Jaha tiden går…
Jag börjar fundera över hur långt jag har kommit i min egen process ang att sluta älska osv.
Tyvärr tror jag inte att jag har kommit speciellt långt. Det har gått 1 1/2 år nu ungefär.
Hon är ändå ofta i mina tankar och tyvärr så handlar det oftast om att jag tänker att hon är så besviken på vårt förhållande och att jag är den som är orsak/delaktig i den mörkaste tiden i hennes liv. Det är väldigt sorgligt att känna att man har gjort någon så illa så den lämnar sin familj.
Jag hade väl det inte så bra i vårt förhållande men jag hade det inte dåligt. Vi gick sida vid sida, men där jag tänkte att Nu ska jag iaf göra något åt detta, jag ska sluta gnälla över att jag städar, vara lite mer positiv eller på ett eller annat sätt påbörja arbetet med att få det bättre. Då tänkte hon att hon istället avslutar detta.
Jag känner mycket skam över att ha blivit lämnad. Det känns orättvist att oftast så är den som lämnar lycklig före den andra. Inte helt ovanligt att det finns en annan som väntar heller. Så var det i mitt fall och många andras också. Jag tror att väldigt många som lämnar blir sedda som starka som lämnar ett “dåligt” förhållande. Att det i det finns en konstig respekt för deras uppoffringar. Jag kan tänka att det ofta låter istil med: - Det är jobbigt med att inte ha barnen men jag behövde bli “fri” för att kunna bli en bättre mamma/pappa. Att de “offrat” sin familj för något bättre om ni förstår vad jag menar. Att det var den sista utvägen, annars så går de under.
Lättheten över att skaffa barn och sedan byta partner känner jag är märklig. Min tro om världen har verkligen fått sig en törn. Jag har tänkt att man håller ihop. Man skaffar barn och då håller man ihop. För så jävligt har de flesta det antagligen inte.
Det känns om ett kallt beteende. Iskallt ego där JAG är viktigast av allt.
Så kanske det kan vara, att man ska vara så. Beräknande. Se till sig själv och sina egna behov.
Men jo, jag tänker mycket på henne ändå och hur hon kan ha upplevt vår relation. Jag vet hur jag upplevde den men det spelar ingen roll längre. Hon finns inte kvar.
Jag vet inte heller hur jag ska förhålla mig till henne de få tillfällen vi träffas ( skolamöten, någon hämtning hemma osv). Vi har inget umgänge eller pratar annars.
Det är väldigt svårt att lösa allt detta på egen hand. Att bli ensam sker när man blir lämnad. Den lämnade blir nästan aldrig ensam utan går fort in, eller redan är i, ett nytt förhållande.
Det får mig att tycka att mänskilgheten är körd. Detta kommer bli vanligare och vanligare och barnen kommer se detta som det normala. Även om de trivs i sina framtida relationer är omgivningen till större och större del med individcentrerad. Man skaffar barn men det känns mer som att man skaffar husdjur än ett människoliv.
En hetsjakt på lycka i alla lägen. Nytt, nytt, nytt. Då först blir man lycklig. Det krävs nya saker och relationer för att man ska vara lycklig. Raljant men en nypa cyisk realitet också så uifrån en objektiv bedömning.
Jag tänkter på att jag har sårat henne. Jag är ledsen över att blivit den som är den svarta plumpen i hennes liv.
Jag undrar hur min världsbild egentligen är. Varför trodde jag att vårt förhållande skulle hålla? Varför tänkte jag att nu är det vi? Varför trodde jag att om man vill kunna säga att man varit tillsammans i 30 år eller mer, tar sig igenom svårigheterna tillsammans?
Jag tror inte jag är speciellt bra på att vara ensamståede förälder heller. Tiden med barnen är ju minst sagt minimal egentligen. Efter jobbet och hämtning så har man två barn som behöver all min kärlek och det är svårt att ge dem båda vad jag tror de behöver. Man försummar den ene till förmån av den andre hur man än gör. De slänger ju också med att de hellre vill vara hos mamma än mig. Mindre barn är väl generellt mer mammiga och jag tror de har det ok hos mig men det gör så ont att höra det.
Jag funderar på att dra härifrån. Flytta långt bort. Så att jag på sin höjd får träffa dem varannan vecka, helst mer sällan. Kanske inte alls mer än vid någon eventuell högtid. Men var skulle jag hamna då? Total självömkan varenda dag och ångest över att jag gjort fel.
Fan jag är så ledsen över att det blev såhär… Jag vill bort men stanna ändå.
Jag funderar ibland på att ringa och be om att få träffas och prata igenom det som hänt men ser nog ingen mening med det egentligen. Antagligen så leder det till att hon ser ner på mig istället.
Och om vi skulle få en “bra” relation. Vad betyder det för mig? Att jag drar ut på mitt lidande? Att jag håller mig fast på ett sätt ändå? En bra relation kanske jag använder som ett substitut för något nytt som bara är mitt.
Jag klarar inte att tänka på mig själv. Jag ser oss tre som en. Mina önskemål och drömmar är bara en dimma. Jag har blivit en svartsynt figur nu. Livet handlar i stort sett nu om att hålla ut en vecka i stöten. Oavsett om man har dem eller inte. När man har barnen så är det inte ( tillräckligt) bra för det är veckoarbete osv med några timmar tillsammans på kvällen och på helgen är det fan för mycket. Då har man för mycket tid.
Jag är orolig för hur våra barn mår och hur de kommer att bli nu iom separationen. Det går att få ur 8 åringen lite grann, men för att kunna ha de samtalen och hitta vår kommunikationshastighet är en vecka för kort tid. Vi hinner inte landa in i varandra känns det som.
Men jag har inte längre den personen i mitt liv som skulle finnas där för att prata om dessa saker. Hon å sin sida har ju sin nya och prata med. Mina barn diskuteras med en snubbe som stått bakom hennes beslut och pushat på vår separation. Som har lämnat sin egen familj sedan 20 år för att hoppa på och ta över mitt x. Min moral är rätt tvivelaktig kanske med att hans skulle vara bättre??
Så varför skaffar jag inte en ny? För att det inte handlar om att “skaffa” någon ny. Har man tur blir man kär under sin livstid. Om kärlek tar slut så tror jag nog att man inte är ihop längre än förälskelsen verkar. Går det över i att älska någon så tror jag inte att det någonsin helt försvinner. Det kanske känns så ibland och vid olika tillfällen. Men man kommer tillbaka! Att älska är att ta för givet. Att vara trygg i att relationen.
Vårda en relation är inte detsamma som att inte ta för givet. Klart man ska ta för givet att den man älskar, har barn med och som sagt att hen älskar tillbaka kommer stanna?! Om inte det är bra så tar iaf jag för givet att människan som har nått som skaver öppnar kakhålet och säger något. Tills den andre har fattat. Det tar jag för givet. Inte att kärlek är för evigt. Men att man kan slippa köpa blommor varje vecka och gå och vara orolig över att om man inte passar upp tillräckligt och hen kanske lämnar för att det inte är städat varje dag.
Detta blev jättelångt och jätteostrukturerat och hoppigt men det kom ur mig iaf, det känns bra… Lite bra iaf…
Ha en bra helg alla och ta hand om er själva och försök att vara snälla mot er själva också. Ni är visst bra!