Det var tufft att berätta för barnen, men skönt samtidigt när det är över. Även om ni inte bråkat så mycket så att barnen sett/hört så tror jag att de är bra på att snappa upp saker, stämningar etc. Vet att du skrev tidigare att barnen ju hört tonen och hur ni är mot varandra.
Jag tänker att det är bra att hålla det så enkelt som möjligt och inte börja med invecklade förklaringar om varför. Vi sa nog bara att mamma och pappa har slutat att vara kära i varandra och därför ska vi inte längre bo alla tillsammans. Pappan hade då köpt en ny lägenhet och vi kunde förklara upplägget rent praktiskt. Så kom en hel del frågor om det. Sedan kom frågor lite då och då och sen på nytt de första veckorna efter flytten. Tioåringen frågade upprepade gånger “men VARFÖR kan ni inte fortsätta bo tillsammans” men då upprepade jag bara att vi slutat att vara kära och att det kan bli så ibland. Det är ju en balansgång mellan att släta över och att komplicera det för barnen genom att gå in i vuxenresonemang om varför förhållandet inte hållit.
För mig fanns inte alternativet att säga att det är ett gemensamt beslut. För det var inte det. För mig kändes det som hyckleri.
Osäker på varför du vill att det skall framgå att det är gemensamt. Bläddrade bak men fick inte ögonen på det. Men om det inte är det så kan man nog inte tvinga någon att gå med på att säga det tänker jag.
Hjälper kanske inte barnen just nu men för mig var det ändå en sak. Eftersom vi inte heller valde att berätta om otroheten. Han fick den delen tillmötesgått och jag att det inte var gemensamt beslut. Inte så att vi skyltade med att det inte var bådas utan mer pappa vill… kanske samma sak för en del men för mig/oss var det en skillnad.
Man lägger självklart upp det på det sätt som känns rätt utefter sin situation.
Det var jag som först sa att jag ville separera. Många saker ledde fram till det. Han håller med om att det är det bästa för oss.
Först var vi överens om att säga att det var gemensamt men sedan ändrade han sig. Det är därför jag reagerar på det. Men, jag vet att jag inte kan tvinga honom till något.
Han vill gärna veta bäst, mästra och han är en mästare på att övertyga. Jag är rädd att bli överkörd i samtalet med barnen. Jag har nästan alltid backar i situationer/diskussioner tidigare och inte riktigt förstått vad som eg hände.
Min man ville också att vi skulle säga att vi slutat älska varandra, men jag vägrade. Vi sa att vuxna kan sluta älska, men inget om vem initialt. Men jag sa till min man att om barnen frågar, så kommer jag vara ärlig - hur ska jag kunna hålla minen om de frågar och dessutom ser att jag är ledsen medan min man går här och visslar och allt är som vanligt? Så en kväll, nån vecka efter att vi berättat för barnen, när de hade frågat mig varför vi slutat älska varandra väldigt många gånger, så sa jag som det är. Att det är pappa som slutat älska mig, men att det kan bli så ibland, att vi är vänner etc. Fanns inte hos mig att låtsas som det var ett gemensamt beslut!
Så skönt att samtalet med barnen gick bra och lugnt till . Det kommer många frågor och känslor och tankar, men ni finns där för dem och då kommer det landa och gå bra till slut.
Länge sen vi hördes nu - hur går det?
Hur har barnen tagit det?
Jag tänker att barn är mycket i känslan i stunden och på de begravningar jag varit på har barnen varit mycket ledsna vid själva ceremonin men sen lekt och skrattat vid minnesstunden efteråt för att sedan gråta och fråga i omgångar mellan lek och skratt.
Jag tycker det låter hoppingivande att de fungerar som normalt - ledsna ibland och glada ibland och att de lever ut sina känslor och inte låser in dem.
Känslor är ju en del av processen för både vuxna och barn.
Vi pratar om separationen hemma så naturligt som möjligt. Hur de kan gå mellan lägenheterna lite som de vill. Jag är tacksam över att vi har vuxna/barn kring oss som gått igenom samma sak. Barnen kan ställa frågor till dem.
Det känns på det hela bra. Nu är jag nervös över det som är kvar att fixa med praktiskt och inköp av möbler.
Jaa, det går väl ganska bra.
Allt pappersarbete är klart, nu väntar vi bara på att banken ska säga sitt och exmaken ska få lagfart på huset.
Vi har kommit överens om underhållet.
Nu återstår “bara” att packa ner allt, dela upp möbler, textiler, köksgeråd…
4 veckor tills flytt ur extraboendet och från huset till lägenheten. Innan dess ska jag hjälpa den yngsta med att flytta in i sitt boende. Att släppa iväg honom också så långt bort blir hårt.
Jag räknar ner, håller i och håller ut - och räknar kallt med att nån slags reaktion blir det när jag väl är på plats i lägenheten.
Ja det är verkligen inte ”bara” att dela upp allt. Superjobbigt!
Jag minns knappt vad som var mitt från början.
Men skönt att många andra bitar är lösta för dig.
Det kommer säkert komma någon reaktion när du kommit in i nya lägenheten. Jag gissar att du går på högvarv nu. Du kommer ta dig igenom det också och må så mkt bättre!
Ja, från de första inläggen innan iaf jag tagit upp det med exmaken. Tänk jag kan t o m skriva exmake nu…
Jag började läsa här på forumet redan för några år sedan och bara att läsa har varit till hjälp.
Högvarv, ja så är det nog. Dessutom är det mycket på jobbet nu - omorganisationer, min gruppledare slutar, jag har gått upp i tjänst…
Jag kommer nog däcka ett tag efter flytten men det får jag räkna med.
Sen kvarstår ett stort problem som hänger som ett svart moln och väntar - JULEN.
Förutom att barnen hänger hos pappan då men i morgon kommer de på middag iaf.
Jag har bakat kladdkakemuffins och ska göra lasagne till middag.
Jag trivs med mitt skilda liv än så länge.
Har haft små dippar i humöret vilket jag räknade med skulle komma efter att allt var klart och jag var inflyttad. Hur länge har du bott i eget boende nu?
Hur har det känts för dig - har det gått bra utan några värre dippar? Att landa i det och förstå känns som att det kommer att ta tid, jag har märkt att en del saker blir svårare när man bara har sig själv att lite till (vem ska handla när man blir sjuk t ex, när bilen vägrar starta osv) jag har fått lära mig att tordas fråga om hjälp men du kanske har ett annat nätverk runt dig?
Att barnen är nöjda låter jätteskönt och måste vara en lättnad.
Jo dippar får man se som en naturlig del av allt som hänt. Man kommer igenom dem.
Jag börjar bearbeta all tid som jag la på förhållandet. Hur allt påverkat mig. Vem är jag när jag är själv? Många tunga frågor.
Jag har bott i lägenheten nästan en månad. Poletten börjar väl trilla ner nu. Det känns bra. Lugnt och harmoniskt blandat med sorgsenhet.
Jag har lärt mig att jag kan så mycket mer än jag trodde. Jag har många runt mig som jag kan be om hjälp. Alla dessa är jag så tacksam över. Jag måste dock bli bättre på att be om hjälpen.
Det jag tycker är svårt att att veta vad jag ska handla för mat. Första gången jag skulle handla bara till mig gick jag i affären hur länge som helst utan en plan
Jag har bestämt mig för att bli mer social - jag är en i normala fall social introvert men de senaste åren har jag bara varit introvert och helst inte velat gå hemifrån eller träffa nån.
Nu har jag startat en messengergrupp med några vänner (som har bara mig gemensamt) för att kunna gå promenader med, en kollega som ska vicka på mitt gamla jobb ska bo hos mig under tiden hon jobbar här, jag ska åka iväg själv och hälsa på min mamma och min pappa - innan försökte jag alltid ta med åtminstone barnen, men nu ska jag åka helt själv. Jag har varit iväg på fika själv osv. Försöker öppna mig mer och vara ute mer så jag inte låser in mig helt i lägenheten.
Jag jobbar ju dessutom hemifrån så det är nog bra att få komma ut ibland!
Jag har bott här i snart en månad nu och ja, det börjar landa i mig.
Jag känner ändå att jag gjort helt rätt med allt sammantaget. Nu följer en viloperiod innan livet kan börja igen.
Jag är så glad för din skull!! Att du känner att du gjort rätt.
Starkt gjort att du utmanar dig själv . Det är fasen inte lätt. Fika på egen hand. Smart med messengergruppen.
Coviden ställde verkligen till det med det sociala. Jag är tacksam över att jag har ett jobb som jag inte kan göra hemifrån.
Jag får också utmana mig själv med det sociala. För mig grundar det sig i en rädsla att inte bli omtyckt. Jag vet att det eg inte finns någon grund för det.
Tänk att det alltid ska finns så mycket att jobba med. Kan inte allt bara falla på plats som vuxen .
Exakt lika här!
Ingen kan ju tycka om mig - egentligen. De som säger sig göra det - det
säger de ju bara för vara snälla…
Logiskt sett förstår jag ju att det inte kan vara så men inuti känns det så.
Jaa, jag är ju t o m närmare döden än födseln och inte är det lättare nu. Visst en del saker är lättare, men om man i grunden har dålig självkänsla är det svårt att jobba bort det.
. Kommunikation med ex funkar fint.
. Det är fasen inte lätt. Fika på egen hand. Smart med messengergruppen.
.
Visst en del saker är lättare, men om man i grunden har dålig självkänsla är det svårt att jobba bort det.