Tvivel och förvirring

Jag har läst här i perioder under ett par år men aldrig skrivit något. Vet egentligen inte om det är rätt ställe men hittar inget alternativ.
Jag har varit tillsammans med min man i över 20 år och vi har två barn. Vi har inga större problem, vi kommunicerar någorlunda bra, har roligt ihop, helt okej sexliv, kanske inte gör så mycket ihop utanför hemmet men är nog nöjda ändå. Barnen är i fokus och livet rullar på som det gör i en familj, upp och ner.

Mitt problem är att jag tvivlar på oss en del och det är inte något jag känner hela tiden utan det är starkt förknippat med hormonförändringar under min menscykel. Jag vet att vissa kvinnor lider av pms och andra får ökad lust runt ägglossning, men för min del dras jag in i en virvelvind när ägglossning närmar sig. Jag tvivlar på att jag vill leva med min man, och ser inte en framtid med honom. Jag drömmer om att träffa nån ny, jag känner mig hög och min självkänsla är på topp, jag presterar bra på jobbet och är social. Det är som att jag mår för bra och jag känner mig fast i vad jag då anser är ett dåligt förhållande. Svårt att förklara, jag vet ju vad det är som händer när det sätter igång men det är som att jag blir helt personlighetsförändrad.
Sen när ägglossning ägt rum börjar allt lugna ner sig och jag kan se klart igen, se oss för vad vi är, se vad vi har och jag är glad för vad vi har. Men det sätter ju spår såklart att känna såhär var tredje/var fjärde vecka… Och jag känner mig rutten som kollat på boende och räknat på ekonomi vid ev separation. Jag har fört anteckningar under de senaste månaderna och det hjälper mig för jag ser ju att det snart går över, snart kommer en lugnare period när jag är tillfreds med vårt förhållande. Men jag ser ju också att det är en stor del av mitt liv som jag går och längtar efter nyförälskelse och varannan vecka liv. (Måste säga att jag när jag tänker klart INTE vill ha mina barn varannan vecka.)

Vet inte riktigt vad jag ville med det här, kanske trampar jag någon på tårna, någon som brottas med riktiga problem, i så fall ber jag om ursäkt. Ville nog mest bara skriva av mig. Förväntar mig inte att någon ska känna igen sig, men kanske någon av alla kloka människor härinne har en tanke om hur jag ska hantera detta.

5 gillningar

Välkommen.
Känna igen sig går aldrig helt. Alla har vi en egen historia och lite svårt att läsa och förstå texten helt och hållet.
Det är inget ovanligt du har, men tycker du det är jobbigt för dig så kan du alltid ta kontakt med husläkare eller en psykolog eller liknande som kan hjälpa dig.
Har varit i förhållande med en bipolär och kan känns igen mig i toppar som tog så extremt hårt på mig eftersom hon var så energisk och skrek mer eller mindre på mig för jag var slö. Ända till euforin försvann och bara låg i sängen.

Folk i allmänhet tycker att de är duktiga som har ett sådant go i sig men det var oftast jobbigaste tiden för mig.

Kanske inte att du har bipolär diagnos men ändå låter det lite jobbigt.

3 gillningar

Hej och tack för svar. Nej, bipolär är jag inte och jag är inte elak eller så mot min sambo, kanske lite distanserad under den här perioden. Det är väl mer en inre strid jag utkämpar… Förstår om det är svårt att läsa, inlägget blev kanske lite rörigt.
Du skriver att det inte är något ovanligt jag känner och det är det väl iofs inte, att tvivla på sitt förhållande alltså, men att det håller på så här fram och tillbaka… jag vet inte, jag har googlat mycket :laughing: och läst studier om kvinnors beteende runt ägglossning men känner mig hopplöst ensam :flushed:

1 gillning

Det du har är ett riktigt problem. Sopa det inte under mattan eller förminska det på något sätt. Jag kan inte tänka mig att du mår särskilt bra efter att ha “planerat” en separation.

Men faktum är att något skaver. Du skriver att du är tillfreds med ert förhållande resten av tiden. Du är alltså nöjd. Men jag skulle vilja påstå att du behöver mer än att vara nöjd.
Min man har gett mig tuffa utmaningar de sista tre åren med att jag ska vara mer än nöjd. Jag ska vara lycklig. Visst kan man inte vara lycklig 24-7 men du förstår nog poängen. Vi har haft en enorm kris som gjorde att vi började kommunicera och då kom bla detta fram. Och efter att ha hört min man förklara så förstår jag vad han menar och jag förstår varför det är så viktigt för honom att jag är lycklig.

Efter att ha läst ditt inlägg känner jag att du har kanske inte hittat din lycka i livet.

Har du någon utomstående att prata med?
Ibland är det lättare att sätta ord på känslor med någon som inte känner en och som kan utmana med rätt frågor eller stötta med rätt svar. En sak som är säker, du ska inte hantera detta ensam.

En annan tanke är att dina hormoner nog spelar dig ett rejält spratt. Det kan vara värt att ta reda på hur dina värden är. Jag har dock svårt att tro att du kan få rätt hjälp med det via den vanliga vården.
Det är viktigt att ha rätt balans på bla magnesium, zink, selen, och järn för dessa mineraler är väldigt viktiga för produktion av bla hormoner. Ett blodsocker som åker berg och dal bana kan ställa till med ett helvete för en kvinna. Men det är det ingen som pratar om.
En sak som vården har helt om bakfoten är kolesterol. Vi behöver kolesterol och mer än vad vården vill att vi ska ha för att skapa könshormoner.

Man kan göra mycket för kroppen genom kosten. Att sluta följa livsmedelsverkets råd är en väldigt bra början. Ät mat som inte skapar inflammationer i kroppen och dina hormoner har en möjlighet att arbeta lite lättare.

Jag skulle kunna fortsätta om detta i en evighet för jag har grottat ner mig i kosten och hur den påverkar kroppen under många år. Men jag vet att det är svårt för många att förstå hur det hänger ihop.

Mina råd är att du söker upp någon utomstående att prata med så att du slipper bära detta själv.
Se om du kan göra omfattande hälsoprover för att få reda på om du har några hormonella obalanser eller näringsbrister.
Se över kosten om du orkar. En väldigt bra början är Paleo. Om du har mer problem (eksem, svullnad i kroppen, blodsocker svägningar, autoimuna sjukdomar, problem att gå ner i vikt t.ex) våga då testa AIP kost.

Du ska inte behöva må så här.

2 gillningar

Hej Stark1. Så tacksam att du tagit dig tid att svara. Jag har läst din tråd och imponeras över vilket arbete du och din man gjort tillsammans. Jag vet att jag själv behöver ta steget och lyfta det här med min man, men det är svårt. Han vet att det går upp och ner för mig och att jag mår dåligt ibland (och superbra ibland), men inte att jag tänker som jag gör om honom och vår relation. Det känns som ett steg framåt iaf att ha skrivit här. Min sambo pratar också om kosten, kanske jag ska börja där… Och jag ska kolla upp Paleo. Tack för tipset.

Vad gäller lycka i livet… ja mycket är bra, och sånt som är mindre bra jobbar jag på. Men lycklig vet jag inte om jag känner mig särskilt ofta. Det är svårt att avgöra om jag känner som jag gör innan och vid ägglossning pga att något faktiskt skaver i förhållandet eller om det bara är hormonförändringar som får mig att känna så. Det är ju inte ovanligt att fundera över livet, var man är och vart man är på väg, när man är i 40-årsåldern och har ett långt förhållande bakom sig. Det är ju många som frågar sig om gräset är grönare på andra sidan, skillnaden för mig är väl att det känns som någon står och skriker i en megafon i mitt öra att ”gräset ÄÄÄR grönare” för att någon vecka senare tycka att det är galenskap och att jag har det fint som det är.

Tack igen. Jag ska tänka på vad du skrivit och kolla upp om det finns hjälp att få.

1 gillning

Ja, jag och min man har gjort en jäkla resa. Och den är inte över än. Vi har lärt oss att förhållande kan man inte sluta arbete på/med för då hamnar man återigen i hamsterhjulet.

Självklart behöver du prata med din man om det. Ni är ju två i förhållandet!

Vad gör dig lycklig?

Du skrev innan att ni inte gör så mycket utanför hemmet utan fokus ligger på barnen. När tog ni er tid för att göra något för er själva`?
När var ni på date senast?
NÄr sa ni till barnen att ni behöver vara för er själva för att få umgås i fred? (ja om barnens ålder tillåter sånt samtal. Våra barn är 12 och 16 så de förstår när vi säger att vi behöver dra iväg några timmar eller gå en promenad och bara få vara).

Ett förhållande behöver underhåll. Du skulle aldrig köra en bil i 20 år utan att lämna in den på service eller besiktning. Varför skulle ett förhållande överleva om man inte tar hand om det?
Jag frågade min man så sent som igår om det är något som har hänt, eller om det är något som jag har gjort eller inte gjort för jag kände en förändring hos honom. Vi är väldigt uppmärksamma på sånt hos varandra nu. Vi vet vad som inte fungerade förr och vi vill inte tillbaka dit. Så nu låter vi inte den andra dra sig undan. Det funkar väldigt bra för oss. Man kan säga att vi körde en liten service igår på vårt förhållande. För den frågan jag ställde ledde till att vi pratade genom den där lite större bilden över vårt nuläge samt hur omvärlden påverkar oss.

Så självklart prata med din man!

3 gillningar

Superbra inlägg! @Stark1 :+1:

1 gillning

Det ser inte jag som något negativt inom vanliga vården. Det är alltid svårt att bedöma vilken medicin och hjälp som är den bästa då allt har biverkningar. Att öka kolesterolet kan vara positivt inom vissa områden men nackdel att det ökar risk för hjärt kärlsjukdomar och stroke.

(Jag jobbar inom vården)

Att gräset är grönare på andra sidan staketet beror på hur mycket man arbetar för det. Hoppar man till nästa förhållande så dör det gräset med. För mig är vilan och tryggheten viktigare i ett förhållande än att det ska vara fartfyllt. Så en mossig tråkig gräsmatta tycker jag är mysigt.

Att ta hjälp innan man mår dåligt eller att det är risk för skilsmässa känns bättre än att vänta för länge. Kommunen brukar ha parterapi tex.

Att jämföra med andra att de inte har problem går inte. Det beror ju på vad man själv känner inom sig hur mycket man klarar av.

1 gillning

Ja, jag vet att ett förhållande behöver skötas om och det kan vi absolut bli bättre på. Vi jobbar båda två oregelbundna tider och min sambo styr själv över sina så tid tillsammans utan barn har vi, i alla fall en eller ett par förmiddagar i veckan. Och då finns tid för närhet och att vi gör saker hemma. Att vi inte hittar på så mycket utanför hemmet beror nog mest på att det finns så mycket att göra här - vilket vi inte alltid gör ihop men sida vid sida, dvs han renoverar eller gräver i trädgårdslandet medan jag lagar mat eller sår tomater. Och vi äter ju och tar kaffepauser tillsammans. Och vi har kul och skrattar mycket och för det mesta är jag väldigt kär i honom.

Sen vet jag att jag måste prata med honom om det andra, men det är inte lätt att tala om att jag går och tänker i de banor jag gör och att det känns som att jag inte vill fortsätta, när jag vet att det snart vänder. Fast jag vet ju också att han skulle förstå.
Att jag inte känner mig lycklig tror jag beror på att jag knappt hinner landa i lugnet innan nästa känslostorm river upp tillvaron och gör det jobbigt igen.

4 gillningar

Jag känner igen mig i det du skriver. Det är jättebra att du själv ser ditt ”mönster” och vad som utlöser dina tvivel.

Du behöver reda ut om du faktiskt hyser VERKLIGA tvivel i din relation eller om det är dina hormoner som spelar dig spratt. Jag antar att du lider av PMDS och om du övrigt är lycklig så kan ändå detta komma att överskugga hela ditt liv.

Du behöver förstå om din man bara blir katalysator för alla känslor du har eller om han (er relation) faktiskt är en del av problemet.

Jag tycker att du ska ta kontakt med vården.
Du är inte ensam.

3 gillningar

Har dessa känslostormar/sinnestillstånd följt dig genom livet?

Har du blivit utredd för emotionell instabil personlighetsstörning (också kallat borderline)?

Hade jag varit som du hade jag väntat med att berätta för sambon. Jag hade först försökt gå till grunden med mitt mående (så långt jag kunnat iaf).

Varför ska man direkt gå till mediciner?
Varför inte läka kroppen på naturlig väg?
Kroppen är finurlig och reglerar extremt mycket på egen hand om den får rätt förutsättningar. DET jobbar INTE vården med. Låt vården arbeta med det den kan och låt näringslära och att äta sig frisk hamna där det hör hemma, inom alternativ vården som är mest kunnig inom just det området.

Det är självklart att det inte är lätt! Men du kanske kan börja någonstans där det inte känns lika tungt?

Och då är jag tillbaka till ett av mina första råd. Se om du kan hitta någon att prata med. Att åka en sådan känslomässig berg och dal bana är påfrestande.

1 gillning

Tack för ditt svar, du förstår mig precis :pray: Jag tror nog att det är hormoner som ställer till det, det har jag iaf trott hittills, men det är klart att de tankar jag får under ägglossningsperioden hänger kvar och efterdyningarna av dem gör att jag tvivlar lite annars också. Vad påverkar vad liksom? Men du har rätt i att jag behöver söka hjälp, så här kan jag ju inte ha det.

3 gillningar

Nja, sen 20-årsåldern har jag känt av hormonförändringar under menscykeln väldigt tydligt och vetat precis var jag befinner mig. Men de senaste två (?) åren har det blivit mer extremt. Känner mig ju helt fantastiskt bra på så många sätt när östrogenet stiger, men som att jag är i fel liv. Och jag kan inte tänka mig runt det trots att jag vet (misstänker) att det är detta det beror på.

Sant!
Och vad är lycka egentligen?
Stora frågor.

Kanske samtalsstöd vore något, någon som kan följa dig över tid och lyssna in och få dig att sortera känslorna. På något sätt vet man att man överreagerar och saker blir hur stora som helst just där och då och ändå kan man inte kontrollera det……

2 gillningar

Ju äldre vi blir desto mindre östrogen har vi (kvinnor alltså). Det kanske är så “enkelt” att du har för lite och har haft det ganska många år eftersom du har märkt av hormonförändringarna redan när du var i 20 - års åldern?

Många ser just lycka som att man ska skutta fram som Mary Poppins och sjunga trudelutter i det oändliga. Det är inte det jag är ute efter. Man kan inte vara lycklig dygnet runt. Det hade ju stressat ihjäl oss det med.
Men att vakna på morgonen och känna glädje inför att börja en ny dag.
Få ett leende på läpparna när man upptäcker att dagarna blir längre och att det inte är beckmörkt på morgonen när man ska till jobb.
Uppskatta den där äpplepajen som någon har bakat till fikan.
Bli glad för en komplimang som man får av någon.
Känna hur det skuttar till i hjärttrakten för att ens partner kommer fram och ger en spontan kram.
Skutta fram som en tok på väg till bussen för att man ska få komma hem och krama barnen.
Det finns så mycket, listan kan bli hur lång som helst.

Jag kan ta mig själv som exempel. En dag i veckan är jag med på ett ganska så tufft boxningspass. Svetten rinner. Kroppen gör fysiskt ont. När jag har tagit mig ner för trappan till omklädningsrummet, staplande som Agda 90 :rofl: , pratar jag med tränaren som också ska ner och duscha. Vi skrattar åt hur trött jag är, hur enormt skönt den tröttheten känns. Jag känner mig nästan hög på endorfiner. Sen kommer jag hem. Trött som bara den. Ny duschad i mjukisar. Med ett leende från öra till öra och möts av en varm famn och mat på bordet. Då känner jag en så enorm lycka att hela jag svävar på moln.

Så känner jag inte varje dag. Vissa dagar ÄR jag bara. Sånt är livet. Men jag har fler tillfällen när jag känner så som jag gör efter boxningen (fast i andra sammanhang) än jag har dagar där jag “bara är”. Och jag tror att många nöjer sig med att “bara vara” och det blir nog inte så bra i ett förhållande i längden för då är man två som “bara är” och nöter vidare i hamsterhjulet. Det är nog inte det optimala när man är singel heller även om det “bara” påverkar en själv.
Man behöver vardags glädjen. Jag behöver den! Jag vill skutta hem som en glad pajas och ropa högt i dörren “galen pannan har kommit hem” eller vad sjutton jag kan komma på där och då.

Idag är en dag då jag “är”. Måndagar är min väldigt inrutade dag. Med jobb, handla, laga mat. Men på kvällen när vi sätter oss i soffan och håller om varandra. Då släpper den där “jag är” känslan och ersätts av ett djupt och skönt lugn. DET är också lycka för mig.

1 gillning

Så kan det kanske vara, jag har inte stenkoll på vad som händer i kroppen. Men trots att jag känt av förändringarna länge så har det ju inte varit ett problem tidigare, snarare ganska skönt att följa kroppens egna rytm.
Det är den senaste tiden som det har skruvats upp rejält. Förklimakteriet är ju definitivt på intågande så det är väl kanske det.

2 gillningar

Du skriver inte hur gammal du är, men dessa hormoner alltså…! Vill tipsa om Stark genom klimakteriet-Community på FB, massor av kvinnor i fertil och icke fertil ålder som delar med sig erfarenheter och hjälper varandra. Ta upp din fråga där, jag är säker på att du kommer får svar från både likasinnade och kanske rentav få guidning i vad du kan göra för att må bättre genom cykeln. :grinning: (obs, bli inte avskräckt att gruppen heter nåt med klimakteriet!)

1 gillning