Att leva ett liv i ensamhet

Min historia
885

Det där är ju som en käftsmäll, rent ut sagt. Så starkt kan alltså tanken på ett lyckat liv vara, att vi inte märker när vi redan har lyckade liv.
Ibland undrar jag om inte det var en del av problematiken för ex också. Han hade redan ett jobb han trivdes med, bra relation till familj, en flickvän som älskade och stöttade honom, social trygghet och bra materiell standard.
Det var inte nog. Det räckte inte. Han gnällde på allting ändå, och inget var bra nog.

Ja, och jag vet att risken är hög för mig också. För i min världsbild ska man förstå, hjälpa och stötta varandra. Och jag kommer att anstränga mig för det, för det ligger i min natur. Och jag kommer mycket troligt att bli besviken, för det ligger i sakens natur.

En vacker dag kommer jag nog att fundera på relation igen. Jag vet inte om det blir om en vecka eller om tio år. Men kan det någonsin vara värt kostnaden?

3 gillningar
886

Usch, vad jobbigt att läsa! Och det måste vara den fighten som är tuffast att gå. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men garanterat kommer de någon gång att förstå vem av deras föräldrar som har kämpat för dem, och vem som inte har gjort det.
Även om du kanske förlorar slaget just nu, kommer du att vinna i kriget…

Och det är sådant jag försöker klamra mig fast vid. Jag kanske har förlorat många slag i livet, men sista ordet är inte sagt ännu…

Det är nog det som är grejen. De glömde tala om för oss att utgången var uppgjord på förhand. Istället fick man kämpa till sista andetaget, men allting förgäves.

2 gillningar
887

Det där är jag lite rädd för, att återgå till mitt gamla jag o anpassa mig.
Jag är snäll o omhändertagande och det hade jag ingenting för.
Tror inte heller att jag i grunden ändrat mig.
Och just nu känner jag också att livet är ganska bra och är inte heller säker på att jag vill byta det mot någon tvåsamhet med osäker utgång.
Insatsen är för hög, jag är för bränd.
Att vara singel är helt ok, just nu o en lång tid framåt.

2 gillningar
888

Det går det absolut.
Ibland undrar jag vad man ska med dem till egentligen?
Men visst vore det trevligt att möta ålderns höst med någon, men inte än, det finns mycket roligt att göra innan dess utan att hämmas av någon annan.

3 gillningar
889

Gahhh! Så mycket igenkänning på detta! Och nu i efterhand så är det så uppenbart att det var helt förgäves. Varför kan man inte få den lektionen tidigare i livet? En klok medelålders människa som sa åt en att det där funkar inte… Vi kanske borde bli mentorer?

890

Strålande idé!
Sex- och samlevnadundervisning har en del att önska!

Könssjukdomar i all ära, men tänk om man fått veta lite mer om fallgroparna i relationer. Eller snarare all skit man INTE ska tolerera vare sig när det gäller förhållanden eller sex

Inte för att någon skulle lyssna, men ändå

891

Ja, jag ser inte ens vitsen med att ha en relation om jag ständigt måste vakta mig själv så att jag inte blir för hänsynsfull och stöttande.

Jag kan förstå att jag måste lära mig att inte ställa upp för precis alla hela tiden. Det kan vara bra att lära sig sätta upp gränser så att man inte blir utnyttjad till max på jobbet till exempel.

Där är det ju inte fråga om nära relationer, och jag kan knappast förvänta mig att alla ska anpassa sig efter att jag är dålig på att säga nej. Där måste ju jag själv i lika hög grad vara tydlig med vad som är mitt uppdrag.

Men med en person som säger sig älska mig? En som känner mig utan och innan och förhoppningsvis vill mitt bästa?

Om jag t o m i en sådan relation ständigt måste hålla koll på balansen mellan givande och tagande - vad ska jag ha den relationen till?

Min sorgligaste insikt under det senaste året är att den där naturliga och självklara balansen förmodligen inte existerar. Jag växte upp i tron att det går av sig självt. Båda vill den andras bästa och därför jämnar det ut sig. Det är inget som man behöver hålla räkning på. Man behöver inte “vakta sina gränser” mot sin partner, för han är inte ute efter att roffa åt sig extra förmåner.

Så trodde jag. Och undan för undan har jag insett att det snarare är ett undantag om den där balansen fungerar automatiskt. De flesta som får sina relationer att fungera är nog människor som helt enkelt är bra på att vakta sina gränser, framhäva sina behov och att säga nej

5 gillningar
892

Jamen titta, det är så märkvärdigt och sensationellt att man måste skriva ett livsstilsreportage om det! :grin:

Jag var ut med ett gäng kollegor igår. Inte de allra närmaste som känner mig bäst, utan sådana som jag har främst en professionell relation till. En kvinna i min egen ålder frågade sådär två-glas-vin-personligt om jag var singel nu.
-Jaa! svarade jag glatt, och jag riktigt kände hur det kom direkt från hjärtat.

Hon kom nästan av sig lite! Sen sa hon med lite lägre röst:
-Ja, du vet… Det är ju inget fel på min man eller så, men ibland längtar jag så förbannat efter att få vara ensam!

Ja, exakt så känner jag också. Då säger alltid någon att man måste våga. Man måste våga satsa. Man måste våga tro på kärleken igen.

Men varför? För vems skull? Jag menar - jag har inte blivit Mr Scrooge som går runt och fnyser “Humbug!” åt mänsklig kärlek i en vidare bemärkelse. Jag sabbar inte andras glädje över relationer. Jag sprider inte negativa vibbar, vad jag vet.

Om det hade varit så, hade jag nog behövt våga tro på kärleken igen. I betydelsen tro på mänskligheten. Men det gör jag redan. Jag tror på omsorg, värme, hänsyn och omtänksamhet.

Jag har ett jobb som till stor del handlar om att ge ungdomar tillbaka tron på sig själva, genom att jag fokuserar på deras styrkor. Jag har egna barn med särskilda behov som jag rustar för livet genom att alltid se deras goda vilja snarare än deras misslyckanden.

Kort sagt så tror jag på kärleken - jag tror att man skapar och reparerar människor med kärlek! Gång på gång har jag sett små och stora personer i min närhet växa och utvecklas när de möts av kärlek och förståelse istället för av kritik, hån, dömande och misstro.

Men det går inte att dra likhetstecken mellan detta och parrelationer. Kanske ligger t o m dessa egenskaper mig i fatet om jag försöker ha ett förhållande.

Det rubbar inte min övertygelse på den mänskliga kärlekens magiska läkande kraft. Men det får mig att ifrågasätta om jag överhuvudtaget är lämpad att försöka tillämpa min livsinställning i en kärleksrelation. Kanske kommer jag till min rätt utanför tvåsamheten.

Jag brukar ofta frustrerat undra varför man slängs in i livet helt utan bruksanvisning. :smile:

Min salig far konstaterade att det tycks vara livets mening att vi inte ska lära oss av varandras misstag. Alla måste snubbla fram på sin egen knöliga väg, trampa snett och hamna i diket med jämna mellanrum.

4 gillningar
893

Sanna ord från farsgubben😊
Men när man någon gång kommer upp ur det där diket vill man inte hamna där igen, för allt o världen.
Jag har kanske inte heller slutat tro på kärleken generellt men för egen del är alla tankar satt på paus.
Mår hyfsat ändå o vill inte må dåligt igen.

När man lyssnar på många så inser man att det inte är så rosenrött överallt, men är det helt enkelt en rädsla över att vara själv som dessa människor bär på?

2 gillningar
894

Instämmer, en bruksanvisning över livet är kanske för mycket begärt men en enkel liten karta hade ju varit behändigt. :upside_down_face:

Jag tror många är fast i ett ideal, utan att ha tänkt så mycket över vad de själva vill. Som jag själv. Man bara utgår från att man vill ha en ny relation, för så ska det ju vara.

Långt ifrån alla naturligtvis. Jag menar inte att det är ett falskt ideal och att alla är grundlurade. Det vore lite svårt att upprätthålla illusionen av att en parrelation är det ultimata om alla egentligen avskydde det. :grin: Ett bra förhållande är ju en väldig trygghet och ett ovärderligt stöd.

Men jag tror att många som egentligen skulle må bättre utanför det där idealet ändå gör tappra försök att tvinga in sig. För att de är rädda för ensamheten, rädda för att inte passa in, och för att de inte ens har funderat ordentligt över sin egen vilja.

Själv befinner jag mig i ett utvärderingsskede. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill på sikt. Just nu vill jag definitivt vara singel. Men jag kan inte ens gissa vad vill i framtiden. Som tur är behöver jag inte bestämma det nu.

3 gillningar
895

Helt rätt. Hur många misstag har man inte gjort i livet, speciellt när det gäller relationer? Där känner jag min som en champion, vid det här laget.

Men däremot kan jag bli rätt provocerad ifall man kallar medvetna, sårande handlingar för “misstag”. Ett misstag för mig är en situation där man ändå hade goda eller åtminstone neutrala intentioner, för att i efterhand märka att valet inte blev vad man hade trott. Förutom att gå in i fel relation kan det exempelvis vara att man tackar ja till ett jobb som inte blev som man trodde, eller en investering som kanske slog fel.
Men att kalla exempelvis otrohet eller andra kränkande behandlingar för misstag är helt fel i min ordbok. Dessa saker är medvetna är aktiva val, fast man vet att det kan riskera en relation både till sin partner eventuella barn, och kommer att såra många människor. Det är inget som bara råkar hända, och det är inget som någon annan har försatt en i.

Mitt första ex valde att behandla mig illa, för det passade honom, och mitt andra ex valde att vara nonchalant och känslokall, för det passade honom. Det var inga oops-misstag, det var deras val. Och jag är trött på att förstå och skylla på omständigheter, för det gjorde de tillräckligt bra själva.

1 gillning
896

Nä, medvetna sårande handlingar är för mig ett val.
Håller med dig, det är inget misstag.

Men även där finns ju möjlighet att be om ursäkt…

897

Jag tycker att det här är så talande, och så väl uttryckt. Det är där jag också befinner mig, på många sätt. Och i mitt fall tror jag att det är just känslan att ha övergivit mitt bättre vetande till förmån för känslor och vilja som gör att jag fått kämpa med den biten. För om även jag överger mig själv, vad gör jag då?

Det finns en annan tråd här på forumet som har rubriken “Vad har jag gjort mot mig själv?”. Det är en tråd som är fruktansvärt beklämmande att läsa, eftersom författaren har blivit väldigt illa behandlad, och ändå har en rubrik som vänder kritiken inåt.

För samtidigt som det ofta är bra att vara självkritisk känner jag ju att vi alla ändå hade goda intentioner när vi ville ge kärlek, stöd och tillit till dem vi älskade. Det var kanske ett misstag, men det låg inget ont i det :heart:

(@Eakm - jag hoppas att du inte tar illa upp att jag nämner din tråd här? Säg till i så fall, så raderar jag inlägget! Men jag tycker att du är stark, och jag håller alla tummar för dig! Det finns ett bättre liv därute…)

898

Verkligen! Och att ändå försöka ta sitt ansvar i efterhand, och vara ödmjuk inför den skada man tillfogat

1 gillning
899

…och det betyder inte att jag är redo att förlåta…men skulle uppskatta att han fått insikt…

1 gillning
900

Ja, i mångt och mycket tänker jag inte i termer på att förlåta mina ex, för jag har lämnat det bakom mig

Men däremot hoppas jag att han får insikt- kanske mest för hans egen skull. Det är synd även om honom, för han förstör alla sina goda egenskaper genom att låta så mycket annat styra honom istället

901

Ååh, jag får nog vänta ett par månader innan jag ärligt kan säga att jag önskar att han får insikt för sin egen skull.
Än så länge vill jag det för att det skulle kännas jäkligt skönt för mig.
Mvh
Bitter och Missunnsam

1 gillning
902

Haha, det är banne mig den viktigaste anledningen ändå!
Men vad skulle du göra om han verkligen hörde av sig och genuint bad om förlåtelse?

903

Hmm…risken är att jag skulle ta på mig förståelse-koftan och det vill jag verkligen inte!

Jag vill tala om hur ledsen och galet sänkt jag blev av hans beteende…jättebesviken och kände mig nedvärderad…att det har känts oerhört respektlöst…

Och det är ju såklart inte det en vill höra när en säger förlåt…då vill en ju att det liksom ska vara överspelat och frid och fröjd…men det är vad jag behöver få sagt

904

Länge var jag sjukt förbannad på mitt ex för att han lurade mig att tro att han ville ha en riktig relation. Innerst inne måste han ha vetat hela tiden att han aldrig skulle våga satsa på riktigt. Men han ljög för mig.

Jag var länge så fruktansvärt besviken att jag inte ens ville förlåta honom. Jag ville behålla harmen för alltid! Att han stod där och lovade och försäkrade att han minsann hade samma mål som jag!

Sen gjorde han ändå exakt det som jag någonstans längst in hade misstänkt - fegade ur istället för att vilja satsa! Han bara utnyttjade mig så länge som det passade honom!

Men min psykolog vände och vred lite på det där. Idag kan jag nog säga att jag har förlåtit exet. Åtminstone på ett mer övergripande plan. Jag har förlåtit honom för att han bara är en ofullkomlig människa, han också.

Men att förlåta sig själv, det är ju snäppet värre, som ni andra också konstaterar. :roll_eyes:

1 gillning