå och prata med på egen hand? Om inte så skulle jag starkt rekomendera att han skaffa det för annars är risken stor att du sedan blir sittande där med en man som inte kan förmå sig att älska sig själv. Jag vet inte heller hur det låter er emellan när ni pratar om det som har hänt, om du/ni skuldbelägger honom eller om ni är mer objektiva och diskuterar utifrån era känslor. Skuldbeläggande kan kännas skönt för stunden men skadar mer i längden.
Efter att jag hade varit otrogen så kunde jag känna som din man, jag ångrade kraftigt vad jag hade gjort och kunde inte förstå hur jag kunnat göra henne så illa. Vad jag hade gjort gick helt emot mina egna värderingar. Men ovanpå allt det så fick jag ständigt höra från henne vilken svin jag hade varit, hur hon kände sig äcklad av mig. Jag kastades ständigt mellan hopp att hon ville ha mig och förtvivlan över att hon inte ens ville ta i mig. Det som har gjort mest ont och verkligen bitit sig fast var när hon sa att jag skulle vara glad att hon stannade hos mig för ingen annan skulle vilja ha en sådan som mig. Allt detta sammantaget bröt ner mig totalt. Jag blev till ingenting. Jag klarade inte av att se mig själv i spegeln utan att må illa över vad jag såg. Jag hade inget självförtroende kvar. Detta satt kvar i det undermedvetna i MÅNGA år.
Så mitt tips till dig i detta är att du pratar med honom om det som har hänt så utgå hela tiden ifrån dig själv och dina känslor och försök att undvika skuldbeläggning. Det är svårare gjort än sagt men ingen av er kommer i längden må bättre av att din man förtrycks.
Du behöver inte svara om du inte vill, men varför var du otrogen då för så många år sedan? Undrar för jag vill försöka förstå eventuellt vad som hände i min makes huvud när han valde att göra som han gjorde.
Att han ska prata med någon själv är ett krav som jag har ställt på honom (det var ett krav i början, nu har han själv förstått att det behövs). Han har stor ångest, mår dåligt över det han gjorde, kan inte se sig själv i spegeln (av olika anledningar kan jag inte se mig själv i spegeln heller så vi övar på det tillsammans). För tillfället går vi på samtal tillsammans.
Han säger själv att han har betett sig som ett svin och är äcklig. Jag har aldrig kallat honom för vare sig det ena eller det andra.
När vi började prata den dagen då jag konfronterade honom så har vi inte slutat. Jag har sagt allt jag har känt, tyckt och tänkt. Inte alltid som jag har lyckats hålla det till att utgå från mina känslor. Vi enstaka tilläfllen har jag inte kunnat hålla mig utan skrikit mindre bra saker. Oftast har jag låst mig och när han har försökt ta tag i mig så har jag slitit mig loss. Bokstavligen med rå styrka har jag tagit mig loss för att jag inte har klarat av att vara nära.
Men vi pratar väldigt mycket om bådas känslor. Jag lyssnar på honom också. Vi behöver laga vårt förhållande tillsammans, det går inte att han bär allt själv om vi ska kunna gå vidare tillsammans.
Vet inte om mitt svar kan hjälpa dig att förstå din make men här kommer det…
Det korta svaret: Jag var ung (17), dum och oerfaren.
Det långa svaret: När jag träffade min nuvarande fru så hade jag ingen erfarenhet av några längre förhållanden (det längsta hade varat i 2 veckor på klockslaget) och var, till skillnad från henne, fortfarande oskuld. Jag var ung och hade precis upptäkt hur fantastiskt det kunde vara med sex. Eftersom hon hade “erfarenhet” av andra killar så fick det mig att känna mig osäker och otillräcklig. När ett halvår senare en annan tjej började visa intresse för mig så blev jag nyfiken. Är gräset grönare på andra sidan? Är det någon skillnad med en annan kvinna? Jag gjorde slut med min fru för att “skaffa mig erfarenhet” och testa gräset på andra sidan. Men min fru ville inte riktigt acceptera att det var slut mellan oss och vi blev snart tillsammans igen. Hon tog det som att jag hade varit otrogen mot henne och blev mycket svartsjuk och kontrollerande. Jag höll inte med eftersom jag hade gjort slut med henne innan jag gjorde några närmanden mot den andra tjejen. Att jag bodde granne med den andra tjejen gjorde det ju inte bättre. Det blev en mycket turbulent tid där jag från dag till dag inte visste om vi fortfarande var ett par eller inte. Ungefär 3 månader senare efter ett stort bråk med min fru så sökte jag tröst hos samma tjej och vi hamnade i säng igen. Det var efter denna gång som jag verkligen insåg vad jag hade gjort och bestämde mig för att aldrig igen. Det finns inget ligg eller tjej som gör det värt det att såra någon så djupt som jag hade sårat min fru.
Det är en mycket bra inställning du har som gör att jag tror att era chanser till att lyckas ökar markant. Det krävs ansträngning från båda håll för att verkligen lyckas.
Just det du beskriver har jag och min man hamnat många gånger i. Till en början hade min man svårt att hantera sin sorg (på vad han har utsatt mig för) och samtidigt ge mig stöd när jag blir så förtvivlad och ledsen. Det har blivit bättre och bättre. Han lyckas fokusera mer och mer på mig och håller ihop bättre för min skull. Detta gör att jag lyckas vända min sorg fortare och vi kommer tillsamman vidare i bearbetningen lättare och lättare. Jag känner också att min mans ånger och sorg över sig själv ökar mina positiva tankar om oss. Jag känner mig utvald och speciell för honom. Han stannar och tar emot mina reaktioner och stöttar mig. Jag tror att det du upplevde är en förutsättning för att bearbeta och ta sig fram tillsammans. Det kommer uppstå liknande situationer många gånger och en lång tid framöver. Men jag tycker det har blivit bättre och glesare för mig och min man. Vi har ändå mycket kvar att jobba på.
Det finns ju annat att tänka på också. Otroheten är hans ansvar. Men att vårt förhållande var i slentrian, att vi tog varandra för givet, är bådas ansvar. DET har varit svårt att ta in och acceptera.
Hade jag velat hade jag kunnat lägga precis allt på honom från att det var jag som tog hand om tvätten till den söndriga lampan i hallen till att vi enbart satt och tittade på tv på kvällarna. Vi har pratat om vem som har vilket ansvar, vem som har kämpat med vad och hur.
Jag bär på mycket ilska och blandade känslor. Om jag stannar, gör jag rätt? Kommer jag att kunna lita på honom igen?
Han har sagt att det är mig han vill leva med och att han kommer att göra precis allt som krävs för att jag ska bli lycklig med honom. Vi får se
När hela den här bomben exploderade och när vi började prata så lovade han mig ett par saker. Ett av löftena var att jag aldrig mer skulle behöva hantera något tungt ensam. Inga fler läkarbesök själv sa han (jag har en sjukdom som kräver en hel del farande till läkare). Jag tänkte inte på det imorse när jag gjorde mig iordning för att åka till läkaren. Men han sa själv att han skulle följa med. Sen att han pga Corona inte fick följa med in kan jag ju inte lasta honom för.
Senare hemma slog det mig att det var ett löfte som han gett mig och hållt. Ett litet steg i rätt riktning.
Just de där orden, att om jag stannar så behöver det inte vara för alltid, gav mig någon form av ro. Ro till att kunna fokusera på att jag just nu vill vara kvar och bygga upp ett nytt “oss”. Visst låter det konstigt? Att någon annan ska “peka ut” något som jag själv borde ha fattat?!
Tack för din omtanke.
Jag fick en psykisk känga som hette duga. Bröt ihop hemma och ville i princip bara dö. Orkade inte hålla ihop, eller ens försöka. Min man fick axla allt själv. Jag orkade knappt svara på tilltal!
Och han gjorde det!!
Jag skulle sitta (alternativt fick jag röra mig för blodproppens skull, för att hålla igång cirkulationen) och han fixa!
Rent fysiskt verkar kroppen svara på behandlingen. Jag har inte lika ont och är inte lika svullen. Och det är ju bra. Men min man vågar knappt röra mig nu. Han ville hålla om mig imorse och kom åt låret där proppen är och drog snabbt åt sig handen. Kände mig som ett levande frågetecken och han sa att han är rädd för att skada mig för han har skadat mig tillräckligt för flera livstider.
Jag kastas mellan hopp och förtvivlan. Hopp om att han talar sanning, att han vill leva med mig och att han ångrar sig och allt vad det är vi har pratat om. Förtvivlan att den man jag älskar, som har gett mig alla löften som han har gett mig, är den man som bröt samma löften. Hur ska jag kunna lita på honom igen??
Samtidigt känner jag att han har börjat förändras. Jag är bara fortfarande för trasig för att våga lita på min magkänsla. Tid, jag behöver tid!!!
Ok. Allt tar tid. Vid sista samtalet som vi hade med extern part så sa personen i fråga “ni har kommit långt, väldigt långt på kort tid. Men ni måste vara medvetna om att ni har lång väg kvar att gå”. Och det stämmer!
Vi har haft tid för oss själva och valt att gå ut och äta på restaurang. Vi var båda två spända och det kändes konstigt. Lite som att vi väntade ut varandra att den andra skulle må dåligt. Eller ännu värre, att apan skulle dyka upp i dörren som lagen om all djävulskap.
Vi vaknar vissa morgnar och undrar om den andra kommer att må något så när bra i dag eller om det blir tunga samtal.
Så vi är medvetna nu om vad vi har framför oss. Vi måste hitta ett sätt att hantera det på. Jag fixar inte att hela tiden leva i kris. Jag måste få släppa skiten ett tag och må bra av att sitta på restaurang och äta en god stek eller hålla min man i handen när vi promenerar till/från restaurangen.
Jag måste “kasta ut” apan ur mitt liv. En apa som tvingat sig in och varit delaktig i att förstöra.
Min man är inte oskyldig. Varje gång otroheten kommer upp så får jag en ny käftsmäll hur aktiv han var i det. Han vet om mina tankar, känslor och lusten som ibland dyker upp att jag behöver en paus från honom. Lämna hemmet och barnen med honom och bara dra!
Hade det inte varit för den här jäkla Coronan (och nu även proppen i benet) så hade jag satt mig på ett plan och åkt till min bästa vännina och dränkt mina sorger… Inte samma sak att göra det via Skype!
Dagarna går. Ibland är det bra och ibland dåligt. Min hälsa är på vacklande fot. Blev en tur till igår till vårdcentralen. Det finns visst fler proppar… De är fortfarande ytliga men den läkaren som jag fick träffa igår ville inte lämna något åt slumpen utan jag ska utredas. Till saken hör att när jag meddelade min man att jag fått en tid till vårdcentralen, att jag hade ont och att jag påverkades psykiskt av det så sa han att han skulle möta mig på vårdcentralen. Denna gången fanns det ingen som kunde stoppa honom. Vakten i dörren var en liten tjej som inte vågade säga emot när vi sa att min man var med som stöd. Sköterskan som hämtade mig tappade hakan för hur hade vi lyckats snacka in honom?
Så han var med på besöket. Efteråt hämtade han sonen medan jag körde hem. Väl hemma grät jag floder. Jag har fått mitt skit som räcker för en hel livstid (redan före hans otrohet hade jag tillräckligt att bita i).
Jag får ge honom ett plus. Han såg till att följa med, såg till att vara hos läkaren trots att det inte är tillåtet. Han höll ordentligt i mig när jag grät och tröstade. TÄnk om det hade räckt för att jag skulle kunna landa och känna 100% trygghet?
Han bröt ihop lite han också. Sa saker som att han har skadat mig så att det räcker och blir över. Att han var en idiot som skadat mig så. Att han hoppas att jag ser och förstår att han är här och inte tänker försvinna någonstans.
Där står jag. Mår dåligt. Vill så gärna tro honom fullt ut. Visst, jag ser att han är här nu, men om ett halvår? Vad händer då när dessa nya små rosa moln försvinner? Han säger att han har fått en känsla av att vara nyförälskad. Det skrämmer mig. Jag har sagt det till honom.
Sen har vi omgivningen. Alla som inte vet vad som har hänt. I deras ögon är vi ett perfekt par. För just nu jobbar vi stenhårt med vårt äktenskap. Vi hörs av många gånger dagligen (oftast sms för mitt jobb tillåter inte att jag sitter i telefon hur länge som helst), vi äter lunch tillsammans. Han jobbar hemifrån för det mesta nu, jag måste vara på pltas på jobb. Så han åker in till mitt jobb, hämtar mig och vi susar iväg på lunch. När det regnade mötte han mig med ett paraply.
Mina kollegor ser ju den perfekta äkta maken. De kommenterar gärna vilken tur jag har som har honom. Då vill jag bara vråla rakt ut vilket helvete jag har haft. Men jag vill inte det för de som vet ska vara folk som jag litar på. Jag känner inte alla kollegor så väl att jag vill dela med mig av hela mitt privatliv. Vi pratar om det hemma och min man har sagt att jag kan ju berätta en del men inte allt. Men hur gör man det så att folk förstår hur knäckt jag har varit (är) utan att berätta allt?
Detta kommer låta hårt tror jag men du får nog välja mellan att faktiskt berätta att DU mår dåligt och varför, eller så får du fortsätta skydda honom och låtsas som ingenting.
Jag tycker inte att kollegor/vänner/familj behöver få veta varenda detalj, missförstå mig rätt. Om du vill berätta något för “alla”. Tänk igenom vad du kan tänka dig att “alla” vet. Att det är kris i äktenskapet? Att ni jobbar på att försöka lösa det? Att du har det jobbigt och mår dåligt? Sen om de skvallrar eller funderar över detaljer, det är ju deras problem och inget som du behöver fundera på. Att våga visa sig svag kan även vara en styrka!
Jag har varit öppen inför kollegorna med att min man bedrog mig, och att jag är tokdumpad efter 22 år. Inga fler detaljer än så till “alla”. Jag behövde vara öppen, eftersom jag kunde börja gråta rakt ut i möten av ingen anledning alls den första månaden. Det visade sig att flera av kollegorna varit med om samma sak som jag (och ännu värre)! Nu har jag en hejaklack som alla står på min sida och som gläds med mig åt nytt boende och så vidare. Visst hade det varit skönt om jag kunnat låtsas som ingenting, men sån är inte jag. Det märks när jag är ledsen! Känner inte att jag behöver skydda X. Han har fattat många dåliga beslut, han har gjort bort sig, det får stå för honom. Har inget behov av att svartmåla honom men lägger ansvaret där det hör hemma. Jag skäms inte åt honom.
Har också berättat till mina kollegor. Satte på jobbets WA genast då det hände. Ville att alla skulle veta förrän jag gick på jobb. Har t.o.m berättat för barnens föräldrar på jobbet. Vill inte att de går hem och berättar att jag varit konstig på dagen utan att föräldrarna vet varför.
Då för 10 år sedan då han lämnade mig första gången berättade jag inget ( eller bara till några) eftersom då var jag så säker på att jag vinner honom tillbaka till vilket pris som helst. Det gjorde jag ju sedan efter 2 år… något jag nu lite börjat ångra…
Jag skyddar inte honom utan mig själv! Vi har pratat med några nära vänner, vi går på samtal (tillsammans och var för sig) utöver det har vi valt att inte berätta för fler.
Men när det kommer till mina kollegor så har vi lagt upp en strategi där jag kan, om jag vill, berätta att det är en kris som vi arbetar med och några detaljer kring vad som gjorde att vi gled isär. Min man har inga problem med att jag berättar men det har jag.
Igår när jag fick åka in till akuten med mina blodproppar tog det exakt 10 min så visste hela min arbetsplats om det!
När jag kom tillbaka från akuten för att hämta min väska tog det inte många sekunder innan det var 20 Pers samlade som skulle kolla läget med mig. Hälften av dessa enbart pga nyfikenhet. De andra för att de bryr sig. Djungeltrumman är så sjukt effektiv på mitt jobb att man blir rädd! Och jag vill inte komma till en sådan arbetsplats!
Min närmsta kollega vet. Det räcker.
Jag vill inte heller berätta för jag vet utifrån samtalen i fika rummet att otrohet är något man aldrig ska förlåta och “skiten ska ut”. Det är inget jag vill höra!
Ok, det kanske låter rörigt och o sammanhängande. Jag är ganska trött efter två dagar utav brottning med vården. Det är vi båda två. Att behöva åka in akut utan att veta vad som händer, hur livshotande det är, UTAN att få ha med sig anhörig har stressat mig sönder och samman. Men jag är vid liv och kommer så att förbli!
Det låter verkligen inte som att du ska berätta några detaljer om vad som händer hemma hos er till “alla” på jobbet. Förstår dig fullt ut om du inte vill vara den som Djungeltrumman behandlar i fikarummet.
Ta och vila dig nu. Låt mannen passa upp. När du är tillbaka på jobbet kommer det vara blodpropparna de frågar om.
Jag vilar! Han skämmer bort!
Fick en “skämma bort mig” present innan.
Har lite rehab inplanerat ikväll (promenader, är beordrad aktivitet av lagom sort) och den gör vi tillsammans. Maten har äldsta barnet fixat.
Tankarna flyger runt i huvudet dock. Av någon anledning började jag tänka på hans otrohet igen. Jag måste ta mig tid till att få färdigt det där brevet som jag har ett så stort behov av. Och så ska jag boka tid för samtal, jag behöver det själv denna gången.
