Att leva ett liv i ensamhet

Min historia
864

@Studenten
Tack för din input. Det var intressant att höra, för jag har börjat fundera mer och mer på varför och när de flesta ingår relationer, och om det har någon betydelse för resultatet.

Det är lätt att bli hemmablind och se hela världen genom sina egna ögon, och just därför har jag nog alltid antagit att de flesta söker en relation när deras liv inte är perfekt. För det som är perfekt, det behöver väl inte kompletteras med något?
Men om livet inte är perfekt när man ingår i en relation, ja, då finns det ju uppenbarligen behov och önskemål som partnern förväntas uppfylla. Även om jag tror att de “krav” jag ställt på mina partners knappast har varit så avancerade eller orimliga, har det även inneburit att jag ändå haft förväntningar som de inte lyckats möta. Till konsekvens att jag känt en dubbel besvikelse och en dubbel tomhet.

Ja, det där är nästa dilemma. Jag har inte råd att kompromissa bort mer av mig själv, och jag varken kan eller vill känna mig utsugen igen rent energimässigt. Det enda jag är tacksam över är att jag inte stannade en dag längre.
Och jag önskar att jag kunde basunera ut till alla de som fortfarande kämpar med att stanna i relationer där de mår dåligt (exempelvis känner sig osedda, svikna eller utsugna) att ingen kärlek i världen är värd priset av att kompromissa bort sig själv. Det finns en gryning, om man orkar gå mot den.
För mitt liv idag är faktiskt bra. Jag är inte lycklig var dag och jag kan fortfarande känna sorg, ilska och tomhet. Men de flesta dagar är lyckliga dagar, och de flesta dagar är tacksamma dagar. Och tomheten fylls ändå av glädje i tanken att när jag är ensam är jag faktiskt ensam i mitt eget sällskap - och det är inte så jäkla dåligt, ändå!

1 gillning
865

Och jämfört med hur du mådde för ett år sedan, så är det så fantastiskt mycket bättre!
Kanske det var det omvända…de flesta dagar var inte lyckliga dagar…

Vi pratar mycket om att när och om vi hittar någon partner, så är det för att ge en guldkant på tillvaron. En bonus. Inte en förutsättning för att vi ska må bra och vara lyckliga.
Och det är fint. Men är det möjligt att bara se det som en bonus?
Även om livet är perfekt och vi träffar en ny…så kommer väl förr eller senare förväntningar att dyka upp?

Är det möjligt att ha en relation utan att ha förväntningar? Vill jag ens ha det?

2 gillningar
866

Verkligen!
Då var hela mitt liv en förvirrad, vilsen känsla av ångest, ensamhet och rädsla. Det var som att falla och famla efter något att gripa tag i, utan att något sådant fanns. Och hela mitt inre var bara en slags köttfärs av nya, blödande sår och gamla ärr som rivits upp igen.

Jag hade aldrig trott att jag skulle befinna mig här, knappt ett år senare, och istället proklamera till folk att det bästa man kan göra är att lämna ett dåligt förhållande.

Jag tror att skillnaden var att efter mitt förra uppbrott låg mitt fokus i att träffa någon ny, ta mig upp i sadeln igen och få den där relationen jag strävat efter, men inte lyckats få med exet.
Den här gången har mitt fokus varit att ta ett steg tillbaka, vända blicken inåt och sikta på att må bra - med eller utan ett nytt förhållande.

Det där är lite svårt…
Jag tänker på mitt ex-ex, där jag vid ett frustrerat tillfälle frågade honom varför han ens önskat ha en relation och fick svaret att han mest velat ha så roligt han kunde.
Ja, det var ju ärligt, i och för sig, och innebar också att han avsade sig allt ansvar i relationen. Det var en lekstuga där han fick sex, kunde hitta på roliga saker och sedan släppa precis allt annat.

Och även mitt senaste ex verkade i praktiken ha haft samma synsätt, även om han aldrig uttryckte det så. Han ville nog, trodde han, vara en riktig partner med allt vad det innebär. MEN han hade dels aldrig fattat vad det innebar, och dels blev det visst lite för jobbigt till slut.

Jag ser förhållande lite som ett åtagande där man får erkänna både de för- och nackdelar som finns och därefter avgöra för egen hand - INNAN man går in i något - om man känner att man vill och kan göra det som krävs.

Idag känner jag exempelvis, baserat på dels egna erfarenheter och dels andras erfarenheter - att fördelarna i de flesta fall faktiskt inte överväger nackdelarna, och att jag i dagsläget inte känner att det skulle ge någon fördel i mitt liv. Åtminstone ingen fördel som är värd alla nackdelar.

1 gillning
867

Och så där känner jag mig nu. Har du formulan för att bli människa igen? :wink: Nu har jag inte läst din tråd från början men förstår att du gjort en riktigt jobbig resa under det här året. Det är härligt att höra hur insiktsfull du är och din inställning till förhållande. Att våga möta sina rädslor, ångest och ensamhet för att komma ut i andra änden som en helare person. Jag är där nu och känner mig väldigt vilsen. Men det måste bli bättre.

1 gillning
868

@trajja1050

Först och främst är jag ledsen att höra hur du mår. Den första tiden efter ett uppbrott är helvete i sin renaste form, och alla vi som gått igenom det vet vilken kamp det måste vara för dig var dag.

Och sen vill jag också tacka för dina fina ord :purple_heart:

Jag tror att det som hjälpte mig att komma vidare var helt enkelt den simpla insikten att jag hade det bättre på egen hand. Den vetskapen gjorde att det ändå fanns en liten, flämtande ljuslåga kvar som försökte överleva i det nattsvarta universum som jag befann mig i den första tiden.
Och på sikt har den ljuslågan fått syre och kan idag lysa upp det svarta.

För jag mår verkligen bättre nu än i ett förhållande där jag varje dag kände mig värdelös, oälskad och utnyttjad.
Jag har visserligen ingen som älskar mig nu heller, men med hjälp av alla fantastiska vänner här på forumet kan jag känna att jag inte är ensam om mina upplevelser och att det finns ett bättre liv därute för oss alla.

Och jag är övertygad om att det finns en ljusare framtid för dig med

Och PS, du kan bespara dig att läsa hela tråden, för jag tror att början bara var ett osammanhängande gnäll ändå :smiley:

2 gillningar
869

Ju längre man själv kommer i processen att läka och se framåt, ju tyngre tycker jag att det är att läsa alla nya berättelser som kommer in.
Dels för att det påminner om den smärta man själv befann sig i, men också för att jag märker hur lätt det är att komma med hurtiga plattityder när när man själv har grävt sig upp från djupet och lever ett rätt okej liv igen. Dessa hurtiga plattityder jag hatade att få när det var som värst för mig!

Men det jag verkligen önskar att jag kunde säga till var och en som precis fått sin värld krossad är detta:
Var rädd om dig själv! Och - kanske för första gången? - ta vara på dina egna intressen! Och då menar jag inte fritidsintressen, utan snarare att fokusera på det som är bäst för dig själv i längden. Inte bäst för din partner, inte bäst för ert gemensamma hus, inte bäst för tidigare framtidsplaner etc. Utan det som är bäst för dig och ditt mående på lång sikt. Vilket också, tror jag, är bäst även för inblandade barn på lång sikt.

Om jag ska vara brutalt ärlig tror jag nämligen att allt detta tal om förlåtelse och försoning i kärlekens namn ofta mest innebär minsta motståndets lag.
Och minsta motståndets lag är nog alltid, där kärlek finns, att just försonas och hitta tillbaka till varandra, oavsett svek eller smärta. För det är ju så kärleken funkar.
Men mina egna hårda lärdomar från olika relationer är nog att kärleken är en falsk vän, och vår vilja om möjligt ännu falskare. Vi vill ofta inte det som är bäst för oss, vi vill helt krasst det våra kemikalier skriker efter, om det nu än är kärlek, heroin eller spelmissbruk eller vad helst annat som kidnappat vårt förnuft. Med andra ord, kärleken är blind. Och viljan är som en kompass med trasig nål som ofta pendlar fram och tillbaka i rasande takt och till slut kan landa helt fel.

Jag trodde att jag var en bra människa som försökt finnas för mina ex. Jag trodde att jag var en bra människa som svalde mitt eget mående för att halvt in i döden stötta en destruktiv person. Jag trodde att jag var en bra människa som förlät övertramp för att benhårt blicka framåt istället.

Men det var jag inte. Jag var bara en vilsen människa. Jag var en trasig människa som kastades mellan hopp och förtvivlan, mellan kärlek och hat, mellan vilja och förnuft. Men framförallt var jag en människa som hade övergett min magkänsla, mina värderingar, mitt bättre vetande, dvs. allt detta som utgjorde min riktiga kompass. Tacka fan för att jag var vilsen då!

För min del ser jag alltså inte förlåtelse i benämning försoning som något sublimt, och jag tycker inte om begreppet “att förlåta är gudomligt”.
För det finns i min mening inget sublimt i att svälja en smärta eller inre tvivel, oavsett anledning. Och jag är ingen gud, och har heller ingen aspiration att vara gudomlig.
Jag är bara en vanlig människa som ska försöka leva mitt liv tillsammans med andra, helt vanliga människor. Och det enda jag kan göra för att navigera genom den världen är att vara rädd om mig själv, och vara noga med vilka människor jag behåller i mitt sårbara liv. Och där ingår inte längre människor som begår övertramp gentemot mig.
Jag är ledsen, er storhetstid i mitt liv är slut.

@Trassel hade i sin egen tråd ett par avsnitt om förlåtelse som jag tycker borde vara allmän tvångsläsning (vilket i stora drag gick ut på att förlåtelse inte behöver betyda att ta tillbaka någon som har kränkt en, utan mer om hur man förhåller sig till en händelse och situation). Och jag vet att även @Uppochner och @Buttan flera andra har kommit med kloka inblickar också, som egentligen formulerar det här bättre än vad jag gjort.

8 gillningar
870

Underbart inlägg! Tack, @onedaymore du har sån energi och kraft! Nej, ingen förlåtelse här heller, men jag accepterar att saker har hänt, jag förlåter - i betydelsen ”förebrår inte” - mig själv för att jag var så naiv och dum och … Det är en pågående handling som jag jobbar med för fullt. Acceptans i betydelsen att inse till fullo vilket bedrägligt beteende exet hade, att inte blunda för sanningen, inte ursäkta eller komma med bortförklaringar. Se det såsom det var.

2 gillningar
871

Nya ledord att lägga till i min alldeles egna kartbok :heart:

Det slår mig precis nu när jag läser det här att jag har inte ens tänkt en tanke på att jag ska förlåta exet.
Då menar jag inte att jag ska förlåta honom för att han inte ville längre, men för beteendet i slutet, själva avslutet och tiden efter.
Och jag tror faktiskt att jag struntar högaktningsfullt i det. Den enda som är värd min förlåtelse i det här är jag själv och mitt agerande eller brist på. Det sitter fortfarande långt inne för mig att göra det.

Människor gör misstag och felaktiga val - absolut. Det gör ont och kan rasera så mycket för så många mäniskor.
Men det är hur de hanterar det efteråt som räknas för mig.
Och där briljerar inte exet.

2 gillningar
872

Frågan är om man får läsa något vackrare än detta, @onedaymore, ens om man skulle konfirmera sig! :grinning:

Och detta, som borde skrivas in i skolans läroplan, på bekostnad av antiken, primtal, satslära eller vad som helst:

Varför trodde jag i 45 års tid att kemiruset i huvudet är kärlek?

3 gillningar
873

Tack för underbara svar, och egentligen sprängs jag av massa tankar och idéer som jag fått av er input, men…

det som just nu överskuggar är insikten att ikväll för ett år sedan var den tidpunkten då jag avslutade relationen med mitt ex.
Den 1:a oktober var min första dag som singel, efter att kvällen innan ha uttryckt de definitiva orden.

Kanske borde jag fira? Öppna en flaska och skåla?

Men jag känner ändå en hel del vemod just nu.
En del av de tunga känslorna beror nog på minnet av hur jag mådde då. Det hela hade ändå föregåtts av mycket velande, mycket sorg, många tårar och ilska. Och inte minst vilsenhet och rädd för ensamhet.
Mitt liv har tveklöst blivit bättre sedan dess, och jag har egentligen aldrig ångrat mig, men ändå känns det tungt att minnas vad jag var tvungen att göra. Och tungt att minnas att jag i ett år nu levt ensam. Återigen.

Jag kan återigen, just nu, känna en slags barnslig tjurighet över att han tvingade mig till det. Varför inte istället vara en bra partner och leva i ett bra förhållande? Varför hade jag inte kunnat få fortsätta älska honom och leva med honom? Varför förstöra något som i grund och botten var bra, och som hade så stor potential?
Varför göra detta mot mig?
Varför tvinga mig att göra detta mot honom?

Det är mycket blandade känslor ikväll.
Jag önskar att saker och ting varit annorlunda. Men är samtidigt tacksam över det liv jag fått, efter att jag kickat ut den person som faktiskt inte var bra för mig, hur gärna jag än önskat det.

Så intressanta tankar får nog vänta. Just nu känns allting bara konstigt.

4 gillningar
874

Ja, jag känner igen mig i detta. Första året har gått. Idag för ett år sedan fick han sin lägenhet och började flytta. Kanske är det typiskt för år två? Att minnas smärtan från år ett, och börja hantera minnesbilderna. Inte relationen, eller vad man förlorat, utan minnet av hur illa det faktiskt var ett tag, allt man har tagit sig igenom.

5 gillningar
875

Du har nog helt rätt (som vanligt).

Jag har bara aldrig vetat tidigare vad som varit typiskt för åt två, eftersom jag efter förra separationen kastade mig in i dejting igen och vägrade känna efter…

Men nu känns det då definitivt på ett sätt. Jag har varit singel i ett år. Jag kan inte ens säga att jag är nyseparerad längre.

Och varför tusan känns det värre att säga att man är singel än att säga att man nyligen separerat??
Är det på grund av omgivningens reaktioner?

1 gillning
876

Hm, ja… kanske för att i ”nyligen separerad” finns det en rörelse. Precis lämnat något, som kanske inte var bra. Man går vidare. Men singel, det ÄR man. Lite statiskt. Men jag börjar vänja mig vid singel, tyckte att ordet var läskigt först. Nu är det något fritt och härligt över det. Medan nyligen separerad för mig är ”nyligen sårad, skadad. Nyligen kris”

2 gillningar
877

@Uppochner
Det är väl kanske det…

Att säga att man är singel låter så statiskt. Nästan som glasberget. Jag får kanske för mig att folk undrar vad det är för fel på mig, eftersom jag fortfarande är just singel.

Men att säga att man har separerat, eller åtminstone i mitt fall säga att jag har nyss avslutat en relation, ger mer känslan av kontroll och dynamik.

Men nu är jag bara singel. Kort och gott. Det är visserligen också kontroll i mitt eget sätt att se det. Men det låter nog mest patetiskt ändå att säga rakt ut.

Normen är stark…

2 gillningar
878

@onedaymore det var det bästa jag läst på bra länge. Det känns som det är skrivit till mig om mitt liv just nu. Tack som delar :orange_heart:

879

Efter min första skilsmässa var jag singel i över två år. Under den perioden mådde jag väldigt bra. Åtminstone så fort jag hade återhämtat mig från själva sorgen.

Jag trivdes med singellivet, med att råda över mig själv och med att ha fungerande rutiner för barnen när de var hos mig.

Jag fick bättre koll på ekonomin, med färre trista överraskningar och min stressnivå sjönk påtagligt när jag slapp vara projektledare åt en annan vuxen människa.

Ändå fick jag för mig att jag skulle kasta bort allt detta och ge mig in i en ny relation. :grimacing: Jag nätdejtade fast jag ogillade det och tänkte att trägen vinner. Jag såg det som ett nödvändigt ont för att kunna skapa ett framtida lyckligt liv med en partner.

Men jag reflekterade inte riktigt över att jag redan var lycklig utan partner.

Så när exet dök upp nappade jag. Inte urskillningslöst - jag var inte helt lättövertalad - men han sa rätt ord och gjorde rätt saker. Och jag ifrågasatte ju aldrig om jag skulle ha en partner. Jag övervägde enbart om han var rätt person.

Och det kändes ju så bra. Vi hade kul ihop, trivdes tillsammans och hade massor med kemi. Omgivningen påtalade ofta hur bra vi passade ihop. Klart att jag gick all in.

Men detta med att jag genast började anpassa mig efter hans vanor och önskemål. Att jag omedelbart började sätta hans behov framför mina. Att hela min förståelsemekanism drog igång för fullt när det gällde hans ovilja att kommunicera med mig.

Att jag trodde att jag kunde leda genom goda exempel. Titta, så här vill jag att man behandlar varandra i en relation! Helt förgäves förstås. Han verkar mest ha tolkat det som bevis på att han stod i centrum.

Jag kan inte anklaga honom helt för detta. Folk är som de är. Men det är jag också. Vissa förändringar kan jag göra men i mångt och mycket kommer jag ha kvar mina vanor och egenskaper.

Om jag går in i en ny relation är risken väldigt hög att jag automatiskt kommer göra samma misstag en gång till. Jag har inte ändrat så mycket på mig även om jag har lärt mig massor om mig själv. :sunglasses:

Så jag ser ingen som helst anledning att sabotera mitt sköna singelliv ännu en gång och byta det mot stress, frustration, osäkerhet och besvikelse. Jag personligen är totalt bekväm med civilståndet singel och svarar det väldigt självsäkert om någon frågar.

För mig känns det väldigt hemtamt och stabilt. Det är jag, helt enkelt. :blush:

3 gillningar
880

Tänkte på dig mycket under gårdagen.
Det är ju skit också att ha en första-dag-som-singel på just 1:a…det blir alldeles för lätt att komma ihåg.
Eller som jag har…julafton. Också en hyfsat svår dag att förtränga.

Jag tror det.
Det finns ju helt klart olika värdering i de olika orden.
Kanske värderingen även ligger i åldern? 20 år och singel mot att vara 35 år eller 50 år och singel?
Är det så att eftersom tiden ligger framför en när en är ung…det är många år tills det lyser i neonskrift att jag inte är girl friend material :grinning:…medan jag med åldern blir misslyckad och ratad? Även om jag har haft långt eller fler förhållanden.

Fick med mig två tidningar från en väninna igår med bl a en artikel “De har skapat sig ett härligt liv utan en man”.
Jag förstår att tanken är att peppa upp…men det visar ju på att här finns en WOW-faktor. Ett undantag.
Förtvivla inte, hav tröst - det går att vara lycklig utan en man.
Sen visar det sig såklart att den ena kvinna köpte en hästgård och började driva den…den andra var en konstnärssjäl som flyttade ut på landet och skapade dels sin egen konst, men drev också många projekt i bygden.
Känns kanske inte riktigt som något som jag kan identifiera mig med…hästar är jättestora och jag kan knappt dra ett rakt streck.

Däremot hittade jag en annan artikel som jag gillade mer. Ett kollektiv på Bohus-kusten med idel en-rummare…tanken var inte att det bara skulle vara kvinnor som bodde där, men så var det i nuläget/uppstarten iallafall. Plus att de var 55+, vilket kanske också har sin förklaring.

Vi har väl alla tänkt tanken eller t o m sagt “Men det är väl konstigt att inte hen har hitta någon…hen som är så trevlig och snygg”
Så det är inte konstigt att det är lätt att åtminstone snudda vid tanken att även andra tänker att det måste vara något fel med en.
Vilket såklart gör att vi får en lust att rättfärdiga det…utan att någon kanske ens har undrat.

Som singel förväntas en antingen vara på jakt efter tvåsamheten och missnöjd med sin tillvaro på egen hand. Eller så förväntas man förverkliga sig själv…“Nu när du är inte har X längre, kan du ju ut och resa. Du kan ju göra ditten och datten”
Eller sägs det också bara som en upp-peppning för egentligen är ju livet trist som singel. Bäst att boosta lite med allt härligt och färgsprakande som en kan göra som singel!

1 gillning
881

@brokenman
Tack för dina fina ord.
Det måste vara en fruktansvärd sits du är i just nu, och jag minns känslan av att befinna sig i en torktumlare i början där det blev nästan omöjligt att orientera sig till slut och försöka få ett fast grepp om livet igen.

Förut var jag nog mer av en fighter i relationer. Jag ville kämpa för oss. Jag ville kämpa för kärleken. Och framförallt orkade jag inte med tanken på att kasta bort allting man redan har gått igenom tillsammans, och bara slänga den tid man haft ihop på soptippen.

Men numera väljer jag mina strider mer omsorgsfullt.
Både att stanna kvar i en relation som är förknippad med smärta och att avsluta en relation är oerhört, oerhört tufft och innebär galet mycket tårar, ilska, rädsla, utmattning etc.
Men jag har mer och mer för egen del känt att om jag nu måste gå igenom ett helvete oavsett vad jag gör, väljer jag hellre det helvete där jag ändå har stört chans på sikt att kunna känna mig stark, trygg och lycklig igen.

4 gillningar
882

Även jag är en fighter.
För oss, för familjen. Men det var en match som jag egentligen inte var inbjudqn till. Hade ramlat ut i kvalet bara att domaren glömde berätta det åt mig.

Nu är jag en fighter för barnen. För ett gemensamt föräldraskap. Tyvärr ser det ut som att jag skall förlora även där. Synd bara att det var en teamgren och inte en match och att fadern glömde bort den delen.

Men att om och om igen tvingas ge upp sin ansträning för det man tror på. Det är tungt.
Hoppas den styrka du verkar ha, infinner sig hos mig en vacker dag.

4 gillningar
883

Men alltså… vem fan gör slut på julafton? Orkade han inte vänta till din födelsedag, eller?

Jag får många gånger intrycket att om man inte har lyckats med Familj AB, så måste man visa att man har lyckats med något annat?

Jag är inte en känd konstnär. Jag har inte utrotat cancer. Jag är inte ens nära detta.

Jag känner mer pepp av att se vanliga människor som kan hitta en lycka och mening i sitt liv precis som det är. Det behöver inte vara större eller svårare än så

3 gillningar