Ja, det ÄR svårt att dra gränser. Jag hamnar lätt i ett “men jag är ju inte sådan” alternativt “jag är ju sådan”. Var det någon som sa att jag är ambivalent?
Jag tänker ofta att det inte kostar mig något att vara tillmötesgående och ge det där lilla extra. Att jag mår väl av att vara en sådan person.
Men det beteendet är bidragande till att jag hamnade här.
Anknytningsmönster…En del människor har lätt att leva i nära relationer, andra har det inte. Anknytningsmönster kan vara en stor del av förklaringen: Hur vi lärde oss att relatera till vår närmaste omgivning från födseln har en tendens att bli det mönster vi följer resten av livet. Om vi inte gör någonting åt det.
Jag sväljer inte det här med hull och hår, men det är ett bra verktyg att ha i sin verkygslåda för att försöka förstå olika människor.
Nu kopierar jag…
De flesta har tillägnat sig ett anknytningsmönster som tillhör en av dessa kategorier:
Trygg
Trygga barn litar på att föräldern (eller den som huvudsakligen tar hand om barnet) finns där och försöker hjälpa barnet i svåra eller skrämmande situationer.
Som vuxna har de lätt att komma nära andra människor, men trivs också bra i eget sällskap. De har lätt att fungera i långvariga relationer.
Otrygg - undvikande
Barn med otrygg-undvikande anknytning förväntar sig att bli avvisade och bortstötta när de behöver hjälp. Därför lär de sig tidigt att inte söka närhet och stöd, utan att klara sig själva. De tänker sig fram till svar snarare än känner efter.
Som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.
Otrygg - ambivalent
Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. De är i stor utsträckning känslostyrda.
Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.
Jag skulle absolut säga att jag är TRYGG om jag ser på min uppväxt och tidigare relationer. Oavsett om det är med en partner eller vänner.För det här handlar inte bara om partners, såklart.
Men i dynamik med exet blev jag en läskigt tydligt OTRYGG ABMIVALENT.
Det visste jag inte då att jag var, utan jag sa att jag blivit ett Bekräftelsemonster.
Jag skuttade in i en grupp på FB om Anknytningsmönster och där har jag lärt mig massor. Samtidigt får jag sålla lite i det jag tar in…för det är lätt att det här blir too much också. Lite av en självuppfyllande profetia, på något sätt.
Det som gör att jag tror att exet är UNDVIKARE är att han är mer tankestyrd än känslostyrd…även när det kommer till känslor. Drar sig undan närhet…både fysiskt och känslomässigt/tankar. Litar mer på sig själv än att ta råd från andra. Tycker det är jobbigt att vara beroende av andra. Att han sällan föreslår att göra saker med andra människor (inklusive sina barn)…om han inte frågar, så blir han inte heller besviken på ett nej.
Som jag har förstått det stämmer dock också väldigt bra med att han var passionerad och uppslukad av mig i början, och att det försvann efter typ 1 år. Kanske då han kände att han kom nära mig…vilket en Undvikare tycker är väldigt jobbigt. Bättre då att dra sig undan och avsluta för att slippa bli besviken. Slippa bli dumpad. Ensam är stark…då blir han inte besviken eller sårad. Stänger ute.
(och det är klart att det här passar ju mig…jag menar, om han kände att han kom för nära. Då var det ju inte fel på mig 
)
Sen har han obetydlig kontakt med sin mor och ingen alls med sina 2 äldre syskon. Oklart vad det beror på, men det finns definitivt en stark ovilja i att ta tag i det från hans sida. Och det kanske han inte heller ska göra, det vet inte jag. Kan också vara att han stängde av för att det blev för jobbigt.
Egentligen kan jag upprepa det här som är så på pricken honom…som vuxna är de ofta omtyckta och fungerar bra i mer ytliga relationer. I nära relationer håller de distans – de kan vara svåra att komma inpå livet, och drar sig ofta undan när de upplever krav på närhet.
Mycket intressant!
Jag har skummat lite om anknytningsmönster (om inte annat är det lite av ett återkommande tema i en del trådar) och visst köper jag att våra nära relarioner under uppväxt spelar stor roll för hur vi förhåller oss till människor i vuxen ålder.
Det jag gissar (lite spontant) är kanske att detta område är ett typiskt ämne där lagom kunskaper viktigast, dvs att det nog är bra att känna till och kunna identifiera (inte minst hos dig själv) men inte bör låta ta för stor plats för den sakens skull. Gissningsvis kan det annars bli ytterligare ett område där det är lätt att bli överförstående som partner.
“Stackars han har ju de här mönstren med sig, då måste jag göra si och så för att underlätta” etc
Ja, ni vet, den fällan…
Men däremot väcker det här lite tankar om mig själv. Vad hade egentligen jag för mönster och problem? Hitills har det överskuggats av att mina ex haft värre problem, och jag har liksom kunnat glida lite under radarn och bekvämt skylla mest på dem…
Hm, den tål att tänkas på, och jag ska nog mentalt suga lite på den karamellen…
Absolut, och en fördel i det är att man också kan se sig själv som en rätt bra människa också 
Men kanske får vi börja omvärdera att det kan vara bäst för alla att ställa rätt krav
Det där känner jag igen.
En del av svaret kanske finns i att jag mer angelägen att skapa vänskapsband till kollegor, medan jag iofs gärna har en vänskaplig relation till en bra chef, men kanske inte är den som strävar efter att bli bundis med chefen och basta efter jobbet.
Men framförallt beror det nog på att jag har problem med auktoriteter
Inte att jag måste utmana dem per automatik eller vägra erkänna en chef. Men chefer - eller andra! - personer som kör en gammaldags, auktoritär ledarstil väcker ett inre motstånd hos mig, och jag tappar respekten för dem. Däremot lyssnar jag gärna på en mer ödmjuk chef, och skulle aldrig “utmana” dem ens om de är mindre kunniga. Då stöttar och hjälper jag hellre.
Och likadant i relationer. De män som tror att de har en naturlig ledarroll i en relation eller på andra sätt kommer och domderar blir duktigt och omsorgsfullt satta på plats innan de dumpas.
Men är de mer ödmjuka är jag plötsligt sårbar inför dörrmattasyndrom och fokuserar istället på att hjälpa och förstå dem.
Märkligt, det där. Det är som om jag har barrikaderat entrédörren med massa lås och dessutom står på vakt med hagelgevär. Men samtidigt lämnar köksdelen olåst helt
@onedaymore
Jag kan relatera till exakt varje ord.
Förmodligen har jag en (undermedveten) strävan att “bli vän” med varenda kollega andra personer jag möter. Men inte med cheferna, de är liksom på en annan nivå. Och jag har hundra gånger mer respekt för en chef som leder med kunskap och insikt än med management by fear.
Och jag tål heller inte några dominanta fasoner från män. Jag markerar omedelbart om någon helt uppenbart försöker sätta sig på mig. Då tvekar jag inte att platta till vederbörande rejält.
Det är ju därför många uppfattar mig som stark och modig och självsäker. Min förra chef kallade mig t o m dumdristig. Men det gäller ju bara i vissa situationer.
När kollegor kommer och försöker styra mig “underifrån” trampar jag i fällan direkt och blir utnyttjad. Mot en mjuk och lågmäld man går jag helt in i förståendeläget och accepterar det mesta.
Det är som att jag inte ger mig själv rätt att säga nej till någon som på något vis befinner sig i underläge. Min hjälp-plikt är allomfattande. Vilken konstig inställning nu när jag tänker på det.
Där är jag med dig helt! Inte gå all in och “jaha, såklart…det är ju därför…”
Nä, personlighet spelar såklart också in och många andra saker.
För mig började det med att jag började fundera på om exet hade Aspergers syndrom. Dels för de få saker han berättade om sin mor…han trodde nämligen att hon kunde ha det och det finns en ärftlighet. Men också för att han slängde in att han trodde att barnens mamma hade det (det tror INTE jag). Jag kom att tänka på det gamla talesättet “Som man känner sig själv, känner man andra”
Och nej…det är inte likhetstecken mellan Undvikare och en person med Asperger.
Om jag hade nosat mig in på Anknytningsteorier redan under vårt förhållande, så vad hade det förändrat? Kanske det som du är inne på…ett ännu mer förstående sätt mot honom (hur det nu hade varit möjligt?? 
)
Hade jag överhuvudtaget vågat ta upp det med honom?
Högst tveksamt.
En ska rent allmänt akta sig för att tala om för någon annan hur den är…vad jag kunde ha gjort hade varit att vinkla det så att det hade handlat om mig och att jag i förhållandet blev en Otrygg Ambivalent.
För det är verkligen som du också skriver här…det väcker tankar om en själv. Hur funkar jag? Trivs jag med hur jag är i olika situationer/sammanhang? Hur jag reagerar?
Det är lite av det här som blir min ingång i The Big Talk…att nysta i hur jag upplevdes av honom…för att sedan - med en kvinnas list - glida in på honom.
Skämt åsido, det där är såklart sammanflätat.
I den FB-gruppen jag är med är det mest de Amibalenta som skriver och det är inte så konstigt, eftersom det är gruppen som vill och har lätt att uttrycka känslor. Lätt också att Undvikarna blir de där känslokalla, konstiga typerna som bara förstör ett förhållandet.
En tjej som är Undvikare skrev ett öppet brev om hur hon upplevde det och det gav mer förståelse. Även om det för mig är så svårt att förstå att en människa inte kan säga de ömma orden även fast hon vill det. Det är väl bara att säga??
Nä.
Intressant är det och jag har en hel påse med mentala karameller att suga på när det gäller det 
Finns en bibel att ta tag i om en vill…“Hemligheten” av Dan Josefsson och Egil Linge
Där skiljer vi nog oss faktiskt=)
Jag var nog inte född till någon särskilt lättsam, smidig och diplomatisk person, faktiskt. Tvärtom, jag hade en järnvilja, rejält med humör och dundrade ibland på som en ångvält när lite mer hänsyn kanske skulle ha varit på sin plats. Det var ingen som satte sig på mig då, och om någon muckade med mig? Tja, det kunde vara ganska kul, för lite fighter var ju omväxling i vardagen.
Jag var kanske inte grälsjuk, men levde nog efter devisen att jag inte startade några krig, men jag tänkte fanimig inte avsluta något krig heller!!
Vad som hände?
Jag tror att en brytpunkt kom i mellanstadiet när jag var bästa vän med en tjej som även klassens vidriga bitch ville vara vän med (och nej, jag ångrar inte ordvalet, för det fanns faktiskt ingen annan passande beskrivning) och hon började sprida rykten om mig för att manipulera mig ur leken. Och jävlar i min låda vad arg jag blev och sa nog ett och annat illa valt ord tillbaka!
Men en enad vuxenvärld så att så borde man inte göra, utan det var bäst för mig att hålla mitt eget samvete rent och gå den smala vägen. Med andra ord, ignorera henne och tillåt henne inte att dra in mig i bråk. För då hade jag ju ryggen fri, och ingen kunde skylla något på mig. Utan skulden till bråken blev hennes.
Ack, det lät ju bra. Och så säger nog vuxna än idag, gissar jag.
Men konsekvensen blev inte särskilt bra. Det blev att jag i praktiken fick tiga och ta emot och kunde inte försvara mig. Det som från början var en konflikt urartade till regelrätt mobbning. Och tror ni att vuxenvärlden höll sin del av avtalet och satte stopp för det hela då? Så klart inte.
Jag tror att just under dessa år började jag att hamna i en spiral av inlärd hjälplöshet.
Och detta tillstånd gör något med själen. Efter många år hamnade jag i en situation där jag inte längre kände att jag hade rätt att stå upp för mig själv i något sammanhang.
Och jag glömde till och med hur man gjorde.
Sen har det varit en lång väg tillbaka i vuxen ålder att försöka lära mig igen att jag faktiskt får ha en röst. Och att jag faktiskt får stå upp för mig själv. Att även jag kan få förtjäna bättre än att bara bli utnyttjad och nedtryckt. Jag har ju fört denna kamp även i relationer, som ni ju alla vet.
Sen ska jag säga att allting av detta inte var av ondo. Tvärtom, jag lärde mig oerhört mycket vad gäller empati, diplomati och inte minst en stor skopa ödmjukhet (vilket jag i ärlighetens namn behövde lära mig som barn). Och det har definitivt hjälpt mig att alltid vilja se och hjälpa svaga och utsatta människor, vilket jag även volontärjobbar med när tid finns än idag.
Men jag kan ändå ibland sakna den där starka, tuffa tjejen som inte skämdes för att kavla upp ärmarna för en fight när så tillfälle gavs. Jag hade verkligen behövt henne senare i livet också.
Det är möjligt att detta nog kommer närmast mig också, både vad gäller uppväxt, relationer och vänskapsrelationer.
Väldigt mycket stämmer, och jag har kämpat mot både relationsångest och separationsångest i livet. Däremot svarade jag nog med att stänga ner känslor under stora delar av livet, och jag har också fått kämpa för att väcka mina känslor och bli emotionellt lyhörd mot mig själv.
Men dessa kamper tog jag innan jag gick in i relationer på riktigt, vilket också ledde att jag levde många år som ung vuxen som singel.
Fortfarande finns nog såren kvar, och som jag beskrivit tidigare är jag rädd för att bli hård framöver och kommer i kommande relationer ha ett starkt, i värsta fall även patologiskt, behov av bekräftelse och trygghet. Det finns med andra ord många kamper fortfarande att utkämpa med mig själv innan jag kanske blir redo för relation på nytt.
Mitt ex är lite svårare att placera. Han hade en trygg anknytning till sin mor, men en ambivalent anknytning till sin far.
Hans reaktion på det var att han alltid sökte sin fars och sin brors bekräftelse, men var rätt blind och ointresserad av sin mors och systers lojalitet, kärlek och stöd. Det tog han för givet utan ett tack, och svansade istället efter de som var svårare att nå. Det borde ha varit en STOR varningssignal för mig! För gissa i vilket fack jag hamnade? 
Jag hade nog fått mer kärlek och uppmärksamhet ifrån honom ifall jag varit en elak bitch.
Han var också väldigt ängslig över vad andra skulle tycka och tänka om honom. När jag gick i terapi pga en jobbsituation frågade han mig ofta ifall jag sagt något om honom också.
Och skulle han veta vad jag öst ur mig på det här forumet om honom skulle han pipa iväg med svansen mellan benen och ta det väldigt hårt.
Otippat, minst sagt! 
Ja, det var en ordentlig skillnad. Själv kom jag från en familj där man nog snarare uppmuntrade mig att ryta ifrån. I högstadiet var jag utsatt av ett gäng bråkiga killar och jag kände på mig att om jag hade berättat det hemma skulle jag antagligen ha fått höra “Men slå tillbaka! Du måste ge igen!”
Min far skulle garanterat ha blivit stolt om han hade fått hämta mig hos rektorn för att jag hade satt några ligister på plats. Nu måste jag poängtera att min sallig far var en väldigt fridsam människa 99% av tiden, men han var ingen icke-våldsaktivist. Han var av den gamla stammen och tyckte att någonstans går gränsen där man faktiskt får slå tillbaka.
Men jag vågade ju inte. Jag var snäll - nästan mesig - redan i lågstadiet. Men då lönade det sig. Jag var jättepoppis i klassen och kände mig fullständigt accepterad. Jag var som en liten diplomat redan då. Om två andra klasskompisar bråkade om att få leka med mig på rasten stod jag där som Bamse ungefär och sa att “Vi leker alla tre, det är ju mycket roligare!”
Men när jag flyttade och bytte skola i mellanstadiet höll inte riktigt den strategin, för att göra en lång historia kort. Det var då min sociala förvirring och osäkerhet började. Och den har egentligen aldrig slutat.
Mellanstadiet tycks vara en känslig period. Det är nog en tid när man verkligen präglas i hela sin personlighet. Men hur hanterade de vuxna den andra tjejen? Vad fick hon höra? Jag tänker att barn ofta kan hantera jobbiga situationer och svälja en hel del om de bara ser att det är lika för alla. Man kan lära sig att hålla tand för tunga om det gäller alla. Men orättvisor däremot, och att olika lagar gäller för olika personer, det brukar sätta spår.
Kanske finns hon kvar någonstans? Jag känner nu som 45+ att jag har blivit fri att ta fram undangömda sidor hos mig själv. Det är först nu som jag i klassisk medelålderskrisanda vågar ge blanka fan i vad omgivningen anser. Det är väl på tiden eftersom jag aldrig hade något tonårsuppror att tala om.
Men det är kanske inte rädslan för omgivningens åsikter som hindrar dig och den tuffa tjejen…?
Det blev en heldag med exet igår, och ett gäng andra vänner. Jag kom inte hem förrän framåt midnatt.
Det som fortfarande är lite jobbigt är att en hel del av kemin finns kvar. Jag är en person som har relativt stor fysisk integritet. Jag är inte så mycket för kramar och sånt, till exempel.
Men exet vill jag vara nära. Och han rör gärna vid mig. Han hittade anledningar att göra det flera gånger. Det hade ju varit bra om jag hade hoppat högt av det och genast dragit mig undan. Men så reagerade jag inte. Jag ville helst röra honom tillbaka. Stryka honom över armen som förr. Kroppsminnena sitter kvar.
Men känslomässigt har jag tagit jättekliv. Jag kunde till och med reta honom lite när han gjorde en fånig grej.
-Vissa grejer med dig är otroligt sköna att slippa! slank det ur mig.
Fast snällt. Med glimten i ögat. Jag har inte längre något behov av att straffa honom eller platta till honom.
Och även den här gången, precis som när vi sågs på begravning förra veckan, kändes det helt okej att sätta sig i olika bilar och åka åt olika håll framåt nattkröken. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur den handlingen slet hjärtat ur kroppen på mig för ett år sedan. Men nu kändes det ganska skönt.
Bland annat för att han samåkte med en kompis, men ändå hade bestämt att göra ett ärende som krävde en omväg innan de skulle åka hem. Jag tänkte på kompisen som såg rätt trött ut och jag tänkte på alla gånger när jag själv åkte med exet och bara ville hem och sova efter en lång dag, men han hittade på diverse extraärenden som skulle göras innan man fick åka hem och lägga sig.
Bara för att han är nattuggla. Nu satt jag i bilen och njöt på hemvägen för att min egen säng väntade på mig och jag behövde inte ta någon hänsyn och inte argumentera om varför jag ville åka raka vägen hem. Jag fick bestämma själv!
Jag är så tacksam över att glädjen över min självständighet numera överskuggar saknaden efter honom med råge. Att jag kan känna en helt äkta känsla av fan vad skönt att slippa släpa på honom! Att den känslan kan existera samtidigt som både sorg och saknad.
Jag klantade mig - ovanstående ska ju vara postat i min egen tråd. 
Jag klipper och klistrar lite och ber om ursäkt. 
Ibland önskar jag att en kunde tvångsansluta sina ex till Forumet 
Jag tror absolut att en kan ha olika anknytning till olika personer/relationer…sen är det säkert så att en har en grund-anknytning…någon som en är mer grundad i. Fast det här är bara rena spekulationer från min sida och det i sin tur hänger ju ihop med att jag aldrig någonsin ever blivit sådan som jag var med exet.
Jag kan nog snarare bekänna mig lite till Undvikar-spektra när jag blir överröst med för mycket (visst låter det ljuvligt såhär idag 
)…ett ex var otroligt bekräftande, närhetstörstande och ville ta i mig hela tiden (NEJ, det är inte mig jag beskriver )…och då drog jag mig undan.
Det är rätt ofta jag har hört den från andra med. Dels är det kanske då som en social medvetenhet börjar ta en djupare form, men inte minst verkar det också vara en turbulent tid med konflikter och inte sällan mobbning. Åtminstone bland tjejer, har jag fått för mig, där intriger och trakasserier inte verkar inte ovanligt.
Det är ju just det. Även om det så sakteliga började pratas om mobbning vid den tiden var det fortfarande ett ämne de flesta vuxna verkade stå handfallna inför. De kanske ville hantera situationen, i den mån de förstod den, men kunde inte.
Kanske blev det än tydligare i högstadiet när det inte var jag utan en annan tjej i klassen som blev hackkyckling. Jag blev nog vän med henne inte minst i rent trots, så lite spillde ju över, men hon hade det nog på många sätt värre än vad jag någonsin haft.
Men inte ens då kunde någon göra något. Det var möten med tafatta lärare som sa att ord stod mot ord, och att det drivande tjejgänget sett ack så oskyldiga ut när de frågat dem om situationen. Ändå visste hela klassen och halva skolan vad som pågick.
Vi hade egentligen bara en lärare som rakt av sa att “jag väljer att tro på den som tjej som ligger hemma och gråter på kvällarna, har ont i magen och migrän av stress, kommer med blåmärken efter skåpdörrar som slagits upp på henne och rent generellt stryker längs med väggen framför det tjejgäng som helt tydligt styr och ställer”
Det är rent fantastiskt hur vi får in alla möjliga ämnen på detta forum=)
Jag vet inte riktigt själv, faktiskt. Lite är det ett betingat beteende att undvika konflikter (eftersom det är fult), ungefär på samma sätt som man under corona-tider märker hur betingat det är att fortfarande sträcka fram höger hand och hälsa.
Lite av det är också att jag vet med mig att jag kanske var för tuff ibland förut, och därför checkar mig själv så att det går åt överstyr åt andra hållet istället.
Och lite är nog också just omgivningens åsikter, eftersom tanken att vara en snäll, diplomatisk och vänlig person ligger ju i linje med hur jag vill uppfattas. Dock minus den mes-stämpel som ibland följer med.
Verkligen! Det finns definitvt stycken han bara skulle må bra av att veta 
Och för mig skulle det ibland kännas diaboliskt bra att kunna påvisa att “titta här, alla dessa personer säger OCKSÅ att det du gjorde var fel!”
Våra ex skulle gott kunna få veta vilket stöd vi fått av andra i våra uppbrott…
Ja, alltså… vad är det med detta att först vara tok-på tills det nästan blir jobbigt, och sedan stänga av allting som man rycker sladden ur en maskin, ungefär? Det är ju lite det som gör att man känner sig lurad och undrar hur man någonsin igen ska kunna lita på någon. Just detta att först med röda mattan och en massa lock bjuda in någon i sitt liv, och sedan kasta ut dem utan vidare ceremonier. Inte konstigt att vi sedan sitter och ältar och spenderar oförskämt mycket tid med att grubbla över vad som gick fel!
Jag har nog funderat lite sista tiden över min aversion gentemot tanken på ett nytt förhållande.
Det är lätt att fastna i tanken på att det beror på dåliga erfarenheter och en bristande tilltro även rent anmält. Och det är sant till stor del.
Men ska jag vara ärlig ligger nog problemet minst lika mycket hos mig själv, för det är ingen idé att förneka att jag också är rätt svår att leva med. Men det har helt enkelt inte märkts, för de jag har levt med har varit än svårare, vilket tacksamt nog har gjort att jag kunnat peka finger på andra än mig själv.
Jag behöver exempelvis mycket tid för mig själv, och det finns också mycket som jag inte gillar att kompromissa om. Jag har många egenheter, och alla av dem har jag inte lyckats jobba bort. Och detta har bara eskalerat, för i framtiden kommer jag att vara än mindre benägen att kompromissa och ge upp min trygghet och frihet.
Men framförallt märker jag ett mönster hos mig som är lite oroande.
Jag är egentligen mig själv nog. Och det innebär att jag bara har varit öppen för relationer när jag redan mått dåligt eller på andra sätt sviktat i min styrka. Med andra ord, jag har bara ingått relationer i stunder av svaghet, vilsenhet eller känsla av allmän ensamhet.
Är det då så konstigt att jag hamnar i situationer där jag blir emotionellt beroende och får svårt att stå upp för mig själv? Är det då så konstigt att jag plötsligt kan kompromissa bort mitt eget mående?
Det vore lätt att tänka att jag helt enkelt inte gillar den jag blir i relationer, och därför därför har dragit till mig fel personer. Men faktum är att jag redan var den person jag inte gillade när jag var öppen för relationen, och det “enda” jag kan beskylla exen för är att de drog nytta av det och medvetet eller omedvetet utnyttjade mig snarare än stärkte mig.
Kanske vore det enkelt att tänka att jag därmed har lösning på de problem jag grubblat över gällande relationer. För om jag söker en partner när jag är mitt vanliga, starka och trygga jag kanske jag kan hitta någon som faktiskt passar mig bättre och således inte riskerar att dras till någon de tror att de kan förvandla till en dörrmatta.
Men tyvärr blir det lite moment 22. För när jag är mitt starka, fria och lyckliga jag behöver jag ingen. Tvärtom, då tenderar bara andra att bli en börda för mig, för jag är som sagt mig själv nog. Vilket också innebär att mina egenheter, som att vara egensinnig, envis och inte öppen för att ge upp min frihet, också skulle göra mig till en mindre bra partner.
Det här är för mig en svår ekvation att lösa. Mitt relations-jag är också mitt svagare jag. Och när jag är mitt starka jag finns det inte plats för någon annan.
Åtminstone har jag ännu inte hittills lyckats hitta någon man som kan göra mitt liv bättre när jag redan har mina bra perioder i livet. Det skulle krävas en uber-man på en nivå som inte ens är rimlig att förvänta sig från någon.
Mycket intressanta tankegångar. Jag har läst detta fram och tillbaka och försöker bena ut hur jag själv förhåller mig.
Jag har inte gått in i relationer när jag har varit svag och sårbar. Tvärtom. Då sluter jag mig inom mig själv och släpper ingen inpå livet.
Båda mina män (och de enstaka kortvariga historierna) har jag träffat när jag varit på topp. När jag har känt att livet är härligt och att jag inte alls behöver någon man för jag har det så bra som singel.
Undrar hur det påverkar alltihop. Jag måste fundera mer på det.
Vi tycks ju ändå hamna i ungefär samma sorts problem i relationerna, men tydligen inte av exakt samma skäl.
@Trassel
Det var intressant att vi gått in i relationer på så olika basis och ändå hamnat i samma fälla. Det skakar ju om min teori en smula.
Men det beror kanske också på vad man ser som sin normalstatus.
För mig har singellivet varit en slags normalstatus, för det är faktiskt så jag spenderat det mesta av mitt vuxna liv. Med undantag för några sorgliga gästspel som slutat i sorg, tårar och självtvivel.
Av någon anledning har jag också alltid tvekat in i relationer. Jag vet ju att oddsen är emot och att chansen att just jag skulle träffa en bra man är väldigt liten. Jag har alltså haft en realistisk snarare än romantisk inställning.
Och det har ju gjort att jag i bra stunder inte tyckt att insatsen har varit värt riskerna. Dessa risker har jag bara tagit när jag mått såpass dåligt och känt mig såpass ensamhet att jag är beredd att satsa.
Kanske är skillnaden att du haft en starkare grundtro på förhållanden?
Jag gick in i mitt föra förhållande när jag både var på topp och botten. Hade jättekul under perioden innan jag träffade min exman bodde i studentkorridor och umgicks mycket med vänner så livet var egentligen på topp samtidigt mådde min mamma inte så bra och i det kände jag mig fruktansvärt ensam. Tror att det var det samt att han gav ett lungt intryck ( jo tjena) som fick mig att gå in i förhållandet. Vi har gjort mycket roligt tillsammans och den tiden kommer jag alltid att uppskatta samtidigt som slutet på vårt förhållande var kaos och jag nu ser honom och vår tid tillsammans med andra mindre blåögda ögon. I det stora hela så är det en del av mig som önskar att hitta kärleken igen men samtidigt så är jag så färdig med att kompromissa och allt som kommer med ett förhållande efter dessa 18 år att jag inte vet om det är möjligt.
@Studenten
Tack för din input. Det var intressant att höra, för jag har börjat fundera mer och mer på varför och när de flesta ingår relationer, och om det har någon betydelse för resultatet.
Det är lätt att bli hemmablind och se hela världen genom sina egna ögon, och just därför har jag nog alltid antagit att de flesta söker en relation när deras liv inte är perfekt. För det som är perfekt, det behöver väl inte kompletteras med något?
Men om livet inte är perfekt när man ingår i en relation, ja, då finns det ju uppenbarligen behov och önskemål som partnern förväntas uppfylla. Även om jag tror att de “krav” jag ställt på mina partners knappast har varit så avancerade eller orimliga, har det även inneburit att jag ändå haft förväntningar som de inte lyckats möta. Till konsekvens att jag känt en dubbel besvikelse och en dubbel tomhet.
Ja, det där är nästa dilemma. Jag har inte råd att kompromissa bort mer av mig själv, och jag varken kan eller vill känna mig utsugen igen rent energimässigt. Det enda jag är tacksam över är att jag inte stannade en dag längre.
Och jag önskar att jag kunde basunera ut till alla de som fortfarande kämpar med att stanna i relationer där de mår dåligt (exempelvis känner sig osedda, svikna eller utsugna) att ingen kärlek i världen är värd priset av att kompromissa bort sig själv. Det finns en gryning, om man orkar gå mot den.
För mitt liv idag är faktiskt bra. Jag är inte lycklig var dag och jag kan fortfarande känna sorg, ilska och tomhet. Men de flesta dagar är lyckliga dagar, och de flesta dagar är tacksamma dagar. Och tomheten fylls ändå av glädje i tanken att när jag är ensam är jag faktiskt ensam i mitt eget sällskap - och det är inte så jäkla dåligt, ändå!