Nä eller hur! Självklart är inget förhållande lätt och kräver arbete. Men att mer eller mindre konstant vara frustrerad och ha en önskan om att vilja ha mer börjar bli jobbigt.
Fula ord är aldrig ok.
Mycket bra synpunkt.
Ifall till och med folk i din omgivning reagerar är det definitivt en tydlig signal att beteendet är destruktivt och oacceptabelt.
Och precis som du skriver är detta knappast något vi vill lära våra barn att acceptera, eftersom det inte ska vara normalt att kalla varandra för elaka saker och ha en allmänt snäsig och hård ton.
Jag tror att du tänker rätt i detta.
Min x var aldrig full, så att säga full… men jag visste då han hade druckit starksprit för då blev han elak. Ingen annan såg det, bara jag. Ful i käften och allt jag sade var fel… han gjorde sitt bästa att få igång ett gräl… lärde mig med åren och var alltid tyst, sade inget, svalde bara snällt allt skit… så jo, förstår dig helt.
Stackars
Men det är ändå så skönt att veta att man har det bättre utan sitt ex! För mig är den lättnaden och friheten större än saknaden och sorgen, vilket har hjälpt mig att gå vidare
Kommer varje dag närmare det. En lättnad faktiskt. Sorgen är en annan sak, den finns kvar och den har egentligen inte lättat så mycket men livet med x var ju nog en pärs, den insikten börjar jag så småningom få…
@Erhj och @mamma_mu Lättnad och frihet är vad som väntar er! Lista allt ni slipper stå ut med i ert nya fria liv. Det där beteendet som ni båda utsatts för är verkligen inte värdigt er. Ni är värda så mycket mer! Ja, det är en kris av stora mått, men det kommer att vända, och lättnaden när en lyckas få lite distans… Fantastisk känsla!
Tack för de peppande orden. Går igenom mycket i huvudet. Behöver skriva ner också för att få se det framför mig.
När det är jobbigt kan det vara bra att se livet som ett fartyg (charter) med olika separata funktioner med vattentäta skott emellan.
Maskinrun, bränsletank, lastutrymme, ankare, flybridge, bollhav, dansgolv, taxfree-shop, Spa-avdelning, soldäck.
Det verkar som att maskinrummet är i ordning och det är koll på flybridge. I lastutrymmet har du barn och en sambo som du känner ansvar för.
Barnen kanske är toppen och lika gärna kan vara på barnavdelningen och leka bekymmerslöst i bollhavet?
Kvar i lastutrymmet kanske det är mannen som det ju vore roligare om han hade det enklare på arbetsmarknaden och inte var beroende av dig.
Du verkar ha förlorat förtroendet eller blivit utmattad. Att förutsättningarna för att något fantastiskt ska hända och han plötsligt strålar av framgång och positivitet tycks avlägsen.
Samtidigt är det ju viktigt att han oavsett utgången fortsätter vara operativ som en bra förälder så att inte barnen får ta över bekymret av en aningen miserabel familjemedlem för resten av livet.
Ja frågan är om det finns något sätt att få honom på fötter utan att dras ned i djupet? Kan han fortsätta vara ombord? Är hans problem evigt och även om det blir löst skulle allt vara toppen då?
Bra med olika avdelningar på ett fartyg. Du verkar ha sjökort och kompass, men jag lider med Dig och ditt ansvar.
På något sätt måste den ansvarsförbindelsen undersökas. Kanske han behöver gå en seglarkurs, träna upp sin sjövana i lite mindre båt?
Det är ju förnedrande att sitta i lastutrymmet och stärker inte självkänslan och ger ingen feedback på vad han gör rätt och fel. Att han reparerar sitt eget illamående med att skylla på omgivningen och externa omständigheter måste genast avbrytas. Det är bara oanvändbar hemmasnickrad terapi som gör saken värre.
Vem kommer sannolikt ta initiativet till att det sker en mirakulös förändring ombord?
P.S Låt honom inte vara på flybridge tutande ilsket på andra båtar. Kom ihåg att stänga dörrarna till maskinrummet i fall han gör hål på skrovet. Stanna maskinen och fäll ankaret om han kedjar fast sig i ratten.
Ni har väl livbåtar?
Längesen jag skrev i ”min” tråd.
Jag har fått en lägenhet. Lättnad blandad med mycket sorg.
Barnen kommer snart få veta och deras liv kommer vändas upp och ner.
Förstöra sista veckan i skolan eller släppa bomben i början av sommarlovet?
Men jag kände att jag inte hade något val. Att stanna och känna mig liten och olycklig eller välja att bryta upp. Måste släppa känslan av egoism.
Ingen av de vänner som vet om detta har reagerat med förvåning.
Jag är glad över att de har en fantastisk pappa och att vi skiljs som vänner.
Barnen kommer kunna gå som de vill mellan lägenheterna. Men tanken att de inte alltid kommer finnas hemma när jag kommer hem från jobbet är hjärtskärande
Nu gäller det att göra det så bra för barnen som möjligt och ta hand om mig själv.
Vad skönt att det löst sig med boende, och när jag läst hela din tråd måste jag säga att vad bra att du tar dig vidare, men förstår känslan av lättnad och sorg.
Vi valde att berätta under lovet. Kändes bäst för barnen att få bearbeta det i lugn och ro. Att de skulle slippa behöva möta kompisarna i skolan dagen efter som kanske skulle märka att det hänt något men barnen inte kände sig redo att berätta.
Det här är guld värt.
Jag fick tyvärr inte med mig fadern i samtalet med barnen, då han reagerade väldigt mycket på sina egna känslor, även inför barnen. Jag fick ta samtalet själv. Det var aktuellt slutet på sommarlovet. Valde att ta det i god tid innan de började skola på höstterminen för att de skulle hinna smälta allt och ha lugn och ro och ingen press utifrån, utan tid och möjlighet att bearbeta.
Pappans reaktioner fortsatte tyvärr att vara kraftiga inför barnen även efter beskedet, tills jag flyttade. Han talade negativt om mig inför barnen, att jag tyckte illa om honom, inte ville leva med honom, inte tillät honom att bo tillsammans längre mm , så det blev inte det lugn som jag hoppats. Hela separationen blev uppslitande, det var hemskt, det har faktiskt satt spår i barnen som lever kvar än, främst hos äldste sonen, vill inte vara där . Inte enligt boken alltså, men tyvärr inget jag kunde råda över i situationen, jag gjorde det jag kunde.
Därför blir jag tillfreds när jag läser att ni har en bra relation och att han tänker på barnen ur ett vuxenperspektiv.
Läste din tråd från början och jag tror det är helt rätt för dig. För mig var en kompis kommentar om mitt x ton gentemot mig var en av väckarklockorna. Jag hade vant mig och reagerade inte längre.
Jag satte definitivt ner foten om separation i slutet av maj och barnen fick veta det i stort sett direkt. Vi sa också att vi skulle vara vänner, men särskilt när han träffade en ny efter ett halvår så blev det mer bråk. Jag tror att det hade varit bättre om vi separerat mer definitivt direkt och inte fortsatt som vänner och hjälpa varandra i som vi gjorde i början. Jag tror det drog ut på sorgen för honom och framför allt blev det mer problem när han träffade en ny vilket påverkade hans relation med barnen.
Om du vill ha mina råd så är det att försöka att så snabbt som möjligt (utan att hasta) bli färdig med att dela upp det ekonomiska och sedan minimera kontakten. Man måste finna ett nytt sätt att interagera med varandra efter separationen och det är lätt att man går i otakt och därmed kliver över varandras gränser. Försök också att låta bli att ha synpunkter på hur han lever sitt liv eller hur han sköter barnen. Det blir lätt bråk om sådant och man kan ändå inte längre påverka någonting. Försök verkligen att inte reagera på ton och antydningar från honom (eller att själv leverera sådant). Försök att behandla honom som en ytlig bekant på jobbet…
Efter dryg ett år träffade jag min nuvarande sambo och kan säga att det är underbart att hitta någon som det verkligen fungerar med! Vi har nu varit ihop i nästan 5 år och han kommer aldrig med syrliga kommentarer och pikar och sätter inte sig själv i fokus hela tiden, jag blir fortfarande förvånad…
Tack för att du läst tråden och tar dig tid att svara.
Ja det är verkligen blandade känslor. Får lite dåligt samvete över att jag är glad. Men måste tillåta mig att vara det med. Det har varit en lång resa.
Informerade ni lärarna så att de visste? Jag är rädd att sonen kommer sluta sig helt.
Jag tänker att du har nog sörjt en del också, så låt de glada känslorna få utrymme också!
Vi berättade för barnens lärare. Vi ville att de skulle veta ifall barnen skulle bli ledsna i skolan eller liknande.
Hej och tack
Ja jag är mycket tacksam över samarbetet med barnen. Det är ett konstant övande i kommunikation.
Då tänker vi på samma sätt kring att berätta för barnen. Får göra det så bra som möjligt.
Leden att höra att dina barns pappa betedde sig så illa. Jag har så svårt att förstå att en person inte inser hur ens beteende påverkar barnen.
Hej!
Glad för din skull att du hittat en person som passar dig
Hoppas att jag också gör det så småningom. Men först behöver jag vara trygg i mig själv och inte falla tillbaka i gamla mönster. Vill inte träffa en person som får mig att känna mig liten igen.
Vi har levt som vänner ett tag nu och ser, på gott och ont, fram emot ett nytt kapitel.
Nu är jag säkert naiv. Men jag tror att vi kommer ha samma sätt att vara med och prata med barnen efter separationen.
Ska inte heller lägga mig i hur han väljer att leva sitt liv. Ärligt talat hoppas jag att han kommer hitta ”sin person”. Jag hoppas innerligt att den personen är en bra människa.
Ekonomin har vi börjat dela upp. Har ju tagit stort ansvar över den länge. Försöker släppa oron över om han kommer klara sig eller inte. Han är vuxen och får hantera det själv.
Ses kommer vi nog göra ofta. Kommer bo nära. Umgås med samma personer. Men jag kommer sedan gå till min lägenhet.
Jag kommer läsa dina tips då och då. Jag vet att jag kommer behöva det.
Jo du har rätt. Jag har sörjt länge. Ska ge de glada känslorna det utrymme de förtjänar.
Jag ska prata med exet om att berätta för lärarna. Som du säger, det är bra att de vet om de blir ledsna.
Håll liv i din tråd här också. Det verkar vara ett bra sätt att se sin utveckling. Önskar dig all lycka!
Tiden tack! Det ska jag
Snart är det dags att berätta för barnen.
Det värsta jag varit med om.
Ibland önskar jag att förhållandet varit mer ”öppet” dåligt, om ni förstår vad jag menar.
Nu kommer barnen ställa frågor om varför. Varför är ju så mycket som gömt sig under ytan. Jag och exet ska sätta oss ner och prata om hur vi lägger upp det.
För länge sen sa terapeut sa åt mig att inte måla upp för många möjliga resultat av samtal som inte ännu ägt rum. Detta skapar bara onödig ångest. Det är omöjligt att veta hur mottagaren ska reagera.
Som jag sagt innan. Vill bara spola fram bandet.