Har varit ihop med min sambo i 16 år och vi har två barn 11 och 9
Jag tror att jag borde separerat för många år sen. Efter en incident för ett tag sen då han svor på mig offentligt så sa jag att jag ville flytta. Han förstod självklart att han inte skulle svurit åt mig men annars kom mina ord som en chock. Jag och barnen är allt för honom.
Han har haft otur med mycket och jag har alltid stöttat upp och har inte velat lämna en person som jag inte vet kunnat klara sig själv ekonomiskt. Jag är en lojal person. Otur med jobb och skulder från dåliga beslut.
Jag vet att lyckan inte kan hämtas från andra och jag vet att om jag lämnar så kanske jag kommer vara själv länge.
Men jag vill ha chansen att träffa någon som har liknande intressen, att prata om allt med, passion. Är det fel?
Vill ha hand om min egen ekonomi utan att behöva tänka på gamla spöken som finns kvar.
Samtidigt är barnen det finaste jag har och han är en fantastisk pappa.
Ska jag gå vidare för att jag inte mår bra. Känns galet egoistiskt.
Jag ska säga att vi kan gå i terapi för att se om det finns något sätt att få det bra. Om det inte fungerar kan vi iaf säga till barnen att vi försökt.
Låter inte som om du vill gå i terapi… som om du kanske redan bestämt dig. Säger bara att en skilsmässa är något av det tuffaste som finns. Det kommer mycket överraskningar på vägen. Det tar år… Vem vill inte ha passion och kärlek? Intressen tillsammans , jo visst , något men inte alla. Nåt måste man ha bara för sig själv också.
Ett förhållande är inte alltid en dans på rosor, det är inte kramar varje dag. Det är strider, fula ord och obäddade sängar. Det är inte skratt, rent hem och fullt av kärlek varje dag. Det är ändå att man uppskattar, ber om förlåtelse och hjälper varandra i livet. Det är en middag tillsammans, sitta i soffan o mysa och att säga till varann- allt blir bra.
Att älska är ibland så svårt.
Nu är jag lämnad så jag är säkert fel person att skriva överhuvudtaget men…
Om du är olycklig hela tiden och det känns som enda utvägen så visst. Sedan hur det är för barnen är en annan sak. Tufft är det men hoppas det ordnar sig.
Prata med din man…PRATA!
Obäddade sängar och disk som inte alltid tas om hand i tid kan jag nog glatt leva med, i det stora hela. Men strider? Det beror på hur striderna och bråken ser ut. Fula ord? Nej, där skulle jag nog gärna dra en gräns.
Vi människor har nog olika sätt att hantera negativa känslor och meningskiljaktigheter. För många är det fullt naturligt att om man är arg så lever man ut det. Man skriker, skäller, säger fula ord och kanske till och med slår i väggar eller slår sönder saker.
Sen när man har rasat klart ber man kanske om ursäkt och sedan är allt bra.
Medan för andra är dessa saker totalt oacceptabelt och ibland även skrämmande.
Personligen vill jag inte bli kallad för saker, ens i vredesmord, och personligen har jag också alltid undvikit att kalla min partner för saker, även i vredesmod. Att ha respekt även när man bråkar känns för mig en bra värdemätare på hur förhållandet ser ut.
@Erhj
Jag vet inte vad som är rätt. På det sättet kan det nog vara svårare att avsluta ett förhållande som är halvbra än ett förhållande som är dåligt, eftersom det kan vara tuffare att väga för- och nackdelar mot varandra. Kärlek och passion kan gå upp och ned, men om ni har svårt att kunna prata (eller ens hitta något att prata om) kan det lätt leda till en känsla av att vara ensam i tvåsamheten, och då är det nog lätt att glida bort från varandra.
Men om jag förstår ditt inlägg rätt har du egentligen velat separera länge, men stannat för hans skull? Vet han om att du har känt så? Är du beredd att gå i parterapi för att hitta tillbaka till varandra, eller är det mest ett sätt för dig att ställa honom inför ett fullbordat faktum?
Nu vet han att jag tänkt tanken länge. Om terapi ger mig/oss verktyg för att ta oss framåt tillsammans så är ju det bra.
Fungerar inte terapin så vet jag jag iaf att jag försökte.
Det har varit fula ord från början. Alltid alkohol inblandat. Samtidigt som han är världens finaste så kan tonen vara snäsig, svårt att förklara. En grannes tonårige son frågade sin mamma ang mig och min sambo. Han frågade om han allting pratade med sån ton till mig.
Problemet är att det är vardag för alla runtomkring och mig med så jag vet inte vad som är normalt. Barnen brukar inte höra när jag blir kallad för idiot och dum i huvudet, men däremot ser de hur vi är mot varandra. Och hör hur tonen är. Är det så jag vill att de tror att man är mot varandra som vuxna?
Tack förresten för att du tar dig tid att svara. Beklagar att du blivit lämnad.
Kärlek. Absolut. Älskar honom och känner ömt för honom.
Passion. Har inte känt mig attraherad på många år. Kan absolut kramas men drar mig för mer.
Känner att han förtjänar att träffa någon som ger honom mer än vad jag kan göra.
Jag har levt i en relation som med små steg i taget gick mer och mer in i något osunt. I början mest när ingen såg. När barnen inte hörde. I slutet inför vänner, barn, grannar och ute bland folk varsomhelst. Till slut fanns inget annat än ett osunt förhållande som för mig var ”normalt”.
Det är bara du som vet vad som är ok. Men jag haft nog tagit grannens syn som en viktig signal. Är det ok för dig att bli behandlad så? Är det ok för dig att barnen växer upp i att se hur en kvinna/mamma/partner behandlas?
Jag uppfostrades till att alltid behaga män. Mina egna känslor och önskemål kom i andra hand. Jag jobbar fortfarande med att sätta mig själv först men när jag försökt prata med min mamma om detta så förstår hon absolut inte alls. Hon ser det inte, hon hör det inte och hon märker det inte hur hon alltid låter andras vilja/önskemål komma först.
Klokt att ni går i terapi och att du funderar.
Hur vill du komma ihåg de här åren? Hur vill du att barnen kommer ihåg de här åren? Går det att ändra vanor/mönster/beteende eller inte? Det är väl den största frågan…
Levde i en sämre relation i 15 år: träffades hösten 2003, gifte oss 2008, tog beslutet i augusti 2018 och skilsmässan gick igenom i maj 2019.
Det var jag som initierade skilsmässan, drev igenom den och flyttade från huset i augusti 2019.
Efter min flytt har det varit fullskaligt krig och idag är det första gången sedan i februari som vi ska kommunicera (på Messenger) angående barnen. Jag är livrädd för att vi ska börja bråka igen för jag är klar nu. Ilskan, smärtan och ångesten har gått över men en viss rädsla för honom finns kvar. Han kan vara väldigt verbalt aggressiv och har otroligt mycket åsikter om mig!
Nu till ämnet - jag VÅGADE inte lämna honom tidigare. Jag vågade inte “släppa taget” och har skyllt ganska mycket på barnen, t.ex. Jag har vetat att han kommer att bli jättearg och p.g.a. hans aggressivitet och hot om fysiskt våld så kunde jag inte se hur det skulle kunna bli bra öht.
Nu vet jag att jag varit rädd för honom också för jag har vetat att han inte kommer att släppa mig… Trots att han “gått vidare” med nya relationer känner jag fortfarande en oro över vår föräldrarelation för han vill ha mer av mig än jag av honom. Han vill umgås flera ggr./månad som en “familj”.
Våga bo ensam eller vara ensam resten av mitt liv skrämmer inte alls men hans vrede förminskade mig fram till den dagen då han för sista gången skällde ut mig och kroppen tog över!
Jo vi kan prata. Pratar ofta när vi har våra kriser och då känns det bra ett tag.
Problemet är att de tuffa perioderna har varit längre än de bra. Därför har mina känslor inte hunnit återhämta sig.
Mycket har handlat om att han ofta varit mellan jobb och jag har dragit ett stort lass. Mycket oro har funnits hos mig.
Pga av ekonomin så har mina drömmar fått lida och jag kan känna en bitterhet. Det förflutna går inte att ändra och jag är noga med att se det positiva jag har.
Jag har i många år tänkt att när han får fast jobb så kan jag lämna för då vet jag att han har det bra. Men det har nästan alltid varit något som skitit sig. Han har haft mkt otur med jobb. Jag har tagit ett stort ansvar för honom.
Jag är uppväxt med att mina föräldrar alltid bråkat. Pappa har alltid skällt på mamma. Det är vardag för mig. Jag verkar utåt vara en stark person men jag är osäker på insidan.
Jag drar mig ofta för att diskutera saker när min sambo är med för han har ofta något snäsigt till svar. Jag kände att något sprack i mig nu senast när han började svära åt mig offentligt. Jag vet även att han vet att han gjort bort sig totalt.
I framtiden vill jag ha mitt eget hem. Kanske sämre ekonomi men den är min egen. Jag vill att barnen ska ha lyckliga föräldrar. Kanske även hitta en man som passar för mig.
Vet ju att barnen älskar sin pappa och oss tillsammans så det är det som bromsar mig. Barnen är allt!
Min sambo har sagt att hur det än blir så gör vi allt för att barnen ska ha det bra så det känns trygg.
Mitt ex har bara haft otur med sina jobb: ett där chefen som trodde på honom slutade och han av den anledning inte kom vidare i karriären, ett annat där han blev utköpt, ett tredje där han blev mobbad och anklagad för otrevlig ledarstil. I början tyckte jag så synd om honom och coachade allt vad jag kunde. När han för tredje gången hade otur fick jag erkänna, det är inte otur och han är ingen stackars person som hamnar i allt detta. Ju mer jag tänkte på det, insåg jag att jag aldrig själv velat jobba med honom och absolut inte anställa honom!
Jag förstår att ditt mönster hemifrån påverkat dig men det behöver inte vara din framtid!
Jag pratar varmt om podden The Life Coach. Lyssna på den från avsnitt ett och framåt!! Jag har jobbat med den hela hösten och våren och kan säga att både jag och min omgivning ser tydliga resultat!!
Du skrev något liknande i ett tidigare inlägg, att han haft otur, tagit dåliga beslut som lett till problem. Och visst kan man ha otur, men man måste också ta eget ansvar för vad som händer. Om det på jobb efter jobb kör ihop sig med chefen eller arbetskamrater eller ngt annat, då är det inte bara otur. Även av otur kan man lära sig, bli klokare och agera annorlunda till nästa gång.
Ingemar Stenmark fick en gång en kommentar av en journalist efter ett lyckat lopp: ”Vilken tur du har!” Och då svarade Ingemar: ”ja, och det märkliga är att ju mer jag tränar desto mer tur får jag”.
Jag har tagit ansvar för en stackars missförstådd man, det blir inte bättre med åren, så vänta inte in att du ska få ett bra läge. Det kommer inte och det är inte ditt fel. Han får ta ansvar för sin ekonomi osv. Kanske till och med går bättre när han fattar att du inte räddar honom mer.
Låter ju lite likt min sambo. Han har mkt åsikter samtidigt som han är väldigt social. Säkert en kombo av otur och att han ställt till det för sig själv. Nu är han åter igen provanställd och jag vet inte hur detta kommer sluta men orkar inte vara den starka som stöttar och förstår hela tiden.
Får jag fråga vad det var som fick dig att gå vidare?
Ju längre tid jag har följt andras erfarenheter här i forumet desto mer likheter ser jag. Läs gärna trådar där partnern är psykiskt sjuk el uppför sig otrevligt, du känner säkert igen mycket.
Jag var kvar så länge eftersom mitt ex menade på att alla dessa yttre omständigheterna fick honom att må dåligt och att det därför inte fungerade. Han lovade konstant att det snart lugnar ner sig och bara jag gör si eller så, kommer vi få det fantastiskt. Till slut gick all min tid att vara honom till lags, för glad, för sur, för bossig, för underlägsen osv. Han blev paranoid, fick diskbråck och blev sjukligt svartsjuk. Han skulle läsa allt på min telefon, fick jag en ny vän på FB var det kanske ngt på gång, körde vi bil tyckte han att jag bara stirrade på andra män. Det blev helt bisarrt!! Men jag var själv slut efter tre års kamp med cancer, men med vänners hjälp började jag stå upp för mig igen. Det var mina vänner som till slut påpekade att mitt ex ALLTID hade problem som jag skulle förstå medan jag fick sköta min cancer själv. Lång historia men till slut avslutade jag.
Kan säga att han fortfarande inte kan förstå varför jag gjorde slut. Han ser sig som empatisk, alldeles för snäll för sitt eget bästa, inlyssnande, kärleksfull osv. Inget har ändrats i hans liv utan han fortsätter ha problem av olika slag men nu är inte jag slagpåsen.
Jag vet att min utmaning är att veta mina gränser och se till att behålla dem. I framtida relation kommer jag inte vara dumt förstående, inte heller kommer jag acceptera att den andra agerar utåt i stället för att söka hjälp.
Något bra som kommit ur det här är att jag börjat coacha och stötta mina egna döttrar (9 och 11) till att förstå sig själv, inse vad de är bra på, vad som är ok och inte ok osv. Vi jobbar mycket utifrån den podden jag lyssnat men jag anpassar uppgifterna till deras nivå. Mitt mål är att uppfostra fina empatiska tjejer som står upp för sig själv!
Skrev klumpigt , medger. Menade mera att ett parförhållande också innehåller strider. Och då man strider kan det komma fula ord som man sedan ber om förlåtelse för.
Vilken resa du gjort!
Och vad mycket en person kan stå ut med utan att inse hur fel det är.
Beundransvärt att du tog dig ur och lär dina barn att bli starka.
Barnen är det finaste som finns och att lära dem egenvärde och att bli starka är det största jobb som finns.
