Ok, ja så får man också känna såklart. Men jag skulle ha svårare för att lita på någon som kunde ljuga mig rakt i ansiktet vid en direkt fråga, än någon som lät bli att berätta något jag aldrig frågat om.
1 gillning
Intressant tråd. Jag tror inte att jag har några särskilda åsikter om hur andra väljer att göra vid otrohet.
Kanske delvis för att jag sällan hör sådana berättelser ute i verkliga livet. Det är ju inget som man tar upp vid fikabordet på jobbet. De flesta referenser man har kommer ju från tidningar, tv och andra media. Och skvaller. Samt den här sortens diskussionsforum.
Jag har heller aldrig haft en tvärskarp regel om hur jag själv skulle göra.
Men det jag under de senaste åren har lärt mig om förlåtelse, om att kämpa för relationen etc går nog att tillämpa även på otrohet.
Det innebär för mig att om jag skulle gå in i en ny relation och efter en tid upptäcker att mannen har ett “wandering eye” - då skulle jag dumpa honom.
För mig är det respektlöst att öppet spana in andra, och det är ett typiskt exempel på sådant som jag inte ens skulle försöka kämpa för att förändra.
Det är alltså inget som jag kan förlåta i bemärkelsen acceptera/ge nya chanser.
Men förlåta i ett vidare perspektiv - dvs tänka att “okej, det här är hans personlighet och det är inget jag kan påverka.” - det skulle jag kunna göra.
Så för mig är inte frågan i första hand om jag kan förlåta otrohet eller inte. Frågan är snarare om det är ett tillfälligt misstag eller ett karaktärsdrag.
Jag skulle t ex ha lättare att förlåta en enda fullbordad otrohet som skett i någon sorts sinnesförvirring än ett återkommande medvetet flirtande med andra.
Och jo, jag inser att det sällan går att åberopa sinnesförvirring i praktiken, men nu tänkte jag lite mer hypotetiskt. 
6 gillningar
Jag kan hålla med i det du skriver.
Min man har under 10 år sexchattat med x antal andra tjejer. Jag får ofta höra att jag ska vara glad för att han iallafall inte varit fysisk med någon annan.
Men jag har flertalet gånger tänkt att jag nog hade haft lättare att komma över en engångs händelse som skett av misstag som han direkt berättat om. Än alla dessa år av hemlighetsmakeri och lögner.
3 gillningar
Känns som jag missar något i frasen ”än någon dom lät bli att berätta något jag aldrig frågat om”. Om man inte frågar, då vet man kanske inte heller om otroheten. Då känner man ju inte av lögnen heller?
Men det behöver ju ändå inte betyda att det som är gjort är ok?
Precis, men då är det ju en lögn. Oavsett om man frågar el ej.
Nej som sagt, har man kommit överens om att vara exklusiva så är det givetvis så att man brutit ett löfte och ett avtal ändå. Det är inte okej. Men jag hade ändå tyckt att det vore svårare att gå vidare med en person som jag visste utan vidare kunde ljuga mig i ansiktet, för hur ska man då någonsin kunna tro på vad personen säger till en sedan. Att personen svikit ett löfte kan den ju ändå diskutera, varför det skedde, vad den kan göra för att det inte ska ske igen (eller komma till någon överenskommelse om öppet förhållande om det är orealistiskt att det inte ska ske igen)
Det tycker inte jag, det är ett löftesbrott men inte en lögn. Möjligen kan man se själva avgivandet av ett löfte om trohet som lögn om man tänkt vara otrogen, men det förutsätter ju att man visste/planerade/var öppen för att ligga med andra samtidigt som man uttalade löftet.
Fast jag tror inte den här tråden handlar om huruvida TS ska förlåta otroheten eller inte. Hon och hennes man har valt att fortsätta tillsammans och arbetar på det.
TS undrar hur andra SER på den som väljer att gå vidare tillsammans efter en otrohet. Alltså inte om hon ska förlåta själva otroheten eller inte.
Exempelvis: “jag ser det som svaghet” eller “jag ser det som styrka”.
Inte: “jag skulle aldrig förlåta otrohet därför att…”
Rätta mig om jag har fel.
4 gillningar
Jag ämnar inte försöka rätta dig, för precis så uppfattar även jag frågeställningen 
2 gillningar
Jag tänker att det tydligt visar på den markanta obalans som finns i relationen, mellan parterna. En obalans som inte uppkommit över natten, eller med all sannolikhet inte ens i omedelbart samband med otroheten.
Någon vill mer och någon mindre, någon behöver mer och den andra* behöver mindre, någon som “älskar” mer och den andra* mindre… etc.
Kort sagt en i många avseenden påtaglig obalans mellan behoven och den upplevda behovstillfredställelsen mellan de två parterna. Den existerande obalansen kan nog vara mer eller mindre omedveten för den andra* parten och förmodligen (iaf initialt) även för individen själv. Men många av oss människor brukar så lätt våld på oss själva när vi (av olika orsaker) behöver och vill ha något tillräckligt mycket. Oavsett om det vi vill ha är en annan människas tillgivenhet och kärlek… eller om det är andra livsomständigheter som vi inte kan tänka oss att vara utan.
3 gillningar
Jag har också valt att se om vi kan få ett nytt härligt liv ihop. Valde att helt ta bort ringarna och sagt att vi börjar om i en ny relation och ser om det leder till att vi gifter om oss eller går åt olika håll.
Min man går i regelbunden terapi och jobbar med självkänsla och bekräftelsen och jag i terapi för att se över vad jag verkligen vill och bearbeta min historia. Så visst är det att kämpa. Tänker som du att vi levt länge ihop och en förändrad upplyst man är bättre än att träffa en frånskild man som inte arbetet med sina svagheter.
Dock inte enkelt med svek, lögner och otrohet. Min ilska och sorg kommer i omgångar. Men den härliga intimiteten och kärleken jag nu får ger mig att jag under tiden jag tänker och känner har det ganska bra. Litar på processen.
2 gillningar
Jag måste säga att jag personligen blir lite förvånad över ett argument som nu har uppkommit flera gånger, nämligen att stanna med en person som har kränkt en eftersom nästa person man träffar lika gärna kan kränka en också.
Jag blir rätt beklämd av att höra det.
Naturligtvis kan ni i sak ha rätt - det finns inget som hindrar att inte även nästa prins visar sig vara en padda.
Och vi kan aldrig veta om det är något bättre eller sämre som väntar oss framöver.
Det enda vi kan göra är att värdera huruvida det vi har just här och just nu får oss att må bra eller inte.
Lever nuvarande relation upp till våra tankar och känslor och värderingar om en bra och trygg relation? Är vi glada och måra bra i den? Eller har vi negativa känslor I den?
Det är väl i huvudsak det åtminstone jag vill utgå från. Resten kan ingen människa veta
4 gillningar
@onedaymore Det här håller jag verkligen med om låter helt galet. Låter som allt självförtroende har försvunnit och den som blivit kränkt har mer eller mindre gett upp. Den här typen av relationer när kvinnan (kan vara man också men vanligast med kvinnor) stannar påminner om det man läser/hör om kvinnor som blivit misshandlade som inte klarar av att ta sig ur från relationen som skadar dem.
1 gillning
Det beror på.
Ett felaktigt beslut, ett stickdumt misstag som djupt ångras ska rasera en annars fin relation som båda eg är rädda om, vill behålka och är beredda att jobba på?
Då tror jag det är bättre att bita den sura tjuren i hornen hellre än att gå över ån efter grisen i säcken.
1 gillning
Vi har helt enkelt olika definitioner av kränkt, och det är helt okej. Jag hade känt att en otrohet varit en kränkning mot mig och mot vårt förhållande, men det går också att stoppa in ett annat ord som du tycker passar bättre för dig i den text jag skrev.
Det jag syftade till var nämligen företeelsen i sig, dvs att stanna med någon helt eller delvis pga tanken att även nästa partner kan göra si eller så, eller har de här eller de där egenskaperna. Det är för mig ett märkligt sätt att resonera, och inget jag själv skulle vilja ha som underlag för ett personligt beslut
Sen vilket ord man vill använda? Ja, det är valfritt.
(Sen ska jag tillägga att jag förstår företeelsen i sig, för jag minns ju själv hur jag tänkte när jag skulle fatta beslut om mitt ex. Ofta återkom jag i tankarna att han åtminstone hade en hel del bra egenskaper jag kanske aldrig skulle hitta igen, och så hade vi en historia tillsammans.
Och det är kanske inte så konstigt att tänka så, för ofta kan vi ju bli ombedda att göra objektiva för- och emotlistor.
Men för mig blev det en tankevurpa, och de enda rätta var att istället lyssna på magkänslan och självkänslan, och då blev det klart att hans beteende inte var rätt gentemot mig. Svaret fanns redan, men jag ville i det längsta helt enkelt inte lyssna på det)
Men att känna sig kränkt har inget att göra med om du är passiv eller blir arg, det är att någon har sårat och gjort dig illa. Du får det att låta som en svaghet men jag kände mig otroligt kränkt när min numera fd man valde att vara otrogen, för det är faktiskt ett val den personen gör och han valde att göra mig väldigt illa.
Många skulle aldrig acceptera att någon var otrogen en enda gång, men ok om man nu gett den andra en andra chans till och man har pratat om det och sedan upprepas det igen. Då känns det som att personen visar noll respekt mot den andra när det sker upprepningar. I detta läge kan jag tycka det är märkligt att den drabbade inte bryter sig loss och tröttnar på detta på riktigt
@Stark1 För mig skulle det nog aldrig gå i praktiken hur gärna jag än ville förstå den andras val att vara otrogen. Låt oss säga att min fd fru kom tillbaka efter sin otrohet. Jag är helt säker på att jag aldrig mer skulle lita på henne och aldrig mer kunna tycka om och respektera henne som jag en gång gjorde. Jag kände direkt så bara efter ett par veckor efter hon drog. Min sorg var som att sörja någon som hade dött.
Jag har ingen plats i mitt hjärta för en sådan svikare. Hellre leva själv i resten av mitt liv om det är alternativet
2 gillningar
Det är väl därför det är så viktigt att känna sig själv. Och respektera hur man själv funkar. Det är nog där folk gör fel så ofta.
Jag tror att det är lite av den springande punkten. Så fort jag själv tagit beslutet att lämna mitt ex blev jag lugn inombords. Och då visste jag ju att det var rätt. Men varje dag som jag innan dess valde att fortsätta relationen fortsatte jag också att tvivla, älta, fundera. Med andra ord, då var jag inte tillfreds med det beslut jag tagit.
Så klart jag sörjde, men det var en sorg över en människa som dött för mig.
Om det är rätt för dig så finns det inga oklarheter i det.
Så kände jag också, eftersom jag in i det sista var lojal mot honom.
Idag tänker jag inte heller på att dejta eller träffa någon ny. Det kommer nog en vacker dag, men än varken vill eller kan jag
1 gillning