Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Vad vill han?

Hej, jag är helt ny här så jag vet inte riktigt hur det fungerar. Så förlåt mig om det blir lite fel.

I alla fall. Min man sedan knappt 20 år har fått för sig att han vill vara fri! !!! Visst , det är jätteknas med coronarestriktioner (Jag är i riskgrupp) men såå begränsat har hans liv inte blivit pga det.

Fakta: 2 barn ( flicka 15 och pojke 13) både han och jag har varsin förälder kvar i livet (bägge bor hemma men är ju begränsade och lite deprimerade av situationen). Vi bor i hus i mellanstor stad, har akademiska yrken utan större inkomst.

För ungefär två veckor kom min man hem och BEGÄRDE att jag skulle låta honom ”gå”.

Han har inte riktigt förklarat vad det innebär. Han vill bli fri??? Jaha, ska du sluta jobba? Ska du flytta från oss, din familj?

Svaret verkar vara att det är oss, familjen han vill komma loss från.

Det är alltså kravet utan någon som helst känsla jag upplever som det värsta. Jag har egentligen inte fått någon förklaring till vad han vill uppnå - har han en ny han vill flytta till och vill få någon slags välsignelse? Eller har han bara fått någon slags 45-årskris och vill leka ”Wild and Crazy”

Och hur det ska gå till, praktiskt och ekonomiskt har han inte heller berättat.

Synpunkter någon?

1 gillning

En annan som hägrar.

Märkligt sätt att uttrycka sig… menar han skilsmässa? Vad är det du ska göra, enligt honom, rent konkret? En sak jag har lärt mig är att utnyttja svensk lagstiftning. Fine, vill han skiljas så finns det inget som hindrar, men varför ska du hjälpa honom? Ingen tvingas av svensk lag att vara gift eller bo på en viss adress.

Ja, visst kan ålder, Corona och annat leda till en ålderskris. Går det att prata med honom om att man inte ska fatta beslut mitt i en sån situation, och föreslå samtalsstöd i någon form? Fråga hur han mår, visa att du månar om hans hälsa, kanske få en samtalskontakt på vårdcentralen? Om inte det går så familjerådgivningen för att prata om vägen framåt med barnen?

I mitt fall så fanns det en annan som väntade. Plus att jag undan för undan förstod att han alltid hanterat jobbiga situationer genom att bara vända sig om och gå, totalt kapa alla band. Fruktansvärt jobbigt, men inget personligt mot mig egentligen, även om han förstås sa att jag var roten till allt ont.

3 gillningar

“Välkommen” hit till vår gemenskap, även om du förstås inte vill vara här…

Ledsen att behöva säga det, men utifrån åtta månaders eget “häng” här på forumet finns det sannolikt någon ny som väntar i kulissen. Det behöver inte “ha hänt” något än, men det finns minst ett intresse för någon annan. Var förberedd på det, för det vanligaste är att det förnekas ända in i kaklet och sedan visar det sig ju ändå att den där kollegan som det hafts kontakt med dygnet runt visst var en fling…

Låt honom driva allt i detta. Hjälp honom INTE med praktiska ting. Under tiden bokar du möte på banken och kollar upp dina ekonomiska möjligheter, börjar fundera på hur och var du kan bo sedan. Boka tid på familjerådgivningen, gå dit ensam eller båda två, det är ett jättebra sätt att “prata med moderator”, båda får lika mycket prattid och det kan vara värdefullt för att kunna etablera en ny relation som enbart föräldrar (om det går så långt som till skilsmässa och separation för er).

Kom ihåg att det inte är bråttom. Inte för dig, iallafall. Han har nog tänkt på detta ett tag och är mycket längre fram i processen att bryta upp, men du har ju just fått veta det. Att lämna förhållandet efter 20 år kräver oerhört mycket arbete. Man är sammantvinnade av barnen, huslånen, sakerna, vännerna… det tar skitmycket tid och energi att “bli fri”.

Att skriva här på forumet ger kraft och räddar dagen, många gånger. Fortsätt med det! :yellow_heart:

5 gillningar

Tack för all input, det behövs. Allt är enda kaos kan jag säga. I alla fall känslomässigt och hur jag ska kunna hålla barnen utanför.

Tack för era råd ang ekonomi och juridik men där har jag (förhoppningsvis) bra koll. Men det är allt det andra. Det är som att han blivit helt personlighetsförändrad över en natt.

Han domderar utan att vara logisk så det går inte att argumentera. Än vill han det ena, än det andra. Oss verkar han helt strunta i. Det är bara huset (Det vill han ha, jag och barnen ska på något sätt försvinna) och att han vill bli FRI som verkar finnas i hans hjärna.

Det finns inte heller några tecken på ”en annan kvinna”. Inga långa telefonsamtal, undangömd telefon, annorlunda träningsmönstren el så. Dessutom, var skulle han ha träffat henne nu, när alla kontakter är nere i minimum.

Allvarligt talat känns det som han blivit knäpp , och hur ska jag i så fall tackla det ?

Jag ringde hans mamma (vi har bra kontakt) men eftersom vi inte får ses så ville jag inte röra upp för mycket men hon verkar inte ha märkt något annorlunda.

Det finns något som heter cabin feber, kan man få något sådant av att känna sig instängd i en tråkig vardag i ett halvstängt samhälle och med noll sociala och ekonomiska möjligheter att bryta sig ut?

Eller vad är det som pågår?

Du tror inte att det kan vara så att han helt enkelt är missnöjd med med relationen och vill leva som singel eller börja leta efter någon annan? Inte får att det låter som han sköter det så trevligt om han bara struntar i dig och barnen, men den rimligaste orsaken att någon vill söka om skilsmässa är väl för att de vill skiljas?

Det är så svårt när man inte säkert vet varför.

Är han deprimerad, så behöver han ju hjälp förstås. Då är en skilsmässa bara tragisk, eftersom han säkert skulle ångra sig djupt när han väl blev frisk igen.
Kroppsliga sjukdomar? Hjärnskakning, hjärnblödning eller liknande? Då är det samma sak; det är synd om honom och han behöver hjälp.

Men vanligast är ändå att det där som känns som en plötslig förändring, egentligen inte är så plötslig. Att han alltid har haft otrevliga sidor, som bara inte märkts så tydligt i “goda tider”. När tillvaron blir tuffare, så märks de av desto tydligare. Och ja, kanske han har en ny förälskelse som väntar. Man vet aldrig …

Hjärnskakning el dyl tror jag inte, då skulle han ju ha berättat att han blivit påkörd av en cykel på joggingspåret el dyl. Han har inga kroppsliga skador eller fysiska symptom.

Utan han är bara väldigt konstig, inte alls sig lik och väldigt jobbig att ha att göra med.

I vanliga fall är han en alldeles vanlig, halvtråkig typ (tänk ingenjör/lärare). Nu är han ett känslomässigt monster.

Men han fungerar i alla fall rent praktiskt normalt här hemma , lagar mat etc men är otroligt labil. Barnen kurar. Han körde till träning tidigare i kväll och 13-åringen skickade sms om att det var märkligt. Eftersom Vi just nu bara har en bil frågadejag om det var OK att åka hem med pappa och så var det. När grabben kom innanför dörren sa han att pappa verkar ok innan han gick för att duscha. Hur normalt är det som kommentar, ” pappa verkar ok”! Inte, vi stannade på Mc D och åt eller …

Hela - fel, 3/4 - familjen undrar vad det är som pågår. Han släpper kommentarer runt i kring sig oavsett om barnen hör eller inte, ibland känns det nästan som att de är riktade mot dem.

Och de underliga krav på frigörelse han pratar om har liksom ingen substans, mycket konstigt.

Det luktar tredje part.

4 gillningar

Det klarade iallafall min blivande exman av utan problem, så det är ingen garanti.

4 gillningar

Mitt ex träffade en annan, och förändrades hastigt i negativ riktning. (Sa ingenting om den andra kvinnan, det kom fram långt senare.)Först trodde jag bara att det var mot mig, men det var även mot barnen. Vresig, disträ, kylig. Såg rakt igenom en. Dottern sa att han var som en gammal gubbe, han kände inte igen musik/artister på radion, sa att att han skulle gå upp på vinden och leta fram sina gamla LP-skivor istället. En dag på semestern lämnade jag dottern och hennes pappa ensamma hela dagen. Han hade varit så konstig, inte gjort middag, sagt en sak och sen glömt det, glömt att hon var i huset… Hon grät och jag lovade att aldrig lämna dem ensamma igen. Banala exempel, men när jag berättade fler så associerade mina nära till hjärntumör. Fick honom till vårdcentralen - kärnfrisk! Jag tror att det krävdes sån kraft att bryta sig loss från en lång relation så att han fick verkligen ta i för att klara det, och då blev det ganska drastiskt, han hade nog inte klarat ett slags mellanläge.

Det finns en gammal historia här i forumet om av en man vars fru fick en hjärntumör som påverkade henne. Det finns ju en liten möjlighet att det är något liknande:
Fru med dödlig sjukdom

Tack, det där låter tyvärr ganska bekant.

Vi pratar nästan ingenting, bara rent praktiska saker Och går liksom runt varandra, på tå. Jag får inga svar på mina frågor, blir bara avsnäst. Det är som han inte vill kännas vid sitt utbrott.

Vår tjej märker definitivt att något är fel, grabben är lite mer inne i sin egen värld men håller sig kanske mer på sitt rum än vanligt.

Vi har/hade planer för höstlovet, inget märkvärdigt men ändå en gemensam aktivitet. Nu svarar han väldigt undvikande när jag frågar om han bokat eller om jag ska göra det, om han kan vara ledig hela veckan eller ? osv.

Börjar fundera på om jag ska vända på steken och strunta i honom, boka för mig och barnen och om det går reservera en plats för honom.

Fy, vad jobbigt detta är. Ovisshet är värre än tråkiga besked!

Har läst denna sorgliga historia nu. En fullständig mardröm för alla inblandade.

Och nej, jag tror inte min man har en hjärntumör. Det är något annat. Uppochners beskrivning liknar mer.

Eller som jag själv tänkte först, att det är någon slags allmän frustration över hela den begränsning och oro som Coronan ger. En frustration han Hållit inne och som exploderade på ett underligt sätt.

Jag läste det jag skrev för några dagar sedan. Då var han först nästan manisk och sedan som en butter gubbe. Nu skulle jag snarare beskriva honom som deppig.

Fort går det och vi hänger ju inte med. Jag måste ta tag i att få samtalshjälp både till barnen och mig känner jag. Det känns inte som att det är läge att föreslå något sådant till maken, eller parterapi.

Jag sitter här och läser andras historier. Så många människoöden, så mycket smärta och också lite hopp.

Jag vet egentligen inte alls vad som pågår. Det verkar vara han som fått en massa känslor han inte kan bearbeta. Det där om att vi (jag och barnen) skulle ”bort” så att han fick vara ”fri” har han bett om ursäkt för men inte förklarat.

För bara någon vecka sedan var allt så normalt det nu kan vara i dessa tider. Vi har i vanliga fall en trevlig umgängeston, gör roliga saker ihop hela familjen men har också egna intressen. Jag är efter alla dessa år inte himlastormande kär i min man men jag älskar honom, vi är ett team. Vi är jämställda, tjänar ungefär lika mycket och har liknande värderingar. Jag har aldrig uppfattat att han inte känt likadant. Men nu vill han inte prata alls, bara tomt och det känns väldigt underligt och ensamt.

Nu borde jag sova, har i alla fall ett jobb, men jag har svårt att koppla av. Det känns bra att ”prata” med er här och tack för alla tips och funderingar så långt.

2 gillningar

Mitt ex betedde sig likadant förra sommaren. Vi hade bokat en utlandsresa i augusti,( vi var tillsammans i fyra år) fram till midsommar var allt som vanligt, men över en dag förändrades han. Vi skulle betala resan, men då kunde han helt plötsligt inte åka för att han “mådde så dåligt”. För att sedan i oktober ta steget fullt ut och vilja vara själv, utan förklaringar, det mesta var mitt fel. Tilläggas ska att han slutade röka på våren, men det har han gjort en gång tidigare utan att bete sig så. Jag har läst om Andropaus- ett slags manligt klimakterium som drabbar män och kan visa sig på humöret, med svängningar och ändrad personlighet. Tror min hamnade där, kanske din man med? Min är fortf efter 1.5 år likadan, visar sig i att han vill tillbaka, sen ändrar sig igen. Gjort 3ggr, nu i veckan en 4e, men nu är det stopp från min sida, man bara plågar sig själv.
Så mitt stalltips är klimakterium eller en tredjepart alternativt båda delarna, tyvärr.

Hej och tack för ditt inlägg, det skulle ju kunna vara något sådant. Menar du att män kan få en hormoniell förändring i medelåldern, precis som vi kvinnor?

Ja nåt är det ju i alla fall. Han håller sig mest undan och deltar liksom inte i familjen. Själv är jag nu jättetrött eftersom jag hade svårt att sova i går och även tidigare nätter i veckan. Skönt med helg(då kanske jag får sovmorgon) även om stämningen är konstig här hemma.

Rent logiskt JA. Om han vill att du låter honom gå, så borde han vara mycket nöjd med att DU bokar för dig och barnen. Man kan inte säga så och sen vilja åka med på semester. Vi hade tyvärr bokat och betalat en resa bara några veckor innan han fick för sig att han inte ville leva med mig. Men resa med mig och barnen ville han… och han hade ju en biljett, så… :imp: inget jag rekommenderar!!

Och om han ändrar sig, så ska inte en höstlovsaktivitet äventyra det. Lite djupare än så bör nog övertygelsen sitta.

Åh, att läsa och skriva här väcker så mycket minnen! Min partner arbetade maniskt för att bättra på huset. (Ihop med butterhet, deppiga drag osv, en riktig bergochdalbana,) Sorgligt tyckte jag då, att han sa att han inte trivdes men ändå lade så många timmar på att greja och fixa. Men det var en högre värdering av villan inför bodelning som han var ute efter. Tror inte att nymålat källargolv drog upp det så mycket, men trevligt för mig. Jag insåg några dagar innan värderingen vad han höll på med, och då pekade jag på alla möjliga småsaker som vore bra att få fixat.:joy::smiling_imp:

1 gillning

Ursäkta men nu är jag arg! Det har varit en sk.thelg!! Dottern gråter och sonen slår i dörrar. Pappan är bara mulen och mamman tjatar om en förklaring.

Så här kan vi inte ha det!

Jag har försökt att bena ut vad som är fel men han vägrar svara/prata.

  • Är du orolig för jobbet, din mamma (han var där en kortis i helgen), är det något annat ?

  • Näh

-ja men vi måste ju prata, både barnen och jag ser ju att det är något som är fel

-nej, vadå?

-ja men det du sa förra veckan om att du ville vara fri från allt?

-ja men jag har ju sagt förlåt

Är det någon här som kan ge tips om vad som händer i honom och vad jag kan göra , inte ska göra?