Visst är det så att logiken talar för att det bara är något barn säger och att det gäller i stunden. Men man blir ju ändå lite ledsen över att det ändå sägs. Jag iaf är inte imun mot sånt. Det sorliga är ju även att det ens finns som alternativ numera.
Jag känner mig faktiskt väldigt olycklig och är de facto deprimerad. Men jag kan inte direkt ändra något men heller inte gå vidare med ett leende i livet. Just nu, i denna stund, så känns det som att det aldrig kommer att försvinna. Det har gått ett och ett halvt år. Jag kommer inte ihåg vart jag var då men lite bättre är det kanske. Eller lika illa men jag har vant mig… Jag vet inte.
Jag är smått orolig över mina barn konstant. De verkar inte må dåligt men iaf sonen gillar inte situationen… Det är fördjävligt att argumentet; barnen kan inte vara lyckliga om inte jag är det! har lyft som så viktigt. Men jag då? Jag är olycklig nu, mina barn känner det garanterat. Så det blev ingen win-win. Jag förlorade och nu dras jag med sviterna av att bli utan familj.
I min värld så är det jag och mina barn. Inte en familj. Inte så som ordet påvisar. Man kan vara ensamstående med barn. Man kan få ett nytt förhållande och eventuellt kalla det familj. Men det är det inte i min mening. Familj var VI. Nu är vi inte det. Hur kan då familj uppstå igen??? Familj är biologiska föräldrar. Möjligen att man kan säga att man har en familj men det fungerade inte så nu har man en splittrad familj istället…
Fan så hopplöst det mesta känns. Jag suger på att vara singel med barn…
Å fan ta alla lämnare som sätter andra i en sån jävlig situation och bara vänder sig om och går med ett leende på läpparna och mot en ljus framtid, långt från kolgruvan.
Det är faktiskt fördjävligt…
Det kanske är lite svårt för de som lämnar också men det är ju faktiskt inte riktigt samma sak, eller hur?
Eller så är det bara jag som är för känslig…
1 gillning
Håller med så väl. Varför måste det vara så himla bekräftelsesökande behovet som styr o jag jag jag. Varför inte kämpa för familjen. Hade verkligen gjort allt men nu ger jag upp. Varför kämpa. …
Respekten o ärligheten mot mig själv får styra nu.
2 gillningar
Håller helt och hållet med om så mycket som du skriver!
”Lättheten över att skaffa barn och sedan byta partner känner jag är märklig. Min tro om världen har verkligen fått sig en törn. Jag har tänkt att man håller ihop. Man skaffar barn och då håller man ihop. För så jävligt har de flesta det antagligen inte.
Det känns om ett kallt beteende. Iskallt ego där JAG är viktigast av allt. ”
En kollega till mig sa att ’man har ju ett oskrivet kontrakt att detta ska vi göra ihop’. Precis som du har jag tänkt att när man väljer att skaffa barn ihop, ja då ser man till att få det att funka. Men lämnat inte i första taget. I vårt fall upplever jag att exet lämnade när det blev tråkigt. Det vart inte så spännande längre, han fick panik över att livet springer ifrån honom, och måste utforska om gräset kan vara grönare. Helt befängt när man har en familj att ta ansvar för. Menar inte att man ska leva i en relation som man mår dålig i, men man måste gemensamt försöka rätt länge innan man ger upp.
”En hetsjakt på lycka i alla lägen. Nytt, nytt, nytt. Då först blir man lycklig. Det krävs nya saker och relationer för att man ska vara lycklig.”
”Vårda en relation är inte detsamma som att inte ta för givet. Klart man ska ta för givet att den man älskar, har barn med och som sagt att hen älskar tillbaka kommer stanna?! Om inte det är bra så tar iaf jag för givet att människan som har nått som skaver öppnar kakhålet och säger något. Tills den andre har fattat. Det tar jag för givet. Inte att kärlek är för evigt”.
Exakt! Tala om vad man känner, om nåt känns fel. Mitt ex har inte en enda gång påtalat att han tycker att nåt känns fel. Jag däremot har några enstaka gånger pratat med honom om att jag tycker att vi behöver få mer tid bata
1 gillning
Fick tekniska problem…
Fortsätter… Mitt ex har inte en enda gång påtalat att han tycker att nåt känns fel. Jag har tagit upp med honom några enstaka gånger att vi behöver tex ha mer tid ihop bara han o jag för att inte tappa bort varann. Men vad fan har han gjort? Ingenting! Han gick och funderade själv, och kom fram till att livet kanske kan bli lite roligare med nån annan, och den chansen vill han inte missa. ??? Jag ska väl visserligen vara glad att han inte träffat nån redan, varit otrogen och lämnat pga det. Men samtidigt, då finns det väl en möjlighet för oss att försöka hitta tillbaka till varann? Men, nej det tycker inte han… Förstår inte det resonemanget. Vi har ju trots allt barnen att ta hänsyn till också! Han sa vid nåt tillfälle ”skit i mig då, vi får väl fortsätta ihop då, så att alla andra kan vara nöjda”. Nej, kanske inte, men ska jag och hans två barn behöva må så jävla dåligt, för att han kanske blir lyckligare nån annanstans?
Så sa mitt ex med. Han var tvungen att bli lycklig o må bra för att kunna ta hand om sonen. Så han flyttade bakom vår rygg nästan 30 mil ifrån. Han säger att han fick frid av flytten. Men träffar han sonen? Nej. Sonen var olycklig väldigt länge men det sket han i.
När jag mådde dåligt tog jag hjälp för att kunna ta hand om sonen. Inte hade jag en flytt i åtanke. Men ex har aldrig svarat mig varför han inte gjorde så.
Det var den nya kärleken som lockade. Vem fick ta smällen? Jo sonen på 9 år.
Idag är han med människor som bryr sig om honom har han sagt. O gör det han gått miste om i sitt liv. O det var tydligen att åka på lajv o klä ut sig. Det valde han framför sonen. Ska man skratta eller gråta?
1 gillning
@Mycketbesviken hur har det gått för dig och hur mår du nu idag?