Den kan vi ta i PM. Folk är lite avigt inställda till det alterantiva
Jag rekommenderade INTE AIP istället för ett läkarbesök. Jag rekommenderade kosten för att ge TS en möjlighet till att få lite ro i kroppen. Men för att förstå hur det skulle hänga ihop med kosten krävs att man kan tänka utanför boxen
Jag kör Werlabs test ett par gånger per år. Har inga hormonproblem utan det är bara för att se att grunden är bra då jag tränar mycket. Men dom har ”kvinnotest”. Och man får som en bra förklaring på varje värde.
Tack för tipset! Lite diffust tyckte jag, vad det är de faktiskt testar, men jag kanske inte hittade all information… Får jag fråga vad du tränar eftersom du känner att du vill testa dig så ofta? Utan att ha något problem menar jag. Tränar du på hög nivå (typ elitsatsning) eller bara ”vanlig” träning? Och hur skulle du gå vidare om något var avvikande? Vanliga sjukvården?
1 gillning
Styrketränar ganska mycket. Och löpträning. Ingen elit men springer en del lopp.
Jag testar mig för att se att kosten funkar. Skulle jag få avvikande värden skulle jag kolla på maten först.
1 gillning
Låter ju klokt.
Iaf jag tror inte att “folk” är avigt inställda till “det alternativa” rent generellt, men troligen är det din egen svårt aviga, besvikna och missnöjda inställning till all traditionell sjukvård och alla dess ingående yrkesgruppers kompetens som gör att det du skriver landar helt fel 
Det du kallar för “det alternativa” är i princip aldrig (annat än i väldigt rudimentära och basic fall där expectans hade funkat lika bra) något alternativ till traditionell medicin.
Men kan absolut vara en väg där just inget eg behövs, eller ett andrahandsalternativ när alla andra vägar är prövade och tiden är utmätt. För trons makt bör man aldrig underskatta, den kan leda till lite bättre mående, eller mer tid och mer kraft den tid som återstår 
Men i de verkligt allvarliga fallen/tillstånden så förändrar “det alternativa” aldrig faktum, like it or not 
1 gillning
Hej! Känner igen mig i det du skriver. Har också haft i stort sett samma vid ägglossning. Skulle säga att du mycket väl kan ha PMDS. Du behöver söka vård, men jag vet att det är lättare sagt än gjort. Du kan få hjälp med detta. Vi är många som lider i tystnad, utan att söka hjälp. Det har blivit mer och mer accepterat som ett verkligt problem inom vården. Så sök. För mig blev det värre och värre från strax efter 40. Du har inget att förlora på att söka vård. Ta med dig din kartläggning, det är mycket bra underlag. 
2 gillningar
Hej! Skönt att höra att jag inte är ensam även om jag önskar att ingen behövde ha det så här. Jag ska kontakta min vårdcentral nästa vecka, så får vi se hur det går… Hur har det gått för dig? Har du fått hjälp eller hur hanterar du det?
För mig började det också eskalera strax efter 40, det börjar kanske hända något i kroppen då.
Nej, lida i tysthet får det vara slut med!
Hej igen! Ja, det är verkligen inget man önskar någon. Det tydliga tycker jag är mönstret i humöret. Att det verkligen är så oerhört tydligt samband med menscykeln. Jag har fått en låg dos antidepressiv medicin och det har varit min räddning! Känner nu endast av ytterst, ytterst lite humörsvängning i samband med ägglossning. En bråkdel av tidigare. Det viktiga är att få fram kopplingen till menscykeln och att det påverkar ditt liv och din vardag.
Jag har förstått att detta sitter i till klimakteriet, så jag hoppas på ett tidigt sådant. (Är 45 nu.)
[> quote=“Jessica41, post:50, topic:20920”]
Jag har fått en låg dos antidepressiv medicin och det har varit min räddning! Känner nu endast av ytterst, ytterst lite humörsvängning i samband med ägglossning.
[/quote]
Så hur mådde du vid ägglossning innan då? Var du deprimerad? Speedad? Oövervinnerlig? För jag mår ju inte dåligt egentligen, mitt problem är snarare att jag mår för bra. Jag känner mig hög och fantastiskt kapabel till allt. Problemet är hur det får mig att må i mitt förhållande. För när jag mår så här längtar jag bara bort… och det är jobbigt att göra så intensivt varje månad 
Kärlek, lust - det är bara biokemi egentligen. Precis som du skriver så överrumplas du av känslor som du inte kontrollerar med rationella tankar. Du kan välja att kämpa emot och lära dig om hur du fungerar genom tex terapi, eller så kan du försöka hitta sätt att parera känslorna genom att tillgodose de behov som de ger uttryck för. Handlar det om sex och att träffa nya män så är det kanske bra att vara ärlig om detta med din man. Det är inte ovanligt alls att par som levt tillsammans så länge som ni har gjort blir förvirrade pga av sex och förändrade biologiska förutsättningar. Du är inte ensam om att blir förvirrad av signalerna från din kropp. Det händer alla mer eller mindre. Vi är inte biologiskt konstruerade för att leva så länge som vi gör heller och inte heller under de förutsättningar som vi civilisationen erbjuder. För att klara av det måste vi ibland tanka utanför lådan.
Prata med din man om lust och sex. Sök er till parterapi. Konkretisera vad det är du vill ha. Ställ frågan högt: Vad vill jag?
En annan aspekt kan handla om att du inte är nöjd med din personliga utveckling och att du inte vet hur du ska fortsätta att utvecklas. Det är oerhört lätt att projicera sådan osäkerhet på sin omgivning och intala sig själv att om du bara inte behövde ta så mycket ansvar och var lite friare så skulle allt bli bättre. Det blir det sällan. Allt har sina utmaningar. Jag tänker främst på att du skriver så här:
Vi har inga större problem, vi kommunicerar någorlunda bra, har roligt ihop, helt okej sexliv, kanske inte gör så mycket ihop utanför hemmet men är nog nöjda ändå. Barnen är i fokus och livet rullar på som det gör i en familj, upp och ner.
Det du skriver är det många som är avundsjuka på. Många människor har det inte bra. Du skriver att du vill ha något annat som är bättre än det du har. Varför tror du att det blir bättre av att träffa någon ny? Vad är det rent konkret som en ny bekantskap har att erbjuda? Gör jobbet: Skriv upp på ett papper alla de egenskaper som du vill ha hos denne nye man och jämför med de män du träffat. Är det en realistisk dröm? Kommer denne man vilja ha dig? Är det bara ett äventyr du vill ha? Kommer äventyret att göra dig “nöjd”? Vad händer efteråt?
Fråga dig också om det är relationer känslan av att vara “nykär” som är det viktigaste i ditt liv efter 20 år i en relation med två barn. Varför är det inte “medicinsk forskning för att bota ALS”? Eller “åldersforskning”? Eller att bli fadder för barn som drabbats av fasansfulla olyckor i jordbävningar, svältkatastrofer och krig? Eller varför inte fördjupa sig i en konstform - spela musik, måla en tavla eller skulptera? Det finns så många saker att förlora sig själv i. Varför är det behovet av att träffa någon ny som kapar ditt liv? Vill du det verkligen?
1 gillning
Du vet att inom den alternativa medicinen så finns det ett extremt stort spann på vad och hur man gör?
Jag går till en läkare i funktionell medicin. Hon är utbildad läkare, alltså en riktig läkare, som har valt att arbeta så som man gör i t.ex. Tyskland.
Jag har inte blivit utsatt för något humbug eller lurendrejeri. Jag har fått min vanliga medicin finjusterad och fått den kompletterad med annan livsnödvändig medicin. Medicin som min vanliga läkare på vårdcentralen hade kunnat skriva ut men han kunde inget om den (hans egna ord). Utan dessa två mediciner slutar min kropp att fungera. Efter 6-10 veckor hade den varit ganska nedbruten och ytterligare 10-15 veckor senare hade jag fått problem med hjärtat.
Jag har varit felmedicinerad i 15 år (!!!) så jag har fog för att vara avigt inställd. I 15 år har jag pluggat på allt jag kan om min sjukdom men att försöka prata om det med min läkare på vårdcentralen var lika roligt som att försöka prata med en betongvägg. 15 år av oförklarliga hjärtklappningar, yrselanfall och ett allmäntillstånd som gått upp och ner i rasande fart.
Jag har ingenstans skrivit att man ska vara så korkad att man låter bli att söka den vanliga vården vid allvarliga sjukdomstillstånd.
Dock påstår jag att man kan förhindra en stor del av den allvarliga sjukdomstillstånden om man läser på hur kroppen fungerar och börjare leva bättre.
Men bra, nu vet jag att du är övertygad om att jag har tänkt och trott mig frisk. Det hade varit jäkligt mycket billigare för mig. Och tack, nu vet jag att du anser att min kroniska sjukdom som den vanliga vården inte kunde hjälpa mig särskilt väl med är något påhittat där jag egentligen “inget behöver”. Och så tycker folk att det är fel på mig som söker mig till alternativ vård för att jag tröttnade på att aldrig kunna fungera som jag borde, att jag levde i ett konstant töcken av fysiska smärtor.
2 gillningar
Vågar man sig på att fråga vad du egentligen har för sjukdom som den traditionella vården har misslyckats så grovt med, men som “det alternativa” har fixat?
Jag har en väldigt vanlig åkomma för kvinnor. Sköldkörtelsjukdom samt inflammationer i den som man inom vanlig vård inte behandlar för det finns inga piller att ge.
Det är en sjukdom som inte syns och som alla inte svarar på med den medicineringen som är ordinerad (det finns andra alternativ inom vanlig vård men kunskapen är extremt låg). Så fort man är “inom” referens så släpper vården utredningen och tycker att man är färdig. Att referensspannet är väldigt stort spelar ingen roll. Man stirrar sig blind på ett värde som inte säger något alls om hur sköldkörteln arbetar och inte på det aktiva hormonet som “gör jobbet” för att kunskapen saknas.
Jag har gått felmedicinerad under så många år att min kropp har tagit enormt mycket stryk. Allt för att jag låg precis inom referensvärdet. Men det var inte rätt för mig. Jag påtalade det ofta men fick absolut inget gehör. Jag har bett om kompletterande medicinering eftersom mina provsvar på det aktiva hormonet var avvikande men fått kalla handen. En medicin som är godkänd av läkemedelsverket som ALLA läkare får skriva ut. Läkaren har sagt “jag befattar mig inte med den medicinen”.
Jag kan göra den listan så otroligt lång att många hade tappat hakan. Men det är att gå in på tok för mycket på det privata. Jag har spenderat dessa 15 år med att lära mig allt som finns om min sjukdom.
Jag vet att många svarar på medicineringen men av 400 000 med bekräftad diagnos (det finns ett stort mörkertal där många är fel diagnoserade) så är vi minst 20 000 som slåss med näbbar och klor för att få rätt vård.
Jag vet även att många här kommer säga att de känner någon som har underfunktion av sköldkörteln och att deras medicinering fungerar utmärkt. Det enda jag kan säga är att vi är inte allihop stöpta i samma form och vi reagerar olika på medicineringen.
2 gillningar
Vilket otroligt klokt inlägg!! 
2 gillningar
Nej, det handlar inte om sex och att träffa nya män. Det handlar om att jag blir så påverkad under min ägglossning att jag inte kan se klart och jag längtar bort, får så intensiva känslor att jag tycker mitt förhållande verkar futtigt i jämförelse. Jag drömmer om att umgås med mina barn varannan vecka, det säger lite om hur galet det här är. När ägglossningen är över är jag säker på att jag vill stanna med min man.
Det tror jag ju inte allt som oftast, det är inte det som är problemet. Problemet är att jag inte klarar av att hantera mina känslor runt ägglossning, de river upp så mycket runt omkring och lämnar spår som det tar tid och energi att sopa igen. Sen har jag nog de senaste dagarna insett och erkänt för mig själv att det finns vissa tvivel även annars, små saker i vårt förhållande som skaver lite, men inte mer än jag skulle kunna hantera och som vi kan jobba med tillsammans. Men allt det där förstoras något enormt under en period varje månad och det är det som är jobbigt.
Hur vet du att det inte är det?
Att jag längtar efter nyförälskelse under mina dramatiska hormonpåslag betyder såklart inte att det är det viktigaste i mitt liv. Känslan av att vara nykär är väl något man är under en relativt kort period i början av ett förhållande. Och skulle det nu vara viktigt, så utesluter väl inte det att engagera sig för andra saker här i världen.
2 gillningar
Om du upplever starka känslosvängingar som är oförutsägbara och som är ett problem för dig och din omgivning så behöver du så klart hjälp. Kanske någon form av medicin. Jag tror att det kanske inte är lämpligt att du ägnar dig åt några relationer under tiden du får ordning på det här eftersom det även måste vara oerhört slitigt för de människor som väljer att lita på dig.
Jag har fått en läkartid om ett par veckor, får se vart det leder.
Intressant. Menar du alltså att det skulle vara mindre ”slitigt” för min sambo att bli lämnad, och genomgå en separation med allt vad det innebär, än att leva med mig medan jag reder ut det här?
1 gillning
Ja. Du beskriver det själv så här:
Jag tvivlar på att jag vill leva med min man, och ser inte en framtid med honom. Jag drömmer om att träffa nån ny, jag känner mig hög och min självkänsla är på topp, jag presterar bra på jobbet och är social. Det är som att jag mår för bra och jag känner mig fast i vad jag då anser är ett dåligt förhållande.
Det är alltså uppenbarligen otroligt slitigt för de som drabbas av dina svängningar och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig någon som skulle stå ut med detta. Sedan är det säkert slitigt för dig med, men det här är ditt problem och inte hans. Det finns inget din man kan göra för att du ska bli “frisk” antar jag?