Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Att leva ett liv i ensamhet

(Väntar på uppdatering)

9 gillningar

Du beskriver här den bakgrundshistoria som bara kunde anas i din förra tråd. Jag får uppfattningen att du jobbar och har en stadig inkomst, förhoppningsvis har du redan en säker bostad och ungefär det materiella du behöver för stunden?!

Mtp. allt det du bär med dig så skulle jag nog trots allt vilja råda dig att inte invänta VC mm. utan nu direkt börja undersöka om du har en välrenommerad psykodynamisk terapeut i din stad och isf omgående beställa tid. Oavsett om du hunnit få en remiss eller inte, är det en bra terapeut så får du räkna med viss väntetid. Du kan och ska såklart beställa tid på din VC parallellt och därifrån försöka få med dig en remiss som möjliggör ett fritt val av terapiform. Den går att använda även om du redan påbörjat terapi hos någon privat. Om inte annat så hinner du iaf börja med att känna av om den terapeut du valt känns rätt för dig och det gör du redan efter en eller ett par gånger, känns det inte rätt då så byt!

Jag vill råda dig att minimera dina övriga utgifter så mkt det går iaf under en övergångsperiod så att du nu omgående kan komma igång med en bra psykodynamisk samtalsterapeut. Det är livräddande på många sätt, både bildligt och bokstavligt :revolving_hearts:

Tveka och vänta inte, utan investera NU allt du kan avvara i dig själv och ditt eget välbefinnande… på så sätt kommer den utgiften att tjänas igen många gånger om. Fram för allt emotionellt och själsligt, men även monetärt :muscle:

2 gillningar

Tack, Noomi, för att du alltid tar dig tid för människor i kris :heartbeat:

Känner du eller någon annan till någon bra terapeut i Stockholmstrakten? Ni kan PM:a ifall ni inte vill skriva ut direkt här.

Det ironiska är att jag är sedd av alla som en lugn, stabil och vänlig person. Det är ingen som skulle tro att jag mådde dåligt på insidan, och många ser mig snarare som en klippa för alla andra. Och jag är normalt sett välfungerande.
Men vid separationer händer något. Paniken slår till. Det blir varenda separation under hela livet som slår till igen och plötsligt ligger vid ytan. En livstid av sorg.

Jag var så glad och stolt över den här mannen. Så glad och stolt att få känna mig accepterad och till och med älskad. Trygghet. Inte bli lämnad direkt. Men jag har förstått nu att han kanske aldrig älskade mig på riktigt, eller åtminstone inte så djupt att det höll när det inte var nytt och spännande längre. När jag hade tänkt mig att kärleken istället skulle djupna.

Jag vill bara få känna hopp igen… Men jag saknar totalt förtroende för livet och framtiden.

3 gillningar

Men hade jag inte gråtit över uppbrottet så hade jag gråtit över hans likgiltighet. Och hade jag inte gråtit över ensamheten utan honom så hade jag gråtit över ensamheten med honom.

Kanske är det här ändå bättre, även fast det känns som om mitt inre ska sprängas och hjärtat är smulat till grus

5 gillningar

Du kommer att klaradetta och du kommer gå vidare starkare. Jag tror på dig!

1 gillning

Tack för ditt stöd, det fick mig att le för en stund :heart:

Och idag är bara en sådan dag då jag vill skrika “kom tillbaka, allt är förlåtet” bara för att slippa må så här.

Känslorna, minnena, tankarna, ångesten dödar mig… :disappointed_relieved:

2 gillningar

Håller med Noomi om att investera i dig själv.
Gör det som du mår bra av.

Separationer är tuffa.
Humöret kommer att pendla, men det blir bättre.
Det är ok att må dåligt och det är ok att visa att man inte är på topp.
Men det blir bättre!

Kämpa på och var inte rädd att be om hjälp.
Vad det än är, stort, som smått.

Det blir bättre!
Kämpa på! :purple_heart::muscle:t3:

Tack, vilket fint meddelande.
Men vissa dagar borde inte få finnas…

Vissa dagar är jobbigare än andra…
Man har bara lust att dra täcket över sig och gå i ide. För att sedan vakna upp till solen och att allt känns bra igen.

Det blir bättre!
Livet och vardagen rullar på och det blir bättre.

Hitta de små tingen som gör dig glad.
Sätt upp små, nåbara mål som underlättar det tunga.

Ja, och hoppas att solen verkligen kan komma någon dag…

Idag sågs vi för sista gången medan vi lämnade över lite grejer. Han verkade relativt oberörd, och förstod inte varför jag var så tystlåten. Hans kärlek var ytligare, han tar inte detta lika hårt.
Och det gör faktiskt ont.

Jag hoppas på dina ord, att det blir bättre. Tack för din uppmuntran och hopp=)

1 gillning

Kan också vara så att han har kommit längre i separationen.
Jag upplevde själv att mitt x var oförstående och kall mot mig.

Men det blir bättre. :purple_heart:

Verkade som om han bara sörjde i två dagar. Två dagar för alla år och minnen. Alla löften och intimitet och framtidsplaner.

Och nu… nu får jag ångest bara av att sätta på mobilen på morgonen, för den kommer att vara tyst. Den enda som jag vill höra från kommer aldrig att höra av sig ändå.
Ångest över dagarna, för de är tomma. Över lägenheten, med minnen. Över framtiden, som är ensam. Över högtider, som jag tidigare älskade.

Det kommer säkert bli bättre… men herregud, vägen dit är lång.

Det är nu det skriker i mig efter den välbekanta famnen och närhet. Men vet att skulle jag dejta och leta en ny famn skulle det inte vara samma sak utan bara trigga saknaden ännu mer (det misstaget har jag nämligen gjort förr)

Längtar…

1 gillning

Känner så igen mig

Ja, det tar tid att komma förbi/över den känslan…

Jag saknar inte mitt x alls.
Men jag saknar den personen hon representerade.
Fru, vän, älskare…

Nu är hon mamman till mina/våra barn och till viss del en vän.

Styrkekramar :purple_heart:

1 gillning

Där sa du något väldigt klokt.
Att sakna vad en person representerade.

Att avsluta ett förhållande är ofta två förluster. Dels saknaden efter en unik människa som man älskat på gott och ont, och dela saknaden efter personens funktion och roll i ens liv. Ofta är detta också tätt sammanvävd med hopp och drömmar om framtiden som också krasas sönder.

Eftersom mitt ex ändrade personlighet och attityd gentemot mig hade jag redan till stor del förlorat den människa jag älskat. Det som jag fortsatte att hålla fast vid ännu en tid var just hans funktion och roll. I egenskap av pojkvän var han åtminstone på pappret ett skydd mot ensamheten och ett läskigt nytt singelliv. Han var det välkända och trygga.

Förhoppningsvis blir det lättare att komma över detta när jag tänker på att personen som jag saknar och älskar egentligen redan var borta när uppbrottrt skedde. Att jag kanske till störst del saknar det som han representerade.

Tack! :heart::heart::heart:

4 gillningar

Det är nog så där jag känner! Jag har sörjt honom längre tid än bara efter slutet. Nu får han en ny roll och jag kan lära känna honom i den rollen?

Ack, så saklig jag försökte vara…

Men i natt drömde jag för första gången om honom. Att vi hittade tillbaka till varandra och levde tillsammans igen

Vaknade och kände mig som ruta ett igen.

Fasen, det går alltid att försöka vara rationell, saklig, klok. Men känslor försvinner inte för det. Och de gör sig påminda, vare sig man vill eller inte.

Fan, det här är en dag som inte borde finnas… längst ner igen, tårar igen.
Känner mig så ful och värdelös, inte ens värdig att vistas ute bland folk.

Vi firade årsdag strax innan uppbrottet. Mycket på mitt initiativ, ville ge det ett sista försök och ansträngde mig verkligen. Köpte nya dyra kläder, förberedde vad jag kunde.
Han märkte ingenting. Kommenterade bara att jag höll handväskan fel. Klagade på att vi åt ute istället för inne, för det hade ju varit mycket billigare.

Kändes som om inget dög. Försökte hjälpa honom när han hade tufft på jobbet, när cykeln blev stulen etc. Inte ett tack, kunde inte brytt sig mindre.

Jag var ingen för honom. Bara bekvämlighetsinrättning

Och mitt självförtroende är längst ner i botten. Vill slå sönder spegeln

Jag känner igen lite av det där. Jag hade en fulperiod i somras när jag var nydumpad. Alltså, jag var förstås inte fulare än vanligt, men jag inbillade mig att jag var så ful att folk stirrade på mig. Vanskapt.

Inte helt rationellt, men i vilket fall gick det över. Du kanske har en liknande chock- eller sorgereaktion?

Kommenterade att du höll väskan fel…? Det låter ju ytterst mysko. Mitt ex var visserligen usel på att ge mig komplimanger (det måste helt enkelt ha varit fysiskt smärtsamt för honom att bekräfta mig) men han skulle aldrig ha gett någon kritisk kommentar heller.

1 gillning