Är han deprimerad, så behöver han ju hjälp förstås. Då är en skilsmässa bara tragisk, eftersom han säkert skulle ångra sig djupt när han väl blev frisk igen.
Kroppsliga sjukdomar? Hjärnskakning, hjärnblödning eller liknande? Då är det samma sak; det är synd om honom och han behöver hjälp.
Men vanligast är ändå att det där som känns som en plötslig förändring, egentligen inte är så plötslig. Att han alltid har haft otrevliga sidor, som bara inte märkts så tydligt i “goda tider”. När tillvaron blir tuffare, så märks de av desto tydligare. Och ja, kanske han har en ny förälskelse som väntar. Man vet aldrig …
Hjärnskakning el dyl tror jag inte, då skulle han ju ha berättat att han blivit påkörd av en cykel på joggingspåret el dyl. Han har inga kroppsliga skador eller fysiska symptom.
Utan han är bara väldigt konstig, inte alls sig lik och väldigt jobbig att ha att göra med.
I vanliga fall är han en alldeles vanlig, halvtråkig typ (tänk ingenjör/lärare). Nu är han ett känslomässigt monster.
Men han fungerar i alla fall rent praktiskt normalt här hemma , lagar mat etc men är otroligt labil. Barnen kurar. Han körde till träning tidigare i kväll och 13-åringen skickade sms om att det var märkligt. Eftersom Vi just nu bara har en bil frågadejag om det var OK att åka hem med pappa och så var det. När grabben kom innanför dörren sa han att pappa verkar ok innan han gick för att duscha. Hur normalt är det som kommentar, ” pappa verkar ok”! Inte, vi stannade på Mc D och åt eller …
Hela - fel, 3/4 - familjen undrar vad det är som pågår. Han släpper kommentarer runt i kring sig oavsett om barnen hör eller inte, ibland känns det nästan som att de är riktade mot dem.
Och de underliga krav på frigörelse han pratar om har liksom ingen substans, mycket konstigt.
Mitt ex träffade en annan, och förändrades hastigt i negativ riktning. (Sa ingenting om den andra kvinnan, det kom fram långt senare.)Först trodde jag bara att det var mot mig, men det var även mot barnen. Vresig, disträ, kylig. Såg rakt igenom en. Dottern sa att han var som en gammal gubbe, han kände inte igen musik/artister på radion, sa att att han skulle gå upp på vinden och leta fram sina gamla LP-skivor istället. En dag på semestern lämnade jag dottern och hennes pappa ensamma hela dagen. Han hade varit så konstig, inte gjort middag, sagt en sak och sen glömt det, glömt att hon var i huset… Hon grät och jag lovade att aldrig lämna dem ensamma igen. Banala exempel, men när jag berättade fler så associerade mina nära till hjärntumör. Fick honom till vårdcentralen - kärnfrisk! Jag tror att det krävdes sån kraft att bryta sig loss från en lång relation så att han fick verkligen ta i för att klara det, och då blev det ganska drastiskt, han hade nog inte klarat ett slags mellanläge.
Det finns en gammal historia här i forumet om av en man vars fru fick en hjärntumör som påverkade henne. Det finns ju en liten möjlighet att det är något liknande: Fru med dödlig sjukdom
Vi pratar nästan ingenting, bara rent praktiska saker Och går liksom runt varandra, på tå. Jag får inga svar på mina frågor, blir bara avsnäst. Det är som han inte vill kännas vid sitt utbrott.
Vår tjej märker definitivt att något är fel, grabben är lite mer inne i sin egen värld men håller sig kanske mer på sitt rum än vanligt.
Vi har/hade planer för höstlovet, inget märkvärdigt men ändå en gemensam aktivitet. Nu svarar han väldigt undvikande när jag frågar om han bokat eller om jag ska göra det, om han kan vara ledig hela veckan eller ? osv.
Börjar fundera på om jag ska vända på steken och strunta i honom, boka för mig och barnen och om det går reservera en plats för honom.
Fy, vad jobbigt detta är. Ovisshet är värre än tråkiga besked!
Har läst denna sorgliga historia nu. En fullständig mardröm för alla inblandade.
Och nej, jag tror inte min man har en hjärntumör. Det är något annat. Uppochners beskrivning liknar mer.
Eller som jag själv tänkte först, att det är någon slags allmän frustration över hela den begränsning och oro som Coronan ger. En frustration han Hållit inne och som exploderade på ett underligt sätt.
Jag läste det jag skrev för några dagar sedan. Då var han först nästan manisk och sedan som en butter gubbe. Nu skulle jag snarare beskriva honom som deppig.
Fort går det och vi hänger ju inte med. Jag måste ta tag i att få samtalshjälp både till barnen och mig känner jag. Det känns inte som att det är läge att föreslå något sådant till maken, eller parterapi.
Jag sitter här och läser andras historier. Så många människoöden, så mycket smärta och också lite hopp.
Jag vet egentligen inte alls vad som pågår. Det verkar vara han som fått en massa känslor han inte kan bearbeta. Det där om att vi (jag och barnen) skulle ”bort” så att han fick vara ”fri” har han bett om ursäkt för men inte förklarat.
För bara någon vecka sedan var allt så normalt det nu kan vara i dessa tider. Vi har i vanliga fall en trevlig umgängeston, gör roliga saker ihop hela familjen men har också egna intressen. Jag är efter alla dessa år inte himlastormande kär i min man men jag älskar honom, vi är ett team. Vi är jämställda, tjänar ungefär lika mycket och har liknande värderingar. Jag har aldrig uppfattat att han inte känt likadant. Men nu vill han inte prata alls, bara tomt och det känns väldigt underligt och ensamt.
Nu borde jag sova, har i alla fall ett jobb, men jag har svårt att koppla av. Det känns bra att ”prata” med er här och tack för alla tips och funderingar så långt.
Mitt ex betedde sig likadant förra sommaren. Vi hade bokat en utlandsresa i augusti,( vi var tillsammans i fyra år) fram till midsommar var allt som vanligt, men över en dag förändrades han. Vi skulle betala resan, men då kunde han helt plötsligt inte åka för att han “mådde så dåligt”. För att sedan i oktober ta steget fullt ut och vilja vara själv, utan förklaringar, det mesta var mitt fel. Tilläggas ska att han slutade röka på våren, men det har han gjort en gång tidigare utan att bete sig så. Jag har läst om Andropaus- ett slags manligt klimakterium som drabbar män och kan visa sig på humöret, med svängningar och ändrad personlighet. Tror min hamnade där, kanske din man med? Min är fortf efter 1.5 år likadan, visar sig i att han vill tillbaka, sen ändrar sig igen. Gjort 3ggr, nu i veckan en 4e, men nu är det stopp från min sida, man bara plågar sig själv.
Så mitt stalltips är klimakterium eller en tredjepart alternativt båda delarna, tyvärr.
Hej och tack för ditt inlägg, det skulle ju kunna vara något sådant. Menar du att män kan få en hormoniell förändring i medelåldern, precis som vi kvinnor?
Ja nåt är det ju i alla fall. Han håller sig mest undan och deltar liksom inte i familjen. Själv är jag nu jättetrött eftersom jag hade svårt att sova i går och även tidigare nätter i veckan. Skönt med helg(då kanske jag får sovmorgon) även om stämningen är konstig här hemma.
Rent logiskt JA. Om han vill att du låter honom gå, så borde han vara mycket nöjd med att DU bokar för dig och barnen. Man kan inte säga så och sen vilja åka med på semester. Vi hade tyvärr bokat och betalat en resa bara några veckor innan han fick för sig att han inte ville leva med mig. Men resa med mig och barnen ville han… och han hade ju en biljett, så… inget jag rekommenderar!!
Och om han ändrar sig, så ska inte en höstlovsaktivitet äventyra det. Lite djupare än så bör nog övertygelsen sitta.
Åh, att läsa och skriva här väcker så mycket minnen! Min partner arbetade maniskt för att bättra på huset. (Ihop med butterhet, deppiga drag osv, en riktig bergochdalbana,) Sorgligt tyckte jag då, att han sa att han inte trivdes men ändå lade så många timmar på att greja och fixa. Men det var en högre värdering av villan inför bodelning som han var ute efter. Tror inte att nymålat källargolv drog upp det så mycket, men trevligt för mig. Jag insåg några dagar innan värderingen vad han höll på med, och då pekade jag på alla möjliga småsaker som vore bra att få fixat.
Ursäkta men nu är jag arg! Det har varit en sk.thelg!! Dottern gråter och sonen slår i dörrar. Pappan är bara mulen och mamman tjatar om en förklaring.
Så här kan vi inte ha det!
Jag har försökt att bena ut vad som är fel men han vägrar svara/prata.
Är du orolig för jobbet, din mamma (han var där en kortis i helgen), är det något annat ?
Näh
-ja men vi måste ju prata, både barnen och jag ser ju att det är något som är fel
-nej, vadå?
-ja men det du sa förra veckan om att du ville vara fri från allt?
-ja men jag har ju sagt förlåt
Är det någon här som kan ge tips om vad som händer i honom och vad jag kan göra , inte ska göra?
Kanske om du struntar i varför just nu? Sikta in dig på hans beteende i stället. Säg att han beter sig illa (och berätta på vilket sätt) utan att fråga varför han beter sig så. Att du inte tänker acceptera hans beteende utan han får lov att skärpa sig.
Ja, det verkar finnas. Snubblade över en artikel i tidningen, sedan googlat. Kan ju vara ngt sådant. Ingen roligt sits, vet precis hur du känner. Vi bodde ihop efter hans separationsbeslut i 6 månader innan flytt till egen bostad, var jobbigt. Ännu inger riktigt avslut, har umgåtts till och från efter separationen och flytt, han vet inte vad han vill, bryter och kommer tbx. Vet att det bästa är att bryta helt men inte lätt…
Försök vara stark och sätt dig i första rummet, låt honom klara sig bäst han kan utan dig.
Ja, tack. Det är nog mycket bra om jag kan ändra perspektiv. Strunta i varför och gå direkt på beteendet, Vad är det han GÖR fel. Men det är ju ”fel” i mina ögon. Och man ska ju inte prata om fel utan aktivt, positivt utifrån sin egen känsla.
Kanske kan jag berätta vad jag blir besviken/ledsen på och hur jag känner mig. Och om han mirakulöst möter mig där kan jag säga nåt om vad jag önskar.
Men det blir ju en hårfin skillnad mot det han (med rätta) uppfattar som ett klagomål.
Hej igen,(hittade efter mycket letande tillbaka till min egen tråd) och tänkte uppdatera samt be om fler råd.
Min man är fortfarande mycket labil och konstig. Han har dock inte uttryckt att han vill ”bli fri” el liknande på någon månad. Det var en kort period. Men han är inte normal. Barnen undviker honom och jag försöker att gå och lägga mig före honom eller efter att han somnat. På dagarna sitter vi av naturliga skäl i olika rum och jobbar och jag tar en promenad på lunchen.
För några dagar sedan ringde en väninna till mig. Hon bor i Sydamerika och hennes man är sjuk (inte Corona). Självklart jättejobbigt för henne och man gör vad man kan etc. Men min man som inte känner henne speciellt ville plötsligt att vi skulle åka dit, vadå coronarestriktioner, skippa jobbet och vem tar hand om barnen??? Helt orealistiskt!
Det verkar som att han känner sig fastlåst, söker äventyr.
Din man låter precis som min man och han beter sig på exakt samma sätt!!
För 1 mån sen sa han att han inte älskar mig och allt är över, finns inget att jobba på alls, det är stendött. Han ska prioritera sig själv.
Han sa att jag ger honom eksem och tryck över bröstet.
Jag fattade INGENTING och gör fortfarande inte.
Jag frågade honom flera ggr vad han menar och vad han har för plan.
Han upprepar sig bara, allt är dött! Han säger att han inte har ngn plan och att detta bara “kom” till honom över dagen typ.
Jag fixade en lägenhet till mig och barnen, så här kan jag inte ha det och vi flyttar ut i mitten på januari. Han är kall, avståndstagande och vi andra är luft för honom!
MEN vi ska fira både jul och nyår tillsammans, hur tänkte han där?
Jag lutar åt 50-års kris, livskris, Corona, hjärnblödning, stress på jobbet (utmattning), en annan kvinna… Det stämmer inte med en annan kvinna för han är alltid hemma förutom på jobbet, så isf måste det vara en på arbetsplatsen.
@lillstrumpaa, min man kom också hem en dag och sa precis samma sak som din man, han skulle prioritera sig själv och må bra. Det stod ju givetvis en annan kvinna i kulisserna, ngt han aldrig erkände. Han dog i en hjärnblödning 5 månader efter han lämnade mig och barnen.
Ja, allt är såååå sinnessjukt! Något man aldrig trodde man skulle behöva uppleva!
inget jag rekommenderar!!
