@Stark1 jag vet inte om hag följt er historia från början.
Känns som jag gjort det.
Har varit aktiv här sedan 2017 åtminstone och följt om inte allt så en hel del av det du skriver.
Ibland fattar människor dåliga beslut. Din make gjorde det. Utifrån andra inlägg du gjort som jag läst ser jag din rättfärdiga ilska och jag ser hans uppriktiga ånger. Han har stått mitt i dina känslostormar, mått dåligt när han sett hur han sårat dig men han har stått kvar.
Han står fortfarande vid din sida och efter vad jag förstår gör allt för att få vara kvar. Jag har väntat på att läsa raderna att han tröttnat, att han inte orkat med, att han mått för dåligt när han sett hur han sårat dig och inte längre stått pall.
Det här är ett fragment från en större helhet, ett vidare sammanhang. Jag ser två människor som uppriktigt älskar och bryr sig om varandra på djupet. Jag har varit på vippen att skriva att om du fortsätter ösa ovett kommer han att ledsna och dra till slut.
Det har han inte gjort. I sydväst och oljekläder har han stått under turbulensen i stormen med handen på rodret medan regnet piskat men viss kursen, viss om vad han vill.
Jag är ingen vän av att ta “kärleken allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den…dessa tre och störst av dem är kärleken” (1 Korinthierbrevet 13:4,7) När jag läser om hur du i allt älskar din man och vill försöka reparera och när jag läser om hur han bär dina känsloutbrott känns det på något sätt som att ni två förkroppsligar den sentensen.
Låt den känsla ni har och det ni vill tillsammans lyfta och bära er över hans tillkortakommanden. Då har ni verkligen förverkligat något av det största ett par kan uppnå, älska, förlåta, försonas. That’s what love is abaout if it shall last.
Menar du att jag inte förstår vad ordet lögn betyder? Ja, det är väl väldigt vanligt att just att någon medvetet och avsiktligt far med direkt osanning i syfte att dölja en otrohetsaffär från sin partner? Det vill säga ljuger, begagnar sig av lögner. Vad är problemet med att jag använder det ordet och säger att det är något som stört mig mer än att min partner legat med någon annan i sig?
Absolut.
Ni hade båda kunnat vara utan den
Men ni gör det bästa möjliga av den och blottar vilka djupa känslor ni har för varandra.
Ni kan som sagt komma stärkta ur det.
Ett ovälkommet och oönskat slag i solar plexus men som kanske ändå kom i tid för att inte glida bort ifrån varandra helt?
Hur som är ni båda värda all beundran.
Jag håller på er och hoppas det löser sig.
Så länge kärleken finns kvar o båda vill fortsätta ser jag inget fel att man stannar. Ellet att man har en fin vänskap o båda är nöjda med det.
Däremot alla som stannar i förhållanden för barnens skull, det fina husets skull mm och kärleken är död o inte ens en fin vänskap utan bitterhet o dålig energi råder i förhållandet - det har jag mycket svårt att förstå varför man stannar.
Eller om man vet att sin partner är/varit förälskad i en annan o inte har sådana känslor för en själv - det är också svårt att förstå att de stannar. Så snart hem träffar någon ny o blir förälskad går den nog nästa gång.
O det värsta är de som hotar sin otrogne partner med allt från ta livet av sig till att se till att kontakten med barnen bryts för att få fortsätta vara gift, bo i sitt fina hus mm - det uppförandet kan nog ingen förstå! Tragiskt nog förekommer det oftare än man tror.
Av din historia ser jag inget fel att du stannar så släpp det o visa din kärlek till din man som finns vid din sida❤️
Ja det är nog så att det oftast är lätt att uttala sig om hur man själv skulle göra eller inte göra när man själv inte är den drabbade.
Jag har själv alltid tänkt och sagt att jag aldrig skulle stanna efter en otrohet.
Sen tror jag inte att jag har tänkt antingen sämre eller bättre om andra personer som stannat efter en otrohet. Utan kanske mera uttryckt hur jag själv skulle göra.
Men sen när det hände mig, så var det inte längre lika enkelt att bara lämna som jag trodde det skulle vara. 15 år tillsammans, 4barn, hus.
Jag känner bara glädje när jag läser din tråd, om dig och din man. Innerst inne är jag en obotlig romantiker som tror på kärleken. Och när jag läser om er känner jag bara “Yes kärleken segrade!!”
Ni båda verkar vara så känslomässigt mogna och utvecklade. Ni kan kommunicera med varandra och förstå varandra. Självklarheter kan tyckas, men nej, läser man majoriteten av trådarna här så inser man snabbt att många människor går runt med obearbetade trauman från barndomen som gör dem till halva vuxna människor. Oförmögna att hantera och uttrycka känslor.
Men där är inte ni. Ni la undan alla dessa hollywoodfloskler om hur kärlek ska se ut och har jobbat häcken av er för att rädda er kärlek. Ibland uttrycker sig folk här på forumet i termer som “det (kärleken) ska inte vara såhär svårt” eller “kärleken ska vara lätt och allt ska kännas rätt och flyta på annars är det inte kärlek” eller “jag tvivlar alltså älskar jag nog inte” osv. Jag blir bara provocerad.
På ren skånska, det är pissesvårt att ha med andra människor att göra och ett långvarigt förhållande kommer kräva en hel del och varför inte? Varför är det ok att lägga ner mer tid och energi på tex sitt lönejobb än sin älskade och sitt förhållande? Ingenting i livet flyter bara på, periodvis absolut, men inte konstant. Livet är inte en konstant.
Iallafall, jag kanske spårade ur lite. Men jag tycker det är oerhört fint vad du och din man gjort och gör. Det visar på styrka och uthållighet. Och vad apan tycker o tänker - hon kan ju bara dra åt helvete. Var det inte hon som var så desperat? Hon är säkert sexmissbrukare som hon håller på. Kolla upp sexmissbruk hos kvinnor och hur det ter sig. Stort bekräftelsebehov, känner makt/kontroll via sex osv. En kvinnlig sexmissbrukare kan jobba länge på att “få” sitt objekt.
Disclaimer till er andra: nej jag menar inte att man ska stå ut med vad skit som helst. Har man haft oturen att stöta på en partner med tex narcissistisk personlighetsstörning gäller såklart andra spelregler.
Men jag tror att det handlar mycket om det som även @Lollo80 skriver om, nämligen att pudelns kärna är ju sin egen självbild. Och om man blir lite osäker på om ens val faktiskt helt stämmer överens med sin egen självbild, då kanske det blir lättare att spegla sig vad andra tycker? Kanske ser man i deras ögon den kritik man egentligen ser hos sig själv?
Jag sätter mig inte till doms över andra, utan kan mestadels känna mig orolig för deras egen skull. Det vill säga, rädslan att de ska bli brända eller må dåligt igen.
Men det jag kände för min egen skull tror jag kanske kan förklaras lite i ett stycke jag skrev i min egen tråd ungefär ett år efter mitt senaste uppbrott. Det handlar för mig som sagt om att vara rädd om sig själv, vända blicken inåt och leva utefter sina egna värderingar.
Den texten kom till efter att ha vänt en känsla av fullständig ensamhet, sorg och tröstlöshet till ett liv som idag är bättre än vad det varit på många, många år. Idag lever jag det liv jag mår bra av.
Min man hade också starka sådana åsikter. Tills han var otrogen själv. Men han tycker ju fortfarande att man inte gör så och förkastar det han själv gjorde. Det höll på att kosta mig (oss) vårt förhållande och vår familj för han tänkte att han inte var värd att förlåtas eller att få komma tillbaka,
Ok, ja så får man också känna såklart. Men jag skulle ha svårare för att lita på någon som kunde ljuga mig rakt i ansiktet vid en direkt fråga, än någon som lät bli att berätta något jag aldrig frågat om.
Intressant tråd. Jag tror inte att jag har några särskilda åsikter om hur andra väljer att göra vid otrohet.
Kanske delvis för att jag sällan hör sådana berättelser ute i verkliga livet. Det är ju inget som man tar upp vid fikabordet på jobbet. De flesta referenser man har kommer ju från tidningar, tv och andra media. Och skvaller. Samt den här sortens diskussionsforum.
Jag har heller aldrig haft en tvärskarp regel om hur jag själv skulle göra.
Men det jag under de senaste åren har lärt mig om förlåtelse, om att kämpa för relationen etc går nog att tillämpa även på otrohet.
Det innebär för mig att om jag skulle gå in i en ny relation och efter en tid upptäcker att mannen har ett “wandering eye” - då skulle jag dumpa honom.
För mig är det respektlöst att öppet spana in andra, och det är ett typiskt exempel på sådant som jag inte ens skulle försöka kämpa för att förändra.
Det är alltså inget som jag kan förlåta i bemärkelsen acceptera/ge nya chanser.
Men förlåta i ett vidare perspektiv - dvs tänka att “okej, det här är hans personlighet och det är inget jag kan påverka.” - det skulle jag kunna göra.
Så för mig är inte frågan i första hand om jag kan förlåta otrohet eller inte. Frågan är snarare om det är ett tillfälligt misstag eller ett karaktärsdrag.
Jag skulle t ex ha lättare att förlåta en enda fullbordad otrohet som skett i någon sorts sinnesförvirring än ett återkommande medvetet flirtande med andra.
Och jo, jag inser att det sällan går att åberopa sinnesförvirring i praktiken, men nu tänkte jag lite mer hypotetiskt.
Jag kan hålla med i det du skriver.
Min man har under 10 år sexchattat med x antal andra tjejer. Jag får ofta höra att jag ska vara glad för att han iallafall inte varit fysisk med någon annan.
Men jag har flertalet gånger tänkt att jag nog hade haft lättare att komma över en engångs händelse som skett av misstag som han direkt berättat om. Än alla dessa år av hemlighetsmakeri och lögner.
Känns som jag missar något i frasen ”än någon dom lät bli att berätta något jag aldrig frågat om”. Om man inte frågar, då vet man kanske inte heller om otroheten. Då känner man ju inte av lögnen heller?
Men det behöver ju ändå inte betyda att det som är gjort är ok?
Nej som sagt, har man kommit överens om att vara exklusiva så är det givetvis så att man brutit ett löfte och ett avtal ändå. Det är inte okej. Men jag hade ändå tyckt att det vore svårare att gå vidare med en person som jag visste utan vidare kunde ljuga mig i ansiktet, för hur ska man då någonsin kunna tro på vad personen säger till en sedan. Att personen svikit ett löfte kan den ju ändå diskutera, varför det skedde, vad den kan göra för att det inte ska ske igen (eller komma till någon överenskommelse om öppet förhållande om det är orealistiskt att det inte ska ske igen)
Det tycker inte jag, det är ett löftesbrott men inte en lögn. Möjligen kan man se själva avgivandet av ett löfte om trohet som lögn om man tänkt vara otrogen, men det förutsätter ju att man visste/planerade/var öppen för att ligga med andra samtidigt som man uttalade löftet.
Fast jag tror inte den här tråden handlar om huruvida TS ska förlåta otroheten eller inte. Hon och hennes man har valt att fortsätta tillsammans och arbetar på det.
TS undrar hur andra SER på den som väljer att gå vidare tillsammans efter en otrohet. Alltså inte om hon ska förlåta själva otroheten eller inte.
Exempelvis: “jag ser det som svaghet” eller “jag ser det som styrka”.
Inte: “jag skulle aldrig förlåta otrohet därför att…”
Jag tänker att det tydligt visar på den markanta obalans som finns i relationen, mellan parterna. En obalans som inte uppkommit över natten, eller med all sannolikhet inte ens i omedelbart samband med otroheten.
Någon vill mer och någon mindre, någon behöver mer och den andra* behöver mindre, någon som “älskar” mer och den andra* mindre… etc.
Kort sagt en i många avseenden påtaglig obalans mellan behoven och den upplevda behovstillfredställelsen mellan de två parterna. Den existerande obalansen kan nog vara mer eller mindre omedveten för den andra* parten och förmodligen (iaf initialt) även för individen själv. Men många av oss människor brukar så lätt våld på oss själva när vi (av olika orsaker) behöver och vill ha något tillräckligt mycket. Oavsett om det vi vill ha är en annan människas tillgivenhet och kärlek… eller om det är andra livsomständigheter som vi inte kan tänka oss att vara utan.
Jag har också valt att se om vi kan få ett nytt härligt liv ihop. Valde att helt ta bort ringarna och sagt att vi börjar om i en ny relation och ser om det leder till att vi gifter om oss eller går åt olika håll.
Min man går i regelbunden terapi och jobbar med självkänsla och bekräftelsen och jag i terapi för att se över vad jag verkligen vill och bearbeta min historia. Så visst är det att kämpa. Tänker som du att vi levt länge ihop och en förändrad upplyst man är bättre än att träffa en frånskild man som inte arbetet med sina svagheter.
Dock inte enkelt med svek, lögner och otrohet. Min ilska och sorg kommer i omgångar. Men den härliga intimiteten och kärleken jag nu får ger mig att jag under tiden jag tänker och känner har det ganska bra. Litar på processen.
