Fru med dödlig sjukdom vill separera och skiljas

Allmänna diskussioner
1

Hej,
hoppas kunna få lite råd och vägledning i en extrem, absurd och vansinnigt jobbig situation.

Min fru fick diagnosen hjärntumör (Astrocytom II) 2008, mindre än ett år efter att vi gift oss. På vår 5:e bröllopsdag i september 2012 tog hon återigen upp att hon ville separera och skiljas. Vi hade då haft en obefintlig kärleksrelation i mer än ett års tid. Något jag inte betraktat som konstigt med tanke på omständigheterna.

Efter det har vi haft separata sovrum och har inget kärleksförhållande alls längre kvar. Jag har valt att betrakta oss som vänner istället för kärlekspar. Min reaktion nu i höstas (-12) var att bara några veckor efter att hon på nytt, på vår bröllopsdag, ställde krav på skilsmässa och separation - den här gången fick jag nog - komma i kontakt med och inleda en tillfällig kärleksrelation med en annan kvinna (något min fru fick veta när vi först fick kontakt).

Min fru var under hösten inne på att försöka skaffa en egen lägenhet och separera med ett “varannan vecka”-upplägg. Men i december blev hon ännu sämre, ett palliativt ASIH-team kopplades in. Hon blev så dålig att hon nu anses vara funktionshindrad, har handikapptillstånd och vi har fått handikappanpassa hemmet.

I och med detta la jag min nya kärleksrelation på is för obestämd tid och jag utgick från att separation inte längre var ett alternativ, då hon uppenbarligen inte kan klara av barnen själv om hon inte får omfattande praktisk hjälp via kommunen (något som ska bedömas nu i mitten på februari).

Men nu har min fru hittat och - mot min vilja och mina och barnens gudföräldrars rekommendationer, men stöttad av sina föräldrar - skrivit på kontrakt för en lägenhet, med inflytt i april. Tanken var att jag ska försöka ta över lånen på huset. Vi har nämligen två fantastiska killar (7 och 9 år) som jag vill ska ha det så “normalt” som det bara är möjligt nu när familjen redan befinner sig i en sån kris.

Men nu känner jag av hela mitt hjärta att jag inte vill lyfta ett finger för att underlätta min frus separation. Hon är inne på att barnen ska bo hos henne, något jag anser vara en omöjlighet och rädslan för att hon ska ramla och inte kunna komma upp anser jag kan vara direkt skadlig för dem.

Tidigare var svärföräldrarna ofta här och hjälpte till med avlastning när det gällde det praktiska och jag kunde jobba 75% efter att ha varit heltidssjukskriven i över ett års tid kort efter att hon fick diagnosen. Från december har jag gått på närståendepenning, det har skurit sig alltmer med svärföräldrarna och nu är jag hemma från jobbet för att sköta barn, hus o fru.

Till saken hör att våra närmaste vänner, som är gudföräldrar till pojkarna håller med mig - att hon flyttar och har barnen några dygn/vecka är inget alternativ i nuläget. Men den kvinnliga kurator som är kopplad till teamet - själv frånskild - stöttar min fru i sitt beslut att dra igång en separation.

Som ni förstår är allt en enda praktisk och existentiell röra, men jag har några konkreta frågor:

  • Om jag vägrar att skriva på papper för att ta över lånen på huset och vägrar att flytta, vad händer då?
  • Vad händer om jag vägrar att skriva på skilsmässopapper?
  • Vilka andra möjligheter har jag att hävda att min frus tillstånd är alltför instabilt för att hon ska fatta ett så viktigt beslut som berör mig och pojkarna, försätter oss alla (eventuellt även mina föräldrar) i ekonomisk knipa?

Andra reflektioner kring vår situation? Någon som varit med om nåt liknande - hur gjorde ni? Tillvaron gungar och jag är bara arg och vill att barnen ska ha kvar ETT hem, där både mamma och pappa finns. Uppenbart att de behöver oss båda just nu - min fru verkar inte kunna se att hon kommer tillbringa mycket begränsat med tid med barnen om hon genomför separationen.

Arg, ledsen, trött på helvetesvandringen som pågått i snart 5 år nu…reagerar för tillfället med att bli obstinat och vägra gå till banken eller skriva på ett enda papper…

(Kan tillägga att vi var på en mycket romantisk bröllopsresa och närmast nyförälskade veckan innan cancerdiagnosen våren 2008. Sen dess har inget varit sig likt… :()

2

Varför skulle hon inte vilja flytta när du bedragit henne med en annan kvinna? Hon har väl inget ansvar för din ekonomi heller? Den situationen har nog drabbat alla här på forumet, att levnadsvillkoren förändrats kraftigt pga exet, själv har jag gått från stort hus vid havet till medelliten lägenhet, det är så det ofta funkar till en början iaf. Kanske att jag missuppfattar men du har självfallet fullt ansvar för ditt eget liv.

Sen det här med barnen och hennes sjukdom är ju en separat del, det får väl lösas i familjerätten om ni inte kan samarbeta och komma överens själva.

“- Om jag vägrar att skriva på papper för at ta över lånen på huset och vägrar att flytta, vad händer då?”

Tvångsförsäljning är min gissning, blir kanske inte lika bra pris på huset då.

  • Vad händer om jag vägrar att skriva på skilsmässopapper?!"

Du blir skild ändå om hon vill.

Jag vet att man kan vara extremt frustrerad när man skiljer sig, men jag tror ändå att det bästa är att försöka ha en dialog med varandra. Tror nog att det gynnar barnen och det är man skyldig dem, att försöka tills man blir blå. Vet inte hur många gånger jag räknat till 10 eller låtit bli att skicka vissa mail och sms och senare varit glad över att ha låtit bli.

Kan ni göra så att hon börjar ha barnen några halvdagar i veckan och ser hur det går?

3

[I]Varför skulle hon inte vilja flytta när du bedragit henne med en annan kvinna? Hon har väl inget ansvar för din ekonomi heller? [/I]

Men det var ju först efter att hon varit tydlig med önskan om att separera o hon valt att ha separata sovrum. Ser det inte riktigt som att bedra, när det är hon som velat att jag ska ta av ringen o göra vad jag vill (inklusive att träffa andra).

[I]Den situationen har nog drabbat alla här på forumet, att levnadsvillkoren förändrats kraftigt pga exet, själv har jag gått från stort hus vid havet till medelliten lägenhet, det är så det ofta funkar till en början iaf. Kanske att jag missuppfattar men du har självfallet fullt ansvar för ditt eget liv.

Sen det här med barnen och hennes sjukdom är ju en separat del, det får väl lösas i familjerätten om ni inte kan samarbeta och komma överens själva.
[/I]
Men för mig är det den viktigaste delen och barnens välmående har högre prioritet än både mitt och fruns tillstånd.

[I]"- Om jag vägrar att skriva på papper för at ta över lånen på huset och vägrar att flytta, vad händer då?"

Tvångsförsäljning är min gissning, blir kanske inte lika bra pris på huset då.[/I]

Ok, till saken hör att både min fru och jag helst vill att barnen ska bo kvar i huset, då de är trygga och trivs där. Det är även nära till skolan, där de båda har det jättebra o vi är eniga om att de ska få gå kvar så länge som möjligt.

[I] - Vad händer om jag vägrar att skriva på skilsmässopapper?!"

Du blir skild ändå om hon vill.[/I]

Vilka tidsrymder pratar vi om innan jag blir “skild mot min vilja” och huset tvångsförsäljs om det är den enda möjliga vägen?

[I]Jag vet att man kan vara extremt frustrerad när man skiljer sig, men jag tror ändå att det bästa är att försöka ha en dialog med varandra. Tror nog att det gynnar barnen och det är man skyldig dem, att försöka tills man blir blå. Vet inte hur många gånger jag räknat till 10 eller låtit bli att skicka vissa mail och sms och senare varit glad över att ha låtit bli.[/I]

Kloka tankar som jag instämmer till fullo med.

[I]Kan ni göra så att hon börjar ha barnen några halvdagar i veckan och ser hur det går?[/I]

Bra förslag om det nu blir så att hon står fast vid att försöka flytta trots att hon måste ta det den juridiska vägen (just nu är jag inte redo att backa en tum).

Förstår om mycket av det jag berättar om och min reaktioner att kort tid efter separationsbeslutet träffa en annan kan vara svåra att förstå. När det inträffade var min fru bättre och en separation kändes genomförbar på ett annat sätt. Jag är den första att erkänna att jag inte varit “mig själv” sedan cancerdiagnosen och allt vad den inneburit. Min fru är en spillra av sitt forna jag och mår fruktansvärt dåligt. Just därför anser jag att ingen av oss är i tillräcklig balans för att fatta ett klokt, konstruktivt separationsbeslut i nuläget. Om min fru blir bättre, så vi kan genomföra en separation på samma villkor, med delad vårdnad, skulle det säkert kännas annorlunda.

För mig handlar det inte om kärleksförhållandet, för mig handlar det om liv/död och att barnen ändå ska få uppleva sina “normala” fredagsmys med både mamma och pappa, få somna till mammas kvällssaga, så många kvällar som det bara är möjligt - då vi inte vet hur många det blir.

Att skaka om allt ännu mer i en redan extrem situation tror jag varken min fru eller barnen mår bra av. Jag personligen skulle troligen må bättre om jag slapp leva i cancerns omedelbara närhet dag ut o dag in, men jag sätter barnens behov före mina egna.

Tack för ditt svar, Brittis.

4

Välkommen hit Aleaiacta!
Usch vilken situation ni befinner i hela familjen, släkt och vänner.
Jag förstår att hon nu är döende med tanke på att det är palliativ vård hon får via ASIH (Sjukhusansluten hemsjukvård).
Jag försöker sätta mig in i situationen utefter vad folk skriver om sin situation. Har enbart din beskrivning att utgå ifrån och undrar lite över detaljer.
Jag hoppas att du kan ge mig lite svar på mina frågor så att jag kan fortsätta att försöka stötta.
Jag har personlig erfarenhet av palliativ vård, dödliga sjukdomar, cancer i allmänhet men hjärntumör i synnerhet…

[QUOTE=aleaiacta;42227]

Min fru fick diagnosen hjärntumör (Astrocutom II) 2008, mindre än ett år efter att vi gift oss. På vår 5:e bröllopsdag i september 2012 tog hon återigen upp att hon ville separera och skiljas. Vi hade då haft en obefintlig kärleksrelation i mer än ett års tid. Något jag inte betraktat som konstigt med tanke på omständigheterna.

Efter det har vi separata sovrum och har inget kärleksförhållande alls längre. Min reaktion var att efter bara några veckor träffa och inleda en tillfällig kärleksrelation med en annan kvinna (något min fru fick veta).

I och med detta la jag min nya kärleksrelation på is för obestämd tid och jag utgick från att separation inte längre var ett alternativ, då hon uppenbarligen inte kan klara av barnen själv om hon inte får omfattande praktisk hjälp via kommunen (något som ska bedömas nu i mitten på februari).[/QUOTE]

Har själv blivit bedragen men har valt att fortsätta kämpa med min man. När inledde du din relation? Efter sjukdomsbeskedet 2008 eller nu i september 2012? Du skriver att hon i sept 2012 [B]återigen [/B]tog upp skilsmässa och att du utgick från att skilsmässa inte [B]längre [/B]var ett alternativ.
Hur fick hon veta om din relation? Är det någon hon känner?

[QUOTE=aleaiacta;42227]
Men nu har min fru hittat och - mot min vilja - skrivit på kontrakt för en lägenhet, med inflytt i april. Tanken var att jag ska försöka ta över lånen på huset. Vi har nämligen två fantastiska killar (7 och 9 år) som jag vill ska ha det så “normalt” som det bara är möjligt nu när familjen redan befinner sig i en sån kris.

  • Om jag vägrar att skriva på papper för at ta över lånen på huset och vägrar att flytta, vad händer då?
  • Vad händer om jag vägrar att skriva på skilsmässopapper?
    [/QUOTE]

Dina fantastiska pojkar kommer att förlora sin mamma. Det vet vi redan (av den info du gett och hur jag valt att tolka den). Du vill att de ska ha det så normalt som möjligt. Svaret måste då bli att du helt enkelt ska ta över lånen om du har möjlighet och [B]om [/B]det blir en skilsmässa. För [B]pojkarnas [/B]skull.

Om hon ansöker om skilsmässa så har ni 6 månaders betänketid (eftersom ni har minderåriga barn) och efter den tiden så är du frånskild. Om du inte vill överta lån eller sälja huset så kan hon ansöka om tvångsförsäljning via Tingsrätten vilket i det närmaste betyder att ni får ut mindre pengar för huset än om ni anlitat en mäklare som kan “ge sken av” en normal försäljning av ett hus där säljarfamiljen går vidare i sin bostadskärriär…

[QUOTE=aleaiacta;42227]
Men nu känner jag av hela mitt hjärta att jag inte vill lyfta ett finger för att underlätta min frus separation. Hon är inne på att barnen ska bo hos henne, något jag anser vara en omöjlighet och rädslan för att hon ska ramla och inte kunna komma upp anser jag kan vara direkt skadlig för dem.

Tidigare var svärföräldrarna ofta här och hjälpte till med avlastning när det gällde det praktiska och jag kunde jobba 75% efter att ha varit sjukskriven i över ett år kort efter att hon fick diagnosen. Från december har jag gått på närståendepenning, det har skurit sig alltmer med svärföräldrarna och nu är jag hemma från jobbet för att sköta barn, hus o fru.

Till saken hör att våra närmaste vänner, som är gudföräldrar till pojkarna håller med mig - att hon flyttar och har barnen några dygn/vecka är inget alternativ i nuläget. Den kvinnliga kurator som är kopplad till teamet - själv frånskild - stöttar min fru i sitt beslut.

  • Vilka andra möjligheter har jag att hävda att min frus tillstånd är alltför instabilt för att hon ska fatta ett så viktigt beslut som berör mig och pojkarna, försätter oss alla (eventuellt även mina föräldrar) i ekonomisk knipa?

Andra reflektioner kring vår situation? Någon som varit med om nåt liknande - hur gjorde ni? Tillvaron gungar och jag är bara arg och vill att barnen ska ha kvar ETT hem, där bäde mamma och pappa finns. Uppenbart att de behöver oss båda just nu - min fru verkar inte kunna se att hon kommer tillbringa mycket begränsat med tid om hon genomför separationen.

Arg, ledsen, trött på helvetesvandringen som pågått i snart 5 år nu…reagerar för tillfället med att bli obstinat och vägra gå till banken eller skriva på ett enda papper…

(Kan tillägga att vi var på en mycket romantisk bröllopsresa och närmast nyförälskade veckan innan cancerdiagnosen. Sen dess har inget varit sig likt… :()[/QUOTE]

Att du nu tar hand om henne är skitjobbigt för dig. Du vet att hon kommer att dö. Du kommer i framtiden kunna se att det var det absolut bästa du gjort i ditt liv. Att däremot gå hemma i ett kaos av ännu fler jobbiga känslor (än tankarna på död, barnen mm) som att du svikit henne genom otrohet, en eventuell skilsmässa osv.
Att jag skriver att det är “skitjobbigt” för dig att ta hand om henne är kanske inte ens något du ännu insett. Oftast kommer kraschen när allt är över.

Kanske är det så att du vill ta hand om henne, låta henne dö hemma med dig bredvid sig och när hon nu talar om egen lägenhet/skilsmässa krossar det alla de tankar du har om att finnas där för henne till slutet? Har du egen samtalskontakt?

Du skriver att hon har en kurator. Har hon även en psykolog hon träffar? Det finns speciella neuropsykologer (bl.a på Huddinge) som kanske kan ta emot er gemensamt för ett samtal om hur hennes tumör växer och vilka delar av hjärnan som den påverkar (och hur). Kanske kan en sådan information vara till hjälp eftersom såväl hon som [B]du [/B]kan få grepp om ifall hennes tankar är “påverkade” av sjukdomen.

Att bli bedragen är skit. Riktig jävla skit.

Har en del mer som jag skulle vilja ta upp men avslutar här för denna gång.

Stor, stor kram!

5

Tack så mycket för välkomnande, förståelse och omtanke :slight_smile:
Om vi börjar med om hon är döende eller inte, så vet jag inte med säkerhet. Jag har inte fått ta del av all information och inte fått följa med och träffa läkaren, då jag vid ett tillfälle “hade för många frågor”.

Min fru vill veta så lite som möjligt och tolkar allt till det bästa. Kuratorn i teamet tycker att jag borde få tillgång till all tillgänglig information, men min fru vill inte det (hon är rädd att jag ska visa/säga vad jag vet).

Det jag kan bedöma är hur hennes fysiska allmäntillstånd p g a kortison har försämrats kraftigt bara sedan december då teamet kopplades in. Hon kan inte längre gå nerför bron (3 trappsteg) exvis o har fått “handikappsits” till toaletten. Har även ramlat omkull p g a muskelsvaghet flera gånger.

Magkänslan före jul sa mig att 2013 skulle bli hennes sista år. Nu när hon fått dra ner på kortisonet är hon något starkare. Men en gissning är att hon har max 5 år kvar. Behandlas fortfarande med cellgifter, men har p g a dåliga värden fått ta halverad dos de senaste gångerna.

I våras såg allt ljust ut, hon fick börja köra bil igen, hade inte haft en epileptisk kramp på 3 år, jobbade 75%, sjöng i kör (hon är gammal sångerska). Jämfört med då har sjukdomsförloppet varit nattsvart. Heltidssjukskriven, växande medicinlista, kan inte sjunga då rösten är påverkad. Går långsamt korta sträckor med hjälp av krycka.

Den info jag fått från ASIH-teamet är att hon befinner sig i “tidigt palliativt skede”. Men det var innan de var tvungna att chockhöja kortisonet och hon inte längre kunde gå i trappor o vi fick handikappanpassa toa etc.

Min “kärleksrelation” blev en reaktion på att hon ville separera och sade sig inte älska mig längre/vilja dela sovrum etc. I kombination med att jag träffade en kvinna som delade många av mina konstnärliga intressen och företagsdrömmar. Den ägde rum nu före jul okt-nov 2012. Min fru fick veta när jag fick kontakt med den andra kvinnan - någon vecka efter att hon på bröllopsdan sagt återigen att hon inte ville fortsätta (något som hade blivit som ett “Vargen kommer”-rop varje gång hon mått som sämst, så gott som alltid veckan före cellgifter) och “tillät” även att jag åkte iväg för att träffa henne.

Får återkomma till de andra frågorna.

6

Hej igen,
läser mig till att hon har en rejäl dödsångest vilket är fullständigt normalt. Hon vet mer än hon säger men förtränger det. Du får inte följa med på besök längre. Allt är fullständigt normalt i er situation.

Det är också fullständigt onormalt för den som inte varit där själv. Fullständigt obegripligt för den som inte har den erfarenheten men i er situation så [I]är [/I]det normalt.

Jag hatar otrohet. Jag vet vad den gör mot den som utsätts för det.
Jag vet (antagligen) också genom min man hur den påverkar den person som svikit. Jag hatar otrohet. Jag hatar. Men. Du och alla andra ser att jag skriver men.
Du är [B]inte [/B]den första mannen i den situation du befinner dig i som är otrogen. Inte heller är det bara män som är otrogna i liknande situationer; minst lika vanligt är det att kvinnor i liknande situationer söker tröst hos någon annan när deras män drabbas av dödliga sjukdomar.

Din fru mår skit. Hon mår skit av att veta att hon är sjuk. Veckan innan cellgiftbehandlingar så vet hon att hon ska in och få den där förbannade droppåsen inkopplad (eller sina tabletter) och se giftet sakta droppa ner i venen. Giftet som även är ett hopp. Hopp om liv. Hon ser sig själv svullna upp (hennes kortisontabletter får hon antagligen för att minska på svullnaden i hjärnan), hon ar svårt att röra sig och känner sig knappast som den sexiga, livfulla kvinna hon en gång var.

Att hon ropar på vargen och pratar om skilsmässa för att du ska slippa “bördan” av att vara med henne är naturligt. Att hon “tillät” dig att åka iväg för att träffa en annan kvinna är inget annat än ett bevis på hur mycket hon älskar dig. Det är jag övertygad om att hon gör.
Nu kommer nästa men… men hon hade nog i sitt förtvivlade tillstånd ändå hoppats på att du skulle välja henne.

Om du älskar din fru och älskar henne som du gjorde i början (eller djupare än då) så bör du vädja till henne om att ni ska ta kontakt med en terapeut med erfarenhet av otrohet i situationer som er. Ring någon av alla de stödlinjer som finns kring cancer och fråga dom om en terapeut som kan passa er.

Fundera också på om du själv vill fortsätta eller om du vill ha hjälp av terapeuten att avsluta ert äktenskap men påbörja en bra relation som gemensamma föräldrar. Vill du hellre vara med den nya kvinnan eller är hon ett avslutat kapitel? Om du väljer din fru så måste du tala om det för henne - i tid och otid - att hon är ditt livs kärlek och att hon är det även utan sex. Du kanske redan vet att cellgifter ofta försvagar/skadar slemhinnor och minskar sexlusten.

Jag hoppas att ni bägge kan reda ut allt och ha en så bra tid som möjligt och att den blir lång men så länge hon är vid sina sinnens fulla bruk så har hon all rätt att begära skilsmässa men ha hela tiden i minnet att det är en mamma/fru med dödsångest som inte vill vara en börda du har att ta hänsyn till och att det är [B]du [/B]som får gå på äggskal under en lång tid.

Om ni skiljer er så kommer ASIH att se till så att hon kan fortsätta leva sitt liv med hjälp av hemtjänst och/eller assistenter. Era pojkar är så pass stora så att de kan ringa dig eller någon annan om något händer (även om det inte är optimalt).
För din egen skull så ska du be ASIH ordna med en remiss till en samtalskontakt som du kan ventilera dina känslor med…och då menar jag främst känslorna kring att vårda en dödssjuk nära anhörig.

Stor kram!
AII

[I]Skickar ett PM till dig (se högst upp på sidan under “Aviseringar”) om en ekonomisk detalj du bör tänka på. [/I]

7

Men om hon nu fortfarande älskar mig, varför står hon då och säger att hon inte älskar mig? Varför sa hon det innan och på vår 5:e bröllopsdag? Varför bad hon mig ta av ringen och betrakta äktenskapet som slut trots att jag var väldigt tydlig med (och flera dagar i rad gav henne detta ultimatum): om jag tar av mig ringen, betraktar jag äktenskapet som avslutat (i hjärtat, inte på papper) och kommer börja ta kontakt med andra kvinnor…

Jag har haft samtalskontakt innan och har även träffat den kurator som hör till teamet. Min förra kurator sa innan jag inledde den nya “affären” att det är en gråzon ifall det kan kallas otrohet när min fru så tydligt tagit avstånd ifrån mig…

Den stora frågan för mig är inte om vi är tillräckligt “kära” för att fortsätta leva ihop som man o hustru. Frågan för mig är om det är bättre för barnen att bo i det “konvenansäktenskap” där jag mer o mer blivit en vårdare, eller om det är bättre för dem att bo ensamma till o från med sin svårt cancersjuka mamma…som med största sannolikhet kommer träffa de mindre än om hon bor kvar här.

Du har helt rätt i att ingen kan förstå som inte levt i helvetet själv i 5 år…

Tror att nyckeln sitter i att jag är så fruktansvärt rädd för att hon ska dö och överge mig och pojkarna. Därför värdesätter jag varenda kväll hon o pojkarna får tillsammans. Vill inte att de ska förlora sin mamma, men om de ska göra det vill jag att de ska träffa henne så mycket som möjligt så länge hon finns kvar. Flyttar hon blir det på sin höjd delad vårdnad - troligtvis betydligt mindre p g a behandlingar o att pojkarna tycker det är skrämmande med sjukvårdsteam etc.

Tack för PM:et. Finns så mycket att diskutera i den här situationen som är så absurd att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Som en dålig film och jag är så vansinnigt arg på min frus sjukdom som sabbade alla de ljusa framtidsplaner vi en gång hade…

Dags att hämta pojkarna, får fortsätta senare. Tack för dina omtänksamma svar :slight_smile:

8

Hej! Jag har läst under dagen i tråden och tänkt mycket på dig! Vilken svår situation. Jag försöker sätta mig in i hur det skulle vara att vara du, men det är förstås helt omöjligt för mig att ens ha den blekaste aning. Nu när dagen har gått så tänker jag att jag tror att det enda rätta [I]för mig[/I] hade varit att sätta barnen främst, och även partnerns enorma behov just nu av dig (trots att hon bett dig gå), och jag skulle stanna kvar, som vårdare och som upprätthållare av familjen. Så att barnen får vara med er båda i sin invanda miljö i detta svåra som de är tvungna att gå igenom i sin barndom. Delad vårdnad och varannan-veckas liv verkar mycket svårt i er situation.

Du skrev så här: [I]“Tillvaron gungar och jag är bara arg och vill att barnen ska ha kvar ETT hem, där både mamma och pappa finns. Uppenbart att de behöver oss båda just nu”[/I]

OCH du skrev också det här: [I]“För mig handlar det inte om kärleksförhållandet, för mig handlar det om liv/död och att barnen ändå ska få uppleva sina “normala” fredagsmys med både mamma och pappa, få somna till mammas kvällssaga, så många kvällar som det bara är möjligt - då vi inte vet hur många det blir.”[/I]

Du ställer sen frågan om det är bättre för barnen att bo i det här “konvenansäktenskapet” som det blivit. Jag tror att du med tanke på det du skrivit ovan känner inom dig att ja, det är bättre för barnen. Så som det ser ut nu, i er mycket speciella situation. Det går inte att jämföra med friska människor som kan välja och ordna sin tillvaro själva på ett “vanligt” sätt. I er familj är det på liv och död, på riktigt, och då tror jag på att hålla ihop det som går.

Jag hade också lidit svåra samvetskval om jag hade lämnat i detta läge, delat upp familjen nu när hon behöver dig och barnen och barnen behöver er båda (även om hon ber dig gå, hon kanske inte är vid sina rätta sinnen nu med hjärntumör, eller så gör hon det för att hon har dåligt samvete och lider för att du tvingas stanna med henne, ingen utom hon vet varför). Men det är jag, jag lever inte i detta som du gör och jag kanske inte ser allt som talar för något annat.

Kram till dig och jag kommer att fortsätta att tänka mycket på er.

9

Tack så mycket för ditt svar och din omtanke, du har tolkat mig helt rätt.

I synnerhet det här stycket uttrycker ett stöd för det resonemang jag för. Det här är nyckeln till hur jag upplever det och vad jag tror på:

[I]Du ställer sen frågan om det är bättre för barnen att bo i det här “konvenansäktenskapet” som det blivit. Jag tror att du med tanke på det du skrivit ovan känner inom dig att ja, det är bättre för barnen. Så som det ser ut nu, i er mycket speciella situation. [B]Det går inte att jämföra med friska människor som kan välja och ordna sin tillvaro själva på ett “vanligt” sätt. I er familj är det på liv och död, på riktigt, och då tror jag på att hålla ihop det som går[/B].[/I] (min markering)

Gjorde en sammanställning av känslor och tankar nu på morgonen. Så här ser den ut:

Nulägesbeskrivning tisdag 5/2

  • Arg och besviken

  • Min fru och - i synnerhet - hennes förbannade sjukdom sargade och förstörde till sist helt vårt äktenskap och nu är den på väg att splittra familjen och slå sönder det sista av det vi byggt upp tillsammans

  • Pojkarnas tillvaro och grundtrygghet håller på att slås i spillror i deras svåraste stund, en uppväxt de kommer bära med sig resten av livet och jag vill inte vara delaktig i att det sker

  • Jag har ångrat mig när det gäller att ta på mig en skuld på ett halvt huslån.

  • Är alltför osäker på om jag klarar att/vill bo kvar själv i huset med pojkarna om min fru lämnar oss (p g a separation eller att hon faktiskt går bort)

  • Det bästa för mig vore troligen att sälja huset, sätta punkt för den här perioden av mitt liv och flytta närmare vännerna, replokalen, föräldrarna och min syster. Problemet är att det inte alls är säkert att det är det bästa för barnen. Troligtvis inte.

  • Enda lösning som jag ser det just nu: Inte göra någonting. I en så djup livskris att jag inte är redo att fatta några som helst beslut. Definitivt inte skriva på några som helst papper. Steg ett är att se om min fru blir ännu sämre eller om det på nåt vis kan vända så hon blir bättre, som hon själv tror och hävdar…

  • Konsekvensen verkar bli att gör jag ingenting kommer husets (och familjens) öde att avgöras i domstol. Kanske är det bästa alternativet, då jag varken vill flytta, sälja eller ta på mig hela huslånet. Om jag tvingas sälja huset har jag inget kvar som binder mig på den ort där jag bor just nu. Då kommer min fru få vårdnaden samtliga vardagar, vilket är en omöjlighet. Ett moment 22 som jag inte ser någon vettig lösning på i nuläget annat än att vi kämpar på, uthärdar alla fyra. När min fru känner att hon behöver vila eller komma ifrån kan hon göra det den tid hon behöver, för att sen komma tillbaka och vara den mamma pojkarna älskar och behöver. En separation löser ingenting, i synnerhet inte om konsekvensen blir att jag flyttar ifrån orten.

Problemet med om det går till tingsrätt är att det kan bli ännu svårare i relationen med svärföräldrarna, de är ju trots allt mina barns mormor och morfar.

Som filosofen sa: Allt flyter och jag längtar tillbaka till den ljusa framtidstro vi en gång hade. Vill inte vara med på den här berg-o-dalbanan längre. Mådde illa och bad om att få stiga av redan efter första varvet. Nu är vi inne på varv 5. I nuläget får jag ge buddhisterna rätt: Livet är inte mycket annat än kamp och lidande…

10

En tanke som jag bara kastar ut så här… skulle ni ha råd med både lägenheten och huset? Jag tänker att det kan vara en fristad att komma bort från allt, och det kanske kan gälla er båda? Turas om? Inte separera utan bara som en tillfällig fristad när man känner att man måste? I annat fall tycker jag att din fru borde säga upp lägenheten. Varför ska detta tas till tingsrätten? Det gynnar INGEN att huset ska tas till tvångsförsäljning, det måste undvikas till varje pris. Du måste förklara hela ditt resonemang ordentligt för henne och hon måste själv också inse att så här ser er situation ut nu. Just nu är det så här. Ni bör[I] ingen av er [/I]ta några stora avgörande beslut just nu, hon bör heller inte ta den lägenheten hon skrivit kontrakt på. Sen får man se hur allt utvecklar sig, kommer hon att må bätte på sikt? Eller går det bara utför? Ni måste alla bara flyta med just nu (precis som du har insett), även om det självklart är skitjobbigt och man helst bara vill fly. Då är det era pojkar ni måste tänka på, precis som du gör, dom behöver verkligen inte mer sorg i sitt liv nu än dom redan har. Ni måste hålla ihop nu för deras skull, det måste din fru förstå. Stor kram!

11

Pratade precis med min fru, höll mig lugn och saklig. Hon arg, skrek, svor och slängde på luren i örat på mig när jag försökte förklara att för mig handlar det i första hand inte om separation eller inte just nu, utan om hon kommer att bli bättre eller sämre och att barnen behöver sin mamma i sin svåraste stund.

Tror inte heller att tvångsförsäljning är något alternativ. Men just nu är det svårt att diskutera med min fru på ett sansat, konstruktivt sätt över huvudtaget… Hon sa att hon sagt till barnen att hon ska komma hem idag, så jag antar att hon gör det. Hon kan ha ändrat sig efter senaste raseriutbrottet dock…

Hyresrätten är en dyr 4:a (hon har ju tänkt att barnen ska bo där i varsitt rum emellanåt), så det är inget alternativ att ha båda dessa utgifter. Ekonomiska situationen är pressad som det är.

Det svåra är att vissa (kuratorn, hennes föräldrar) stöttar henne i den desperata “frigörelseprocess” hon befinner sig i. Jag kan förstå orsaken till att hon desperat känner sig tvingad att göra den, men jag kan inte acceptera att pojkarna ska fara illa på grund av det. Hade vi inte haft barnens behov av en mamma att ta hänsyn till, men just nu är deras behov av henne större än någonsin och hon orkar med dem sämre än någonsin…

Känner av hela mitt hjärta att jag inte vill bidra till att deras värld slås sönder ytterligare. Äldsta sonen fick jag hämta pga magont i fredags. Min fru skulle sova hos sina föräldrar. När hon ändrade sig och kom hem istället var det magonda som bortblåst…

Fröknar o personal på skolan är fantastiska o är alla insatta i situationen (en av dem har varit med ända sen pojkarna gick på småbarnsavdelningen). Det enda riktigt normala pojkarna har är skola och fritids. Känner alltmer att jag inte vill ha den press det innebär att ha hus o två barn att ha ansvar för. Men måste jag ge upp huset vill jag inte bo kvar på den här orten. Samtidigt vill jag inte förstöra det enda som är riktigt tryggt o positivt i pojkarnas vardag. Sliter mitt hår o ser just nu ingen bra utväg…

12

Kanske bör nämna att insättandet av det palliativa teamet i mitten på december var ett “bryskt uppvaknande” för mig. När hon sedan kom att betraktas som funktionshindrad var jag övertygad om att separationen skulle bli uppskjuten tillfälligt. När jag väl fick veta att hon först hade en lägenhet på gång, sen att hon skulle skriva på kontrakt inom några dagar - det var då kaos började.

Vi hade någon vecka före jul när jag var hemma o hjälpte henne - på juldagen stod hon t o m o berättade för mamma vilken fantastisk son hon hade som verkligen ställer upp o finns där. Hade två “dåliga veckor” när jag VAB:ade med yngsta sonen o sen var sjuk själv i januari - svärföräldrarna började markera att deras gräns var nådd när det gällde att hjälpa oss (i synnerhet mig, som förväntats jobba, ta hand om en svårt sjuk fru, huset o två pojkar - trots att jag var heltidssjukskriven för utbrändhet slutet 2008-början av 2010.

Blev i det närmaste utskälld av svärföräldrarna för att inte kunna ta hand om min familj på tillräckligt bra sätt och nu stöttar de min fru i separationsplanerna. Mina föräldrar har inte kunnat hjälpa oss så som hade varit önskvärt, då pappa är alkoholist o mamma arbetar heltid och har fullt upp med pappa. Svärföräldrarna är pensionerade.

Ingen av oss tre som försökt att hela tiden finnas där orkar mycket längre och nu börjar åtgärderna från svärföräldrarnas sida och min fru bli desperata…

13

Vill förresten tacka för att det här forumet finns och de kloka och omtänksamma svar jag fått. Kram! :slight_smile:

14

Du har det verkligen tufft! Kan det vara så att hennes föräldrar känner sig maktlösa och bara vill att hon ska få vara lycklig sin sista tid?? Annars verkar det helt bisarrt att de skulle stödja hennes längtan ut ur äktenskapet i detta läge. Har du kunnat prata något med dem? Barnen får inte försvinna i det här, ser dom inte barnen? Du kan inte bära allt detta själv, dom måste kunna stötta även dig. Det vore väl verkligen hemskt för alla inblandade om du skulle bränna ut dig totalt! Som du själv säger, du är ju nu tvungen att bita ihop och göra det som är bäst för alla men kanske inte egentligen för just precis dig personligen. Du måste få stöd!!!

15

Hej, har sällan blivit så (upp)rörd av en livskris som av din, tycker verkligen synd om er alla fyra, först denna mycket brutala sjukdom och nu den totalt låsta situation som ert förhållande hamnat i.
Du har fått många goda råd här på dessa sidor och verkar vara en empatisk och klok man men nu är du både vilse i misären, kanske också lite sårad av att inte din - låt mej kallade lite brutalt - uppoffring uppskattas ens av dina svärföräldrar. Er situation är lindrigt sagt helvetisk men inte så för evigt…
Det du verkar fokusera på är ina två söner, att din fru nu inte verkar göra det beor tror jag på att nu ska hon vinna tillbaka in dignitet hon känner att hon förlorat, först genom att bli sjuk sedan att bli bedragen. Du kanske vill säga emot mej nu att du bedrog henne inte, ni hade ju i princip diskuterat en möjlig separation innan du fann tröst hos den andra kvinnan. Oberoende hur du ser på händelsen så känner din fru sej kränkt och därav hennes nu envishet till att separera. Hon är svårt sjuk och frågan är om hon ens klarar av en flytt mer i april till sin lgh och då har ni eventuellt sålt huset eventellt i onödan.
Det du ska komma ihåg och ha som din ledstjärna genom denna kris; vad än du gör, vilka beslut du än tar och de konsekvenser de får kommer du att leva med det resten av ditt liv. Tänk på det, det kan i stundens ilska och frustration kännas helt rätt att agera enligt hur man känner sej för stunden. Man vill ge igen, skita i den andra (alla andra), huvudsaken man får känna ens en liten triumf och segerkänsla. Det är inte värt att göra det i den situation din familj befinner sej nu. Om du bara okar och får stöd ens av någon så agera så att din fru och dina barn har det så bra de bara kan. Ge dem den tid de har kvar med sin mamma fastän du hamnar krypa till korset, förneka dina egna känslor och tänja på dej själv till bristningsgränsen. Din vinst inkasserar du den dagen du är ensam med dina två söner och ni har ett vackert minne att förvalta och du känner i ditt hjärta att du agerade sist och slutligen helt rätt, då går också livet vidare mot en ljus framtid.

Kämpekram till dej, du är i mina tankar

Feen

16

Jättebra skrivet Feen, jag kunde omöjligen ha formulerat det så bra, det är precis så jag ser på aleaiactas situation också. Det du skriver i slutet, det är det man får hållal fast sig i nu tror jag också.

17

[QUOTE=aleaiacta;42246]Det bästa för mig vore troligen att sälja huset, sätta punkt för den här perioden av mitt liv och flytta närmare vännerna, replokalen, föräldrarna och min syster. Problemet är att det inte alls är säkert att det är det bästa för barnen. Troligtvis inte.

  • Enda lösning som jag ser det just nu: Inte göra någonting. I en så djup livskris att jag inte är redo att fatta några som helst beslut. Definitivt inte skriva på några som helst papper. Steg ett är att se om min fru blir ännu sämre eller om det på nåt vis kan vända så hon blir bättre, som hon själv tror och hävdar…

  • Konsekvensen verkar bli att gör jag ingenting kommer husets (och familjens) öde att avgöras i domstol. Kanske är det bästa alternativet, då jag varken vill flytta, sälja eller ta på mig hela huslånet. Om jag tvingas sälja huset har jag inget kvar som binder mig på den ort där jag bor just nu. Då kommer min fru få vårdnaden samtliga vardagar, vilket är en omöjlighet. Ett moment 22 som jag inte ser någon vettig lösning på i nuläget annat än att vi kämpar på, uthärdar alla fyra. När min fru känner att hon behöver vila eller komma ifrån kan hon göra det den tid hon behöver, för att sen komma tillbaka och vara den mamma pojkarna älskar och behöver. En separation löser ingenting, i synnerhet inte om konsekvensen blir att jag flyttar ifrån orten.

Problemet med om det går till tingsrätt är att det kan bli ännu svårare i relationen med svärföräldrarna, de är ju trots allt mina barns mormor och morfar.

[/QUOTE]

Jag får lust att ruska om dig; varför skulle det vara en bra lösning att göra ingenting alt. låta huset gå till tvångsförsäljning? Förstår inte hur du tänker. Varför inte låta henne göra det hon vill under den tid som kanske är hennes sista i livet? Hade jag velat tillbringa den med någon som skaffat en annan trots giftermål, som medvetet sätter käppar i hjulet när säkert allt är mer krångligt och svårt än det någonsin varit tidigare? Verkligen inte. Men så har jag riktigt låg tolerans för svek också, om jag hade varit så sjuk som hon är så hade jag nog varit ännu mer benägen att följa min egen magkänsla än jag redan gjort. Nej, jag tycker inte att det var rätt av dig att ägna din tid åt en annan kvinna än din fru när hon fick en dödlig sjukdom. Jag är en sucker för lojalitet vilket säkert märks.

18

Måste säga att jag är aningens förvånad över mångas reaktioner här. Om jag förstått det rätt är det HON som velat separera och skiljas. Han får kontakt med och tröst av en annan kvinna - och detta är en direkt konsekvens av hennes beslut. Formellt kanske det är otrohet så länge som hon och han är gifta, men moraliskt…? Om hon vill separera och skiljas så vill hon, och då har hon väl gjort sitt val. Eller?

Situationen som beskrivs här är för jävlig för alla parter, bland det värsta jag läst hittills, men majoriteten fokuserar på att kritisera HONOM för otrohet? Sorry, jag får inte ihop det.

Den som är utan skuld må kasta första stenen.

19

[QUOTE=saxman;42288]
Situationen som beskrivs här är för jävlig för alla parter, bland det värsta jag läst hittills, men majoriteten fokuserar på att kritisera HONOM för otrohet? Sorry, jag får inte ihop det.

Den som är utan skuld må kasta första stenen.[/QUOTE]

Jag hoppas att [B]framförallt Aleaiacta [/B]inte tar de inlägg jag gjort som kritik för hans otrohet.
Jag vill inte skriva för mycket om mig själv men jag har erfarenhet av att vara i en situation där under en period av mitt liv jag som “ensam” vårdat en mycket närstående dödsjuk (i hemmiljö, dygnet runt) med en hjärntumör för att sedan vara den som satt där vid det sista andetaget. Övriga närstående var fullständigt paralyserade/skräckslagna och betedde sig som strutsar.

Jag [I]vet [/I]hur den hjärntumören påverkade den sjuk*s handlingar och tankar därav mina förslag om hjälp av neuropsykolog, terapeut med specialinriktning osv.

Att jag skriver att jag hatar otrohet beror nog [I]mest [/I]på att jag inte vill att övriga forummedlemmar ska tro att jag tar lätt på “vanlig” otrohet. Den här situationen är [I]allt annat än vanlig[/I]. Jag vet vilket helvete det är att vårda någon som är dödssjuk. Jag vet [I]inte [/I]hur det är att vara i en situation där personen är min fru/man men jag är empatisk nog att inse att det är [I]ännu [/I]värre än det jag varit med om.

Jag hoppas att ingen tycker att jag kastar stenar…
Kärlek!

20

Den stora poängen, som ingen tycks fästa så mycket uppmärksamhet vid, är att HON redan tidigare gjort sitt val, iallafall enligt den här texten. HON valde, inte HAN! Hon ville lämna, eller hur?

Och gjorde hon detta val för att hon är sjuk? Ja, visst kan det kanske uppfattas som empatiskt att tänka att “hon menar inte vad hon säger eftersom hon är sjuk”. Men…om det är precis det hon menar så är det ju verkligen att köra över nån - även om man är sjuk förtjänar man ju att bli tagen på allvar för sina ståndpunkter och beslut?

Jag skulle bli fruktansvärt förnärmad, förtvivlad och outsägligt frustrerad om jag under sjukdom försöker uttrycka något viktigt och omvärlden säger “vi skall nog inte bry oss så mycket om vad han säger, han är ju sjuk!”.

Visst är det att spekulera när man antar att hon verkligen menar vad hon säger, men det är väl rimligen lika mycket spekulation i att anta att hon INTE menar vad hon säger?

I såna lägen skulle jag i skuldfrågor välja att fria snarare än fälla.