Jag förstår hur du menar med att ingen frisk person skulle svika sin familj på det sättet. Men tyvärr tror jag inte att detta kan skyllas på depression, ett till barn, stress eller någon annan yttre påverkan.
Jag tror att ett av de stora problemen är att inte verkar villig att erkänna att det här är ett beteende som han själv har valt och därför också kan kontrollera. Så länge som han utmålar sig själv som ett offer också och hävdar att han inte kan kontrollera sig själv sätter han sig i ett passagerarsäte där det är hans lust, egosim och njutning som bestämmer. Och då kommer han givetvis aldrig att sluta!
Jag tror inte att han kommer att förändra sitt beteende. Visst vill han nog ha kvar dig och familjelivet, men med en eller kanske flera älskarinnor vid sidan. Han är varken den första eller sista mannen som har lagt upp sitt liv på det sättet, och han är varken den första eller sista mannen som har sagt till både frun och älskarinnan att det är just hon han vill ha och tänker bryta med den andra. Han är heller varken den första eller sista mannen som gråter floder, ångrar sig dyrt och heligt, går med på all terapi i världen etc etc när de blir påkomna.
Jag är jätteledsen för din skull, för din text berör mig och gör att jag känner både ilska och sorg över hur människor kan bete sig mot sina närmaste. Men jag är rädd för att detta inte kan leda till någon trygg, tillitsfull eller stabil relation igen.
Och det skulle faktiskt inte förvåna mig ifall detta är något han gjort förut också under er relation.
När jag läser dina inlägg kommer jag ihåg en bok jag läst som kanske passar dig. Den heter: Att gå sönder och bli hel igen (alternativt: Det är en sak jag måste berätta - att bli hel igen efter otrohet) av Laila Dahl.
Så tragiskt att människor blir utsatta för detta Den bittra sanningen är kanske att detta är hans verkliga jag Att han saknar empati för mig och kommer aldrig få tillbaka ett kärleksfullt och respektfullt förhållningssätt mot mig Det gör så ont att tänka den tanken. Att han är och förblir en idiot. Den mannen som jag har levt så länge med och fått så mycket glädje av Att han har mage ett utnyttja mig så här och tvingar mig att skiljas så ovärdigt. Kunde han inte bara ha sagt att han tappat känslor och inte ville ha mig längre? Jag hade önskat att han hade avslutat vårt äktenskap INNAN han sökte efter ny spänning, kärlek, sex bekräftelse från andra kvinnor. Så förnedrande att bli så lurad och ryckas med i hans manipulativa uttalanden
Mitt x gör slut , vill vara särbo , jag säger nej till det , han hade en massa olika äldre kvinnor i sin telefonbok , förnekade ( gör fortfarande) otrohet , skyllde allt på mig , betedde sig så jäkla märkligt , jag förstod inte vad han syssla med ,
Ena stunden verkade han vara svartsjuk , ha känslor , andra stunden som om jag inte betydde ett skit , min historia finns här …
ska se om jag kan länka …
Idag sju-åtta månader senare , vi har ingen kontakt, han skyller allt på mig , han vill nu ta vårt barn …
han är ihopa med en av kvinnorna som fanns i hans telebok …
Jag har varit knäckt … tagit mig upp, för att knäckas igen …
hqn är bara så jäkla arg !!!
Jag tror detsamma .
Låter så likt mitt x beteende .
Var rädd om dig !!! @Annamaria2 han verkar veta precis vad han gör . Och leker med dina känslor .
Gör sig själv till offert .
Mitt x skyllde på att det var jag som gjorde slut … spelade offret . Jag var den hemska.
Klipp , lämna … Finn stöd i familj och vänner . Det blir inte bättre
Mitt råd.
Förstår verkligen att du känner att du befinner dig i ett helt vidrigt kaos. Jag har också full förståelse för att det inte är lika självklart att ge upp på förhållandet, trots otroliga svek. Har varit där!
Min exman fick inte bo kvar! Jag resonerade som så att ville han verkligen så skulle han visa det under en lång tid så skulle det kanske kunna bli vi igen. Jag hoppades väldigt mycket på det scenariet, så mycket att jag inte riktigt fixade att ta in att han inte kämpade, även när han sa att han ångrade, gjort sitt livs misstag, gick i terapi, mm. Han var oerhört känslostyrd med ett stort bekräftelsebehov och gjorde därför hela tiden det för stunden lättaste valet. Sällan särskilt logiska val där han faktiskt inte ville jobba och kämpa. Han ville få bekräftelse mm.
Kunde jag gå tillbaka i tiden och säga något till mig själv så hade det varit för att berätta att skilsmässa inte är det värsta som kan hända. Visst, livet förändras rejält och man kommer aldrig kunna dela upplevelserna kring sina barn på samma sätt med en annan vuxen mm. Men den där behandlingen är inte värdig. Och den visar allt annat än respekt och kämpaglöd. Att skiljas är inte det värsta som kan hända. Det kan till och med bli riktigt bra. Att hoppas på och leva med någon som inte går att lita på och som sätter sina primitiva behov framför allt annat mår man inte bra av. Det bryter ner en! Även om det gör hur ont som helst nu så kommer det inte hålla i sig för alltid. Lovar!
Att ge någon en ny chans är inte något konstigt. Inte ens när personen har haft flera månader på sig att komma på att det denne gjort är fel. Men när det händer igen så hamnar det som hänt tidigare i ett nytt ljus.
Som nämnts tidigare, fundera över vad som håller dig kvar. Kommer du kunna lita på honom? Styrs du av rädslor? (Det är vi många som gör!) Om du gör det, varför?
Tack snälla för ditt svar Jag tar till mig mycket av det du skriver. Väger tungt från en person som upplevt kris, bestämt sig och efter en tid ser tillbaka och upplever glädje efter en skilsmässa.
Igår ringde svärfar och kanske kan vi få ett hyreskontrakt på en 2a i vårt bostadsområde. Tanken är att vi separerar och delar på lägenheten. Vi turas om att bo med barnen i huset, 2-3 dagar i stöten. Jag vill inte vara ifrån barnen 1 hel vecka. Under tiden går vi i terapi och bearbetar allt inom oss. Jag ger inga löften om framtiden. Jag behöver tid och han måste lämna mig ifred när vi inte är med barnen. Om jag om 4 månader eller om 1 år känner mig klar kan beslutat bli att flytta ihop eller att skiljas. Han kan också självklart komma till insikt med att han faktiskt inte vill leva med mig. Jag är kanske inte rätt kvinna för honom. Just nu säger han att han vill göra allt för att ställa allt tillrätta Jag räknar med att han kommer landa känslomässigt i separationen och vilja gå vidare med en skilsmässa om några månader. Men vem vet vad som händer
Det som håller mig kvar och inte defenitivt kräver en skilsmässa nu är
Vi har levt ihop i 20 år. Första 18 åren är kärleksfulla och fyllda med fina minnen. Jag älskar den mannen jag levt mitt vuxna liv med.
Han vill fortsätta, säger att han har ångest över sitt beteende och vill ha hjälp att förändra det som påverkade honom att begå dessa hemska handlingar mot mig.
Jag tänker att jag är 38 år. Om jag “offrar” 1 år med separata boende har jag fortfarande många år kvar att glädjas åt livet. Om det blir som ensamstående eller med samma man jag förälskade mig i som 18 åring får tiden utvisa.
Jag är hoppfull inför att mitt liv inte kommer vara en tragedi resten av livet. Om 1-3 år kommer jag leva livet och njuta av vad livet erbjuder mig. Det är min målbild
Usch vilken hemsk kväll/natt/morgon Bestämde att “fira” hela familjen. Barnen valde meny och vi spelade spel och lagade mat ihop. Barnen är glada och min man ser hoppfull ut. Min innerst inne vill jag bara skrika hur mycket jag hatar honom för det han gjort mot mig Satt hela kvällen och tänkte på hur han och kvinnan klätt av sig och tagit på varandra Känner mig så äcklad och förnedrad! Fick inte bort bilderna i huvudet och efter 12-slaget bröt jag ihop och grät hysteriskt. Min försöker trösta men avvisas. Ingen fysiskt kontakt tillåter jag. Vaknar och känner ett jättestort behov av närhet. Fantiserar om hur vi har sex och jag blir tillfredsställd av mannen jag älskat och levt ihop med i 20 år. Lämnar sängen, 2 av barnen sover bredvid. Jag lägger mig i minstingens rum och tänker att jag får tillfredsställa mig själv. Min man hör att jag byter rum och kommer ner (Han sover i barnens bäddsoffa) och sätter sig bredvid mig. Har avbrutit innan han kommer och vi pratar en stund. Jag börjar gråta och min man frågar om han får krama mig. Efter en lång betänketid så tillåter jag honom att lägga sig bredvid. Vi har kläder på oss och ligger bara bredvid varandra. Jag längtar efter närhet och tänker tanken att be om sex. Men jag hejdar mig eftersom jag äcklas av att han har haft sex med den andra kvinnan Kände likadant i somras efter första otroheten. Men på något märkligt vis så lyckades jag bearbeta och hantera dem känslorna då efter några veckor. Vi hade sen passionerat sex under hösten och jag kände mig älskad och uppskattad av min man trots det smärtsamma sveket. Just nu mår jag så dåligt av att kastas mellan hopp och förtvivlan Jag vet inte vad jag vill och vad jag önskar av framtiden Vad vill jag?
Jag vill bli älskad och respekterad!
Jag vill inte bli utnyttjad och hänsynslöst behandlad
Min man säger att han ställer upp på mina vilkor. Vi ska separera och bo växelvis i huset med barnen. Vi ska gå i terapi, första samtalen på fredag. Ett enskilt för honom och ett gemensamt. Jag har möte på banken för att se över mina möjligheter att köpa ut honom. Jag kommer se till att jag har allt ordnat praktiskt och ekonomiskt. Klarar han av att vänta 1 år? Hur vet jag att han inte träffar andra kvinnor under tiden vi bor växelvis? Tanken nu är att vi ska hitta en gemensam lägenhet att dela på. Vi är båda alltså lika ansvariga för både huset och lägenheten. Min pappa tycker jag ska köpa huset själv och låta min man skaffa egen lägenhet som han och barnen kan bo och umgås i. Men då känns det som att vi verkligen är separerade
Om din pappa vill att du ska köpa ut honom ur huset nu direkt så är det förmodligen en ekonomiskt fördelaktig affär för dig att göra det nu direkt i det här läget?! Eller?
Kan vara något som är väl värt att ta med i beräkningen för dig just nu tänker jag
Det vet du inte. Inte nu och inte någonsin. Det enda du vet är att du ska göra det som är mest fördelaktigt för dig själv på sikt.
Det är hans ansvar att förtjäna ditt förtroende igen. Du kommer aldrig att kunna kontrollera honom eller “låsa” honom emotionellt mha fortsatt samägande och delat ekonomiskt ansvar eller vv liv i hus/lägenhet. Det funkade ju inte ens medan ni bodde under samma tak, inte ens sedan första affären uppdagats och det kommer aldrig att funka med hjälp av ett vv-boende i hus/lägenhet.
Så länge han inte själv VILL att det ska vara slut med det här beteendet han har och tar kontroll över sig själv. DU kan inte förändra honom eller göra omständigheterna mindre gynnsamma för att han ska vara med någon annan en tredje gång. Det är HAN som måste både vilja och välja att avstå från de möjligheterna, oavsett hur lättillgängliga de än är. Hur han ska göra för att förtjäna ditt fulla förtroende igen är något för honom själv att börja klura på och han har ju bokat tid för att börja sortera inom sig själv. Men hur du ska klara att lämna över det ansvaret fullt ut till honom är däremot din sak att deala med
Ni blir varken mer eller mindre “separerade” oavsett hur ni gör med huset, om du ser till att göra den ekonomiska biten klar på ett så fördelaktigt sätt för dig själv nu direkt. Inte ur det specifika hänseendet att han kan, om han vill, fortsätta att träffa andra eller inte göra det. Han kan precis lika gärna fortsätta att träffa andra på sin “barnfria” vecka i lägenheten, som om du köper ut honom nu direkt, men det sistnämnda är självklart under förutsättning att ett utköp är ekonomiskt fördelaktigt för DIG att göra nu direkt. Är det inte det så ska du såklart avstå från utköp.
Men håll i minnet att om du följer din pappas råd om att köpa ut honom nu direkt, då måste du se till att ni skriver juridiskt hållbara papper som gör huset till din enskilda egendom för alltid, iom. att ni är gifta. Dvs. om det inte i din pappas förslag ingår att lämna in skilsmässoansökan på samma gång alltså?! Gör det inte det så är det “bodelning under pågående äktenskap” som måste skrivas på ett juridiskt hållbart sätt och även registreras. Annars är utköp meningslöst om huset fortfarande ska ingå i en framtida bodelning om ni lämnar in om skilsmässa först efter typ ett år, eller när han eventuellt träffar någon ny igen.
Gör det som är ekonomiskt bäst för DIG själv sett på sikt och underskatta aldrig den effekt som en egen ekonomi i kontroll och balans på ett så bra sätt som möjligt ger DIG själv. Överlämna det totala ansvaret för hans fortsatta beteenden till honom själv (och ödet). Låt honom finna ut sin egen inre och i praktiken tydliga och märkbara vilja att få er relation att fungera igen såväl som de konsekvenser som hans arbete med sig själv (eller ickearbete för den delen) och i förlängningen de val han hädanefter väljer att göra samt hur dessa sedan kommer att inverka på om ni fortsätter som gifta, eller skiljer er helt och hållet
@Noomi du är så grymt klok! Instämmer i precis allt du skriver. Det är verkligen upp till honom nu. Du kan ge honom en chans till med detta upplägg, men du kan inte välja och agera åt honom. Om han vill att det ska bli ni igen på riktigt borde han nappa på detta, men om han inte klarar av förändringen det skulle innebära, då har du också visat var din gräns går.
Det här kanske låter hårt, men du ska inte behöva visa var din gräns går. Man ska inte behöva säga eller visa att det är bara du och jag nu. Om han hade tagit dig och er på allvar så hade han gett fan i sånt första gången du kom på honom. Har han inte redan visat vem han är?
Du skrev i ditt första inlägg att hans första otrohet var ett misstag. Vet inte om någon har kommenterat det, men nej, att vara otrogen är inget misstag. Jag blir så ledsen för din skull när jag läser din historia. Det din man gjorde var medvetet. Alla människor börjar inte dribbla på andra planhalvan när de blir fulla, kåta, missnöjda, uttråkade eller vad det nu finns för ursäkter.
Om du är beredd att ge honom ytterligare en chans och du lyckas komma över hans svek så är väl det jättebra! Men just nu tror jag det gäller att rädda dig själv. Vad han vill just nu spelar ingen roll för ert förhållande. Du behöver kanske läka i ett eller flera år och vill DU tillbaka till honom då, så är det kanske ett annat läge.
Mitt ex hade en bakdörr på glänt i 15 år och testade säkert mängder med kvinnor under åren. Jag kan lätt räkna upp ca 5-7 st som jag vet att han “groomade”. Allt för att kunna lämna mig och inte vara ensam.
Han hävdade hela tiden att det var för bekräftelse, enbart. Han älskar mig och vill vara med mig men saknar andra kvinnors bekräftelse.
Jag lät det passera då han aldrig var otrogen men i april/maj 2019 träffade han en kvinna på Tinder som han var beredd att flytta hem till (!) efter 10 dgr. Hon var min kopia både till utseendet och bakgrund: samma utbildning, samma typ av jobb, högavlönad, etc.
Vi var inget par då men bodde ihop fortfarande (ibland isär pga av alla bråk) men det äckliga var att vi gick i familjerådgivning (inför framtiden) och det enda han jiddrade om var hur han skulle vinna mig tillbaka och att jag var den enda! Det var slut med henne och han tänkte absolut inte ge upp om oss.
Hela den perioden kände jag iofs att ngt inte stämde och visst; de var ett par hela tiden och de lagade mat ihop, mös i soffan och hade sex. Det där som jag inte velat göra det sista året.
Nu är jag så skadad att jag FORTFARANDE sitter och tänker att han ska träffa någon, bli lycklig och “dumpa” mig som mamma till våra barn. Jag vill inte ta i honom med tång och jag vill absolut inte försöka på nytt men hans svekfulla person är INTE bra för mig.
Vår yngsta har autism (högfungerande och knappt märkbart för andra) och min mardröm är att han träffar - ursäkta - en desperat, frånskild flerbarnsmamma någonstans och drar dit vilket betyder att jag blir ensam med våra barn.
Usch, jag känner med dig! Bara lämna. Det är inte värt att bli nedbruten mer. Låt mig fråga: älskar du honom? Eller bilden av honom?
Min historia superkort: samma som @Nyskild2019. När jag läser hennes inlägg,så är det som att läsa om mitt eget x.
Vi var ihop i 14 år, 3 barn ihop.
Det jag kommit fram till är att jag älskade kärnfamiljen, bilden av vår gemensamma framtid, hur vi blev gamla ihop, vårt hus (som var mitt drömhus) vår vardag, våra semestrar.
Men jag älskade INTE hur han behandlade mig, hans handlingar och hans VAL!
Ibland blir inte livet som man tänkt sig, inte alls!!!
Men kom ihåg att du är värd att älskas för den du är, och dina barn ser hur du behandlas av honom, ge dem en bra förebild genom att vara stark!
Hej
Jag är inne och läser nästan varje dag men orkar inte skriva lika ofta. Mina känslor och tankar snurrar runt som en virvelvind i kroppen. Började jobba i tisdags efter nästan 3 veckors ledighet. En ledighet som efter 5 härliga dagar utbytes till ett kaos. Var väldigt nära att anmäla mig sjuk i tisdags men bestämde mig till slut för att gå till jobbet. Var nedstämd och orolig på morgonen men kände mig bättre och bättre vart efter dagen gick. Pratade med en kollega som precis innan jul fick samma obehagliga överraskning att hennes man är otrogen. Hon hade tagit flera beslut under julen och redan hittat en lägenhet som hon flyttar till 1 feb, men avvaktar med eventuell skilsmässa. Så konstigt att vi befinner oss i samma situation. Igår hade vi en mäklare hemma som värderade huset åt oss. Betydligt mer än jag räknade med. Hur räknar man ut hur mycket den ena ska köpa ut den andra för? Var på banken i mellandagarna men fick rådet att kontakta en juridisk rådgivare för att skriva avtal. Är ju inte där än utan vill bara räkna ut den eventuella summan som krävs för att lösa ut min man. Har fått ett maxtak av banken på vad jag kan ha i lån och det är bara 200 000 kr mer än dem befintliga lånen som redan finns på huset. Min pappa går då in som medlåntagare. Min man kan inte köpa ut mig för han har sämre ekonomi. Risken är att vi får sälja om vi vill skiljas. Min man är fortfarande lika angelägen om att jobba med sig själv och göra allt han kan för att reparera vårt äktenskap och få tillbaka min tillit och kärlek. Jag vet varken ut eller in. Idag ringde jag vårdcentralen för att boka samtalsstöd. Fick rådet på vår parterapi att gå och prata enskilt också. Min man gör det redan hos samma terapeut som parterapin men jag vill ha någon annan. Tänker att det är skönt att delge och få respons från fler terapeuter. Hm det var väl det som hänt sista dagarna. Jag är tacksam för de råd och stöd jag kan få. När vet man att man har bestämt sig? Är så rädd för att ta fel beslut. Vill inte förhasta mig åt något håll och har egentligen inte så bråttom. Men det tar på krafterna att svänga fram och tillbaka i tankarna.
Den bittra sanningen är kanske att detta är hans verkliga jag 
Att han saknar empati för mig och kommer aldrig få tillbaka ett kärleksfullt och respektfullt förhållningssätt mot mig 
Det gör så ont att tänka den tanken. Att han är och förblir en idiot. Den mannen som jag har levt så länge med och fått så mycket glädje av 
Att han har mage ett utnyttja mig så här och tvingar mig att skiljas så ovärdigt. Kunde han inte bara ha sagt att han tappat känslor och inte ville ha mig längre? Jag hade önskat att han hade avslutat vårt äktenskap INNAN han sökte efter ny spänning, kärlek, sex bekräftelse från andra kvinnor. Så förnedrande att bli så lurad och ryckas med i hans manipulativa uttalanden 
Jag ska kolla upp den boken.
Jag räknar med att han kommer landa känslomässigt i separationen och vilja gå vidare med en skilsmässa om några månader. Men vem vet vad som händer 
[Screenshot_20200101-130025_Nextory|230x500](upload://x9Dcxm6CgHBl09GPlncQhWSCRcX.jpg